Det finns en djupt rotad allmän uppfattning om att de nya kunskapsintensiva företagen är föredömliga vad det gäller struktur samt hur man styr och kontrollerar förhållanden inom organisationen. Åsikten tycks vara att medarbetaren inom kunskapsintensiva företag får en betydligt mer framträdande roll och stor beslutsmakt över sina egna arbetsvillkor.Studiens syfte är att undersöka hur två företag inom konsultbranschen är uppbyggda rent strukturellt och hur dessa organisationer styrs. Det ska utmynna i en jämförelse mellan verksamheterna. Studien är baserad på företagen Deloitte och PricewaterhouseCooper (PwC) som är två ledande företag i konsultbranschen.Den teoretiska referensramen presenterar bland annat litteratur inom organisationshierarki och organisationskultur där en rad författare resonerar kring sin syn på struktur och styrning. Alvesson i sin tur återger istället ingående beskrivningar på begreppet kunskapsintensiva företag. Studien har utförts utifrån ett kvalitativt angreppssätt där empirin har samlats in genom personliga intervjuer med kontorscheferna på de båda företagen.Den empiriska datan som samlades in har sedan analyserats i jakten på att finna likheter och skillnader mellan fallföretagen. Analysen genomfördes också för att få en klarare bild av vilka teorier som fortfarande är relevanta i ett samhälle och en bransch som präglas av ständig rörelse och utveckling.De slutsatser som vi har kommit fram till är att styrningen inom PwC och Deloitte sker med ungefär samma verktyg, men att det ändå finns en del intressanta olikheter som skiljer de båda företagen åt. Vad det gäller strukturen fann vi även där en del olikheter som dock var skarpare ”på pappret” än i praktiken.

Bakgrund: En stor del av alla projekt inom svensk industri genomförs i en så kallad multiprojektmiljö, d.v.s. i en miljö där flera projekt pågår samtidigt. Trots detta är forskningen inom projektledning i huvudsak inriktad på det enskilda projektet. Projekt är i hög grad beroende av den omgivning den verkar inom, men organiseringen av multiprojektmiljön är endast delvis utredd. Vidare är projektledningsläran starkt fokuserad på standardisering av projektarbetet för att uppnå ökad kontroll och precision. Hur hänger det ihop med de huvudsakliga fördelarna med den projektorienterade organisationen, nämligen flexibilitet och kreativitet? Syfte: Att beskriva och erhålla förståelse för multiprojektmiljöer med avseende på organisation och styrning. Genomförande: Studien är baserad på fallstudier av utvecklingsenheter inom tre industriföretag. Två intervjuer på respektive företag och ett möte på varje företag vid studiens början ligger till grund för densamma. Resultat: Multiprojektmiljön kan till stora delar beskrivas med hjälp av Mintzbergs adhocratibegrepp. Den yttre miljön kännetecknas av att vara dynamisk och komplex, vilket ger en decentraliserad och organisk organisationsstruktur. Stora projekt förekommer oberoende av vilken typ av adhocrati och dessa tenderar att vara mer strukturerade än små. Ömsesidig anpassning är den mest tillämpade koordineringsmekanismen inom multiprojektmiljön. Tyngdpunkten inom matrisorganisationen har stor inverkan på multiprojektmiljön, en tyngdpunkt som ligger mittemellan projekt- och linjeorganisationen utan att vara i balans riskerar att ge en mindre tydlig organisation. Multiprojektmiljön styrs såväl informellt som formellt, formell styrning i alltför hög grad är riskfyllt. Gemensam strategiutveckling och tydlig målsättning är viktigt för multiprojektmiljön.

