Ambassaden som institution har en lång tradition bakom sig och associeras med hög prestige. En fråga som måste ställas är hur den traditionen fungerar i dagens samhälle? Är det dags att uppdatera formen för hur en ambassad förhåller sig till sin omgivning, och rentav i grunden ifrågasätta ambassadens roll? Vilka problem möter svenska och nordiska ambassader idag, och hur kan arkitekturen hjälpa till att handskas med dem? Vilken roll kommer ambassaden att spela de kommande decennierna, och hur kan arkitekturen bidra till dess utveckling? Ökande samarbete och rörlighet mellan västländer och framförallt EU-länder innebär att ambassaderna får allt ett större kulturellt och identitetsskapande uppdrag, i och med att de konsulära uppgifterna minskar. I en värld med mer och mer informellt utbyte mellan länder i form av turism, affärskontakter, utbytes-studier m.m. får den officiella diplomatin en något förändrad roll. Hur skall en modern svensk ambassad se ut och fungera och därigenom på bästa sätt representera Sverige? I den frågan ingår en lång rad aspekter som t.ex. hållbarhet (material, byggteknik, transporter, energianvändning), och arkitektonisk gestaltning. Sverige har de senaste åren allt oftare börjat samarbeta med i första hand de andra nordiska länderna i och kring ambassadverksamheten i olika länder. Dessa samarbeten sker dock endast från fall till fall och det finns ingen övergripande generell strategi för hur verksamheter kan kombineras. Tätare samverkan mellan de nordiska länderna kan vara ett effektivt sätt uppnå ett större internationellt inflytande; de fem nordiska länderna (Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island) har en sammanlagd befolkning på 25 miljoner människor och skulle tillsammans utgöra världens tionde största ekonomi. Ett närmare samarbete inom det diplomatiska området är därför rimligt att tänka sig, och en naturlig utgångspunkt för ett sådant samarbete är ambassadernas arkitektur. Tiden då ambassader var och agerade som solitärer är förbi. Sverige har numera varken kapaciteten eller behovet att placera alla sina ambassader i fristående palats, svåråtkomliga och avskilda från staden. Även om det fortfarande kan vara aktuellt för Sverige att på vissa platser att bygga enskilda hus ämnade enbart åt ambassaden, t.ex. House of Sweden i Washington D.C., så ser verkligheten väldigt annorlunda ut för de allra flesta beskickningar i utlandet. I Budapest t.ex. hyr ambassaden idag lokaler i ett anonymt kontorshus. Om Sverige däremot går ihop med andra länder av liknande storlek, företrädelsevis de nordiska, kan man spara både resurser och ekonomi. Närheten till de respektive exportråden, med vilka ett nära samarbete sker redan idag, ger ytterligare synergieffekter. Den samlade storleken gör en egen gemensam byggnad möjlig och ger en större attraktionskraft än om de enskilda länderna agerar separat. Svaret på frågan “Hur ska svenska ambassader fungera i framtiden, och hur kan svenska ambassader fungera bättre i samarbete med andra länder?” är alltså att Sverige skall samarbeta med andra länder i liknande storlek för att spara resurser och kunna dra nytta av samverkan mellan länderna; underlätta nära samarbete med de respektive exportråden; i de fall man väljer att bygga nytt se till att byggnaden i framtiden kan komma att användas av andra än ambassaderna själva; bygga hållbart; om möjligt ta tillvara på lokal kunskap och byggtradition; samt ge något tillbaka till staden och dess invånare.

Forskningen om digitala nomader i turismsammanhang har främst fokuserat på att förstå och definiera fenomenet. Dock finns det begränsad forskning gällande digitala nomader på destinationsnivå. Denna studie belyser digitala nomader och hur de resonerar kring val av destination. Studien har en kvalitativ ansats där åtta semistrukturerade intervjuer utförts samt en netnografisk studie på det sociala forumet Reddit. Därefter har en tematisk analys applicerats på den insamlade empirin. Som resultat har nio teman identifierats. Ur dessa teman har, bland annat, krav och preferenser på en destination, sociala aspekter och ekonomiska anpassningar visat sig relevanta i val av destination hos digitala nomader. En viktig aspekt som framkommit genom samtliga delar i studien är det karaktärsdrag hos digitala nomader som kombinerar jobb och fritid under resan. Som resultat till detta kan det konstateras att detta segment har mer specifika krav på destinationer. Destinationer ska därför fungera både i en social aspekt, som arbetsplats och som en fritidsarena. Avslutningsvis föreslås vidare forskning för att skapa en större förståelse för detta segments resmönster och tillfälliga hemmiljöer. / Digital nomadism in tourism research has focused on understanding and defining this phenomenon. However, little research has been conducted on the connection between digital nomads and their destination choices. Based on a qualitative approach with combined interview and netnographic methods, this paper aims to illustrate digital nomads and the factors influencing e their choice of destination. A thematic analysis was applied to the collected data, resulting in the identification of nine themes. Preferences and demands in a destination, personal finances, and social aspects, amongst others, are some of the factors that have an impact on destination choice for digital nomads. A key characteristic found throughout the study is the leisure and business combination that digital nomads have in their way of traveling. As a result, it can be ascertained that this market segment has precise demands on destinations. Destinations must therefore serve as an arena for remote work, networking, and leisure. Lastly, suggestions for further research are presented in two areas: to create a better understating of this segment’s travel patterns and their use of temporary bases as home environments.

