Studien handlar om ett av mig identifierat fenomen inom den sociala barnavården i Sverige som jag benämnt skyddsuppmaning. Studiens syfte har varit att ta del av socialsekreterares förståelse av skyddsansvaret när barnets vårdnadshavare är skilda och en av dem utgör en risk för barnet. Ytterligare ett syfte har varit att ta del av hur socialsekreterare problematiserar fenomenet skyddsuppmaning. Studien bygger på intervjuer med sex socialsekreterare vid olika socialförvaltningar i landet, som alla arbetar med utredningar enligt socialtjänstlagen gällande barn.  Resultatet visar att socialsekreterare uppfattar att det är vårdnadshavarens skyldighet att skydda barnet och att det är ett beslut som endast vårdnadshavare kan fatta. När socialsekreterare kommunicerar skyddsansvaret med vårdnadshavarna uttalar de sig med olika grader av styrka i sin uppmaning. Socialsekreterare anser att skyddsuppmaning främst vilar på det generella föräldraansvaret som finns angivet i föräldrabalken (1949:381). De problematiserar skyddsuppmaning genom att bland annat ange de känslomässiga påfrestningar som uppstår för vårdnadshavarna, samt att skyddsuppmaning späder på en redan konfliktfylld relation dem emellan.  När intervjumaterialet betraktas i ljuset av teorin kan det förstås som att skyddsuppmaningen blivit institutionaliserad och för givet tagen inom den sociala barnavården, vilket återfinns i Bordieus begrepp doxa. Den låga graden av laglig reglering av skyddsuppmaning gör att det finns få likheter med Webers byråkratiska, rättssäkra modell, men däremot utrymme för socialsekreterarnas överväganden. Det öppnar för normerande inslag som finns inom socialt arbete.  En analys av materialet visar dels att socialsekreterarna implicit beslutar om skyddet med förväntan att vårdnadshavaren verkställer det, dels att det finns en växelverkan mellan socialsekreterarnas styrka i skyddsuppmaningen och vårdnadshavarnas responser. Utifrån det kan skyddsuppmaningen leda till fyra olika typer av intagna positioner hos vårdnadshavarna. Dessa är ”De naturliga”, ”De övertalade”, ”De skrämda” och ”De övergivna”.

I denna uppsats har vi studerat 12 tingsrättsdomar från åren 2017 - 2019, där tingsrätten avgjort frågan om vårdnad, boende och umgänge där den ena föräldern dömts för våldsbrott (bl.a. misshandel och olaga hot) mot den andre föräldern och/eller deras barn. Vi har studerat hur tingsrätten dömer utifrån föräldrabalken 6 kap. 2 a §, men även undersökt i vilken utsträckning tingsrätten har dömt som socialtjänsten föreslagit i sin vårdnadsutredning och vilka de huvudsakliga skälen har varit när tingsrätten upplöst den gemensamma vårdnaden. Resultatet visar att tingsrätten har lutat sig mot bestämmelserna i FB 6 kap. 2 a § i samtliga domar utom i ett fall. Endast i undantagsfall har tingsrätten haft huvudfokus på det våld som inträffat. I de flesta av domarna har förekomsten av våld verkat vara av underordnad betydelse i jämförelse med barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. I vår studie har vi även undersökt hur tingsrätten förhåller sig till barnets vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad. Endast i en dom skrev tingsrätten att hänsyn måste tas till barnets åsikt med beaktande av barnets ålder och mognad. I det fallet var barnet 14 år. Då det kommer till tingsrättens resonemang kring om den gemensamma vårdnaden ska bestå eller upplösas, kunde vi se att föräldrarnas samarbetsförmåga har haft en större påverkan på utfallet än faktumet att en förälder är dömd för våldsbrott inom familjen. Vad gäller huruvida tingsrätten dömer som socialtjänsten föreslagit, kunde vi se att tingsrätten mestadels dömde som socialtjänsten föreslagit gällande vårdnaden och var barnet skulle ha sitt stadigvarande boende. Angående frågan om huruvida barnet skulle ha umgänge med föräldern som utövat våld, skiljde sig dock tingsrättens dom från socialtjänstens förslag. I en tredjedel av domarna var socialtjänstens förslag på beslut att inget umgänge skulle ske mellan barnet och föräldern som utövat våld. I samtliga av dessa vårdnadsmål dömde tingsrätten ändå till umgänge mellan barnet/barnen och den förälder som dömts för våldsbrott inom familjen. En av studiens slutsatser är att barn, trots att de i lagens mening har en viss makt och rättigheter, i praktiken i princip saknar makt att påverka sin egen livssituation i vårdnadstvister där frågan om vårdnad, boende och umgänge avgörs. Den makten verkar näst intill uteslutande tillhöra vuxna. / In this essay, we have studied twelve district court judgments from 2017 - 2019, where the district court decided on custody, residence and contact. In these cases, one parent has been convicted of abuse against the other parent and/or their children, which includes assault and unlawful threats. We have investigated