Befolkningsökningen och urbaniseringsprocessen gör att fler bostäder och andra byggnader måste uppföras i städerna. Stadsförtätning är en planeringsstrategi där påbyggnad av befintliga byggnader är en lösning. Vid påbyggnad måste nya laster bäras av en befintlig konstruktion och beroende på påbyggnadens omfattning och materialval används olika förstärkningsmetoder. Syftet med denna studie är att undersöka en förstärkningsmetod genom breddning av pelarfundament. Konsekvenserna inom två teknikområden: geoteknik och byggnads-konstruktion, har studerats. Frågeställningarna har varit likartade: vilka undersökningar måste göras och vilken bärförmåga har en konstruktion som pålastas före och efter förstärkning av pelarfundamentet? Parallellt med studier av litteratur har intervjuer med konstruktör och geotekniker utförts, för att skapa en tydlig inriktning på arbetet.  Några metoder för förstärkning av pelarfundament presenteras. Förutom specialiserad litteratur, rapporter och uppsatser som utgör den största delen av teoriavsnittet i denna studie, har Eurokoderna utgjort referens, främst vid konstruktionsberäkningar men också för det avsnitt som berör geoteknik. För att kunna utföra relevanta beräkningar har ett fiktivt fall tagits fram. Utifrån bygghandlingar och uppmätningar i ett befintligt parkeringshus i Lund, har de vertikala lasterna före och efter påbyggnad beräknats. Den befintliga byggnaden var grundlagd på grov- och mellansand men placerades i det fiktiva fallet i Malmö och grundlades på lermorän. Utifrån de stipulerade förutsättningarna har en dimensionering vid förstärkning av det befintliga pelarfundamentet redovisats i form av beräkningskontroller samt ritningar. Vid dimensionering av pelarfundamentet har olika beräkningsmodeller använts. Flera avgränsningar har gjorts; exempelvis att horisontella laster inte beaktats och vertikala laster verkar centriskt, i syfte att ge en överskådlig bild av de vanligast förekommande beräkningarna och kontrollerna som måste göras vid fundamentförstärkning. I det aktuella fallet var sidan på det kvadratiska pelarfundamentet 2,8 m lång och dess tjocklek 0,6 m. De vertikala lasterna före påbyggnad uppskattades till 2242 kN och ökade till 3894 kN efter påbyggnad. Jorden blev då belastad nära maximal tillåten spänning och den befintliga betongkonstruktionen hade inte kapacitet för att bära de nya lasterna. En ökning av plattans breddmått med 0,45 m på samtliga sidor beräknades nödvändig för att behålla samma spänning i jorden. För att uppnå en godtagbar kapacitet antogs en pågjutning à 0,2 m också vara nödvändig. Även en breddning av den rektangulära pelaren antogs. Beräkningskontrollerna godkände de nya dimensionerna samt fastställde kvantiteten av nytt armeringsjärn som skulle användas, dels för att förlänga den befintliga armeringen, dels för att förbättra vidhäftningen mellan den gamla och den nya betongen. Val av förstärkningsmetod är förknippad med flera faktorer såsom läget inom byggnadskonstruktionen, geokonstruktionens skick, markförhållanden, mm. Därför är inte en metod bättre än en annan; lämplig metod måste bestämmas från fall till fall. Som studien visar skall en arbetsmetodik följas med undersökningar och relevanta beräkningar. Slutsatserna är att studiens resultat bedöms rimliga, men noggrannare dimensionering skulle kunna utföras med FEM-program. / The increase in population and the urbanization process means that more buildings must be built in the cities. Extension of existing buildings is a solution to increase housing capacity, but the existing structure must be strengthened to be able to carry the new loads.  The purpose of this study is to investigate a strengthening method of spread footing in two technical fields: geotechnics and building construction. The questions were: what investigations must be made and what load-bearing capacity has a structure that is loaded before and after enlargement of the spread footing? In addition to specialized literature, reports and essays, the Eurocodes have been a reference. Some methods for enlargement of spread footing are presented. A fictitious case has been developed based on construction documents and measurements in an existing parking garage that was placed in Malmö and founded on clay till. A dimensioning for enlargement of the existing spread footing has been reported in the form of calculation checks and drawings. The vertical loads before the extension were estimated at 2242 kN and increased to 3894 kN after the extension. An increase in the width of the footing by 0.45 m on all sides was calculated necessary to maintain the same tension in the ground. In order to achieve an acceptable capacity, an overlay of 0.2 m was also assumed to be necessary. The calculation controls approved the new dimensions and determined the quantity of new dowels to be used, partly to extend the existing reinforcement, partly to improve the adhesion between the old and the new concrete. The choice of enlargement method is associated with several factors therefore, one method is not better than another. The appropriate method must be determined on a case-by-case basis with a working methodology with surveys and relevant calculations. The conclusions are that the results of the study are considered reasonable, but more accurate dimensioning could be performed with FEM-programs.

