<p>I "Myten som argumentationsbas" har jag utgått från de perspektiv som finns inom den retoriska kunskapstraditionen. Utifrån dessa perspektiv har jag sökt svar på frågeställningen: <em>Hur övertygar man någon som ser världen på ett annat sätt?</em></p><p>Studien resulterade i en modell för övertygande som fokuserar på etablerandet av en gemensam argumentationsbas mellan retorn och den andre. I samband med bearbetningen av denna modell prövade jag om Roland Barthes idé om myten kunde användas för att ge en fördjupad förståelse för vad en retorisk argumentationsbas är. Svaret på den frågeställningen blev ett tydligt: Ja.</p><p>Barthes teori om myten stämde väl överens med den retoriska kunskapstraditionen, dess teoretiska grund kunde bidra till en förbättrad förståelse av enskilda övertygandeprocesser och teorin visade dessutom på möjliga retoriska strategier för att övertyga en person som ser världen på ett annat sätt.</p><p>Utöver detta kunde jag även visa hur myten fungerade som ett komplement till det etablerade retoriska begreppet doxa. Detta genom att myten är partikulär och kan kopplas till specifika fenomen, medan doxan är mer generell. Myten som teoretiskt perspektiv visade sig därmed vara väl lämpat för att retoriskt förklara argumentationsbasens funktion i enskilda övertygandeprocesser. I denna studie beläggs således  att Barthes idé om myten har något att tillföra den retoriska kunskapsteorin.</p>

I "Myten som argumentationsbas" har jag utgått från de perspektiv som finns inom den retoriska kunskapstraditionen. Utifrån dessa perspektiv har jag sökt svar på frågeställningen: Hur övertygar man någon som ser världen på ett annat sätt? Studien resulterade i en modell för övertygande som fokuserar på etablerandet av en gemensam argumentationsbas mellan retorn och den andre. I samband med bearbetningen av denna modell prövade jag om Roland Barthes idé om myten kunde användas för att ge en fördjupad förståelse för vad en retorisk argumentationsbas är. Svaret på den frågeställningen blev ett tydligt: Ja. Barthes teori om myten stämde väl överens med den retoriska kunskapstraditionen, dess teoretiska grund kunde bidra till en förbättrad förståelse av enskilda övertygandeprocesser och teorin visade dessutom på möjliga retoriska strategier för att övertyga en person som ser världen på ett annat sätt. Utöver detta kunde jag även visa hur myten fungerade som ett komplement till det etablerade retoriska begreppet doxa. Detta genom att myten är partikulär och kan kopplas till specifika fenomen, medan doxan är mer generell. Myten som teoretiskt perspektiv visade sig därmed vara väl lämpat för att retoriskt förklara argumentationsbasens funktion i enskilda övertygandeprocesser. I denna studie beläggs således  att Barthes idé om myten har något att tillföra den retoriska kunskapsteorin.

I den här uppsatsen har jag undersökt argumentationen i Katarina Frostensons K – en skönlitterär bok som skrevs i en tid (hösten 2017 till våren 2018) då #metoo-rörelsen svepte över världen och 18 kvinnor hade vittnat i DN om övergrepp av en känd kulturprofil med nära band till Svenska Akademien. Flera medier namngav mannen som Jean-Claude Arnault, make till akademiledamoten och poeten Katarina Frostenson. Händelserna ledde till en av de största kriserna i Svenska Akademiens historia och K är Frostensons första och enda offentliga yttrande rörande situationen. Boken utkom i maj 2019 och den här undersökningen väljer att tolka den som ett slags försvar mot det Arnault och hon själv har anklagats för. Då samtida retorisk teori visat på vikten av myter i argumentation (Bengtson 2012), och både juridiska och empiriska aspekter talar emot Frostensons retoriska problem, har underökningen utgått från att argumentationen använder sig av emotionella och suggestiva appeller i form av myter. Med hjälp av Brummets närläsningsmetod (2019) och Lindqvists topikteori (2016) har Frostensons argumen-tation delats in i tre övergripande topiker. Dessa har sedan analyserats och identifierat ett antal myter som Frostenson använder sig av för att stärka sin argumentation. En myt som analyseras mer djupgående är exempelvis den antika myten om megäror och kvinnor som hämndlystna monster, vilken Frostenson applicerar på kvinnorna som vittnat i DN. En annan myt handlar om kollektivets behov av syndabockar och att Arnault fått den rollen. En tredje myt hävdar att svenskar är främlingsfientliga eftersom Arnault får ta skulden på grund av sin franska och judiska härkomst. En fjärde myt argumenterar för att åtrå legitimerar våld, vilket hon försöker stärka genom den bibliska berättelsen om kung David och Batseba.  Utöver Bengtsons tolkning av Barthes mytteori (2012) som utgångspunkt har undersökningen bland annat tagit avstamp i kommunikationsprofessorn McFarlands teori om kopplingen mellan myten och det heliga (1989), genusforskaren Tassis teorier om kvinnor och hämnd (2011) samt Richard Kearneys tolkning av René Girards offermekanismer (1995). Vidare har analysen satts i relation till relevant tidigare forskning och kopplats till både historiska och samtida händelser och kontexter. Jag hävdar att min undersökning visar hur viktigt det är att söka efter mer än bara logiska premisser i argumentation. Frostenson har i princip uteslutande myter som bas i sin argumentation, och de är inte alltid helt uppenbara – dolda i suggestiva termer och ett symboliskt språk. Ett av den här uppsatsens syften var att försöka visa hur en mytisk argumentationsanalys kan gå till i praktiken, för att utöka kunskapen kring hur vi kan förstå argumentation i känslomässiga kontexter, så som i debatter om sexuella övergrepp, men också rent generellt. Resultatet som framkommit i undersökningen, det vill säga den mängd myter som identifierats och analyserats, bör inspirera till vidare forskning i ämnet. Jag menar att det finns ett uppdämt behov av just sådana här argumentationsanalyser och att retorikvetenskapen har en viktig roll i detta.Sökord: Katarina Frostenson, K, Jean-Claude Arnault, #metoo, Svenska Akademien, myter, mytisk argumentation, Roland Barthes, Erik Bengtson, Janne Lindqvist, topiker, litteratur, retorik, poesi, poet, skönlitteratur.