Idag beräknas ca 150 000 personer lida av demens i Sverige. I ett system påverkar den ena individen den andra, därför blir även de närstående drabbade vid en demenssjukdom vilket kan leda till ett lidande för de närstående. Det är viktigt med stöd till de närstående från vårdpersonal redan i tidigt stadium av sjukdomen. Vårdpersonalen kan se de närståendes uttryckta upplevelser som en resurs i möten med de närstående, och kan bidra till ett minskat lidande för närstående till personer med demenssjukdom. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa upplevelser av att vara närstående till personer med demenssjukdom. Sökningar av artiklar gjordes i databaserna Pubmed och Cinahl och kvalitetsgranskningen resulterade i att tio artiklar inkluderades i studien. Artiklarna analyserades och teman och kategorier framkom och presenterades i resultatet. De teman som framkom var Känslor, Upplevda stressfaktorer, Upplevda konsekvenser och Förändringar. Det mest framträdande i studiens resultat var att det i alla artiklar var de närstående som primärt vårdade personen med demenssjukdom. Författarnas slutsats var att en utökad förståelse hos vårdpersonalen för vad de närstående till personer med demenssjukdom kan uppleva, är viktig i möten med de närstående, och kan underlätta för vårdpersonalen att lindra ett lidande för de närstående.

Fokus inom hälso-sjukvård ligger idag på patienten. Anhöriga som grupp är av stor betydelse både för patientens välmående samt med sin kännedom om patienten bidrar de till att underlätta arbetet för verksam hälso-sjukvårdspersonal. Ser de sig som vårdare/anhörig eller både och? Upplever de en förändrad livssituation och vad innebär det för deras välbefinnande? Syftet är att beskriva anhörigas upplevelser av att vara anhöriga till personer med demenssjukdom. Urval: Tre män, tre kvinnor i åldern 55-75 som deltog i studien. Resultat: Utav intervjuerna har det lett till 4 huvudkategorier: Maktlöshet, Livslidande, Ansvar att vårda och Ökat välbefinnande och 11 underkategorier: förlora kraft genom att vara ständigt tillgänglig, känna sig otillräcklig och emotionellt utmattad, kontrollförlust, känna sig obekräftad, känna sorg uppleva bristande tillit, känna sin plikt och göra sitt bästa, ha dubbla roller, prioritera egna behov känna trygghet och frihet vid avlösning, vilja leva tillsammans. Diskussion belyser framförallt det centrala i resultatdelen, känslan av maktlöshet och livslidande bland anhöriga.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Personer med demenssjukdom vårdas vanligtvis av sina anhöriga i hemmet. Det långa vårdförloppet samt den ökande belastningen kan påverka anhörigas upplevelser och även livssituation. Studien vänder sig främst mot sjuksköterskor samt anhöriga som vårdar individer med demenssjukdom. Syfte: Att belysa anhörigas upplevelser av att vårda en familjemedlem med demenssjukdom i hemmet. Metod: En systematisk litteraturstudie där sökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl. Sammanlagt elva kvalitativa artiklar utgjorde grunden för resultatet. De analyserades med innehållsanalys. Resultat: Resultatet indelades i sex kategorier: Den nya rollen som vårdare; Personlig utveckling; Förändrad relation till personen med demenssjukdom; Känslomässiga reaktioner; Vikten av goda relationer; Brist på stöd. Resultatet visade att känslor och tankar skiljde sig åt bland de anhöriga. Förändringarna som följde med sjukdomens förlopp påverkade anhörigas självkänsla samt relation till personen med demenssjukdom. Att kunna dela med sig ansvaret och bördan med en medmänniska upplevdes som underlättande. Slutsats: Vårdpersonalen behöver hjälpa anhöriga bearbeta sina blandade upplevelser via olika former av samtal. Det bör även ges ökad kunskap till anhöriga för att de skall kunna hantera vardagliga situationer med sin familjemedlem med demenssjukdom.

