Att vårda sjuka barn i ambulansen innebär ofta en stressad situation för ambulanssjuksköterskan. Föräldrarna kan vara mycket oroade, rädda och stressade i samband med dessa vårdmöten vilket kan försvåra situationen ytterligare. Det är viktigt att kunna etablera en god kontakt med barnet och föräldrarna i samband med dessa vårdmöten och bemöta familjen professionellt. Ambulanssjuksköterskan har som uppgift att få föräldrarna att känna delaktighet i vården av sitt barn och då behövs kunskap om hur föräldrarna upplever dessa vårdmöten. Denna kunskap kan öka tryggheten för föräldrarna och barnen i samband med att barnet vårdas i ambulansen.Syftet var att belysa föräldrars upplevelser av vården av sitt barn i samband med ambulanssjukvård.Metoden som användes i denna undersökning var en kvalitativ halvstrukturerad intervjustudie med sju föräldrar till barn i åldrarna noll – sju år som vårdats i ambulansen under 2012. Intervjuerna transkriberades ordagrant. En innehållsanalys med induktiv ansats användes. Tre huvudkategorier framkom. Dessa var Upplevelse av trygghet och lugn hos föräldrarna, upplevelse av att vara delaktig i situationen och upplevelse av separation.Resultatet visade att föräldrarna upplevde att ambulanssjuksköterskan hade kunskap och erfarenhet. Deras trygga och lugna bemötande gjorde att föräldrarna kunde lämna ifrån sig ansvaret för det medicinska när det gällde deras barn. Föräldrarna upplevde delaktighet i vården till följd av att de kände sig respekterade och bekräftade och fick information. Deltagande i beslut om vården samt att ambulanssjuksköterskan hade omsorg om hela familjen i vårdmötena ingav också en känsla av delaktighet. Upplevelser av separation genom att inte ha möjlighet till fysisk kontakt med sitt sjuka barn samt att inte finnas till för sitt barn i olika situationer framkom också i intervjuerna.Slutsatsen blev att föräldrarna kände sig trygga och lugna när ambulanssjuksköterskan kom till platsen. De kände sig delaktiga i vården men saknade ibland information om den fortsatta vården på sjukhuset. Känslor av separation från barnet upplevdes då föräldern inte kunde ha fysisk kontakt eller sitta i vårdutrymmet med sitt barn. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

<p>The prehospital management of patients with acute myocardial infarction (AMI)now includes 12-lead electrocardiogram transmission directly from the ambulance to hospital.If the ECG shows ST-elevated myocardial infarction the patient should be transported directlyto a hospital with capability for percutaneous coronary intervention (PCI).                                               Aim: The aim of this study was to describe how ambulance nurses experienced the prehospital management of patients with AMI who are transported by ambulance directly to hospital for PCI.                                                Method: Semi structured interviews were conducted with eight ambulance nurses. Data were analysed using qualitative content analysis. The categories that emerged were: Use ofcompetence, Responsibility and Insufficiency. Result: The result showed that the ambulance nurses felt secure when they cared for patients transported directly to PCI. The nurses assessed the patient and decided how he or she should be cared for. The contact with doctors was considered good. However the nurses discussed the noisy environment in ambulances and bad connection in the cellular phone network as a source of insecurity when prescriptions were given to them. They would like to have a written prescription as a text message from the doctor. The nurses also felt that they had the sole responsibility for the patient.                      Conclusions: The capability of working alone, ability to act in complex situations andspecialist knowledge in order to assess the patient correctly is important. Prescriptions should be verified with a text message to the ambulance from prescribing doctor.</p> / <p>Prehospital omvårdnad av patienter med akut hjärtinfarkt innefattar numera att 12-avledningsleds elektrokardiogram (EKG) sänds från ambulansen till sjukhus. Om EKG visar ST-höjningsinfarkt skall patienten transporteras direkt till sjukhus med möjlighet att utföra perkutan coronar intervention.          Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor i ambulans upplever den prehospitala omvårdnaden av patienter med akut hjärtinfarkt som transporterats med ambulans direkt till sjukhus för perkutan coronar intervention (PCI).                                                                            Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta sjuksköterskor inom ambulansverksamheten. Kvalitativ innehållsanalys valdes för att analysera data och utmynnade i tre kategorier: Kompetensnyttjande, Ansvarstagande och Otillräcklighet.                                                  Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskorna upplevde trygghet i uppdraget att omhänderta patienter med hjärtinfarkt som transporteras direkt till PCI. Sjuksköterskorna bedömde patientens tillstånd och tog ställning till hur den fortsatta omvårdnaden skulle utformas. Kontakten med mottagande läkare upplevdes mycket bra. Något som upplevdes som mindre positivt var dels den bullriga miljö som förekom i några ambulansmodeller, samt när det var dålig mottagning i mobiltelefonnätet. Båda dessa störningsmoment upplevdes som en källa till osäkerhet när det gällde läkemedelsordinationer från mottagande läkare. Det fanns önskemålom att dessa ordinationer borde verifieras med ett textmeddelande till ambulansen. Vidare visade resultatet att sjuksköterskorna kunde uppleva ensamhet med omvårdnadsansvaret för patienten.    Slutsatser: Vikten av att kunna arbeta ensam, ha handlingsberedskap i komplexa situationer och specialistkunskaper för att kunna göra korrekta bedömningar är av stor betydelse. Läkemedelsordinationer till sjuksköterskan ska verifieras genom att ordinerande läkare skickar ordinationen skriftligt via textmeddelande till ambulansen.</p>

