This essay aims to explore the philosophical meaning of the expression ”present and real” in Clara – or, On Nature’s Connection to the Spirit World by F. W. J. Schelling. Clara is unique among the works of Schelling since it is written as a discussion embedded in a symbolic and fictional context. One of the reasons for this is its aim to ground all scientific knowledge in that which is “present and real”. After having presented an overview of the life and philosophy of Schelling, as well as his relevance in contemporary philosophy, this essay is constituted by a thorough textual analysis of Clara. The analysis reveals how the text through descriptions of emotions, environments and a symbolic story highlights a certain “qualitative aspect” of the present and real.  As what is simultaneously ”the ideal in the real” and “the real in the ideal” this aspect escapes rational quantifying reason, revealing a foundational indivisible unity of life. An awareness of this intuitively known aspect of life can give rise to an immediate knowing, and felt as inspiration it can trigger the mind into the process of making what is immediately known into scientific “realized” knowledge. This way, an awareness of the pre-rational can lead to a permanent clairvoyance – a cognition in which that, which initially appears as irrational, can be made comprehensible. Interestingly, “the ideal in the real” coincides with the concept of “qualia”, the potential existence of which is lively debated within the field of consciousness studies today. Not much has been written about Clara so far, possibly partly because it concerns “the Spirit World” in its substantial sense. However, this essay hopes to show that Clara is phenomenologically, ontologically and epistemologically relevant and that it has a philosophical value of its own. / Denna uppsats syftar till att analysera den filosofiska innebörden av uttrycket ”närvarande och verkligt” i F. W. J Schellings verk Clara – or, On Nature’s Connection to the Spirit World. Detta verk är unikt bland Schellings övriga verk då det är utformat som en diskussion satt i en symbolisk och fiktiv kontext, bland annat i syfte att förankra all vetenskaplig kunskap i det närvarande och verkliga. Efter en presentation av Schellings liv, filosofi och dagsaktualitet utgörs uppsatsen av en ingående textanalys som visar hur Schelling med hjälp av känslo- miljö- och händelseskildringar i Clara framhäver en särskild ”kvalitativ aspekt” av det närvarande och verkliga. Denna undflyr det rationella kvantifierande förnuftet och uppenbarar livets grundläggande odelbara enhet. Såsom det ideala i det reala sammanfaller denna aspekt med begreppet ”kvalia” vars existens livligt debatteras inom medvetandefilosofin idag. Clara visar dock att det ideala i det reala även är detsamma som det reala i det ideala och att en medvetandegörning om denna kvalitativt, omedelbart och intuitivt kända aspekt av livet kan ge upphov till ett omedelbart vetande och inspiration som kan realiseras vetenskapligt. I samverkan med förnuftet kan denna förrationella medvetenhet leda till en beständig klarsynthet inom vilket allt, även det som först förefaller irrationellt, kan göras begripligt.  Inte mycket har tidigare skrivits om Clara, möjligen delvis beroende på att den berör andevärlden i konkret bemärkelse, vilket kan verka vetenskapligt avskräckande. Denna uppsats hoppas dock visa på verkets fenomenologiska relevans och dess filosofiska egenvärde. [1]För mer info om kvaliadebatten se exempelvis: Edmond Wright (editor). The case for qualia. (Cambridge: MIT press, 2008)

This master essay starts with the author having an encounter with two 14-years old boys who claim that they are Nazis. In a school project where the pupils made films about norms in the society they made a film with a clearly racist and homophobic message. As a freelance artist the author was a part of a school development program in aesthetic learning, and the assignment in the actual school was supposed to teach the pupils about norms and how they effect people on an everyday basis. All the films fulfilled this purpose, but the actual film did something more: it revealed the zerotolerance rule in this particular school as a norm that silenced not only these boys, but also any pupil having a different opinion than the teachers. The situation described took place in a classroom in primary school in the area of Stockholm some years ago and even though the film was never shown to anybody that could be offended except the author herself, the author left the school