Bakgrund Hela familjen involveras när ett barn drabbas av en långvarig sjukdom.  Syskon har också ett behov av att bli lyssnade på och känna sig sedda och det är viktigt att syskon får känna sig delaktiga i vården.  Syfte Syftet med denna studie var att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter av att stödja syskon till barn med långvarig sjukdom inom pediatrisk slutenvård. Metod Studiens design var kvalitativ där data insamlades från individuella intervjuer utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Deltagarna var barnsjuksköterskor och grundutbildade sjuksköterskor som arbetat inom pediatrisk slutenvård i minst tre år. Totalt deltog sex sjuksköterskor i studien. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.  Resultat Resultatet visade att barnsjuksköterskor gav syskonen uppmärksamhet genom små handlingar, som att hälsa på syskonen och lära sig deras namn. De stöttade syskonen genom att ta sig tid att leka, lyssna samt gav syskonen individanpassad information. Barnsjuksköterskorna beskrev att det viktigaste var att syskon erbjöds att få vara fysiskt närvarande på avdelningen, men att de skulle få vara involverade i vården i den mån de själva ville. Dessutom beskrevs vikten av den familjecentrerade vården och det professionella teamets betydelse. Slutsats Barnsjuksköterskor har en viktig roll i att stödja syskonen till barn med långvarig sjukdom, för att syskonen inte ska känna sig bortglömda. / Background The whole family is involved when a child suffers from a long-term illness. Siblings also have a need to be listened to and feel seen and it is important that siblings feel involved in the care.  Aim The purpose of this study was to describe pediatric nurses' experiences of supporting siblings of children with long-term illness in pediatric inpatient care. Method The design of the study was qualitative where data were collected from individual interviews based on a semi-structured interview guide. The participants were pediatric nurses and undergraduate nurses who worked in pediatric inpatient care. A total of six nurses participated in the study. The interviews were analyzed with qualitative content analysis with an inductive approach.  Results The result showed that pediatric nurses’ gave the siblings attention through small actions, like greeting the siblings and learning their names. They support the siblings by taking time to play, listen and gave them personalized information. The pediatric nurses’ described that the most important thing was that siblings were offered to be physically present in the ward, but that they should be involved in the care to the extent they want. They also described the importance of family-centered care and the professional team. Conclusion Pediatric nurses have an important role in supporting siblings of children with long-term illness, so they don’t feel forgotten.

Bakgrund: Diabetes typ 1 är en kronisk sjukdom i barndomen som kräver intensiv daglig egenvård. Vidare kan ungdomsåren vara en utmanande period där egenvården tenderar att brista och barnsjuksköterskan i diabetesteamet utgör en nyckelroll i stödet till ungdomarna. Arbetet beskrivs som utmanande och komplext då hens arbetet innebär att ge stöd och utbilda ungdomarna eftersom kunskap och förståelse för sin sjukdom krävs för att ungdomarna ska kunna nå egenvårdskapacitet. Syfte: Belysa barnsjuksköterskors erfarenhet av att stödja ungdomar med diabetes typ 1 så att en fungerande egenvård bibehålls. Metod: Semistrukturerad intervjustudie där sju barnsjuksköterskor med minst ett års erfarenhet av att arbeta med ungdomar med diabetes typ 1 deltog. Analysmetoden var kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Barnsjuksköterskornas erfarenhet av att stödja ungdomar med diabetes typ 1 beskrevs utmanande vilket kräver individanpassat förhållningssätt i mötet med ungdomarna såsom att kartlägga behov, relationsskapande, tillgänglighet, delaktighet, målsättning och valmöjlighet av tekniska hjälpmedel. Det framkom även att familjen och det