No description available.

The prehospital management of patients with acute myocardial infarction (AMI)now includes 12-lead electrocardiogram transmission directly from the ambulance to hospital.If the ECG shows ST-elevated myocardial infarction the patient should be transported directlyto a hospital with capability for percutaneous coronary intervention (PCI).                                               Aim: The aim of this study was to describe how ambulance nurses experienced the prehospital management of patients with AMI who are transported by ambulance directly to hospital for PCI.                                                Method: Semi structured interviews were conducted with eight ambulance nurses. Data were analysed using qualitative content analysis. The categories that emerged were: Use ofcompetence, Responsibility and Insufficiency. Result: The result showed that the ambulance nurses felt secure when they cared for patients transported directly to PCI. The nurses assessed the patient and decided how he or she should be cared for. The contact with doctors was considered good. However the nurses discussed the noisy environment in ambulances and bad connection in the cellular phone network as a source of insecurity when prescriptions were given to them. They would like to have a written prescription as a text message from the doctor. The nurses also felt that they had the sole responsibility for the patient.                      Conclusions: The capability of working alone, ability to act in complex situations andspecialist knowledge in order to assess the patient correctly is important. Prescriptions should be verified with a text message to the ambulance from prescribing doctor. / Prehospital omvårdnad av patienter med akut hjärtinfarkt innefattar numera att 12-avledningsleds elektrokardiogram (EKG) sänds från ambulansen till sjukhus. Om EKG visar ST-höjningsinfarkt skall patienten transporteras direkt till sjukhus med möjlighet att utföra perkutan coronar intervention.          Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor i ambulans upplever den prehospitala omvårdnaden av patienter med akut hjärtinfarkt som transporterats med ambulans direkt till sjukhus för perkutan coronar intervention (PCI).                                                                            Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta sjuksköterskor inom ambulansverksamheten. Kvalitativ innehållsanalys valdes för att analysera data och utmynnade i tre kategorier: Kompetensnyttjande, Ansvarstagande och Otillräcklighet.                                                  Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskorna upplevde trygghet i uppdraget att omhänderta patienter med hjärtinfarkt som transporteras direkt till PCI. Sjuksköterskorna bedömde patientens tillstånd och tog ställning till hur den fortsatta omvårdnaden skulle utformas. Kontakten med mottagande läkare upplevdes mycket bra. Något som upplevdes som mindre positivt var dels den bullriga miljö som förekom i några ambulansmodeller, samt när det var dålig mottagning i mobiltelefonnätet. Båda dessa störningsmoment upplevdes som en källa till osäkerhet när det gällde läkemedelsordinationer från mottagande läkare. Det fanns önskemålom att dessa ordinationer borde verifieras med ett textmeddelande till ambulansen. Vidare visade resultatet att sjuksköterskorna kunde uppleva ensamhet med omvårdnadsansvaret för patienten.    Slutsatser: Vikten av att kunna arbeta ensam, ha handlingsberedskap i komplexa situationer och specialistkunskaper för att kunna göra korrekta bedömningar är av stor betydelse. Läkemedelsordinationer till sjuksköterskan ska verifieras genom att ordinerande läkare skickar ordinationen skriftligt via textmeddelande till ambulansen.

