Självskadebeteende innebär att skada sin egen kropp i suicidsyfte eller för att lindra ångest. Självskadebeteende kan påträffas vid alla åldrar men är vanligast i tonåren fram till ung vuxen ålder. Förekomsten av självskadebeteende domineras bland personer med psykisk ohälsa men yttrar sig även hos personer utan psykiska åkommor. Risken för ett fullbordat självmord ökar hos patienter med självskadebeteende om de inte erhåller vård. Som sjuksköterska i ambulanssjukvården är det oundvikligt att möta dessa patienter. Sjuksköterskor i ambulanssjukvården kan uppleva att de saknar kunskap och erfarenhet i vården av dessa patienter. Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende inom ambulanssjukvården. Den valda metoden för att beskriva detta är en kvalitativ intervjustudie med innehållsanalys och induktiv ansats. Åtta sjuksköterskor från tre olika regioner intervjuades. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resulterade i 7 underkategorier och 3 huvudkategorier. Resultatet visar att informanterna erfar att det är en utmaning att vårda patienter med självskadebeteende då de ofta saknar kunskap om hur de på bästa sätt kan hjälpa dessa patienter. De erfar även att vårdandet är en utmaning gällande sin egen säkerhet och att det ofta finns behov av nära samarbete med polis. Informanterna erfar att det är en utmaning att skapa en vårdande relation till patienter med självskadebeteende, och de upplever ibland svårigheter i bemötandet och kommunikationen med denna patientgrupp. Dessa faktorer kan leda till att patienterna erhåller en sämre kvalitet av vård. Det finns ett tydligt behov av ökad kunskap om vårdandet av patienter med självskadebeteende och ett behov av ökad trygghet för sjuksköterskor att vårda denna patientgrupp.

Sepsis är ett globalt förekommande hälsoproblem, med snabbt förlopp och hög dödlighet, som kan drabba alla individer och anses vara en global hälsokris. Patienter som överlever riskerar långvariga konsekvenser, tidig identifiering har visat sig minska lidande och dödlighet och är därför av största vikt. Att identifiera sepsis är komplext då det innefattar flera symtom och tecken. Syftet med denna integrativa systematiska litteraturstudie var att beskriva faktorer för, och prehospital vårdpersonals erfarenheter av, tidig identifiering av sepsis i en akut prehospital vårdkontext. Metoden valdes enligt Whittemore & Knafl (2005) som är gjord för systematisk integrativ litteraturstudie. Resultatet baserades på 16 vetenskapliga artiklar med kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Patienter som transporterades och vårdades av ambulanssjukvården var svårare sjuka än de som själv tog sig till sjukhus, hade högre risk att avlida i sepsis, patienterna var äldre, samsjukliga och hade påverkat medvetande. Vissa symtom och tecken var mer förekommande, men variationen hos individen gör identifieringen komplex. Bland faktorerna för att lyckas med tidig identifiering av sepsis fanns det förutsättningar som omgärdade den prehospitala vårdpersonalens bedömning. Kunskap och utbildning om sepsis är en del i att tidigt kunna identifiera sepsis. Prehospital vårdpersonal som hade högre utbildning var bättre på att identifiera sepsis. Identifiering av sepsis är komplext och utgörs av både demografi, fysiologiska fynd, vårdpersonals samlade förutsättningar och system för att bedöma patienter. Det är inte tillräckligt att enbart beakta en faktor för att lyckas med tidig identifiering av sepsis, ambulanssjuksköterskan behöver beakta en sammanvägning och medvetenhet om de olika faktorer som behövs för att på bästa sätt lyckas.