with a feeling of total failure, and two questions craving for answers: Why couldn’t she, nor the teachers, find the time and space to meet the boys, taking their invitation to discuss the zere-tolerance-norm seriously? And what role did the fact that the school had a “zero-tolerance-for-racism rule” play in the cultivation of the boy’s feelings of exclusion and in the way the teachers treated their obvious need for recognition as sane and (soon-to-be) grown up men? Using Hannah Arendt’s ideas of action as the fundament of the investigation, the author poses questions about what space for action there is in the daily work of a teacher today, but also what happens when there is no room for action, when we become the blind administrators of homo faber. The method of the study includes 1) a dialogue seminar with teachers from elementary school, 2) examples and reflections from the author’s own teaching practice at the teacher education and 3) a philosophical investigation focusing on the concepts of aesthetic experience, aesthetic learning, not-knowing and unlearning. In dialogue with Sarah Ahmed, John Dewey, Hans-Georg Gadamer, Maurice Merleau-Ponty, Jacques Rancière, Cusanus and Jonna Bornemark, she further tries to understand what role the film, as an aesthetic experience, played in the example with the Nazi boys. Is there a radical possibility in art that can create space for action in Arendt’s sense? Further, in dialogue with the poet Wiszlava Szymborska, the clown Nalla Laanela, and two novelists; Rachel Cusk and Albert Camus, she tries to understand the possibilities that lie within aesthetic learning when it comes to re-thinking the role of the teacher aiming for a sustainable approach to teaching and learning in a society where teachers work themselves sick. / I inledningen till denna masteruppsats möter författaren två fjortonåriga pojkar som säger att de är nazister. I ett skolprojekt där eleverna skulle göra kortfilmer som gestaltade samhällsnormer gjorde de här pojkarna en film med ett tydligt rasistiskt och homofobiskt budskap. Författaren hade, i egenskap av frilansande konstnär inom skolutvecklingsprogrammet Skapa och Lära, uppdraget att leda eleverna i arbetet med filmerna och syftet var att eleverna skulle lära sig något om de olika normer som påverkar oss människor varje dag. Alla filmer uppfyllde syftet, men denna film gjorde något mer: den fick den här specifika skolans noll-tolerans-mot-rasism-regel att framstå som en norm som tystade inte bara de här två pojkarna, utan alla elever med –ur lärarnas perspektiv -avvikande åsikter. Den ovan beskrivna situationen utspelade sig i ett klassrum i Stockholmsområdet för ett antal år sedan och även om filmen aldrig visades för någon som hade kunnat ta illa upp –förutom författaren själv –lämnade författaren skolan med en känsla av totalt misslyckande och två frågor ringande i öronen: Varför kunde inte hon, och ingen av lärarna i skolan, ta sig tid att möta pojkarna genom att ta deras inbjudan till samtal om noll-tolerans-normen på allvar? Och vilken roll spelade det faktum att skolan hade en noll-tolerans-mot-rasism-regel i kultiverandet av pojkarnas känslor av exkludering och i lärarnas hanterande av deras uppenbara behov av erkännande som sunda, snart vuxna unga män? Med utgångspunkt i Hannah Arendts idéer om handlandet ställer författaren frågor om vilket handlingsutrymme lärare i dagens skola har, men hon undersöker också vad som händer när det inte finns något handlingsutrymme, när läraren blir en blind administratör, en homo faber. Metodologiskt använder sig författaren av 1) ett dialogseminarium med lärare från grundskolan, 2) exempel och reflektioner från hennes egen lärarpraktik, och 3) en filosofisk undersökning med fokus på begreppen estetisk erfarenhet, estetiska lärprocesser, icke-vetande och av-lärande. I dialog med Sarah Ahmed, John Dewey, Hans-Georg Gadamer, Maurice Merleau-Ponty, Jacques Rancière, Cusanus och Jonna Bornemark, försöker hon vidare förstå vilken roll filmen som en estetisk erfarenhet spelade I exemplet med de två nazistpojkarna. Finns det en radikal potential i konstnärliga uttryck som kan skapa handlingsutrymme i Arendts mening? Vidare,i dialog med poeten Wiszlava Szymborska, clownen Nalle Laanela, och två romanförfattare; Rachel Cusk and Albert Camus, försöker författaren utröna vilka möjligheter som kan rymmas i estetiska lärprocesser vad gäller att tänka om (om-tänka) lärarrollen med målet att finna ett hållbart förhållningssätt till undervisning och lärande i ett samhälle där lärare arbetar sig sjuka.