Ambulanssjukvården har på kort tid utvecklats från att vara en transportorganisation till en avancerad del av sjukvården. Utvecklingen av ambulanssjukvården innefattar den medicintekniska utrustningen, behandling, omvårdnad och personalens kompetens. Samtidigt har antalet utförda ambulansuppdrag ökat det senaste årtiondet.  Vad som ofta beskrivs som ett problem är felanvändning och överutnyttjande av ambulanser. Detta försvårar möjligheterna till god och säker vård. Därför har syftet med denna studie varit att lyfta fram allmänhetens kunskaper om ambulanssjukvården och dess organisation och kompetens samt vilka förväntningar allmänheten har på ambulanssjukvården.  Studien genomfördes som en enkätundersökning bestående av åtta slutna frågor. Studiedeltagarna rekryterades på olika allmänna platser i Uppsala län. Totalt deltog 70 personer i studien. Åldersspannet var 19 – 75 år. Resultatet visar att allmänheten har dåliga kunskaper om ambulanssjukvårdens organisation och kompetens. Förväntningarna på ambulanssjukvården är däremot höga. Slutsatsen är att behovet av ökad och bättre information till allmänheten om ambulanssjukvården och dess organisation är stort för att allmänhetens förväntningar ska stämma bättre överens med verkligheten. / Over a very short period of time, the emergency medical service system and its organization has evolved from being mainly about transportation into an integrated part of advanced medical care. The evolution of the emergency medical service system involves both medical care, treatment, nursing and the competence of the staff. The number of performed ambulancemissions has simultaneously increased during the last decade.  Misuse and overuse of the ambulance service is often described as a problem. This complicates the possibilities for good and safe medical care. The purpose of this study was to show what knowledge the lay public have about the competence and the organization of the emergency medical service system and what the lay public expectations about it are. The study was made using a questionnaire which consisted of eight closed questions. The participants where recruited from public areas at different places around Uppsala county. There where a total of 70 persons that participated in the study. The age span was 19 – 75 years old. The result shows that the lay public have poor knowledge of the organization and the competence of the emergency medical service system. On the other hand, the expectations is high. This study indicates that there is a need for more and better information to the lay public about the emergency medical service system so that the expectations is more in line with the reality.

No description available.

För många akut sjuka patienter är alarmeringssjukvården och ambulanssjukvården den första kontakten med sjukvården. Därför är det viktigt att dessa patienter prioriteras korrekt i förhållande till sjukdomstillståndets allvarlighetsgrad. Allra viktigast är det när patientens tillstånd är potentiellt akut livshotande, i situationer när tid är liv. Förutom det fysiska hotet kan tiden kännas outhärdligt lång innan ambulansen är på plats. Rädsla för att inte bli hittad och rädsla för att tillståndet ska försämras ytterligare kan innebära en skarp konfrontation med tankar om livets ändlighet. Syftet med studien var att kartlägga om det förelåg några skillnader i prioritering mellan alarmeringssjukvården och ambulanssjukvården, vid uppdrag där ambulanssjukvården bedömt att patienten led av ett potentiellt akut livshotande tillstånd. Alarmerings- och ambulansuppdrag från en region i sydvästra Sverige analyserades i en retrospektiv kvantitativ studie. Data inkluderade varje uppdrag under 2014 som ambulanssjukvården bedömt som Prio 1 vid avtransport (n=17 184). Av dessa uppdrag var 82,4 % (n=14 676) utlarmade som Prio 1 av alarmeringssjukvården. De resterande 17,6 % (n=3138) larmades ut som Prio eller Prio 3. Väntetiden för de patienter som bedömdes som Prio 2 eller Prio 3 vid utlarmningen var 100 % längre jämfört med som larmades ut som Prio 1. De bedömda tillstånd som oftast prioriterades upp var ”Ryggbesvär” (71,7 %) och ”Buk/urinvägar” (47,6 %). Kvinnor (19,7 %) prioriterades upp i högre utsträckning än män (18,3 %). Den största skillnaden förekom i gruppen ”Våld-misshandel” där andelen upprioriterade män var 14,7 % och andelen upprioriterade kvinnor var 41,7 %. Skillnader i prioritering i relation till ålder var högst för patienter som var 81 år eller äldre (26,0 %). Slutsatsen är att det förekommer omotiverade skillnader i vård för den aktuella patientgruppen. Skillnaderna är väsentliga eftersom tillståndens svårighetsgrad är bedömda som potentiellt akut livshotande och för en del av tillstånden är effekten av både åtgärder och väntan stor. Studien visar var skillnaderna är som störst, vilket gör det lättare att bedöma vilka vidare studier som sannolikt ger mest patientnytta.