sociala umgänget kan ha inverkan på ungdomens egenvårdsförmåga. Slutsats: Individanpassat stöd beskrevs som avgörande för att nå fram med kunskap till ungdomarna då helhetsperspektiv och se till varje unik ungdom bidrar till adekvat stöd som kan vara givande för egenvårdskapaciteten. Familjens stöd ansågs kunna bidra med ökad egenvårdskapacitet och vid bristande stöd krävs stöd från barnsjuksköterskan även till familjen. Av vikt är även att prata om det sociala umgänget då det även kan påverka ungdomarnas egenvårdskapacitet. / Background: Type 1 diabetes is a chronic childhood disease that requires intensive daily self-care.  Furthermore adolescence is seen as a challenging period where self-care tends to fail and the pediatric nurse in the diabetes team has a key role in supporting adolescents. The work is described as challenging and complex as their work involves providing support and education, because knowledge and understanding of their illness are required to reach self-care capacity. Aim: This study aimed to illuminate pediatric nurses' experiences in supporting adolescents with type 1 diabetes so effective self-care is maintained. Method: A semi-structured interview study was conducted with seven pediatric nurses with  at least one year of experience working with adolescents with type 1 diabetes. The analysis method was qualitative content analysis with an inductive approach. Result: The pediatric nurses experiences of how support can be given to adolescents with type 1 diabetes was described as challengingly, which requires an individualized approach in the meeting with the adolescents, such as mapping needs, relationship-building, accessibility, participation, goals and choice of technical aids. It also appears that family and social interaction can significantly impact adolescents' capacity for self-care. Conclusion: Individualized support was described as crucial to reaching out with knowledge to adolescents. They had a holistic perspective and looked after each unique adolescent, contributing to adequate support to reward self-care capacity. Family support was considered to contribute to increased self-care capacity, and in case of lack of support, support from the pediatric nurse was also required for the family. It was also essential to talk about social interaction as it also can affect the adolescents self-care capacity.

Bakgrund: Barnsjuksköterskor omfattas av anmälningsskyldighet redan vid misstanke om ett barn far illa. Risk finns för att etiska svårigheter kan förhindra eller påverka beslutet om en orosanmälan. Forskning inom ämnet visar att illafarande hos barn kan leda till psykisk och fysisk ohälsa och i värsta fall död. För att dessa barn skall få tillgång till stöd samt för att förstå varför underrapporteringar av orosanmälningar föreligger är det betydelsefullt att förstå vad som påverkar barnsjuksköterskan i beslutsprocessen.  Syfte: Syftet var att beskriva barnsjuksköterskans erfarenheter av beslutsprocessen kring orosanmälan vid misstanke om barn som far illa. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades. Barnsjuksköterskor från öppenvård och slutenvård valdes genom bekvämlighetsurval och semistrukturerade intervjuer genomfördes. Antal år inom professionen varierade och arbetsplatserna gav en geografisk spridning över hela Sverige. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes enligt Elo och Kyngnäs. Resultat: I resultatet framkom tre generiska kategorier: Att känna osäkerhet i beslutsprocessen, Behov av stöd i beslutsprocessen samt Orosanmälans påverkan på vårdrelationen. Barnsjuksköterskornas erfarenheter av att göra en orosanmälan visade att det kunde vara ett svårt beslut. Känslor av osäkerhet och rädsla för eventuell framtida påverkan på vårdrelationen eller barnsjuksköterskans eget privatliv var något som försvårade beslutsprocessen. Slutsats: Barnsjuksköterskorna beskrev anmälningsplikten som diffus, vilket gav rum för egen tolkning. Därför är det viktigt att utbildning och tydliga riktlinjer tillhandahålls.