Tidigare forskning påvisar en ökad frekvens av hot och våld riktat mot blåljuspersonal. Forskningen visar att över hälften av ambulanspersonalen har någon gång utsatts för hot och våld under arbetstid. Forskning som undersöker ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våldssituationer är begränsad. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld, samt undersöka hur vårdandet påverkas av hot och våld i den prehospitala vårdmiljön. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer. Tio intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet som resulterade i fyra generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskan upplever en rad olika känslor som otrygghet och ifrågasättande av den egna kompetensen vid hot och våldssituationer. Erfarenhet är en viktig aspekt i att kunna hantera plötslig förändrade vårdmiljöer. Patientmötet blir lidande vid hot och våld och det kollegiala stödet påtalas som en ytterst viktig aspekt i bearbetningsprocessen och i lärandet av hur dessa situationer kan hanteras. Ambulanssjuksköterskan efterfrågar utbildning för att kunna riskbedöma och hantera hot och våldsamma situationer prehospitalt. Ett utökat arbetsgivarstöd är önskvärt för att kunna bearbeta de emotionella och fysiska konsekvenserna i efterförloppet.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska samverkan mellan olika vårdaktörer ske för patientens bästa. Tidigare forskning visar att samverkan mellan olika professioner inte alltid fungerar optimalt trots lagstiftningen. Anledningar till att samverkan brister är exempelvis ledarskap, förtroende och relationer. Genom att samverka för den enskilde individen så kan professionerna uppnå mer tillsammans än vad det kan själva. Vid bristande eller avsaknad av samverkan äventyras patientsäkerheten. Syftet med studien är att undersöka hur specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvården och den kommunala hemsjukvården upplever samverkan mellan verksamheterna. En kvalitativ intervjustudie har genomförts med induktiv ansats. Studien har analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys. Datainsamling har skett via individuella intervjuer med 12 specialistsjuksköterskor som är anställda inom ambulanssjukvård och kommunal hemsjukvård i Göteborg med omnejd. Resultatet presenteras i form av tre kategorier och 12 subkategorier. I resultatet framkommer det att en tydlig struktur, samverkan för patienten och en känsla av "vi och dem" är avgörande faktorer för en fungerande samverkan. Informanterna uppgav att förståelse för varandras verksamhet, kommunikation och bemötande var avgörande faktorer för att samverkan skulle fungera. Specialistsjuksköterskor hade blivit dåligt bemötta av varandra vilket skapade en irritation, osäkerhet och rädsla som medförde att de hade ett dåligt bemötande gentemot varandra vid samverkan.

Accidentell hypotermi är ett tillstånd som uppstår när kroppstemperaturen oplanerat sjunker under 35 grader Celsius. Att uppleva obehag av kyla eller köld leder till lidande. Detta finns beskrivet redan i gamla testamentet och accidentell hypotermi förekommer också i många olika krigsberättelser. I Sverige lever vi i relativt kallt klimat och vi utsätts ofta för låga temperaturer eller för regn. Många gånger kan människan skydda sig mot detta. Men i vissa fall utsätts vi för låga temperaturer till följd av oförutsedda händelser som i sin tur kan leda till att personen får obehagskänslor av kylan. Påföljden av en sjunkande omgivande temperatur kan leda till accidentell hypotermi. Vid vistelser i kalla miljöer utan lämplig utrustning och klädsel eller vid sjukdom/skada kan detta leda till accidentell hypotermi. När detta sker försämras kroppens olika funktioner. Komplikationer i samband med accidentell hypotermi kan vara andningsbesvär, cirkulationsbesvär, koordination svårigheter och sjunkande medvetande. Kroppen har en egen temperaturreglering som motverkar ett temperaturfall. Denna reglering kan vara nedsatt av olika sjukdomar, läkemedel, förgiftningar eller skador. Accidentell hypotermi delas in i tre allvarlighetsgrader: mild, moderat och grav. Ambulanssjuksköterskan verkar i en prehospital miljö som är väldigt varierande och stundtals krävande. Sjuksköterskan har ett ansvar att skydda patienten i denna miljö samt att minska patientens obehagskänsla av kyla, behandla och minska risken för accidentell hypotermi. Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans möjliga omvårdnadsåtgärder vid omhändertagande av patienter som drabbats av accidentell hypotermi. Metoden som användes i denna uppsats var en litteraturöversikt. Sökningen av vetenskapliga artiklar genomfördes i Pub Med och Cinahl. Totalt 18 artiklar har använts i resultatet. Resultatet redovisas i tre olika omvårdnadsåtgärder: passiv uppvärmning, aktiv uppvärmning samt styrning till adekvat vårdnivå. Passiv uppvärmning innebär en förbättrad isolering av patienten mot rådande omgivningstemperatur. Målsättningen är att skydda patienten mot en kall miljö och att hjälpa patienten att själv återställa sin kroppstemperatur. Utrustning för detta varierar från ambulansfiltar av polyester, reflekterande ytskiktsmaterial, filtar med vatten och ångtätt ytskikt till tjocka rescue bags av sovsäckstyp. Aktiv uppvärmning krävs vid moderat och grav hypotermi då värme måste tillföras patienten då denne inte längre har full förmåga att återställa sin kroppstemperatur. Aktiv uppvärmning med uppvärmd ambulansbårmadrass leder till ett minskat obehag av kyla hos patienter i prehospital miljö. Prehospitalt inducerade infusionslösningar har en för låg temperatur och medeltemperaturerna i klimatkammare visar på omfattande temperaturförluster under infusionstiden. Styrning av patienter till sjukhus med adekvat vårdnivå såsom hjärtlungmaskin eller ECMO leder till att fler patienter med grav hypotermi med hjärtstopp överlever. Slutsatsen är att ambulanssjuksköterskan i nuläget har begränsade omvårdnadsåtgärder i samband med omhändertagandet av patienter med accidentell hypotermi. Ambulanssjukvården behöver förbättrad utrustning för att kunna erbjuda effektivare passiv och aktiv uppvärmning för att på så vis minska patientens obehagskänsla av kyla i prehospital miljö. Behandlingsriktlinjerna behöver ses över då patienter med en moderat eller grav hypotermi behöver specialistvård och således transporteras till sådan klinik, trots förlängd transporttid.

