Bakgrund Våld mot kvinnor är ett världsomfattande problem som definieras som en handling som leder till eller sannolikt kommer leda till fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande inklusive hot, tvång eller godtyckligt frihetsberövande. Våld tar inte hänsyn till etnicitet, kultur, religion, samhällsklass eller ålder utan kan drabba vem som helst. Vårdgivare har som ansvar att se varje patient som en enskild individ och omvårdnaden av våldsutsatta kvinnor bör således utgå ifrån ett personcentrerat perspektiv. Syfte Syftet var att belysa våldsutsatta kvinnors upplevelser av vårdmötet. Metod Metoden som användes var en icke-systematisk litteraturöversikt som inkluderade 16 vetenskapliga artiklar vilka ligger till grund för resultatet i denna studie. Artiklarna togs fram genom sökningar i databaserna CINAHL och PubMed för att vidare kvalitetsgranskas utifrån Sophiahemmet Högskolas bedömningsunderlag och sedan analyseras genom en integrerad analys. Resultat Resultatet i litteraturöversikten visade att majoriteten av alla kvinnor som sökt vård till följd av att de utsatts för våld hade negativa upplevelser av vårdmötet. Kvinnorna uppfattade vårdpersonalen som dömande, hade en dålig attityd och inte behandlade dem med respekt. Även tidsbrist hos vårdpersonalen var något som togs upp som en negativ aspekt. Andra barriärer som framkom var språk och kulturella skillnader mellan kvinnan och vårdpersonalen samt miljön och omgivningens påverkan för ett eventuellt avslöjande. För att vårdmötet ska upplevas positivt krävs empati, information och stöttning från vårdpersonalen. Slutsats Slutsatsen som framkom ur resultatet visade att våldsutsatta kvinnor upplevde kunskapsbrist från vårdpersonalens sida. Vårdpersonalen har därmed ett behov av utbildning samt ökade resurser gällande våld mot kvinnor. För att kunna hjälpa dessa kvinnor behöver vårdpersonal inge trygghet, skapa ett förtroende och bygga en relation med kvinnan vid vårdmötet vilket kräver ömsesidig tillit och en god kommunikationsförmåga från vårdpersonalens sida.

Sammanfattning   Bakgrund: Våld i nära relation klassas som ett folkhälsoproblem. Uppskattningsvis har 15–71% av den kvinnliga befolkningen i världen drabbats av våld i nära relation. Dessa kvinnor vänder sig främst till hälso och sjukvården för att söka hjälp. Sjuksköterskans ansvarsområde innefattar att vårda och bemöta våldsutsatta kvinnor. Vårdkvalitén påverkas av sjuksköterskans färdighet och kunskap inom området våld i nära relation.  Syfte: Syftet med studien var att identifiera sjuksköterskors erfarenheter av mötet med kvinnors som utsatts för våld i nära relation.  Metod: Beskrivande litteraturstudie där data insamlades från åtta kvalitativa och två kvantitativa studier.  Huvudresultat: I resultatet identifierades sex teman med två kompletterande underteman som beskrev sjuksköterskans erfarenhet av att möta kvinnor som utsatts får våld i nära relation. Resultatet visade att sjuksköterskorna saknade goda förutsättningar för att möta kvinnor som utsätts för våld i nära relation. Utbildning och stöd från ledningen var något sjuksköterskorna uppgav som bristfälligt. Sjuksköterskorna upplevde även tidsbrist och en rädsla att kvinnan skulle ge ett positivt svar som ett hinder i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Sjuksköterskor som jobbade inom kontinuerlig vård hade lättare för att bygga en relation med kvinnan vilket ansågs vara viktigt eftersom det var då kvinnorna vågade berätta. Språk och kultur var ett annat hinder i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Trots att hjälpmedel fanns i form av tolk kände sig sjuksköterskan osäker på om all information blivit översatt korrekt. Dessutom blev det ett hinder när kvinnan hade en normativ bild på våld i nära relation, detta upplevde sjuksköterskan som frustrerande eftersom det blev svårt att erbjuda hjälp.  Slutsats: Effekterna av våldet påverkar kvinnan under en lång tid i hennes liv. Det är sjuksköterskans ansvar att hjälpa henne att ta kontakt och hänvisa till lämpliga myndigheter. Yrkesutförande sjuksköterskor behöver kunna identifiera denna patientgrupp. I resultatet går det att utläsa att goda förutsättningar, bra arbetsförhållande och utbildning ligger till grund för att möta våldsutsatta kvinnor och kunna ge professionell omvårdnad. Detta är en viktig aspekt i hur man skapar en trygg vård för kvinnor i vårt samhälle.

