Syfte: Att undersöka upplevelser av hot och våld bland personal som arbetar på akutmottagningaroch inom ambulanssjukvården. Metod: En litteraturstudie där 24 artiklar ingår. Resultat: Personal som blir utsatt för hot och våld känner sig osäkra på sin arbetsplats.Psykosomatiska upplevelser i form av huvudvärk, minnesproblematik och sömnstörningar har visatsig förekomma. Många anmäler inte att de blivit utsatta för hot eller våld för att de känner att det ärmeningslöst. Majoriteten av deltagarna upplevde att de inte har tillräcklig utbildning för att hanteravåldsamma personer. Slutsats: Hot och våld förekommer i stor utsträckning inom akut- och ambulanssjukvården. Dettaär ett arbetsmiljöproblem som påverkar personalen negativt. Mer träning i att bemöta hotfullapersoner är viktigt. Fler studier inom området behövs.

Bakgrund: När personer med demenssjukdom vårdas inom akutsjukvård utgör de en särskilt utsatt patientgrupp. Olika kontextuella förutsättningar inom akutsjukvården så som korta vårdtider, högt tempo och fokus på den för vårdtillfället aktuella diagnosen kan tänkas försvåra för sjuksköterskan att ge bästa möjliga omvårdnad till dessa personer. Syfte: Syftet med denna studie var att utifrån sjuksköterskors upplevelser belysa faktorer som påverkar omvårdnad av personer med demenssjukdom inom akutsjukvård. Metod: Studien genomfördes som en systematisk deskriptiv litteraturstudie. Åtta kvalitativa artiklar som undersökt sjuksköterskors upplevelser av att vårda personer med demenssjukdom inom akutsjukvård granskades. Resultatet från dessa studier analyserades och kategorier samt subkategorier bildades. Resultat: Två kategorier vilka i sin tur understöds av åtta subkategorier framträdde. Sjuksköterskors upplevelser antyder att omvårdnad av personer med demenssjukdom inom akutsjukvård påverkas av faktorer relaterade till strukturella förutsättningar och individuella förhållningsätt. Slutsats: Arbete med att förbättra omvårdnad av personer med demenssjukdom inom akutsjukvård bör utgå från studier av både strukturella förutsättningar och individuella förhållningsätt samt hur de påverkar varandra. Ett ökat inflytande för kunniga sjuksköterskor utgör också en viktig aspekt i förbättringsarbetet då detta både skulle kunna höja kvalitén på omvårdnaden och förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar Landsting och regioner för ambulanssjukvården och att det finns ambulansresurser. Ett ambulansuppdrag börjar då larmcentralen får ett larm och slutar när patienten överlämnas på mottagande enhet, det vill säga sjukhus eller vårdcentral. Prehospital akutsjukvård inkluderar vård och behandling av patienten innan ankomst till sjukhus. Ambulanspersonal utsätts för ett flertal arbetsrelaterade risker som till exempel trafikolyckor där ambulans är involverad. Förutsättningarna för patentsäkerhet inom ambulanssjukvården och vårdarnas arbetsmiljö är utmanande i avseende att kombinera vårdarbete och yrkesmässig bilkörning. Varje trafikolycka förorsakar omfattande lidande och kostnader både för ambulansorganisationen inblandad ambulanspersonal och patienter. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att ha varit inblandad i en trafikolycka i tjänsten. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats som består av sju intervjuer med ambulanssjuksköterskor i Västra Götalandsregionen och tre i Nu-sjukvården. Efter bearbetning enligt kvalitativ innehållsanalys framkom fyra kategorier; Upplevelse av rädsla, Patientperspektiv direkt vid olyckstillfället, Personliga konsekvenser, och Patientperspektivet efter olyckan med tillhörande åtta underkategorier. Efter att ha varit inblandad i en olycka upplever informanterna att de har fått mer förståelse för hur patienterna känner sig när de tillexempel ligger fastspända på båren, vilket ger möjlighet att anpassa arbetssättet för att underlätta för patientens välmående. Hastigheten visade sig vara en betydande upplevelse till att olyckor sker, väglag och omgivande miljö var en annan. Genom utbildning och träning ökas förståelsen hur fordonet beter sig i olika situationer och olika väglag