Tidigare studier visar att det finns en rädsla för repressalier vid rapportering av avvikande händelser, behov av att involvera samtliga nivåer i en organisation i förbättringsarbeten samt behov av att undersöka och utvärdera patientsäkerhetskultur kontinuerligt och verksamhetsspecifikt. Patientsäkerhet innebär skydd mot vårdskada. Vårdskador orsakar ökat lidande för patienter och ökade kostnader för både patienter och samhället. Patientsäkerhetskultur består av attityder, värderingar och normer på en arbetsplats. Dessa återspeglar personalens förhållningssätt till patientsäkerhet och är specifik för varje verksamhet och varierar mellan olika grupper. Patientsäkerhetskultur inom svensk ambulanssjukvård kan ses som ett relativt outforskat område, vilket understryker behovet av att undersöka hur patientsäkerhetskulturen ser ut för att identifiera möjliga förbättringsområden och skapa förutsättningar för ett bra patientsäkerhetsarbete. Studiens syfte är att undersöka patientsäkerhetskulturen inom ambulanssjukvården i Sverige. Undersökningen inkluderar kliniskt verksam ambulanspersonal från ett urval av regioner med olika geografiska och demografiska egenskaper. Datainsamling har skett genom en validerad webbenkät som framställts av Sveriges Kommuner och Landsting ämnad för att mäta patientsäkerhetskultur inom hälso- och sjukvården. Enkäten består av 14 dimensioner inom patientsäkerhetskultur där varje dimension består av en eller flera frågor. I studien inkluderades 1811 ambulanspersonal, varav 410 svarade, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 22,6 %. Vår studie visar i stort sätt på liknande resultat som tidigare undersökningar inom patientsäkerhetskultur. Resultatet visade generellt låga resultatvärden i alla dimensioner utom samarbete inom den egna vårdenheten. Sämst fungerande var: benägenhet att rapportera händelser, högsta ledningens stöd till patientsäkerhetsarbete och information och stöd till patient/närstående vid vårdskada. Dimensionen som var välfungerande var samarbete inom vårdenheten. För att undersöka skillnader i medelvärde och varians mellan det totala medelvärdet på enkäten och demografiska bakgrundsvariabler, utfördes T-test och envägs ANOVA. Resultaten visade inga signifikanta skillnader mellan bakgrundsvariabler och det totalt medelvärde på enkätresultat.

Vid hjärtstopp kan hjärt och lungräddning (HLR) användas för att återställa spontan cirkulation och respiration men chansen för faktisk överlevnad minskar med ökad ålder. Precis som vid annan medicinsk behandling har patienten laglig rätt att tacka nej till HLR. Likaså kan läkare bedöma att HLR ej är till gagn för patienten och beslutet om Ej HLR tas då i samråd mellan läkare, patient och närstående. Trots detta så kan det inträffa att ambulanspersonal utför HLR på patienter med beslut om Ej HLR. I Sverige saknas både forskning och statistik om hur vanligt förekommande detta är. En förstudie, i form av en enkätundersökning för att undersöka förekomsten av dessa situationer, genomfördes och skickades ut till fyra ambulansorganisationer i Västra Götaland. Enkätens resultat visade att 66% av de sjuksköterskor som svarat har utfört HLR på en patient med beslut om Ej HLR. Syftet med denna studie är att studera sjuksköterskor i ambulanssjukvårdens upplevelser av att vid inträffat hjärtstopp göra HLR på patienter som har ett beslut om Ej HLR. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes och analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet sammanfattades i sex kategorier: att vara ovetande och behöva agera, mötet med närstående, försvårande och underlättande faktorer, följsamhet till riktlinjer i en komplex vårdsituation och att störa en annars lugn och fridfull död. Att HLR utförs på patienter med beslut om Ej HLR upplevs bero på bristande information, dokumentation och rutiner. Situationerna kan upplevas som traumatiserande för de sjuksköterskor som hamnar i denna utsatta situation.