Abstract Introduction Healthcare systems play an important role in helping women in abusive relationships receive assistance. Routine questions about domestic violence increase the chance of detecting victims of violence. Few women tell spontaneously if they are being subjected to violence, the majority of women do not mind being asked about domestic violence. Aim The aim was to describe how patients suffering from intimate partner violence experience contact with healthcare professionals. Method A systematic literature review of studies with qualitative design. Literature search was done in the databases PubMed and CINAHL.  Result The results were divided into these themes: First insight, facilitating factors, helpful actions, the role of healthcare professionals, inadequate treatment, ignorance of healthcare professionals and trust. Patients described positive feelings about talking to healthcare professionals about their situation. The women thought it was necessary for healthcare professionals to show genuine interest, empathy and knowledge about intimate partner violence. This included the importance of confidentiality, understanding the complexity of the situation and being able to offer proper help. It was important to schedule follow ups, and for the patients to get care from trusted healthcare personnel. There was less willingness to talk about intimate partner violence if the healthcare professionals encountered patients in a bad manner. Conclusion In healthcare, it is important to follow systems for dealing with women who have been exposed to intimate partner violence. Good competence in the subject and a safe environment are required. It is important that patients are treated respectfully when reporting exposure to violence.

Bakgrund: Våld i nära relation mot kvinnor är ett hälsoproblem för hela samhället. Våldet innebär psykiskt, fysiskt och sexuellt lidande där kvinnorna är de som blir utsatta. Våldsutsatta kvinnor upplever rädsla och skam om att samtala om våldet vilket innebär att sjuksköterskor och läkare behöver fråga om våldet för att kvinnan ska få den vård de behöver.    Syfte: Belysa kvinnors upplevelse av sjuksköterskan och läkarens bemötande efter våld i nära relationer.   Metod:  Allmän litteraturstudie med stöd från Kristensson (2014) i databaserna Cinahl och PsycINFO. 11 kvalitativa/kvantitativa vetenskapliga artiklar som analyserades med litteraturöversikt och kvalitetsgranskas med stöd från Friberg (2012).   Resultat: två kategorier identifierades med tillhörande underkategorier där upplevelsen av sjuksköterskors och läkares bemötande skiljde sig åt. Det bristande bemötande berodde på att sjuksköterskor och läkare upplevs vara empatilösa, oförstående och saknar kunskap och information. Kvinnor upplevde det uppskattade bemötande när sjuksköterskor och läkare visar respekt, tillit, trygghet och är intresserade av kvinnans berättelse.   Slutsats: Kvinnor berättade om vikten av kommunikation och en bra vårdande relation. Vilket upplevdes när sjuksköterskor visade kvinnan respekt och förståelse för kvinnans upplevelser. För att kunna uppleva ett bra vårdande möte behövde kvinnor känna sig välkomna och uppleva en säker miljö. Resultatet visade att stora delar av studierna belyser att kvinnor upplever ett bristande bemötande, därav behövs mer forskning inom våld i nära relation.

Bakgrund: Våld i nära relation är ett samhällsproblem världen över och drabbar såväl kvinnor som män. Våldet som utövas av kvinnor mot män har fått begränsat utrymme i forskning och beskrivs som ett dolt fenomen. Män som utsätts för våld i nära relation riskerar att få en sämre hälsa och det finns ett behov av vård och stöd från sjukvården. Sjuksköterskan har en viktig roll i att uppmärksamma och arbeta mot våld i nära relationer. Det är därför viktigt att skapa kunskap och förståelse om mäns erfarenheter av utsatthet för våld i nära relation för att möjliggöra att bemöta dessa individer utifrån ett personcentrerat förhållningssätt. Syfte: Beskriva mäns erfarenheter av utsatthet för våld i nära relation.  Metod: Allmän litteraturöversikt med en induktiv ansats. Studien baserades på nio vetenskapliga artiklar med kvalitativ metod och analyserades utifrån Fribergs analysmetod.  Resultat: ​​I studien framkom tre huvudteman och fyra underteman som beskrev mäns erfarenheter av utsatthet för våld i nära relation. Huvudteman var; Negativ påverkan på hälsan, Att leva med en kontrollerande kvinna med tillhörande två underteman; Att leva under kontroll och Att anpassa sig till våldet samt Utmaningar att söka hjälp med tillhörande två underteman Att möta könsfördomar och Att känna rädsla att inte bli trodd. Slutsats: Det framkom att männen som varit utsatta för våld i nära relation erfarit att deras kvinnliga partner kontrollerade dem. Männen försökte anpassa sig till våldet och sin partner. Våldsutsattheten påverkade männens psykiska och fysiska hälsa negativt. Männen hade erfarit utmaningar av att söka hjälp. Kunskap om männens erfarenheter av utsatthet för våld i nära relationer är betydande för att sjuksköterskan ska kunna tillgodose en personcentrerad omvårdnad.