Målet med det här examensarbetet var att undersöka hur väl dagens partialkoefficienter för sprutbetong tar hänsyn till samhällets normer och säkerhetskrav vid dimensionering enligt partialkoefficientmetoden. Det brottfall som har undersökts för dimensionering av sprutbetong är vidhäftningsbrott vid god vidhäftning. Vidhäftningsbrottet har undersökts med hjälp av en sannolikhetsbaserad metod benämnd ”First-Order Reliability Method”, FORM. Metoden förutsätter kännedom om sannolikhetsfördelningar för ingående variabler i brottgränstillståndet som i det här arbetet till stor del baserats på provtagningar från projektet Norrströmstunneln i Citybanan. Resultatet av undersökningen visar att partialkoefficienterna antar otillåtna värden för dimensionering av sprutbetong på grund av den stora spridningen som råder i framförallt vidhäftningsparametern. Vidhäftningsparametern antog en normalfördelning med medelvärde 0.808 MPa och standardavvikelse 0.319 MPa vid analys av samtliga vidhäftningsmätningar. Spridningen för vidhäftningsparametern har reducerats genom att undersöka gnejs och granit var för sig och genom att ta bort mätningar där dålig vidhäftning i förväg kunnat antas. För granit fick vidhäftningsparametern ett medelvärde på 0.759 MPa och en standardavvikelse på 0.264 MPa. För gnejs fick vidhäftningsparametern ett medelvärde på 0.820 MPa och en standardavvikelse på 0.279 MPa. I den här fallstudien resultera en reducerad spridning för vidhäftningsdata inte i någon avgörande skillnad för beräknade partialkoefficienter. Modellen för vidhäftningsbrottet verkar tillsynes inte vara för komplicerad men det existerar samtidigt stora osäkerheter i modellen och ingående variabler gällande laster och bärförmågor. Framförallt okunskapen gällande lastvariabeln gör det svårt att kalibrera relevanta partialkoefficienter med FORM.

A study has been carried out regarding the possibility for application of UV-cured coatings on different pretreated galvanized steel, in coil coating application. In order to address the questions about whether the adhesion will be affected and how, when combining respective coating with a steel substrate. Two types of UV-curable formulations have been applied respectively, acrylate-based free radical formulation and epoxy-based cationic formulation, on five types of steel substrates. In addition, UV-LED was also investigated as an alternative energy source. The aim is to explore the curing of the coatings, the surface topology and hydrophilicity, the material and mechanical properties of coatings and coated systems respectively. It was found that the acrylate coating gives a hydrophilic surface while the epoxy coat is hydrophilic but is more hydrophobic than acrylate. The acrylate resin is not compatible with Standard Ti-pretreatment from PO substrates and the curing of epoxy is inhibited by pretreatment primer in PP substrates. Curing using UV-LED is possible and should be investigated further. No comparison could be made between coating systems acrylate and epoxy, regarding the adhesive performance, due to the failure of obtaining the right thickness for the acrylate coating. / I denna studie undersöktes möjligheten att applicera UV-härdande lacker på olika förbehandlade galvaniserade stålsorter för bandlackering. Detta för att förstå mer om vidhäftningen påverkas av, och på vilket sätt, kombinationen av respektive UV-lack med olika metallsubstrat. Två olika UV-formuleringar, akrylat and epoxy, applicerades på fem olika stålsubtrat och även screeningsstudie på UV-LED utfördes. Målet är att undersöka uthärdning av lackeringar, topologin och hydrofilicitet, material och mekaniska egenskaper hos färglacken och de lackade systemen, samt möjlighet att använda LED-lampa som UV-källan. Resultatet visar att akrylat ger en hydrofil yta medan epoxy är hydrofil men är mer hydrofob än akrylat. Akrylatet är inte kompatibelt med Standard Ti-pretreatment från PO substrat och uthärdning av epoxy inhiberas av förbehandlade primer på PP-prover. Uthärdning med UV-LED är möjligt och bör undersökas ytterligare. Det gick inte att jämföra mellan de två UV-formuleringarna, akrylat och epoxy, på grund av fel tjocklek hos akrylatfilmerna.