Specialistsjuksköterskans uppdrag inom ambulanssjukvården när komplicerat och har en stor spridning i allt från medicinska sjukdomar till trauman eller psykiska sjukdomar. Vad som skall finnas utrustningsmässigt i en ambulans finns reglerat i lagtext och själva arbetet styrs oftast med hjälp av riktlinjer, dessa kan dock vara svåra att använda vid komplexa uppdrag. Hur en nyanställd specialistsjuksköterska skall introduceras inom ambulans-sjukvården finns det inte mycket samsyn kring vare sig regionalt eller nationellt. Syftet med studien är att beskriva specialistsjuksköterskans upplevelser och behov av stöd i samband med nyanställning. Metoden som använts är en kvalitativ, semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Resultatet visar att det saknas en strukturerad plan vid nyanställning, olikheter i förutsättningar finns, det saknas tid till utbildning och det finns ett behov av feedback. En slutsats som kan dras är att det finns ett behov av att upprätta riktlinjer för hur en nyanställning skall hanteras och att det finns faktorer som är av större vikt än andra för den nyanställda specialistsjuksköterskan. Flertalet kliniska implikationer framkommer i studien som kan användas för att underlätta för den specialistutbildade sjuksköterskans första tid inom ambulanssjukvården.

SARS-CoV-2 som startade en pandemi kallad Covid-19. Covid-19 visade sig kunna orsaka livshotande luftvägssymtom. Det skapade en rädsla för att bli smittad och restriktioner i samhället uppkom för att försöka förhindra och minska smittspridningen. Att arbeta inom ambulanssjukvård som ambulanssjuksköterska ställer krav på att bedöma och utföra behovet av omvårdnad samt utföra vård i olika situationer. Upplevelserna för ambulanssjuksköterskorna är att Covid-19 har medfört utmaningar i att arbeta inom ambulanssjukvården. Det blev svårigheter i att kommunicera med patienter och svårigheter att arbeta iförd skyddsutrustning. Svårigheterna medförde att arbetet med att bedöma behovet av omvårdnad och ge vård försvårades. De upplevde rädsla och oro för Covid-19 och dess framkomst. Det var både psykiskt och fysiskt påfrestande att arbeta inom ambulansverksamheten under Covid-19 och det stämde överens med forskningen kring ämnet. Vaccineringen gjorde att ambulanssjuksköterskor blev tryggare i vårdmötet. Arbetsmiljön blev succesivt bättre och upplevelsen av att möta och behandla patienter med Covid-19 blev mer som en vardag. Studien är en kvalitativ intervjustudie med 13 intervjuer av ambulanssjuksköterskor med öppna semistrukturerade frågor.

Hot och våld är en stadigt närvarande del i ambulanssjukvården. Statliga rapporter visar på en tilltagande närvaro av en grövre typ av våld med tillhyggen och skjutvapen. Det är en ny trend som påverkar ambulanssjukvården. Ökade svårigheter att upprätthålla god vårdkvalité ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans bedömningar och hanterande av säkerhetsläget. Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskors uppfattningar om det grova hotet och våldets påverkan på ambulanssjukvården, samt jämföra uppfattningarna mellan en storstad och mindre orter. En enkätundersökning med kvantitativ jämförande design genomfördes via en anonym webbaserad enkät. Studien riktades mot två upptagningsområden för ambulansverksamheten i Västra Götalandsregionen (VGR); Skaraborg (SKAS) och Göteborg (SU). Av resultatet framkom gemensamma uppfattningar om att större städer hade mer problem med grovt hot och våld än mindre samhällen där 36 (85,7%) svarade delvis eller i högre grad. Större städer uppfattades ha säkrare arbetssätt än mindre samhällen där 23 (54,8%) svarade delvis eller i högre grad. Signifikanta skillnader mellan områdena fanns, där ambulanssjuksköterskor i SU uppfattade en större ökning av grovt hot och våld (p=0,037), försämrad vårdkvalité (p=0,037) och oftare upplevd oro (p=0,009). Det framkom ingen signifikant skillnad i utsattheten mellan områdena. Studiens resultat visar att ambulanssjuksköterskornas uppfattningar liknar det som syns i debatten om, statistiken för, och forskningen inom området grovt hot och våld. Slutsatsen av studien är att det finns ett behov av vidare utveckling av säkerhetsarbetet relaterat till det grova våldets påverkan på ambulanssjukvården.