Introduktion/Bakgrund:  Våld i nära relation (VINR) är ett folkhälsoproblem som orsakar lidande och ohälsa samt ekonomiska kostnader för samhället. Kvinnor drabbas i större utsträckning av allvarligare övergrepp än män. Runt om i världen begås 38 procent av alla mord på kvinnor av en intim partner. Sjuksköterskors främsta ansvar inom omvårdnad är att hjälpa patienter att bibehålla, förbättra sin hälsa samt hjälpa patienter att upprätthålla välbefinnande och livskvalitet.  Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa sjuksköterskors erfarenheter i samband med att identifiera kvinnor utsatta för VINR.  Metod: Litteraturstudien utformades enligt Polit och Becks (2021) nio steg. Databassökning i Cinahl, PubMed och PsycInfo utfördes på ett strategiskt sätt som tillåter överförbarhet. Litteraturstudiens resultat bygger på 12 utvalda artiklar som samtliga är granskade, bearbetade och analyserade för att uppnå tillförlitlighet och pålitlighet.  Resultat: Litteraturstudiens resultat delades in i fyra kategorier som motsvarar sjuksköterskors erfarenheter i samband med VINR: Betydelsen av att skapa ett förtroendefullt möte, kunskap och utbildning, Sjuksköterskans förhållningssätt samt Känslosamma möten.  Slutsats: Sjuksköterskor upplever tveksamhet kring vilket ansvar sjuksköterskan har och attityden kring identifiering kan avspeglas i det. Sjuksköterskor påverkas emotionellt i mötet med dessa kvinnor och attityden kan påverkas av kultur.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett hälsoproblem världen över som kan drabba vem som helst och är ofta en kombination av fysiska, psykiska och sexuella våldshandlingar. Statistik visar på att fler än en femtedel av kvinnor och män blir utsatta för våld av en före detta partner eller nuvarande partner under sin livstid. Trots detta faktum är det en låg andel av all hälsooch sjukvårdspersonal som frågar om våld rutinmässigt. Syfte: Studiens syfte var att undersöka vilka hinder som gör att sjuksköterskor avstår från att ställa frågan om våld i nära relation. Metod: En allmän litteraturstudie som var baserad på resultatet av 10 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ eller kvantitativ ansats. Databaserna PubMed och CINAHL användes vid datainsamlingen och artiklarna kvalitetgranskades med granskningsmallen av Forsberg & Wengström (2015). Resultat: Tre kategorier som kunde göra att sjuksköterskor avstår från att fråga identifierades. Kategorierna var Upplevelser, Uppfattningar och Yttre faktorer och innefattar rädslor, skam, stereotyper samt att screening var någon annans uppgift. Det inkluderade också hinder som tidsbrist, brist på kunskap, utbildning, rutiner, hjälpmedel och resurser, vilket gjorde att frågan uteblev. Slutsats: Litteraturstudien såg att de hinder som gör att sjuksköterskor avstår från att ställa frågan om våld i nära relation, påverkas både av deras egna uppfattningar, kontexten och resurser. För att underlätta för sjuksköterskan att fråga patienter om våld i nära relation krävs utbildning, stöd från arbetsplatsen och rutiner.