Sjöräddningssällskapet har sedan 1907 räddat liv genom frivilliga sjöräddare. De har en vision om att kunna effektivisera sina räddningsaktioner genom att skicka ut en drönare till olycksplatsen för att få en övergripande bild av händelsen och på så sätt kunna anpassa rätt utrustning och personal. Idén var att konstruera drönarens kropp i form av en textil 3D-struktur, detta skulle underlätta dess användning då den skulle bli flexibel och vid olycksplatsen kunna stuvas undan och förflyttas smidigare. Tanken är att drönaren ska ha en konstruktion som kan blåsas upp och bli styv för att sedan kunna tömmas på luft och bli flexibel. Syftet med denna studie är att ta fram en flatstickad distanstextil som ska fungera som en kropp till en drönare där förhoppningen är att den textila 3D-kroppen ska kunna formstickas som en vinge. I distanstextil skapas luftrum mellan lagren vilket möjliggör att en uppblåsbar konstruktion kan skapas. Genom att variera olika parametrar kan man även ta fram önskade egenskaper som styvhet, form, flexibilitet samt lättvikt. För att skapa en distanstextil som är styv i uppblåst läge krävs en beredning. Trikåvaror är generellt svåra att bereda, därför har studien undersökt olika trikåbindningars förmåga att vidhäfta mot beredningar.   Den formstickade distansstrukturen i väfttrikå tillverkades på en flatstickmaskin, där formen skapades genom masköverhängningar. Genom att binda distanstråden på olika nålavstånd kunde ett ovalt tvärsnitt uppnås. För att undersöka olika bindningars förmåga att vidhäfta mot beredningar testades flatstickade 2D-prover. Bindningarna var slätstickning, pikévariant över 2 system, pikévariant över 4 system samt slätstickning med plätering. De olika beredningar som undersöktes var silikonbeläggning, polyuretanfilm, polyetenfilm tillsammans med polyuretanfilm samt en polypropenfilm. Syftet var att hitta en beredning som är lätt i vikt, luft- och vattentät. Ett vidhäftningstest utfördes på bindningarna slätstickning, pikévariant över 2 system samt pikévariant över 4 system med hjälp av en dragprovare för bestämning av de olika bindningarnas vidhäftning mot olika lamineringar. De tre bindningarna i kombination med laminering testades även för luft- och vattentäthet.   Studien visar att det finns goda möjligheter att formsticka en flatstickad distanstextil som ska fungera som en kropp till en drönare. Resultatet visar att provkroppen som var stickad med pikévariant över två system samt laminerad med polyuretanfilmen gav bäst resultat vid utfört vidhäftningstest. Vid test av luftgenomsläpplighet visade pikévariant över två system med laminering av polyuretanfilm tillsammans med en polyetenfilm tätast resultat med låg luftgenomsläpplighet. Test för bestämning av vattentäthet visar att den slätstickade varan med en laminering med polyetenfilm och en polyuretanfilm gav bäst resultat. / Since 1907, the Swedish Sea Rescue Society has saved lives with the help of volunteer workers. Their vision is to be able to improve their rescue operations with quicker respond times by sending out a drone to the scene of an accident. The idea is to get a comprehensive picture of the scene, so they can adapt the right equipment and personnel for the job. The idea is to create a drone with a textile 3D structure, which would ease use as it would become flexible and easier to remove from the scene of the alarm. The drone should have a structure similar to a stand-up paddle board, where it can be inflatable and become stiff and then be deflated and folded and tucked away.   The purpose of this study is to develop a flat knitted spacer fabric that will serve as a body of the drone, hoping that the textile 3D structure can be shaped like a wing. With spacer fabrics, space for air is created between the layers, enabling an inflatable construction to be created. By varying different parameters, one can also develop desired features such as stiffness, shape, flexibility and decrease weight. To be able to create a spacer fabric that is stiff when inflated, a finishing process is required. It is generally hard to find a finishing to a knitted fabric, therefore the study investigates the ability of different bindings on a knitted fabric to adhere to finishes.   