<p>Föreliggande rapport redovisar resultat från den svenska pilotstudien inom det internationella s.k. SINR-projektet (Societal Images of Natural Recovery). Detta projekt syftar till ökad kunskap om hur olika synsätt, hos allmänheten såväl som inom olika professionella grupper, påverkar människor möjligheter att komma tillrätta med olika former av missbruk. Som ett första steg i projektet har i hittills sex större städer i fem olika länder ett mindre antal svarande, representerande olika samhällsgrupper, tillfrågats om sin uppfattning om möjligheterna att på egen hand ta sig ur olika slag av missbruksproblem. Den svenska pilotstudien har, på uppdrag av FoU-enheten, av tre socionomstuderande vid Stockholms universitet i form av ett examensarbete. Rapporten innehåller inledningsvis en översiktlig sammanfattning av förekommande perspektiv på olika former av missbruk, av aktuell forskning om s.k. ”självläkning” (”natural recovery”) från sådana problem, och av attributionsteori och attributionsforskning. Därefter redovisas resultat den svenska pilotstudien. Denna bygger på intervjuer med femton personer, representerande fem olika samhällssektorer: ”behandling”, ”kontroll”, ”vardagsterapeuter”, ”media” och ”allmänhet”. De frågor som står i fokus är respondenternas syn på möjligheten till ”självläkning” från elva olika former av missbruksproblem och vad de upplever som de största hindren mot effektiva lösningar på dessa problem. Svaren relateras också till eventuella erfarenheter (egna eller närståendes) av de aktuella problemen. Bland de mest intressanta resultaten är att de svarande tämligen genomgående ser ”illegala” beroendeproblem (olika narkotiska preparat) som betydligt svårare att komma tillrätta med än ”legala” sådana (alkohol, tobak, spel, shopping). På samma sätt uppfattas substansrelaterade beroenden ganska genomgående som betydligt svårare än beteenderelaterade sådana (spel och shopping). Om man ser till specifika former av missbruk finns ett starkt samband mellan de svarandes (negativa) syn på möjligheten att sluta med amfetamin, kokain och heroin. Däremot uppfattas cannabis som nästan lika lätt att sluta med som rökning, det beroende som de svarande i genomsnitt uppfattar det som allra lättast att komma tillrätta med. Representanterna för behandlingsområdet är, intressant nog, ganska genomgående de mest pessimistiska när det gäller möjligheten att ta sig ur ett missbruk på egen hand, medan mediarepresentanterna är de mest optimistiska. Sammantagna antyder resultaten att människor ganska lätt införlivar den officiella och av media reproducerade bilden av olika självdestruktiva beteenden. Samtidigt indikerar skillnaderna mellan olika grupper av svarande att uppfattningarna i vissa avseenden skiljer sig påtagligt åt mellan olika samhällssektorer, något som pekar på behovet av fortsatta, mer ingående studier på detta område. I ett avslutande Appendix görs några jämförelser mellan data från Stockholm och från de fem övriga deltagarstäderna. Dessa visar både på vissa likheter – t.ex. att representanterna för behandlingsområdet i flertalet städer är de mest pessimistiska vad gäller människors möjligheter att sluta med ett missbruk på egen hand – och vissa skillnader – t.ex. den särställning Sverige tycks ha när det gäller demoniseringen av heroin som den svåraste och farligaste av alla droger. Dessa resultat talar för värdet av en tvärkulturell ansats till dessa frågor.</p>

<p>Berättelser om Downs Syndrom formuleras ofta utifrån, av andra än de som lever med diagnosen. Inom forskning är det vanligtvis genom anhöriga eller omsorgspersonal som vi försöker närma oss en förståelse av vad diagnosen innebär. Mitt syfte här var att, genom intervjuer med vuxna som har Downs Syndrom, studera hur identiteten konstrueras utifrån dessa villkor samt se om det handlar om en avvikaridentitet. För genomförandet använde jag narrativ teori och metod som jag låtit inspireras av den hermeneutiska tolkningsprocessen. Genom att analysera livsberättelser som ett uttryck för identitet som en en språklig process, ville jag fånga och förmedla de berättelser som personerna själva ger uttryck för. Jag fann berättelser om existentiell förlust i relation till det man inte har men "kunde ha haft". Jag fann upplevelser präglade av att vara kropp och av ensamhet samt berättelser om motstånd gentemot en identitet som avvikare. Ett motstånd som resulterar i att individen osynliggörs. Resultatet landar i att förmågan att skapa och upprätthålla en sammanhängande berättelse om sig själv och kunna förmedla den enligt det sociala livets normer, är grundläggande för huruvida en avvikaridentitet tar form eller kan bekämpas. För personer med Downs Syndrom kan detta ta sig uttryck i en mellanrumsidentitet och berättelsen tystnar.</p>