Bakgrund: På somatiska vårdavdelningar är fallrisken hög då det gäller patienter med demenssjukdom. Olika faktorer leder till att denna patientgrupp riskerar att inneha hög fallfrekvens på sjukhus. Syftet är att beskriva hur sjuksköterskan med hjälp av omvårdnadsåtgärder kan förebygga fall hos patienter med demenssjukdom på somatiska vårdavdelningar. Metod som valts är en litteratur översikt som är baserad på 15 vetenskapliga artiklar av både kvalitativ- och kvantitativansats. Resultat: Att identifiera vilka faktorer som leder till ökad fallrisk är ett viktigt arbete för sjuksköterskan för att kunna sätta in rätt omvårdnadsåtgärder. Upprättandet av individanpassat fallpreventionsprogram kan förebygga fall genom att patientens styrkor och svagheter identifieras. Vårdmiljön har en stor betydelse för patienter med demenssjukdom för att motverka risken för fallolyckor. Genom att samverka med andra professioner kan sjuksköterskan få ett större urval av omvårdnadsåtgärder i det fallförebyggande arbetet. Olika sorters hjälpmedel kan användas i omvårdnaden och därmed förebygga fall och framförallt fallskador. Slutsats: Fallolyckor innebär svåra skador hos äldre patienter med demens med en lång vårdtid och ökat lidande som följd. Det bör därför ligga i sjuksköterskans intresse att mer systematiskt använda sig av någon av tidigare nämnda omvårdnadsåtgärder då de hjälper till att förhindra fallolyckor i hög grad.

Idag lever 130 000–150 000 personer med demenssjukdom i Sverige, en siffra som inom 30 år förväntas fördubblas på grund av ökad befolkning och livslängd. Cirka 90 procent med demenssjukdom upplever någon gång beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD). Idag finns det inte någon kurativ behandling för BPSD utan interventioner sätts in för att lindra symtomen. Syftet med den här litteraturstudien var att undersöka effekten av interventioner som kan implementeras av sjuksköterskan för den äldre personen med beteendemässiga och psykiska symtom (BPSD) inom äldreomsorgen. Litteraturstudien är utformad efter (Polit & Beck 2016) nio steg. Databaserna som användes för sökning var PubMed och PsycINFO. Resultatet grundar sig i tolv kvantitativa artiklar. Artikelgranskning gjordes med hjälp av (Polit & Beck 2016) granskningsmall. Tre kategorier identifierades sedan i resultatet med tillhörande subkategorier. Påverkan på psykologiska symtom med subkategorierna dysfori, apati, hallucinationer, ångest, depression och eufori, Påverkan på beteendemässiga symtom med subkategorierna agitation och onaturligt rörelsemönster och Generell påverkan på BPSD - NPI. Litteraturstudiens slutsats var att personcentrerade och psykosociala interventioner har godast effekt på BPSD.

Bakgrund: I takt med att allt fler människor lever längre ökar också antalet personer som insjuknar i demenssjukdom. Språklig och kognitiv svikt är typiska symtom vid demenssjukdom och på grund av detta upplever sjuksköterskor i många fall svårigheter i kommunikationen. Brister i kommunikationen kan påverka omvårdnaden negativt. Genom en ökad kunskap om alternativa kommunikationsmetoder, som kan främja kommunikationsförmågan, kan vården av personer med demenssjukdom underlättas och bli mer personcentrerad. Tidigare studier visar att alternativa kommunikationsmetoder kan påverka kommunikationsförmågan positivt. En litteraturstudie som sammanfattar forskningen inom området kan ge en tydligare bild av alternativa kommunikationsmetoders olika möjligheter. Syfte: Syftet med studien var att beskriva på vilket sätt alternativa kommunikationsmetoder kan främja och ta tillvara kommunikationsförmågan hos personer med demenssjukdom. Metod: En litteraturstudie baserad på nio vetenskapliga artiklar med kvalitativ design genomfördes. Artiklarnas resultat analyserades utifrån Graneheim och Lundmans beskrivning av innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att alternativa kommunikationsmetoder kan bidra till att öka kommunikationsförmågan för personer med demenssjukdom. Både förmågan att uttrycka sig verbalt och icke verbalt förbättrades, men även samspel och samspelsförmågan ökade. När alternativa kommunikationsmetoder användes i grupp bidrog de även till att öka möjligheten till social kommunikation och fördjupade relationer mellan deltagarna. Slutsats: En ökad kunskap om alternativa kommunikationsmetoders påverkan på kommunikationsförmågan kan leda till ökade möjligheter för sjuksköterskor och annan vårdpersonal att kommunicera med personer med demenssjukdom.