<p>Bakgrund: En stor del av alla projekt inom svensk industri genomförs i en så kallad multiprojektmiljö, d.v.s. i en miljö där flera projekt pågår samtidigt. Trots detta är forskningen inom projektledning i huvudsak inriktad på det enskilda projektet. Projekt är i hög grad beroende av den omgivning den verkar inom, men organiseringen av multiprojektmiljön är endast delvis utredd. Vidare är projektledningsläran starkt fokuserad på standardisering av projektarbetet för att uppnå ökad kontroll och precision. Hur hänger det ihop med de huvudsakliga fördelarna med den projektorienterade organisationen, nämligen flexibilitet och kreativitet? </p><p>Syfte: Att beskriva och erhålla förståelse för multiprojektmiljöer med avseende på organisation och styrning. </p><p>Genomförande: Studien är baserad på fallstudier av utvecklingsenheter inom tre industriföretag. Två intervjuer på respektive företag och ett möte på varje företag vid studiens början ligger till grund för densamma. </p><p>Resultat: Multiprojektmiljön kan till stora delar beskrivas med hjälp av Mintzbergs adhocratibegrepp. Den yttre miljön kännetecknas av att vara dynamisk och komplex, vilket ger en decentraliserad och organisk organisationsstruktur. Stora projekt förekommer oberoende av vilken typ av adhocrati och dessa tenderar att vara mer strukturerade än små. Ömsesidig anpassning är den mest tillämpade koordineringsmekanismen inom multiprojektmiljön. Tyngdpunkten inom matrisorganisationen har stor inverkan på multiprojektmiljön, en tyngdpunkt som ligger mittemellan projekt- och linjeorganisationen utan att vara i balans riskerar att ge en mindre tydlig organisation. Multiprojektmiljön styrs såväl informellt som formellt, formell styrning i alltför hög grad är riskfyllt. Gemensam strategiutveckling och tydlig målsättning är viktigt för multiprojektmiljön.</p>

Sommaren 2014 infördes extra anpassningar i Skollagen (2010:800). Med det ålades skolan krav på tidiga stödinsatser då en elev riskerar att inte uppfylla kunskapskraven i ett eller flera skolämnen. När Skolinspektionen (2016) två år senare granskade skolornas arbete med extra anpassningar ansågs  majoriteten av de undersökta skolorna ha brister. Sandström, Klang och Lindqvist (2019) kopplar skolans oförmåga att ge alla elever det stöd de behöver till bristande samsyn mellan skolans professioner. Syftet med detta arbete var att bidra med kunskap om hur rektorer, specialpedagoger och lärare beskriver sitt arbete med extra anpassningar, tolkat ur ett organisatoriskt perspektiv. Mer specifikt utgjorde rollfördelning, kommunikation och uttalade framgångsfaktorer i arbetet med extra anpassningar fokus för studien. Data inhämtades genom kvalitativa intervjuer i såväl fria som kommunalt styrda grund- och gymnasieskolor. Data analyserades utifrån Thomas Skrtic´s (1991) organisationsteori. I analysen synliggjordes hur rektorerna och en majoritet av specialpedagogerna antog ett maskinbyråkratiskt förhållningssätt. Rektorerna och specialpedagogerna frånkopplade sig därmed från ansvaret för de extra anpassningarna utifrån en på förhand uppgjord fördelning av arbetsuppgifter. Ansvar för utformning och genomförande av stödinsatser förlades till de undervisande lärarna vilket i sin tur medförde att rektorer och specialpedagoger saknade insyn i arbetet med extra anpassningar. Resultatet visar vidare på att enskilda lärare upplever sig ensamma med uppgiften att förverkliga stödinsatsen oavsett vilka övriga förutsättningar som råder. Studien synliggör i sin helhet låg grad av samarbeten mellan skolans professioner då det gäller extra anpassningar. Mycket tyder på att den specialpedagogiska kompetens specialpedagoger besitter inte används när skolorna utformar extra anpassningar. Rektorers distansering till stödinsatsen och stödinsatsens underordnade roll vid resursstyrning riskerar utöver det att begränsa den enskilda lärarens möjligheter att genomföra stödinsatsen. Ytterst är det elever som drabbas genom felaktig, sen, eller utebliven stödinsats, vilket står i strid med skollagens krav på inkluderande och likvärdig utbildning.