<p>Idag anses inte sexmissbruk helt självklart vara ett missbruk. Vare sig Socialstyrelsen eller Statens Folkhälsoinstitut arbetar med frågor angående sexmissbruk. Diskussionen som förs idag sker i media och privata bloggar och handlar om huruvida sex kan vara ett missbruk eller om det enbart handlar om självkontroll. Vad som är tydligt i diskussionerna är centraliseringen kring själva sexet, där konsekvenser och bakomliggande orsaker glöms bort. Denna enögda sida av debatten visar tydligt på en okunskap, inte bara från majoritetssamhället utan även bland de som arbetar på de olika instanser som kommer i kontakt med sexmissbrukare. Trots en kraftig ökning i de olika självhjälpsgrupperna är den professionella hjälpen som går att få begränsad till endast ett behandlingshem och en privatklinik i Sverige. Forskning om sexmissbruk kommer till största del från USA medans det i Sverige ligger på en diskussionsnivå om huruvida sexmissbruk finns eller inte. Syftet med studien var att genom intervjuer med tre personer uppmärksamma deras upplevelser av att ha ett missbruk som inte är erkänt och socialt accepterat som ett missbruk. Intervjupersonerna har berättat om sitt sexmissbruk och hur det har påverkat deras liv under olika skeenden. De har även reflekterat över hur diskussionen om sexmissbruk ser ut idag och vad de tror att ett erkännande skulle få för betydelse. Alla intervjupersoner uttrycker en upplevelse av utanförskap. Ett utanförskap som de tror kan vara grundat i att just sex är ett så laddat ämne. Vad som också framkommit i studien är att upplevelsen av att ha ett sexmissbruk kan liknas med de känslor som finns i andra missbruk. Alla respondenter uttrycker även att de skulle kunna ha vilket missbruk som helst och att det endast handlar om olika symtom på ett dåligt mående. Vad som verkligen skiljer sexmissbruk, från till exempel substansmissbruk, är hjälpinsatserna.</p>

<p>Diskursanalys hjälper oss att reflektera över verkligheten och det som ses som självklart och logiskt i den, människor både påverkar och påverkas av diskursen eftersom ingen helt kan ställa sig utanför den. Media är en av de instanser som påverkar människors tankar och föreställningar om verkligheten i samhället. Syftet med denna artikel är att utifrån ett diskursanalytiskt sätt granska vad svensk dagspress skriver om metadonbehandling, hur socialkategorisering och avvikelse skapas i dagspress samt vilka som ges utrymme att uttrycka sig. Studiens resultat visar att diskursen om metadonbehandling främst utgörs av en vetenskaplignivå där behandlingen anses kunna rädda människors liv och hjälpa dem till en tillvaro där heroinanvändning inte ingår. Olika synsätt påverkar uppfattningen om i vilken form och i hur stor utsträckning metadonbehandling skall få förekomma. De människor som använder droger blir i dagspress bärare av stereotypa begrepp och skapas som avvikelser i diskursen. De som har makten att uttrycka sig i dagspressen är främst välutbildade män och de som får minst möjlighet till att uttrycka sig är de människor som är i behov utav metadonbehandling.</p>

<p>Hur uppfattar en grupp med yrkeserfarenhet av funktionshindrade personer respektive en studentgrupp som studerat livsvillkor för olika samhällsgrupper, dokumentärserien ”I en annan del av Köping”? Detta är utgångspunkten i denna uppsats som är en receptionsanalys med två fokusgrupper avseende stereotypa föreställningar, representation, normalitet och avvikelse i samtal kring uppfattningar och tolkningar av programmet ”I en annan del av Köping”. Till viss del berörs även medias, och i detta fall TVs, roll som producent och reproducent av verkligheten.</p>

<p>What affect if an incident is reported?</p><p>- an interview study with nurses</p><p>ABSTRACT</p><p>Everyday in health care, there are incidents which can harm patients. However, reporting these incidents is not always a positive experience. The number of incident reports which are documented are a lot fewer than the number of incidents that actually occur. The purpose of the present study was to describe factors that affect nurses’ decisions on whether to report an incident or not. Interviews were carried out with ten nurses. The interviews were tape recorded and transcribed. Collected data were analysed, inspired by Burnard’s model of content analysis. The result showed two categories which can affect the decision of whether to report or not report an incident. One category Personal considerations, described that personal consequences for all concerned were important, that is, consequences for themselves, the patient, workmates and their own family. They also felt a moral responsibility and claimed that their conscience sometimes guided them when they chose whether to report an incident or not. The second category, Leadership and organisation described practical consequences; nurses wanted feedback and wanted to see that reporting incidents led to changes being made. They also claimed that the culture and routines in the workplace influenced their decision to report an incident. Hopefully, in order to ensure patient safety, the result in this study can contribute to preventive measures being taken so that even more incidents are reported, as this affects patient safety in the highest degree.</p>