The shaped spacer fabric was manufactured by weft knitting on a flat knitting machine called Stoll CMS 822 HP. A wing shaped spacer and an oval cross section were achieved in this study. To investigate how the binding affects the adhesion of the finishing, three different bindings of flat knitted 2D- structures were tested. The bindings were: plain fabric (single jersey), pique structure over 2 feeders, pique structure over 4 feeders and plain fabric with plating. The finishing processes that were studied were silicone coating, a polyurethane film, a polyethylene film and a polypropylene film. The aim was to find a finishing with the properties of light weight, air and water tightness. An adhesion test was performed on the bindings plain fabric, pique structure over 2 feeders and pique structure over 4 feeders by a tensile tester to determine the adhesion between the tested bindings and finishes. These test specimens were also tested to determine resistance to water penetration and air permeability.   The study shows that it is possible to create a shaped spacer fabric by flat knitting, that will act as the body of a drone. The result of the adhesion test shows that the test specimen with binding pique over 2 feeders and laminated with a polyurethane film performed the best. In the air permeability test the same binding showed the best result but with a lamination of a polyurethane film and a polyethylene film. The test to determine resistance to water penetration showed that the binding plain fabric was the best, with a lamination of a polyurethane film, and a polyethylene film.

Skador och slitage på brokonstruktioner av betong beror på tösalter, armeringskorrosion och frostcykler i kombination med ökande trafiklaster. Den i särklass vanligaste reparationsåtgärden för dessa typer av skador är att göra en pågjutning. Metoden går ut på att först avlägsna det skadade eller dåliga betongskiktet innan en ny betong pågjuts. För att bedöma hur bra ett pågjutningsarbete är behöver vidhäftningen mellan den nya pågjutningen och gamla betongen fastställas. Den mest använda metoden för detta syfte är s.k. dragprovning som bestämmer draghållfastheten i vidhäftningen. I praktiken är dock vidhäftningens skjuvhållfasthet av större intresse och approximeras därför utifrån draghållfastheten, men med en vridprovning kan fogens skjuvhållfasthet direkt bestämmas. Syftet med examensarbetet är att undersöka vridprovningens reliabilitet för att i framtiden eventuellt kunna bestämma skjuvhållfastheten på ett mer direkt och korrekt sätt. I examensarbetet undersöks vridprovningens reliabilitet för att bestämma skjuvhållfastheten i fogen mellan pågjutning och gammal betong med dragprovningen som referens. Studien omfattar åtta parallellprovningar av drag- och vridprovningar där den lägst uppmätta skjuvhållfastheten jämförs med fogens dimensioneringsvärde enligt EK2. Examensarbetet görs i samband med Spårväg city-projektet vid Sergels torg, Stockholm, i uppdrag från Trafikkontoret i Stockholm och CBI Betonginstitutet. Resultaten från provningarna visade att fogbrott, som är av intresse, var vanligare för dragprovning än vridprovning. Den stora spridningen av mätvärdena var en konsekvens av det låga antalet fogbrott för vridprovningen. Medelvärdet för fogens draghållfasthet på 1,43 MPa tyder på god vidhäftning, men fogens skjuvhållfasthet bestämd med vridprovning visar ett medelvärde på endast 1,61 MPa och understiger det förväntade värdet på ca dubbla draghållfastheten d.v.s. 2,9 MPa. Intressant är att det lägst uppmätta värdet på skjuvhållfastheten på 0,83 MPa var ovanligt lågt, men fortfarande större än dimensioneringsvärdet enligt EK2 på 0,59 MPa. Studien har visat att vridprovningen är en svårtydlig metod för att bestämma skjuvhållfastheten i fogen mellan pågjutning och gammal betong. Anledningen till detta beror främst av tre faktorer, för få antal provningar, den stora spridningen av mätvärden samt de svårtolkade brottmoderna från vridprovningen. Trots detta tros vridprovningen vara en framtida metod för konstruktörer och beställare eftersom metoden är ett bra mätverktyg för att bestämma skjuvhållfastheten för pågjutna betongkonstruktioner som helhet och inte bara i fogen mellan pågjutning och befintlig betong. / Damages and wear on concrete bridges are due to de-icing salt or salt water, reinforcement corrosion and repeated freeze-thaw cycles in combination with increasing traffic loads. The most common repair operation for these types of damages is to remove the deteriorated concrete and replace it with a new