the extent to which the district court has ruled in favour of the proposals of social services in its custody investigation and what the main reasons have been when the district court dissolved the legal joint custody. The results show that the district court has relied on the provisions of föräldrabalken chapter 6, 2 a §, in all judgments except one. Only in unique cases, the district court has had its main focus on the violence that has occurred. In most of the judgments, the incidence of violence seems to be of secondary importance compared to the child's need for a close and good contact with both of his/her parents. In our study, we have also investigated how the district court relates to the child's will, taking into account the child's age and maturity. Only in one judgment did the district court write that the child’s opinion must be taken into account, due to the age and maturity of the child. In that case, the child was 14 years old. When it comes to the district court's reasoning on whether legal joint custody should be upheld or dissolved, we could observe the parents' ability to cooperate had a greater impact on the outcome than the fact one parent has been convicted of domestic violence within the family. The district court mostly rules in accordance with what social services had proposed regarding custody and residence. However, regarding the question of whether the child should have contact with the parent who has been violent in the past, the district court has ruled against the proposals of social services. In a third of the judgements, social services advised that no contact should take place between the child and the parent who had been violent. In all of these custody cases, the district court ruled to allow visitation between the child and the parent convicted of domestic violence. One of the study's conclusions is that, although children in the sense of the law both have a certain power and rights, are nevertheless almost powerless to influence their own life situation in custody disputes where the issue of custody, housing and visitation is decided. That power, to influence the child's life, seems to belong to the adults.

Extensive research has been conducted about district courts granting abusive parents visitation rights, but less research has been done about an abusive parent being awarded sole custody of the child. This study is a discourse analysis aimed at examining how Swedish courts resonate when they award sole custody to a parent accused of abuse against a child or the other parent. In addition to this, the aim was to study how the courts take the child’s best interests, and right to have their views regarded, into account when reaching a verdict in custody cases. The result has shown that the court tends to focus on the child’s need for a good relationship with both parents, rather than the child’s own opinions, wishes and the potential risks caused by an abusive parent. Furthermore, the court tends to dismiss the child’s and the abused parent’s reports of abuse as untruthful. In the course of the analysis we have discovered that the court might see the abused child’s reports as deceptive for two reasons: either that the child isn’t considered to be competent enough to understand what it just expressed, or that the child has been coerced by the abused parent to express certain opinions. Additionally, the court sometimes uses the abused parent’s statement against them as a reason for them not being an appropriate custodian. The allegations of abuse can also be seen as a way for the abused parent to be granted sole custody. In conclusion, our result indicates that a child’s need for both parents is seen as the main reason for one parent to be awarded sole custody, which is aligned with the discourse of good contact. The risk of a child not having a relationship with both parents is considered to be greater than the risk of the child being abused and the abuse is therefore considered a non-risk, which aligns with the discourse of non-risk. If the court is to take the child’s views into account when reaching a decision, they must be considered as competent and truthful in their statements. As our results have shown, the court relying on the child’s statement is rarely the case. / Det har gjorts mycket forskning om att tingsrätter ger våldsamma föräldrar umgängesrätt, men mindre forskning har gjorts om att en våldsam förälder anförtros ensam vårdnad om barnet. Denna studie är en diskursanalys med syfte att undersöka hur svenska domstolar resonerar när de anförtror ensam vårdnad till en förälder som har anklagats för våld mot ett barn eller den andra föräldern. Förutom detta så var syftet också att studera hur domstolarna tar barnets bästa, och deras rätt komma till tals och bli lyssnade på, i