SAMMANFATTNING Suicid och suicidförsök är ett stort folkhälsoproblem i världen och de senaste 45 åren har suicid ökat med ca 60 procent. Sjuksköterskor som arbetar inom ambulanssjukvården möter ofta patienter med psykisk ohälsa. Detta påverkar sjuksköterskan på olika sätt. Vid självmordsförsök, hot om självmord eller vid misstänkt självmord kan ambulans larmas. I den akuta situationen är ibland ambulanssjuksköterskan den första kontakten med sjukvården. En prehospital vård ställer höga krav på ambulanspersonalens förmåga och kunskap att möta olika typer av patienter i olika situationer. De flesta inom prehospital sjukvård har en mental beredskap för att möta svåra händelser, men trots detta kan omständigheter göra att personalen kan få svårt att hantera vissa händelser. Syftet var att ta beskriva sjuksköterskans upplevelser vid prehospitalt omhändertagande av suicidnära patienter. Metoden var kvalitativ med intervjuer som datainsamlingsmetod. Sju sjuksköterskor inom ambulanssjukvården intervjuades. Materialet spelades in och transkriberades för att sedan avidentifieras och analyseras med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultatet redovisas i följande kategorier: Emotion och påverkad empati hos sjuksköterskan, kunskap, kompetens och erfarenhet, vården otillräcklig samt i mötet med patienten. Resultatet visade att sjuksköterskan upplevde en frustration och maktlöshet i vårdmötet. Ilska, brist på empati och osäkerhet var också upplevelser som kom fram. Det framkom att det råder en kunskapsbrist hos en del av sjuksköterskorna inom den prehospitala vården när det gäller bemötande och omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Slutsatsen var att sjuksköterskor inom prehospital akutsjukvård behöver mer kunskap om bemötande och omhändertagande av suicidala patienter.

Syfte: Undersöka sjuksköterskor inom ambulanssjukvårdens erfarenheter och upplevelser av hot och våld i arbetslivet. Metod: Empirisk studie med kvalitativ ansats. Sex semi-strukturerade intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med en innehållsanalys. Resultat:  Hot om våld och patienter med ett hotfullt beteende är en del av arbetet i ambulansen enligt informanterna. Med stöd av direktiv och riktlinjer från arbetsgivfaren prioriteras personalens säkerhet alltid först och vid varje patientkontakt görs en samlad analys av hotbilden. Ambulanssjuksköterskans bemötande är viktigt vid mötet av en hotfull patient. Studien ger en bild av att flera av informanterna beskriver att arbetet inom ambulanssjukvården kan upplevas otryggt eftersom man många gånger befinner sig i okända miljöer med begränsade resurser och vårdutrymmet i ambulansen upplevs som problematiskt då utrymmet är begränsat. På grund av en rädsla för att provocera patienten till ett våldsamt beteende görs endast de undersökningar som är mest nödvändiga. Undersökningar som gör ont eller som kan uppfattas provocerande av patienten eller andra närvarande utförs med försiktighet för att minska risken för att väcka agitation gentemot personalen. Kompletterande utbildning i hantering och bedömning av psykotiska och drogpåverkade ansågs relevant och efterfrågades. Några informanter påpekar även att larmcentralen bör bli bättre på att skicka med polis till misstänk hotfulla arbetsmiljöer. Slutsats: Prehospitalt arbete medför en stor risk att exponeras för hot och våld. Studien ger en bild av att ambulanssjuksköterskorna efterfrågar mer utbildning inom hantering och bemötande av hot och våld. / Objective: To study paramedics’ experiences and views of threats and violence in their daily work. Method: Empirical study with a qualitative approach. Six semi-structured interviews were performed. Results: Threats, violence and people with threatning behavior are a part of paramedics' daily work according to the participants in the study. With the support of directives and guidelines from the employer the safety of the staff is always to be prioritized first. At each patient contact, an overall threat assessment is performed. Ambulance staff attitude is important in the meeting of a threatening patient. The study provides a picture where several of the participants describe that working within the ambulance service may feel unsafe. This is due to the fact that they often find themselves in unfamiliar environments with limited resources. Fear of causing violent behaviour in the patient limits the staff to only adressing the most important vital parameters. Examinations that cause pain or might be percieved as provocative by the patient or others present on the scene are performed with caution to minimize the risk for aggression towards the staff. Also, the workspace in the ambulance is perceived as problematic as space is limited. Additional training in handling and assessment of psychotic and intoxicated patients is considered relevant and requested. Some patricipants also point out that the monitoring center should be better at sending the police to work environments that can be potentially threatening. Conclusion: Prehospital work involves a large risk of exposure to threats and violence. The study provides a picture of the ambulance personnel asking for more training in handling and addressing threats and violence.

