Denna uppsats behandlar Stina Aronsons Feberboken - stoffet till en roman (1931) i syftet att ifrågasätta verkets status som självbiografiskt dokument. Uppsatsen innehåller en komparativ analys av karaktären Hugos brevutdrag i Feberboken och de autentiska brev från Artur Lundkvist som står som förlaga till den fiktiva brevkorrespondensen. Analysen resulterar i att tidigare forsknings jämställande av Hugo och den verklige personen Artur Lundkvist framstår felaktig, och slutdiskussionen rymmer en dialog med representanter för den vedertagna läsningen av verket.

This thesis is a study of the press reception of Ebba Witt-Brattström's Århundradets kärlekskrig (2016) and Horace Engdahl's Den sista grisen (2016). The study questions comprise the following; how the critics value the novels, what the critics' expectations are, and if non-literary assessment criteria have influenced the reviews and author personas. The study is performed by examining the critics' description, interpretation, and evaluation of the novels. Reception theory supplemented with literary criticism as well as author persona and medialisation are applied in the study. The conclusion is that Witt-Brattström's novel is highly valued for its contribution to confessional literature. The criticism of her novel is mostly based on the question of whether the novel should be read biographically or not. Engdahl's novel is valued as outspoken and provocative but also unconvincing and criticized for lacking credibility on certain subjects.The critics' horizons of expectation differ between the authors. The expectations of Den sista grisen lead to the fusion of the horizon because it corresponds to the expectations. The expectations of Århundradets kärlekskrig change the critics' horizon as the novel presents a new understanding of a contemporary topic. The non-literary assessment criteria have had an effect. Witt-Brattström addresses the issue of domestic violence and reinforces her persona. Engdahl is described as conservative and weakens his persona. In one area the authors are on the same level, medialisation. It involves an interplay between authors, literature, and media, which Witt-Brattström and Engdahl have mastered.

Uppsatsen syftar till att undersöka om en nära läsning av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd med fokus på de manliga karaktärerna förmår öppna texten för tolkning på något nytt sätt, huvudsakligen i ett självbiografiskt perspektiv. Även den omtvistade frågan om Kvinnor och äppelträds strukturella uppbyggnad behandlas i uppsatsen.       Skildringarna av männen - Förskinnsbonden, Gamlingen, Liter-Olle med sin hund och Videbonden – visar sig leda mot en undertext, som inte frilagts i tidigare analyser. Martinsons sorg efter sina två drunknade söner tränger oupphörligt fram. Hennes kamp för att komma undan sina minnen och gå vidare avspeglas i romanen. Den svåra och kvardröjande sorgen och andra traumatiska, undanträngda händelser från det första äktenskapet kan vara en anledning till att Martinson ständigt återkom till självbiografiska skildringar i sitt författarskap. Inte mindre än nio av hennes romaner är självbiografiska.      En jämförelse av hur mor Sofi och Sally i boken behandlar de män som kommer till deras innersta rum visar sig kasta ljus över diskussionen om romanens struktur - om denna är litterärt, medvetet uppbyggd eller om de ingående berättelserna är sammanfogade mindre planmässigt, mer fristående gentemot varandra. Den figura som Ebba Witt-Brattström ser som en bekräftelse på romanens stränga, medvetna uppbyggnad, att mor Sofi förebådar sin ättling Sallys öde genom sin moderlighet ställd mot Sallys revolutionära inställning, vänds i uppsatsens perspektiv till sin motsats. Mor Sofi och hennes väninna Fredrika vänder upproriskt upp och ner på hela världen då Förskinnsbonden vågar sig fram till badstugans dörr. I motsvarande situation kapitulerar Sally och gifter sig med inkräktaren, Videbonden. Innebörden är rimligen att Witt-Brattströms tolkning av figuran faller och därmed inte kan användas som argument för något planerat samband mellan det inledande kapitlet om Sofi och de senare berättelserna om Ellen och Sally.

Den här uppsatsen undersöker hur kärleksrelationen skrivs fram i två poetiska verk; Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga och Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig.  Syftet med uppsatsen är att se till hur plats, blick och skrivandet samverkar i framskrivandet av kärleksrelationen. Jag utforskar hur det narcissistiska, inåtvända subjektet fungerar och hur skrivandet av den egna erfarenheten upprätthåller ett kapitalistiskt och narcissistiskt kärlekssystem där människor gör våld på sig själv och andra. Jag använder mig av Byung-Chul Han och hans verk Eros Agoni för att se hur och vad den andres platslöshet har för betydelse i kärleksrelationen. Jag går i dialog med Han kring hur det inåtvända subjektet fungerar i ett kapitalistiskt system och vad skrivandet av plats gör. Analysen utgår från hur den skrivande blicken gör mannen till den andre genom att skriva fram dennes abstrakta och fysiska plats. I platsbestämmandet finns en maktaspekt där en konsumerande blick utvinner den andre genom att göra, skriva denne. Parallellt med analysen problematiserar jag även mig själv och mitt egna skrivande och de rädslor som finns hos ett instörtat, narcissistiskt, skrivande subjekt. Jag visar på hur skribenten gör våld på text och analys, och hur platsbestämmandet är en illusion av en frigörelse i det kapitalistiska systemet. Jag visar hur det misslyckade skrivandet blir en väg ut ur ett kapitalistiskt samhälle där subjektet strävar efter perfektion. / This essay examines how the love relationship is made in Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga and Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. The aim for this study is to analyze how place, and the consumption of “the other” interact in the writing of a love relationship. I explore how a narcissistic, collapsed subject functions and how it is made in the poems. I discuss how and if experience-based writing maintains a capitalistic and narcissistic lovesystem where the subject commits violence on itself and others by determining an abstract and physical place. The book Eros Agoni by Byung-Chul Han discusses the atopic otherness in the love relationship and how the liberalistic and consuming subject exploit the other and itself. I analyze this theory of the other and how the love relationships function in the poems. I also discuss how the others lack of space and how the consuming gaze is made in the writing. In the fixing of place there is an aspect of power where a consuming gaze exploits the other by doing, and writing it.    In parallel with the analysis, I also problematize myself and my own writing and the fears that exist in a collapsed, narcissistic, writing subject. I show how the writer violates text and analysis, and how the determination of place is an illusion of liberation in the capitalist system. I show how failed writing can become a way out of a capitalist society where the subject strives for perfection.