beaktande när de kommer fram till ett beslut i vårdnadsmål. Resultatet har visat att domstolen tenderar att fokuserar på barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna, snarare än barnets egna åsikter, önskningar och den potentiella risk som en våldsam förälder kan medföra. Fortsättningsvis så har domstolen en tendens att förklara bort barnets och den våldsutsatta förälderns uppgifter om våld med att de är icke trovärdiga. Genom analysens gång så har vi upptäckt att domstolen kan anse att barnets uppgifter är icke trovärdiga av två anledningar: antingen att barnet inte ses som kompetent nog att förstå vad den precis har uttryckt, eller att barnet har blivit påverkat av en förälder att berätta diverse saker. Dessutom så använder domstolen ibland den våldsutsattas förälderns uppgifter emot den som en anledning för att den föräldern inte är en lämplig vårdnadshavare. Anklagelserna om våld kan också ses som ett sätt för den våldsutsatta föräldern att anförtros ensam vårdnad. Risken för att barnet inte får en god kontakt med båda föräldrarna anses vara mer betydande än risken för att barnet blir utsatt för våld och våldet anses därmed vara en icke-risk, vilket går i linje med icke-riskdiskursen. Om domstolen ska ta barnets synpunkter i beaktande när de kommer fram till ett beslut måste barnet anses vara kompetent och pålitlig i sina utsagor. Som vårt resultat har visat så förekommer det sällan att domstolen förlitar sig på barnets uppgifter.

Syftet med studien är att bidra med kunskap kring hur diskurser konkurrerar om vad som är barns bästa och hur dessa styr tingsrättens beslut vid vårdnadstvister när det finns uppgifter om pappans våld mot mamma och eventuellt barn. Det empiriska materialet utgick ifrån 14 domar där det fanns uppgifter om pappans våld inom familjen. Tingsrätten hade som uppgift att döma huruvida vårdnaden skulle vara gemensam eller ensam för föräldrarnas gemensamma barn. Studien är kvalitativ och Norman Faircloughs diskursanalys används både som teori och metod tillsammans med socialkonstruktionism, med betoning på genus som social konstruktion. Resultatet i studien visar på två diskurser som tingsrätten motiverar sina beslut utifrån, där båda syftar till att argumentera eller göra trovärdigt vad som är för barnets bästa. I ”behovsdiskursen” betonas vikten av en god och nära relation till båda föräldrarna, emedan ”riskdiskursen” betonar risken för att barnet kan fara illa. Dessa två diskurser påverkar domstolens syn på föräldrarnas samarbete, vilket i sin tur påverkar tingsrättens beslut om gemensam respektive ensam vårdnad. Även på vilket sätt tingsrätten tar upp våldet och benämner våldet påverkas också utifrån vilken av de två diskurserna som råder. Inom behovsdiskursen bedömdes samarbetet som tillräckligt bra vid minsta möjliga tecken på att föräldrarna kunde enas i olika gemensamma beslut rörande barnet, vilket resulterade i gemensam vårdnad. Uppgifter om våld från pappan omformulerades eller omnämndes aldrig, vilket gjorde att våldet inom behovsdiskursen förminskades och fick en underordnad betydelse. Inom riskdiskursen bedömdes det svåra samarbetet mellan föräldrarna utgöra en risk för att barnet skulle fara illa, vilket gjorde att utfallet här blev ensam vårdnad. Inom riskdiskursen synliggjordes och problematiserades våldet i mycket högre grad. / The purpose of the study is to contribute with knowledge about how discourses compete for what is in the best interests of the child and how these govern the district court's decisions in custody disputes when there is information about the father's violence against the mother and any children. The empirical material was based on 14 judgments where there was information about the father's violence within the family. The district court's task was to judge whether custody should be joint or single for the parents' common children. The study is qualitative and Norman Fairclough's discourse analysis is used both as a theory and method together with social constructionism with emphasis on a gender perspective as an additional theory. The results of the study show two discourses from which the district court justifies its decisions, there both aim to argue or make credible what is in the best interests of the child. The “Discourse of needs” emphasizes the importance of a good and close relationship with both parents, while the “Discourse of risk” emphasizes the risk that the child may be harmed. The court's reasoning regarding the parents' cooperation is affected by which of the two discourses prevails. The way in which they address the violence and denominates it violence is also affected on the basis of the discourse on which the court is based. Violence tended to be deminished in both discourses, however, it became clear within the discourse of needs.