Background: The majority of patients requiring medical attention experience some degree of pain. The nurses´ assessment of pain is crucial in reducing the patients suffering in a proper and timely manner. Previous studies have shown that the treatment of pain in a emergency situation is poorly managed. The patients´ pain experience is often under assessed and undertreated which leads to increased suffering for the patient. This results in higher costs for the health care system due to prolonged hospitalization. Aim: The purpose of this study is to define the ambulance nurse´s pain assessment of patient in the field and the affecting factors their evaluation. Method: A qualitative interview study with a descriptive design was conducted including seven emergency services nurses. Both male and female participants were involved with varying degrees of education as well as durations of employment. Result: Pain assessment by emergency personnel in the field was broken down into four categories for analysis as follow: communication (both verbal and nonverbal), measurable components, environment and evaluation of diversities. Verbal communication with appraisal of patients´ body language and facial expression was the most frequent factors in assessing pain. Measurable components such as vital signs and generalized symptoms were also accounted. VAS and NRS scales where most frequently used by nurses in rating pain among patients. The result suggested differences in pain assessment with respect to gender, age and cultural background. Conclusion: The participating nurses in this study describe verbal and nonverbal communication as the most influential factors in pain assessment of patients. In rating pain, the most frequently used tool was the NRS scale providing the nurses with what they consider to give the best understanding of patients´ pain experience. A risk has been identified in the analysis of patients´ vital signs which could lead to an under assessment and restrictive treatment of pain. The authors of this study believe that lack of knowledge in pain assessment and how to implement pain rating tools could contribute to this fact, and would therefore appreciate an improvement in skills assessing pain and a better understanding in the use of pain tools for emergency service nurses. This could lead to a better caliber of patient care for those suffering with pain. / Bakgrund: En stor andel av patienter som söker akutsjukvård upplever smärta. Smärtbedömning är en viktig del i sjuksköterskan arbetsuppgifter för att minska lidandet för patienten. Tidigare studier har visat på att smärtbehandlingen inom akutsjukvården varit dålig. En anledning till detta kan vara en underskattning och underbehandling av patientens smärta som i en förlängning kan leda till ett ökat lidande för patienten samt ökade samhällskostnader i form av längre vårdtider. Syfte: Syftet med uppsatsen var att beskriva hur sjuksköterskan i ambulanssjukvården bedömer smärta hos patient prehospitalt och vad som påverkar smärtbedömningen. Metod: En kvalitativ intervjustudie med deskriptiv design genomfördes med sju stycken sjuksköterskor som var verksamma inom ambulanssjukvården. Informanternas anställningsår och utbildningsnivå skilde sig åt, både män och kvinnor har deltagit i studien. Resultat: Resultatet beskrivs i fyra kategorier, kommunikation, mätbara observationer, miljö och bedömning av mångfald. Kommunikation innefattar verbal och icke-verbal kommunikation. Verbal kommunikation tillsammans med bedömning av patientens kroppsspråk och ansiktsuttryck (non- verbal kommunikation) användes mest frekvent för att bedöma patientens smärtupplevelse. Även mätbara observationer som vitalparametrar och allmän påverkan bedömdes. VAS-skala och NRS-skala var smärtbedömningsinstrumenten som sjuksköterskan använde mest frekvent. Resultatet visade även på skillnader i smärtbedömning gällande kön, ålder och kulturell bakgrund. Diskussion: Sjuksköterskorna som deltog i studien beskrev verbal och icke-verbal kommunikation som viktiga faktorer för att smärtbedöma patient. Sjuksköterskorna beskrev att numerisk skattnings skala (NRS-skala) var det smärtskattningsinstrument som används mest frekvent för att skapa en förståelse om patientens smärtupplevelse. En risk som identifierades var sjuksköterskornas bedömning av vitalparametrar, som kunde leda till att smärtupplevelsen hos patienten kunde underskattas eller överskattas. Författarna anser att kunskapsbrist i smärtbedömning och hur man använder smärtskattningsinstrument kan vara en bidragande orsak. Författarna anser att mer kunskap om smärtbedömning och användandet av smärtskattningsskalor som arbetsverktyg för sjuksköterskor inom ambulanssjukvården, skulle leda till bättre omhändertagande för patienter som lider av smärta.