concrete overlay. To evaluate how well a bonded concrete overlay is, the bond strength between the new and old concrete has to be determined. The most widely used method for this purpose is the so-called pull off test to determine the tensile bond strength. In practice however the shear bond strength is of greater interest and is therefore approximated on the basis of tensile bond strength, but with a torsion test the shear bond strength can be directly determined. The purpose of this study is to investigate the reliability of the torsion test to determine the shear bond strength in a more direct and accurate manner. The thesis examines the reliability of the torsion test to determine the shear bond strength with the pull off test as a reference. The study includes eight parallel tests of pull off and torsion tests where the lowest measured shear bond strength is compared with the calculated design value of shear bond strength according to EC2. The work is done in connection with the Spårväg city project at Sergels torg, Stockholm, in collaboration with the Traffic Administration Office in Stockholm and CBI, the Swedish Cement and Concrete Research Institute. The results of the tests showed that the failures in the interface between new and old concrete, which are of interest, were more common for pull off tests than torsion tests where only two of the eight test samples showed failure in the interface. The wide scatter of the measured values is a consequence of the low number of failures in the interface. The mean value of the tensile bond strength was 1,43 MPa, which indicates good bond strength. The shear bond strength however made with torsion tests show a mean value of only 1,61 MPa. Lower than the expected value of about twice the tensile bond strength of 2,86 MPa. Interestingly, the lowest measured value of the shear bond strength of 0,83 MPa was unusually low, but still higher than the calculated design value of shear bond strength of 0.59 MPa according to EC2. The study has shown that torsion test is a difficult method for determining the shear strength of the bond between the new and old concrete. The reason for this is mainly due to three factors, the low number of tests, the large scatter of values, and the difficulty to interpret failures of the test samples. Despite this the torsion test seems to be a future method for structural engineers and contractors as a tool to determine shear strength for repaired concrete structures in general and not only the shear bond strength.

The adhesion of coatings is of high importance in the coating industry and a more thorough understanding of adhesion behavior is required. In this thesis work, seven parameters affecting adhesion of silane-modified poly(urethane urea) (PUSi) coatings on pretreated steel and aluminum substrates were studied. These parameters include substrate type, dry film thickness (20-30 and 60-70 μm), solid content (40, 60, and 70 wt%), resin ratio between two different types of PUSi (PUSi-A: PUSi-B = 70:30, 50:50, and 30:70 wt ratio), crosslinking density, additive, and curing condition. The different pretreatments of substrates include solvent wiping, sandblasting, phosphating, and galvanizing. A commercial paint product (‘yellow topcoat’) was used as a reference for the study of substrates and additives. Several formulations of clearcoat, prepared from the same PUSi resins as the commercial paint product, were mainly used in every experiment. The obtained coatings were tested for their adhesion properties using cross hatch adhesion test, bending test, and humidity resistance test. The film hardness and thermo-mechanical properties were evaluated with König pendulum hardness test and Dynamic Mechanical Analysis (DMA), respectively. Surface energies of all substrates were analyzed with Contact Angle Measurement (CAM). The PUSi-A and PUSi-B resins used in the coating formulations were characterized with Differential Scanning Calorimetry (DSC), Size-Exclusion Chromatography (SEC), and Fourier Transform Infrared Spectroscopy (FT-IR). The results showed a correlation between poor adhesion properties and the relatively low surface energies of some substrates, namely cold-rolled steel (CRS), industrial ACE aluminum, and standard Q aluminum. The use of silane-functional crosslinking agent and silane adhesion promoters in the coatings has greatly enhanced adhesion. The