Stroke är en vanlig sjukdom som många drabbas av. Inom den prehospitala akutsjukvården möter ambulanssjuksköterskan patienter drabbade av stroke. Tiden är avgörande för den fortsatta vården och att patienten kommer till rätt vårdinstans direkt. Användningen av mätinstrumentet inom den prehospitala akutsjukvården ökar patientens möjligheter till rätt vård. Syfte: undersöka vilka mätinstrument och metoder som är lämpliga för att identifiera strokesymtom hos patienter i en prehospital akutfas. Metod: artikelsökningen genomfördes i databaserna ELIN, PubMed, Cinahl, EBSCO samt via American stroke associations hemsida och utfördes under perioden februari 2009 till september 2009. I studien inkluderades 15 vetenskapliga artiklar och dessa kvalitetsgranskades utifrån en granskningsmall för kvantitativa artiklar. Resultatet presenteras i form av kategorier. Resultat: användning av mätinstrument är bra för att identifiera stroke inom prehospital akutsjukvård. Mätinstrument ska vara lätta att förstå och inte vara tidskrävande. Vid användningen fås en snabbare identifiering av stroke och patienten kan få rätt vård utan extra tidsfördröjning vilket i sin tur leder till bättre livskvalitet och mindre lidande för patienterna. Slutsats: I studien framgår inte vilket mätinstrument som passar bäst inom den prehospitala akutsjukvården men att använda ett mätinstrument är att föredra. Beaktande bör tas att inget mätinstrument kan diagnostisera stroke utan mätinstrumenten identifierar symtomen.

No description available.

No description available.

Abstrakt   Bakgrund: Att försöka ge en säker och kvalitativ vård är något som eftersträvas i sjukvården. För att minimera risker, tillbud och mänskliga faktorer så finns idag flera utarbetade system till hjälp. På Sveriges sjukhus införs nu S-BAR, för en patientsäker samt för personalen strukturerad mall som ska försöka göra så att information i överrapportering mellan olika vårdgivare inte går förlorad. Otydlig kommunikation och bristfällig informationsöverföring kan riskera patientsäkerheten eftersom hälso- och sjukvården är ett komplext och riskfyllt område där en stor mängd personlig information om enskilda patienter ska överföras från en enhet till en annan. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur ambulanspersonalens överrapportering överensstämmer med SBAR protokollet. Metod: Överlämning av patient från ambulanssjukvården till akutmottagningens personal observerades. Metoden som användes var en deskriptiv observationsstudie. Först gjordes en pilotstudie utifrån S-BAR och sedan modifierades detta till ett utarbetat protokoll av den faktiska rapporteringen. Sedan jämfördes likheter och skillnader rapporterna. Resultat: En jämförelse mellan faktisk rapportering och S-BAR inom ambulanssjukvården visar att det finns många likheter trots att ingen riktad mall för överrapportering för ambulansen finns. Slutsats: En liten studie som kan utvecklas och intressant att se det faktiska brister i överrapportering Nyckelord: Akutsjukvård, Rapportering, SBAR, Överlämning Denna observationsstudie hade för avsikt att kartlägga samstämmighet mellan SBAR-protokoll och den befintliga rapporteringen vid förflyttning av patient.