Bakgrund: Barns rätt till delaktighet framkommer i Barnkonventionen, som sedan 2020 är lag i Sverige. Tidigare forskning har visat på positiva effekter i barns välmående när delaktighet etableras, däremot kan barns delaktighet i sin egen vård variera. Kunskap om barn och deras rättigheter är en förutsättning för att barnsjuksköterskor ska kunna anpassa bemötandet efter barnets unika behov. Syfte: Att belysa barnsjuksköterskors erfarenheter av barns delaktighet inom barnsjukvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio barnsjuksköterskor där stimulated recall interview (SRI) användes. Data analyserades med hjälp av tematisk analys. Resultat: Den tematiska analysen resulterade i två huvudteman med tillhörande underteman. Första temat var Barns delaktighet en viktig del i barnsjuksköterskors omvårdnadsarbete, vilket inkluderade barnsjuksköterskors syn på delaktighetens betydelse och dess innebörd i omvårdnadsarbetet med barn. Det andra temat var Att se barn som enskilda individer är en förutsättning för omvårdnad, där barnsjuksköterskors erfarenheter kring förutsättningar för att skapa delaktighet framförs, men även utmaningar som kan bidra till att delaktigheten minskar. Slutsats: Barns delaktighet är en del i barnsjuksköterskors omvårdnadsarbete, men som ibland försummas. Organisatoriskt stöd och medvetenhet kring barns rättigheter krävs för att optimera barns delaktighet och uppnå en barnvänlig omvårdnad.

Våld mot barn är ett stort globalt samhällsproblem och mörkertalet tros vara stort. Tidigare forskning har fokuserats på konsekvenserna av det direkta våldet där ökade risker för otaliga konsekvenser visats. På senare tid har det även lagts fokus på det bevittnade våldet och 2021 skedde ett tillägg om barnfridsbrott i Brottsbalken vilket bland annat innebär att det är brottsligt att utsätta barn för bevittnat våld. Barnsjuksköterskan möter dagligen barn i sitt arbete och ses i många fall vara en person barnen kan anförtro sig till angående en våldsam hemsituation. Forskning har visat att ju mer kunskap kring ämnet barnsjuksköterskan besitter, desto lättare har hen att bemöta våldsutsatta barn. Därför är det angeläget att beskriva konsekvenser av att bevittna våld i hemmet mellan närstående vuxna under uppväxten, vilket var syftet med denna systematiska litteraturstudie. Datainsamling skedde i databaserna Cinahl, MedLine och PsycINFO. Datainsamling och analys genomfördes i enlighet med Bettany-Saltikov och McSherry samt kvalitetsgranskades med hjälp av CASP. Resultatet bildade två huvudteman, påverkan på barnens hälsa och att ta efter närstående vuxnas beteende. Dessa sammanfattar att det bevittnade våldet har stor risk att ge konsekvenser från tidig barndom till vuxen ålder. Genom ökad kunskap ses resultatet kunna stärka barnsjuksköterskan, övrig hälso-och sjukvårdspersonal samt eventuellt andra professioner i mötet med barn som bevittnat våld i hemmet. Att barnen får hjälp och stöd i sin situation ses viktigt för deras hälsa och mående ur ett nära perspektiv men även ur ett längre perspektiv, för att skapa en hållbar utveckling över tid.

Sammanfattning: Syfte: Att belysa barnsjuksköterskors erfarenheter av att bedriva relationsbaserad vård för det förtidigt födda barnet och dess föräldrar. Bakgrund: Aktuell kunskapsgrund redovisar vikten av en familjecentrerad, relationsbaserad, neonatalvård i strävan efter tidig anknytning och självständigt föräldraskap. Bakgrunden redovisar även barnsjuksköterkans erfarenheter av den relationsbaserade vården. Design: En intervjustudie utifrån en kvalitativ ansats, med ett vårdarperspektiv som studiens teoretiska referensram. Metod: Data samlas in under 2015 genom öppna och semistrukturerade intervjuer med 10 barnsjuksköterskor verksamma vid neonatalavdelningar. Som stöd för intervjuerna används en intervjuguide, som testas i en pilotintervju. Materialet bearbetas i en kvalitativ innehållsanalys, och resulterar i tre kategorier, 10 subkategorier och ett tema. Resultat: Resultatet redovisas utifrån följande kategorier: att utveckla en vårdande relation, att använda relationsfrämjande arbetssätt på neonatal, att erfara svårigheter att bedriva relationsbaserad vård. Temat för resultatet är; en varsam och utmanande vägledning. Konklusion: Barnsjuksköterskornas erfarenheter av att bedriva relationsbaserad vård på en neonatalavdelning kan förstås som en varsam och samtidigt utmanande vägledning mot föräldraskap. Att bedriva relationsbaserad vård är en viktig del i att skapa föräldrar på neonatalavdelning