Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagoger i sin yrkesprofession resonerar kring deras arbete med barn med ett utagerande beteende. Denna undersökning belyser även möjligheterna för att arbeta med inkludering och svårigheter i arbetet med utagerande barn. Frågeställningarna för arbetet handlar om hur pedagoger i sitt arbete upplever dessa barn och tolkar deras utagerande beteende. Studien tar även upp hur pedagoger beskriver deras bemötande med dessa barn. Denna studie har genomförts med en kvalitativ metod med hjälp av en kvalitativ intervjuundersökning. Med hjälp av tidigare forskning och teoretiska begrepp har jag analyserat empirin som jag har samlat in.Resultatet i studien visar att pedagogerna upplever att barn med utagerade beteende anses allmänt störande eftersom de slåss, bits, kastar saker och säger emot vuxna och barn. Studien visar även att orsaker till utagerande barns beteende anses vara påverkat av t.ex. hemförhållandet, förskolans lokaler, koncentrationssvårigheter. Även barn med liknade utagerande beteende kan påverkas av varandra. Slutsatsen som studien har kommit till är att det finns dilemman i pedagogernas arbete med utagerande beteende eftersom inte alla pedagoger hinner följa planeringen som de har i arbetslaget, det saknas specialpedagoger i förskolan och många pedagoger tycker att de inte får tillräckligt stöd med handledningen.

Titeln på detta självständiga arbete är Impulsivt utagerande barn i förskolan. Det är en studie om pedagogers upplevelser och erfarenheter av arbete med barn som upplevs uppvisa impulsivt utagerande beteende. Den engelska titeln på arbetet är Impulsive aggressive behavior in pre-schoolers, a study of teacher´s interpretations and experiences of work with pre-schoolers who exhibit such behavior.   Syftet är att undersöka hur pedagoger i sin yrkesprofession som förskollärare och specialpedagoger tolkar och uppfattar arbetet med dessa barn. Frågeställningarna för arbetet handlar om upplevda uppfattningar om orsaker till att beteendet kan uppstå och de arbetssätt som används inom förskolan för att stödja och hjälpa de barn som upplevs uppvisa impulsivt utagerande beteende.   Arbetets teoretiska ram är Bronfenbrenners (1979) utvecklingsekologiska modell och Von Wrights (2002) punktuella och relationella perspektiv. Undersökningen bygger på kvalitativa intervjuer med sex förskollärare som är verksamma på tre olika förskolor och två specialpedagoger i en kommun.   Resultatet av undersökningen visar att barn kan upplevas uppvisa impulsivt utagerande beteende på grund av orsaker i miljön eller till följd av någon form av oförmåga hos barnet. Exempel på miljöbetingade orsaker kan vara stress, stora barngrupper och otydlig miljö. Barnets oförmåga kan bero på svårigheter i det sociala samspelet och bristande förmåga att använda sina exekutiva och kognitiva funktioner. Vidare är pedagoger medvetna om vikten av att tidigt hjälpa och stötta de barn som behöver extra stimulans vilket kan ske på olika sätt. Ett sätt kan vara att som pedagog skapa en bra relation och ha ett bra förhållningssätt till barnet. Ett annat sätt kan vara att skapa struktur och anpassa miljön för att skapa tydlighet. Exempel på arbetssätt och metoder kan vara att använda vuxenstöd, tecken, bilder samt att dela in barnen i mindre grupper när det är möjligt. Alla förskollärare verkar medvetna om hur de ska arbeta med barn som upplevs uppvisa impulsivt utagerande beteende, men hinner inte riktigt på grund av stress och många andra administrativa arbetsuppgifter som också ska göras. Samtliga respondenter är positiva till specialpedagogiska insatser, men oftast anlitas specialpedagogen när de som arbetar inom förskolan testat redan beprövade metoder utan förväntat resultat. De kan då behöva ytterligare rådgivning genom till exempel konsultation och handledning av specialpedagog för att komma vidare i arbetet med barn i behov av särskilt stöd.

Syftet med denna studie var att undersöka hur förskollärare uppfattar utagerande beteende hos ett barn och hur de bemöter detta beteende samt vilka strategier som används för att stötta de utagerande barnen. Något som även undersöktes var förskollärares tankar om könsskillnader när det gäller utagerande beteende. För att ta reda på dessa frågor användes intervju som metod. Sammanlagt intervjuades 8 stycken förskollärare. Resultatet visade att förskollärarna anser att det utagerande beteendet är svårdefinierat då det kan uttrycka sig väldigt olika beroende på individ. Dock uppgav de flesta att det utagerande beteendet förknippas med impulsivitet, växlande humör, svårigheter att kommunicera och att det innebär aggressiva känslor som ofta riktar sig mot andra genom exempelvis slag och bitande. I bemötandet av detta beteende beskrev förskollärarna att det är viktigt att vara lugn, närvarande, att acceptera barnet men inte beteendet, undvika att skuldbelägga och fokusera på allt positivt kring barnen. Det framkom att det är viktigt att individanpassa de strategier som används för att stötta de utagerande barnen. Strategier som uppgavs vara användbara var att arbeta mycket med förutsägbarhet, att anpassa miljön runt barnet, att som förskollärare stötta i leken och samtala med barnet. Samarbete i arbetslaget, med föräldrar och andra yrkesgrupper är också något som lyfts vara betydelsefullt i arbetet med att stötta de utagerande barnen. Resultatet visade också att förskollärarna hade skilda uppfattningar kring könsskillnader när det gäller utagerande beteende, men majoriteten upplevde att beteendet var mer förekommande hos pojkar.

Diss. (sammanfattning) Göteborg : Göteborgs universitet, 2007. / Härtill 4 uppsatser.