SAMMANFATTNING Inledning Vårdrelaterade infektioner är infektionstillstånd som drabbar patienter till följd av sjukhusvistelse eller behandling inom vården. Tidig förespråkare gällande hygien var bland andra Florence Nightingale (1820-1910). Ämnet hygien är fortfarande aktuellt då smittspridningen ökar inom vården trots att det finns noggranna riktlinjer och god kunskap om hur detta ska förhindras. World health organization och Control disease center har utvecklat internationella riktlinjer för hur god vårdhygien bör bedrivas för att förhindra smittspridning. I Sverige finns riktlinjer framtagna av Socialstyrelsen om vårdhygien som har till syfte att förhindra smittspridning Den vanligaste smittvägen är kontaktsmitta via personalens händer och detta kan till stor del undvikas med god handhygien. Forskning visar att det kan innebära hög arbetsbelastning både psykiskt och fysiskt att arbeta som sjuksköterska inom akutsjukvård på grund av den stressiga miljön. Denna studie avser att undersöka hur följsamheten av handhygienrutiner hos sjuksköterskor inom akutsjukvård ser ut, vilka faktorer som kan påverka följsamheten av handhygienrutiner inom akutsjukvård samt vilka förbättringsåtgärder som prövats inom området. Syfte Syftet med studien var att belysa följsamheten av handhygienrutiner hos vårdpersonal inom akutsjukvård. Metod Litteraturstudie valdes som metod för studien. Metoden valdes för att undersöka det nuvarande kunskapsläget inom det valda området. Resultatet i studien är baserat på vetenskapliga artiklar som noga valts ut från databaserna Pubmed och Cinahl där sökningarna gjordes. Till resultatet valdes och sammanställdes 15 artiklar som svarade på studiens syfte och frågeställningar. ResultatI resultatet framkom det att följsamheten av handhygienrutiner inom akutsjukvård generellt var låg bland vårdpersonal. Flera faktorer påverkade följsamheten av handhygien inom akutsjukvård, en del positivt och andra negativt. Faktorer som ledde till ökad följsamhet var aktiv utbildning, ökad kunskap och återkoppling. Faktorer som påverkade följsamheten negativt var tidsbrist, ömma och torra händer och att handskar användes. Förbättringsarbeten under längre tid med återkoppling visade sig ha bäst effekt i form av ökad och kvarstående följsamhet av handhygienrutiner inom akutsjukvård. Slutsats Studien har visat att följsamheten av handhygienrutiner inom akutsjukvård generellt är låg då enbart en studie visade på hög följsamhet. Det framkom att flera faktorer påverkar följsamheten av handhygien inom akutsjukvård. Återkommande utbildning med fokus på återkoppling hade betydande positiv påverkan på följsamheten. Omfattande förbättringsarbeten under lång tid har visat sig öka följsamheten.

No description available.

Smärta är en av de vanligaste anledningarna till sjukvårdskontakt. Inom akutsjukvården förekommer brister i omhändertagandet av barns smärta. Upplevelsen av smärta är subjektiv och komplex samt påverkas av flera faktorer. Det är en komplex uppgift för sjuksköterskan att bedöma samt behandla smärta hos barn och en ofullständig smärtbedömning kan leda till inadekvat smärtbehandling. Studiens syfte var att beskriva och jämföra instrument som bedömer smärta hos barn inom akutsjukvården.  En litteraturstudie genomfördes, där resultatet baserades på 15 vetenskapliga artiklar. I resultatet framkom sju självskattningsinstrument och tre observationsinstrument för användning inom akutsjukvården. Resultatet visar instrument som, förutom smärtans intensitet, bedömer ytterligare en dimension av smärta, samt instrument som underlättar för barnen att urskilja rädsla ifrån smärta. Vid jämförelse av instrumenten framkom likheter och skillnader. Resultatet visar att sjuksköterskor vid observation underskattar barnens upplevda smärta. Barn kan och skall därför i första hand själva skatta sin smärta. Ytterligare forskning behövs för utveckling av instrument som är anpassade för barn och som kommer i kontakt med akutsjukvården. Sjuksköterskor behöver redan i grundutbildningen få kunskap om hur barn skall smärtbedömas. Riktlinjer behöver utformas för vilka instrument som skall användas inom akutsjukvården. / Pain is one of the most common causes for hospital contacts. The care of children's pain has shown to be inadequate within the emergency care. The perception of pain is subjective as well as complex and is affected by several factors. It is a complex task for the nurse to assess and treat pain in children. An incomplete pain assessment can lead to inadequate pain management. The aim of this study was to describe and compare tools to assess pain in children within the emergency care. A literature review was conducted, in which 15 research articles were reviewed and established the result. The results revealed seven self-assessment tools and three observation tools for use within the emergency care. The result demonstrates tools that, in addition to the intensity of pain, assess another dimension of pain and tools that facilitates for children to distinguish fear from pain. A comparison between the tools revealed both similarities and differences. The result reveals that nurses underestimates children's perceived pain when assessing pain through observation. Children can and should therefore primarily assess their pain through self-report. Further research is required to develop appropriate tools assessing pain in children within the emergency care. During education nurses ought to gain knowledge of how to assess pain in children. Guidelines should be developed for which tools to use within the emergency care.