och det finns all anledning att fortsätta att utveckla ett relationsbaserat vårdande på landets neonatalavdelningar. / Abstract: Aim: To explore pediatric nurses' experiences of practicing relationship-based care for premature infant and their parents. Background: A family centered, relationship-based, care is significant for pursuing early ties and independently parenting in the neonatal care unit. The backround also reports pediatric nurses’ experiences of relationship-based care. Design: An interview study with a qualitative approach, using caring perspective as a theoretical framework. Methods: The data is collected in 2015 through open and semi-structured interviews with 10 children nurses’ working in neonatal units. An interview guide, tested and validated in a pilot interview, is used as guidance for the interviews. The transcribed data is analysed using qualitative content analysis, and resulted in an overarching theme illustrating the latent content including three categories and 10 subcategories. Results: The findings portrayes in the following categories: development of a caring relationship, relationship promotion practices in the neonatal unit, the difficulties with practicing relationship-based care. The theme is a gentle and challenging guidence. Conclusion: Pediatric nurses' experiences in conducting relationship-based care in neonatal units can be understood as a gentle and challenging guidance on parenting. To engage in relationship-based care is an important part of creating parents in the neonatal care unit and there is every reason to continue to develop a relationship based care.

Bakgrund: Barn som far illa är en global problematik som kräver tidiga interventioner för att bibehålla barnets hälsa. Redan vid misstanke om att ett barn far illa skall barnsjuksköterskan som har lagstadgad anmälningsplikt etablera orosanmälan. Studier påvisar dock en underrapportering från vårdpersonal och det är fundamentalt att skapa en förståelse för vad som påverkar beslutet. Syfte: Syftet var att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter av vad som påverkar beslutet att genomföra orosanmälan eller inte. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades och analysarbetet utfördes i enlighet med Elo och Kyngäs (2008). Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer med elva barnsjuksköterskor arbetandes på barnklinik. Resultat: Analysarbetet resulterade i huvudkategorierna: Erfara stöd i beslutsprocessen respektive erfara osäkerhet i beslutsprocessen. Barnsjuksköterskorna beskrev en oro för att bedöma fel och brist på kollegialt stöd som negativa faktorer som kunde påverka beslutet. Ett positivt klimat i arbetsgruppen gällande orosanmälningar samt utbildning gav trygghet till beslutet och ansågs vara gynnande faktorer för att orosanmälan skulle etableras. Slutsatser: Barnsjuksköterskorna var medvetna om sin anmälningsplikt och såg det som ett sätt att hjälpa barnet och familjen. Benägenheten att anmäla påverkades dock av hur stärkta misstankarna var och diffusa situationer med avsaknad av stöd var en risk för att anmälan uteblev. / Background: Child abuse is considered a global problem that requires early interventions to maintain the child's health. If suspicion of child abuse arise the pediatric nurse must establish a report of concern. Studies however shows an underreporting from healthcare staff and it’s fundamental to create an understanding of what influences the decision. Aim: The aim of the study was to describe pediatric nurses experiences of what influences the decision to report concern or not.  Method: A qualitative method with an inductive approach was applied and analysis was performed in accordance with Elo och Kyngäs (2008). Data were collected through semi-structured interviews with eleven pediatric nurses working at pediatric clinics.  Results: Two main categories was created: Experience support in the process and experience uncertainty in the decision making process. Assesing errors and lack of collegial support was described as negative factors influencing the decision. Positive climate within the workgroup regarding reporting and education was considered favorable factors for the report to be established. Conclusion: The pediatric nurses were aware of their duty to report concerns and saw it as a way to help the child and family. However, the tendency to report was affected by how strong the suspicions were and diffuse situations with lack of support were a risk for not establishing the report.