Barn med koncentrationssvårigheter heter examensarbetet och är skrivet av Caroline Djurberg och Linda Larsson. Detta arbete handlar om barn som enligt berörda pedagoger har koncentrationssvårigheter, men som inte har en fastställd diagnos. Vi har genom enkätintervjuer, informella intervjuer, observationer och litteratur studerat dessa elever och hur pedagoger bemöter och arbetar med dem ute i fyra olika klasser. Resultatet av undersökningen visar att barn som enligt berörda pedagoger har koncentrationssvårigheter, jämfört med andra barn, behöver extra stöd och hjälp från både kamrater och vuxna för att hitta en lagom aktivitetsnivå som främjar barnets utveckling. Resultatet visar att koncentrationssvårigheter hos dessa barn inte ligger på barnet, utan att koncentrationssvårigheterna sitter i pedagogens arbetssätt och i miljön. Struktur, tydlighet, gränser, inlärningsmiljö, inlärningsstil och självkänsla är centrala begrepp i arbetet med dessa barn för att koncentrationssvårigheterna ska minska eller helt försvinna.

Ett antal förskollärare har intervjuats om sin syn på barn som har svårt att leka med andra barn. Pedagogerna har en samstämmig bild av att dessa barn oftast reagerar med att antingen dra sig tillbaka eller med att bli utagerande vid kamratkontakt. För att stötta dessa barn är det vanligaste arbetssättet för pedagogerna att gå in i leken. De intervjuade uttrycker speciellt oro för att de inåtvända barnen blir bortglömda samt att de utagerande barnen skall få stämpeln "de som alltid förstör". / A number of preschool teachers have been interviewed about their view on children, who find it difficult to play with other children. The teachers have an unanimous view on how such children react: either by retiring from the playing or by spoiling the other childrens play. The interviewed teachers are especially concerned that these children will be neglected or constantly seen as a nuisance.

This scientific essay starts with a description of a dilemma that I as a childminder find hard to handle. The story is reproducing an incident where this day care child -John- is getting an outburst that is affecting many persons in the group activity local for childminders. The problems that are created by the repeated defiant and unwieldy outbursts by this boy are challenging to handle. I have got certain experiences of children with special needs, but that competence is not sufficient in this case. The text also describes the doubt if a single childminder really is capable to handle a child that is demanding a lot more assistance than what is normal among day care children. Is it possible to offer all the children secure attention and interesting learning when one of them is demanding extra attention and support? Would an single-handed educator be able to help the boy to function better in social contexts? When I reflect over my dilemma, I am framing my questions. Through the writing I seek a deeper insight about what solutions eventually turns out to work for the challenging child. As a result of this examining writing process, I have found that the including of the child in the day care group was successful beyond expectation. The relation between me and the child is developing in a positive way when I choose to handle his tantrums in a less emotional way. An empathic approach and dialogues opens up for a cooperation which give the child possibilities to become a participant and able to affect his everyday situation at the family day care. The smaller group is a postulate for the positive development taking place within the boy. According to me, professional childminders should have a natural place as carers to children who for various reasons do not work or thrive in larger groups. The essay also includes explorations of other educators experiences in the form of participating observations on a preschool. The initial report, the observations, the empirical analysis and the result are all linked together with the theories of practical knowledge, my reflections, new insights, theoretical knowledge, research and literature that strengthen these. The practical knowledge is running like a red thread through the text. / Den här vetenskapliga essän börjar med en beskrivning av ett dilemma, som jag som dagbarnvårdare, upplever svårhanterligt. Berättelsen återger en incident där dagbarnet, John får ett utbrott, som påverkar många personer på dagbarnvårdarnas gruppverksamhet. Problemen som pojkens återkommande trotsiga och svårhanterliga anfall orsakar är utmanande att handskas med. Viss erfarenhet av barn med speciella behov har jag men den kompetensen räcker inte till i det här fallet. Jag funderar över vilken inverkan pojkens raserianfall har på de andra barnen och vuxna i gruppverksamheten -både i den större och mindre gruppen som barnet vistas i. I texten beskrivs också tvivlet över huruvida en ensam arbetande dagbarnvårdare är kapabel att hantera ett barn, som kräver betydande assistans utöver det som dagbarn vanligtvis gör. Kan en pedagog på egen hand hjälpa pojken att fungera bättre i socialt kontext? När jag reflekterar över mitt dilemma så väcks mina frågeställningar. Genom skrivandet söker jag en djupare insikt om det som med tiden visar sig fungera för det utmanande barnet. Till följd av den här granskande skrivprocessen har jag kommit fram till att inkludering av barnet i dagbarnsgruppen lyckades över förväntan. Relationen mellan barnet och mig utvecklas positivt när jag väljer att hantera de problematiska utbrotten mindre emotionellt. Empatiskt förhållningssätt och samtal öppnar till ett samarbete, som ger barnet möjlighet att vara delaktig och påverka sin vardag på familjedaghemmet. Den mindre gruppen är en förutsättning för den gynnsamma utvecklingen som sker hos pojken. Enligt mig bör yrkesgruppen dagbarnvårdare ha sin givna plats som omsorgsgivare för barn som inte av olika anledningar trivs eller mår bra i större grupper. Uppsatsen innehåller även ett utforskande av andra pedagogers erfarenheteri form av deltagande observationer på en förskola. Den inledande berättelsen, observationerna, analysenav empirin samt resultatet knyts samman med den praktiska kunskapens teori, mina reflektioner, nya insikter, teoretiska kunskaper, forskning och litteratur som stärker dessa. Den praktiska kunskapen går som en röd tråd genom texten.