Berättelser om Downs Syndrom formuleras ofta utifrån, av andra än de som lever med diagnosen. Inom forskning är det vanligtvis genom anhöriga eller omsorgspersonal som vi försöker närma oss en förståelse av vad diagnosen innebär. Mitt syfte här var att, genom intervjuer med vuxna som har Downs Syndrom, studera hur identiteten konstrueras utifrån dessa villkor samt se om det handlar om en avvikaridentitet. För genomförandet använde jag narrativ teori och metod som jag låtit inspireras av den hermeneutiska tolkningsprocessen. Genom att analysera livsberättelser som ett uttryck för identitet som en en språklig process, ville jag fånga och förmedla de berättelser som personerna själva ger uttryck för. Jag fann berättelser om existentiell förlust i relation till det man inte har men "kunde ha haft". Jag fann upplevelser präglade av att vara kropp och av ensamhet samt berättelser om motstånd gentemot en identitet som avvikare. Ett motstånd som resulterar i att individen osynliggörs. Resultatet landar i att förmågan att skapa och upprätthålla en sammanhängande berättelse om sig själv och kunna förmedla den enligt det sociala livets normer, är grundläggande för huruvida en avvikaridentitet tar form eller kan bekämpas. För personer med Downs Syndrom kan detta ta sig uttryck i en mellanrumsidentitet och berättelsen tystnar.

Hur uppfattar en grupp med yrkeserfarenhet av funktionshindrade personer respektive en studentgrupp som studerat livsvillkor för olika samhällsgrupper, dokumentärserien ”I en annan del av Köping”? Detta är utgångspunkten i denna uppsats som är en receptionsanalys med två fokusgrupper avseende stereotypa föreställningar, representation, normalitet och avvikelse i samtal kring uppfattningar och tolkningar av programmet ”I en annan del av Köping”. Till viss del berörs även medias, och i detta fall TVs, roll som producent och reproducent av verkligheten.

Diskursanalys hjälper oss att reflektera över verkligheten och det som ses som självklart och logiskt i den, människor både påverkar och påverkas av diskursen eftersom ingen helt kan ställa sig utanför den. Media är en av de instanser som påverkar människors tankar och föreställningar om verkligheten i samhället. Syftet med denna artikel är att utifrån ett diskursanalytiskt sätt granska vad svensk dagspress skriver om metadonbehandling, hur socialkategorisering och avvikelse skapas i dagspress samt vilka som ges utrymme att uttrycka sig. Studiens resultat visar att diskursen om metadonbehandling främst utgörs av en vetenskaplignivå där behandlingen anses kunna rädda människors liv och hjälpa dem till en tillvaro där heroinanvändning inte ingår. Olika synsätt påverkar uppfattningen om i vilken form och i hur stor utsträckning metadonbehandling skall få förekomma. De människor som använder droger blir i dagspress bärare av stereotypa begrepp och skapas som avvikelser i diskursen. De som har makten att uttrycka sig i dagspressen är främst välutbildade män och de som får minst möjlighet till att uttrycka sig är de människor som är i behov utav metadonbehandling.

Idag anses inte sexmissbruk helt självklart vara ett missbruk. Vare sig Socialstyrelsen eller Statens Folkhälsoinstitut arbetar med frågor angående sexmissbruk. Diskussionen som förs idag sker i media och privata bloggar och handlar om huruvida sex kan vara ett missbruk eller om det enbart handlar om självkontroll. Vad som är tydligt i diskussionerna är centraliseringen kring själva sexet, där konsekvenser och bakomliggande orsaker glöms bort. Denna enögda sida av debatten visar tydligt på en okunskap, inte bara från majoritetssamhället utan även bland de som arbetar på de olika instanser som kommer i kontakt med sexmissbrukare. Trots en kraftig ökning i de olika självhjälpsgrupperna är den professionella hjälpen som går att få begränsad till endast ett behandlingshem och en privatklinik i Sverige. Forskning om sexmissbruk kommer till största del från USA medans det i Sverige ligger på en diskussionsnivå om huruvida sexmissbruk finns eller inte. Syftet med studien var att genom intervjuer med tre personer uppmärksamma deras upplevelser av att ha ett missbruk som inte är erkänt och socialt accepterat som ett missbruk. Intervjupersonerna har berättat om sitt sexmissbruk och hur det har påverkat deras liv under olika skeenden. De har även reflekterat över hur diskussionen om sexmissbruk ser ut idag och vad de tror att ett erkännande skulle få för betydelse. Alla intervjupersoner uttrycker en upplevelse av utanförskap. Ett utanförskap som de tror kan vara grundat i att just sex är ett så laddat ämne. Vad som också framkommit i studien är att upplevelsen av att ha ett sexmissbruk kan liknas med de känslor som finns i andra missbruk. Alla respondenter uttrycker även att de skulle kunna ha vilket missbruk som helst och att det endast handlar om olika symtom på ett dåligt mående. Vad som verkligen skiljer sexmissbruk, från till exempel substansmissbruk, är hjälpinsatserna.