Våld i nära relation är vanligt förekommande inom alla socioekonomiska grupper i samhället och kostar individer och samhället mycket i form av lidande och pengar. Flera studier som gjorts inom ämnet har visat att somatisk och psykisk ohälsa är vanligare bland kvinnor och män som utsatts för våld. Inom den prehospitala vården möter ambulanssjuksköterskor patienter som upplevt våld i nära relation och det är viktigt att kunna bemöta och genomföra omvårdnad på ett adekvat sätt. Det skulle kunna besparas mycket individuellt lidande om personer som utsätts för våld i nära relation identifieras så tidigt som möjligt. Svensk sjuksköterskeförening skriver att ambulanssjuksköterskan ska “omhänderta och stärka känslan av säkerhet och trygghet genom visad medkänsla och skapa en miljö som är lugn och inger hopp... att identifiera och uppmärksamma en person som misstänks ha, alternativt har, utsatts för övergrepp eller annan typ av våld…”   Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av den prehospitala omvårdnaden av patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation.   Studien är en kvalitativ intervjustudie. Åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades med hjälp av en frågeguide där de fick beskriva sin upplevelse av att vårda patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation. Alla intervjuer skedde i en storstad i mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys användes sedan för att få en djupare förståelse av det studerade fenomenet.   Resultatet genererade fyra kategorier som ambulanssjuksköterskor upplevde påverkade omvårdnaden av personer som upplevt våld i nära relation; “Det unika i att möta våldsutsatta prehospitalt”, “Kärnan i mötet med den våldsutsatta”, “Utmaningar” samt “Ambulanssjuksköterskans behov av utbildning och verktyg”. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskor lade vikten på att känna av situationen och vinna förtroende från den drabbade. Utmaningar som de flesta upplevt var att den som utövat våldet ofta fanns kvar på platsen när ambulans anlände och i dessa fall var samarbete med instanser, såsom polis och socialtjänst, viktig. Utbildning och stöd från verksamheten upplevdes som bristfälligt och efterfrågades.   Studien ledde fram till slutsatsen att ambulanssjuksköterskor känner sig trygga i att vårda personer som utsatts för våld i nära relation trots att en del hinder kunde uppstå, men efterfrågade mer kunskap i ämnet samt rutiner från sin arbetsgivare.

Introduktion: Våld i nära relationer präglas av skam och stigmatisering vilket leder till att det ofta förblir oupptäckt. I Sverige dödas varje år ungefär 15 kvinnor av sin partner eller före detta partner. Kvinnor som utsätts för våld i nära relation söker ofta till akutmottagning för sina fysiska skador. Sjuksköterskan har en nyckelroll för identifiering på akutmottagning av våldsutsatta kvinnor och behöver rätt förutsättningar för tidig identifiering. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva förutsättningarna som krävs för att sjuksköterskan ska kunna identifiera våldsutsatta kvinnor på akutmottagning. Metod: Litteraturstudiens har utformats efter Roséns (2017) systematiska översikt- steg för steg. Databassökningar i CINAHL och PubMed utfördes på ett strategiskt sätt. Litteraturstudiens resultat baseras på sju artiklar som valts ut och granskats samt bearbetats för att uppnå pålitlighet och tillförlitlighet. Resultat: Resultatet baseras på fyra teman: ”Utbildning leder till ökad kunskap”, ”Användning av relevanta screeningverktyg”, ”Samtal måste ske i en avskild och trygg miljö” och ”Ställa rätt och anpassade frågor”. Samtliga teman bildar förutsättningar för sjuksköterskans identifiering på akutmottagning av våldsutsatta kvinnor. Slutsats: Sjuksköterskan har en betydande roll gällande identifiering på akutmottagning av våldsutsatta kvinnor. Resultatet visar att kunskap och utbildning ligger till grund för sjuksköterskans möjlighet till identifiering.

Introduktion/Bakgrund: Våld i nära relation är ett globalt samhällsproblem som drabbar både män och kvinnor. Kvinnor drabbas dock vanligtvis av ett mer upprepat och allvarligt våld med flera negativa hälsoeffekter. Som sjuksköterska är det betydande att kunna identifiera de kvinnor som behöver hjälp. Detta kan göras med hjälp av screening. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av barriärer i arbetet med screening för att identifiera kvinnor utsatta för våld i nära relation. Metod: Litteraturstudien har utformats efter Polit & Becks (2021) niostegsmodell. Databassökningar utfördes i databaserna Cinahl och Pubmed. Den insamlade datan analyserades med tematisk analys. Resultat: Det framkom två teman med fem tillhörande underkategorier. Det första temat var organisatoriska barriärer med tidsbrist, brist på resurs & systemstöd och brist på avskildhet som underkategorier. Det andra temat vara individuella barriärer med brist på kunskap och personligt obehag som underkategorier. Slutsats: Resultatet av litteraturstudien visade att sjuksköterskor möter olika barriärer i arbetet med screening för våld i nära relation. Bland annat har de bristande kunskaper om ämnet, brist på stöd från systemet och tidsbrist. Många sjuksköterskor upplevde även obehag i att använda screening för att identifiera våld i nära relation.