Visa-liberalisation agreements are commonly used as an incentive by the EU to encourage cooperation within the realm of border and migration management with its neighbouring countries. The ultimate aim of these agreements is to reduce irregular migration to Schengen territory, something that has been percieved as an increasingly urgent issue for European policy makers in the wake of the 2015 'migration crisis'. However, the use of visa liberalisation agreements in such a fashion appears contradictory considering that most irregular migrants in the EU most likely are visa-overstayers. This essay takes of in this apparent puzzle and argues that securitisation theory might help us better understand this discrepancy. While the construction of the migrant as a security threat in Europe has been thoroughly examined, differences in securitisation between grups of irregular migrants are often left out of the discussion or only implicitly mentioned. By examining the discourse and practices of a central EU agency in regard to border and migration management, FRONTEX, this thesis shows that visa-overstayers are routinely left out of the securitised discussion on irregular migration, thus rendering EU policies asymmetrically occupied with irregular migration by means of 'illegal entry'. However, the thesis also uncovers a more conplex set of ideas that show that although visa-overstayers are not conceptulised as threats to security in discourse on par with other categories of irregular migrants, visa-goers and other travellers are, too, incresingly subjected to a rationale of survaillance and risk.

Humanitarian visas for asylum purposes have been widely discussed in recent years. With few alternatives at their disposal, refugees are forced to illegal and dangerous routes in their attempts to reach Europe. The aim of this study is to investigate the conditions for implementing humanitarian visas in Sweden and to clarify the consequences of Sweden's approach to humanitarian visas for third-country nationals in need of international protection. Using idea analysis as a method, the tenability of two official reports published by the Swedish Government is analyzed. By examining the assessments, an understanding of the conditions for introducing humanitarian visas in Sweden is established. In order to explore the implications of Sweden's position on the right of third country nationals to seek asylum, the study draws on a critical perspective on how migrants and refugees’ risk being subjected to violent border controls and how their legal status is subjected to various kinds of scrutiny.  Several shortcomings are identified in these reports and the conditions thus created for the introduction of humanitarian visas in Sweden. Although the need for more safe and legal routes to seek asylum and the consequences of Sweden's migration and asylum policy are highlighted, no national measures are recommended. Instead, it is recommended that Sweden should lobby for the introduction of humanitarian visas to the EU as a whole, with the overall aim of reducing the number of asylum seekers coming to Sweden in particular. Although it is commonplace for refugees to perish in search of safety, no practical measures are deemed essential to establish safe and legal routes for asylum seekers. State sovereignty thus continues to impede fundamental rights for all. Refugees and asylum seekers are severely affected by the uncertainty as to who is responsible for guaranteeing these fundamental rights. In an attempt to get these basic rights fulfilled, asylum seekers currently must resort to illegal acts at the risk of their lives. / Humanitära visum vid asylskäl har diskuterats flitigt de senaste åren. Med få alternativ till hands tvingas flyktingar ta till illegala och livsfarliga vägar i sina försök att ta sig till Europa. Syftet med studien är därför att utreda vilka förutsättningar som finns för att införa humanitära visum i Sverige samt att tydliggöra konsekvenserna av Sveriges inställning till humanitära visum för tredjelandsmedborgare som har ett internationellt skyddsbehov. Med idéanalys som metod granskas hållbarheten i två statliga offentliga utredningar. Genom att kritiskt granska de bedömningar som görs, skapas förståelse för vilka förutsättningar som finns för att införa humanitära visum i Sverige. För att utreda implikationerna som Sveriges inställning har på tredjelandsmedborgares rätt att söka asyl tar studien stöd av ett kritiskt perspektiv om hur människor på flykt riskerar att utsättas för våldsamma gränskontroller och hur deras juridiska ställning utsätts för olika typer av vågspel.  Flera brister identifieras i utredningarna och de förutsättningar som därmed ges för att införa humanitära visum i Sverige. Trots att behovet av fler säkra och lagliga vägar att söka asyl konstateras, samt att konsekvenserna av Sveriges migrations- och asylpolitik uppmärksammas, rekommenderas inte att några nationella åtgärder vidtas. I stället rekommenderas att Sverige ska framföra påtryckningar för att införa humanitära visum i EU. Ett övergripande mål är samtidigt att minska antalet asylsökande som söker sig till Sverige. Fastän det beskrivs hur människor på flykt omkommer i jakten på säkerhet, så bedöms inte nationella åtgärder vara nödvändiga för att införa säkra och lagliga vägar för asylsökande. Den statliga suveräniteten fortsätter således att utmana rätten till rättigheter för alla. Flyktingar och asylsökande drabbas framför allt av osäkerheten kring vem som är pliktbärare och oklarheter kring hur deras rättigheter ska tillförsäkras. För att försöka få sina rättigheter tillgodosedda tvingas de att ta till illegala handlingar med livet som insats.