Bakgrund: Många personer med demenssjukdom bor på särskilda boenden. Vårdmiljön på de särskilda boendena består både av fysiska och psykosociala faktorer, vilka påverkar hälsan. Demenssjukdom är ett kroniskt tillstånd som kan orsaka flera olika symtom. Beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (BPSD) är vanligt förekommande och har en negativ påverkan på livskvalitén hos personer med demenssjukdom samt personer i deras närhet. BPSD behandlas oftast med läkemedel, men det finns flera kompletterande icke- farmakologiska behandlingsmetoder och djurassisterad intervention är en av dem. Inom vården har djur visat sig ha flera positiva effekter på hälsan. Hundar är det djur som används mest och finns inom exempelvis hospice, rehabilitering och demensvård.  Syfte: Syftet var att belysa positiva effekter av att använda vårdhundar inom demensvård på särskilt boende. Metod: En litteraturstudie där resultatet baserats på nio kvantitativa studier. Först genomfördes systematiska sökningar i olika databaser med utvalda sökord. Därefter granskades, analyserades och sammanställdes de valda studierna. Resultat: Sammanställningen resulterade i fyra huvudkategorier; påverkan på BPSD, påverkan på kognition, påverkan på livskvalité samt påverkan på läkemedelsanvändning. Djurassisterad intervention kan minska BPSD, förbättra orienteringsförmågan, ökad social interaktion och förbättra livskvalitén hos personer med demenssjukdom. Inom läkemedelsanvändningen sågs inga skillnader. Konklusion: Litteraturstudiens slutsats är att vårdhundar kan ha flera positiva effekter på personer med demenssjukdom. Det krävs mer forskning om interventionens utformning och om dess potentiella förmåga att komplettera eller ersätta läkemedelsanvändning.

Introduktion: Världens befolkning blir allt äldre och antalet personer med demenssjukdom ökar ständigt. Att leva med demenssjukdom ökar risken för inläggning på sjukhus. Sjuksköterskor på sjukhus har ett stort ansvarsområde och ansvarar för många patienter samtidigt. Patienter med demenssjukdom har ett ökat omvårdnadsbehov och kan därför innebära stora utmaningar för vårdpersonal vid vård på sjukhus. Syfte: Syftet var att beskriva utmaningar vid omvårdnad av patienter med demenssjukdom på sjukhus. Metod:Litteraturstudien följde Polit och Becks (2017) nio steg. Databassökning utfördes i CINAHL och PubMed och resulterade i 10 vetenskapliga artiklar, varav majoriteten var av kvalitativ metod. Artiklarna kvalitetsgranskades, analyserades och bearbetades enligt en induktiv ansats. Resultat: Fem kategorier identifierades: Att hantera patientens beteende och bedöma symtom, Att anpassa rutiner och vårda flera patienter samtidigt, Att samarbeta inom vårdteamet, Att sakna kunskap och erfarenhet samt Att påverkas av en negativ attityd.Slutsats: Flertalet utmaningar vid vård av patienter med demenssjukdom på sjukhus identifieras. Patienters förändrade beteende bidrar till svårigheter att bedöma symtom och genomföra undersökningar. Kunskapsnivån och inställningen hos den enskilda vårdpersonalen påverkade förmågan att ge god omvårdnad och kan också påverka kollegors inställning till vård av patientgruppen.

<p>Bakgrund: Att vårda en person med demenssjukdom innebar en förändring av livet på flera sätt. Sjuka partner förlorade successivt kognitiva förmågor vilket ledde till att nära relationer kunde övergå till vårdande relationer. Då vården tog alltmer tid av friska partners vardag kunde deras fysiska och mentala hälsa påverkas negativt. Syfte: Syftet var att beskriva partners upplevelser av att vårda sina demensdrabbade partner i hemmet.  Metod: Den valda metoden var en systematisk litteraturstudie där kvalitativa studier analyserades. Urvalet av granskade studier bestod av sju artiklar och två doktorsavhandlingar och analyserades enligt Evans (2002) metod.  Resultat: Resultatet bestod efter genomgången analys av fyra huvudteman och elva subteman. Dessa belyste hur friska partner upplevde att sammanhållningen i förhållandet förändrades och att olika strategier för vården fick tillämpas.  Friska partner kunde uppleva ensamhet och sorg då kommunikationen brast. De kunde även uppleva olika motivationer inför att vårda. Slutsatser: En slutsats var att det var viktigt för friska partner att uppleva vården av sina demenssjuka partner som god. För att detta skulle bli möjligt behövde friska partner ha förståelse, en god inställning till vården, ett kärleksfullt förhållningssätt samt kunskap om sjukdomen och partnern.</p>

No description available.