increase in film hardness via increased crosslinking density also did not hinder the adhesion due to the presence of silane groups in the crosslinker. Additionally, increased time and temperature during curing showed positive effects. However, the variation of resin ratio, solid content, and film thickness did not offer significant adhesion improvement in this study. / Adhesionsegenskaperna hos ytbeläggningar är av stor betydelse i färg- och lackindustrin och en djupare förståelse av vidhäftning är av stor betydelse. I detta uppsatsarbete studerades sju parametrar som påverkar vidhäftning av silanmodifierad poly(uretan-urea) (PUSi)-beläggningar på stål- och aluminiumsubstrat. Dessa parametrar inkluderar substrattyp, torr filmtjocklek (20-30 och 60-70 μm), torrhalt (40, 60 och 70 viktprocent), mängdförhållandet mellan två olika typer av PUSi (PUSi-A: PUSi-B = 70:30, 50:50 och 30:70 viktprocent), tvärbindningsdensitet, tillsatsmedel och härdningsbetingelser. Förbehandlingen av substraten inkluderar lösningsmedelsavtorkning, sandblästring, fosfatering och galvanisering. En kommersiell ytbehandlingsprodukt innehållandes gula pigment (gul topplack) användes som referens. Flera formuleringar av klarlack, framställda av samma PUSi-hartser som den kommersiella produkten, användes i det experimentella arbetet. Beläggningarna testades med avseende på deras vidhäftningsegenskaper med ’cross-hatch’-test, böjningstest och fuktbeständighetstest. Filmhårdhet och termomekaniska egenskaper utvärderades med König pendelhårdhetstest respektive Dynamisk Mekanisk Analys (DMA). Ytenergier för alla substrat analyserades med kontaktvinkelmätning (CAM). PUSi-A- och PUSi-B-hartserna som användes i ytbeläggningarna karaktäriserades med Differential Scanning Calorimetry (DSC), Size-Exclusion Chromatography (SEC) och Fourier Transform Infrared Spectroscopy (FT-IR). Resultaten visade en korrelation mellan dålig vidhäftning och låga ytenergier för vissa underlag, främst kallvalsat stål (CRS), industriellt ACE-aluminium och standard Q-aluminium. Användningen av silan-funktionell tvärbindare och en silan-baserad primer förbättrade vidhäftningen avsevärt. Ökningen i filmhårdhet genom högre tvärbindningsdensitet resulterade inte i sämre vidhäftning eftersom tvärbindaren innehåller silan-grupper vilket bidrog till att upprätthålla vidhäftningen. Längre tid och högre temperatur vid härdning gav generellt bättre vidhäftning, liksom tillsats av urea. Att variera mängden bindemedel, torrhalt eller filmtjocklek gav inte någon signifikant påverkan på vidhäftning i denna studie.

Trä är ett förnybart material till skillnad mot många andra byggnadsmaterial. Andelen trä inom byggnadsindustrin kan ökas genom att använda trädymlingsförband som ett substitut till skruvar och spikar. Skruvar och spikar tillverkas av metaller, vilka inte är förnybara material. Tillverkningsprocessen av metallbaserade material är mer energikrävande än den för trämaterial och har därför en större inverkan på vår miljö.Syftet med studien var att undersöka vidhäftningskapaciteten hos trädymlingsförband, olimmade och limmade av träslagen bok och furu. Fastsättningen av de olimmade trädymlingarna gjordes med insvällning. Insvällning innebar i studien att trädymlingarna först torkades, vartefter de placerades i en regel i inomhusklimat. Trädymlingarna strävade därefter att uppnå fuktkvotsjämvikt vilket medförde svällning. Vidhäftningskapaciteten för trädymlingsförband bör kunna konkurrera med utdragskapaciteten för till exempel spik för att vara praktiskt användbart.Trycktester har genomförts i laborationssalen i hus 45 på Högskolan i Gävle för att fastställa trädymlingarnas kraftupptagningsförmåga. Trycktesterna genomfördes i en drag- och tryckmaskin av modellen Shimadzu AG-X. Resultaten av testerna har sedan jämförts med den teoretiska utdragskapaciteten för spik. Karakteristiska hållfasthetsvärden har beräknats utifrån trycktestsresultaten.Resultatet av studien visar att endast de limmade trädymlingarna kan konkurrera med utdragskapaciteten hos spik. Limmade trädymlingar kan därför vara ett substitut till spik. Karakteristiska hållfasthetsvärden för limmad bok och limmad furu är 5,2 kN respektive 4,3 kN. / Wood is a renewable material, unlike many other building materials. The amount of wood used in the construction industry can be increased by using wooden dowels as a substitute for screws and nails. Screws and nails are made of metals, which are non-renewable materials. The manufacturing process of metal-based materials is more energy consuming than it is for wooden materials and therefore it has a greater impact on our global environment.The purpose of this study was to investigate the adhesion capacity of wooden dowel-joints, non-glued and glued made out of beech and pine. The attachment of the non-glued wooden dowels was achieved by swelling of the wood. Swelling was achieved by first drying the wooden dowels in an oven and then letting them acclimatize with the surrounding materials and the relative air humidity. The adhesion capacity of the wooden dowels should be able to compete with the withdrawal strength of nails to be practically useful.Tensile strength tests have been carried out in the laboratory in house 45 at the University of Gavle to determine the adhesion capacity of wooden dowel-joints. The tensile strength tests were performed with a Shimadzu AG-X machine. The results of the tests have been compared with the theoretical withdrawal strength for nails. Characteristic strength values have also been calculated from the tensile strength test results for the wooden dowels.The results of the study shows that only the glued wooden dowels can compete with the withdrawal strength of nails. Glued wooden dowels can therefore be a substitute for screws and nails. The calculated characteristic values for glued beech-dowels and glued pine-dowels are 5,2 kN respectively 4,3 kN.

As part of the work in this project, a literature review is conducted to determine the optimal thickness of the outer concrete layer in prefabricated concrete sandwich elements. These elements are used as exterior walls in buildings and consist of a load-bearing inner concrete layer, an intermediate insulation layer, and an outer concrete layer that forms the building's facade. The focus is on optimizing the sandwich wall in precast concrete by reducing the thickness of the outer skin compared to the current standard thickness of 80 mm. This could potentially reduce the weight of the elements by approximately 1.5-2 tons by reducing the thickness from 80 mm to 30 mm. This weight reduction can have a significant impact, for instance, on the crane capacity in large construction projects, allowing a crane to handle all the elements on a construction site without the need for relocation. Additionally, this optimization of the sandwich wall will result in cost savings by using less material in the elements, as well as impacting other aspects of the construction process, such as energy consumption and transportation costs. In this project, test specimens of size 400mm x 400mm have been used, and to draw comprehensive conclusions, full-scale experiments are required to account for factors such as temperature variations and shrinkage in the outer skin. In this work, compressive strength tests have also been conducted to determine the strength of the concrete used in the outer skin of the tested sandwich walls. The concrete used in the tests was a fiber-reinforced concrete from Finja, and the reinforcing mesh was a hot-dip galvanized plaster mesh. Initially, samples were cast to test the laboratory equipment and evaluate the testing methods. Subsequently, the remaining samples were cast and tested according to a predetermined schedule to ensure relevant testing conditions. Samples on the wall elements were made with both diagonal and straight anchoring and were tested under tensile load parallel to the outer layer as well as tensile load perpendicular to the outer layer. In total, 20 samples were conducted in the study, testing various combinations of anchoring systems, loads, reinforcement, and recesses. Samples 1-10 were tested with diagonal anchoring and parallel load, while samples 11-20 were tested with perpendicular anchoring and perpendicular in combination with parallel load. The samples exhibited a variation in failure types, such as grain failure in the outer layer, anchor pull-out, adhesion, and outer layer failure. The highest load values were observed in sample 2 (8.7 kN) and 6 (7.6 kN) for samples 1 to 10, and sample 12 (10.6 kN) and 15 (9 kN) for samples 11 to 20. In summary, it can be stated that the trials have yielded initially positive results regarding the practical use of a thinner outer panel for prefabricated concrete sandwich elements.