Bakgrund: Diabetes mellitus typ 1 är den vanligaste och allvarligaste metabola störningen som drabbar barn vilket uppstår bland annat av genetiska arvsanlag. Sjukdomen behandlas med insulin- och kostbehandling samt fysisk aktivitet. Barnets behov sätter stor press på föräldrarna som anpassar vardagen för att barnet ska må bra. I denna litteraturstudie har familjefokuserad omvårdnad legat till grund som teoretisk referensram.   Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att beskriva föräldrars erfarenheter av att ha barn med diabetes mellitus typ 1.   Metod: Litteraturstudien sammanfattades av nio vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Artiklarna inhämtades från databaserna Cinahl och PubMed samt analyserades enligt den integrerade analysen som Kristensson (2014) beskrivit.   Resultat: Resultatet utgjordes av tre kategorier som var föräldrars förändringar i vardagen, föräldrars psykiska påverkan och föräldrars erfarenheter av vården.   Slutsats:  När ett barn drabbas av diabetes förändras hela familjens vardag och föräldrar behöver skapa nya rutiner för att få vardagen att fungera. Trots nya rutiner kvarstår vanligen en oro för akuta komplikationer av sjukdomen. Ett stöd från diabetesvården och från andra föräldrar som har barn med diabetes är mycket viktig i anpassningen till den nya familjesituationen.

Background: Adolescents living with diabetes must constantly adapt their lives to the disease. To achieve good health, compliance with self-care measures is of great importance. Adolescents go through various physical, mental and social changes, which periodically can affect self-care negatively and thus health. Aim: The aim was to investigate adolescent’s experiences of self-care in type 1 diabetes. Method: This study is a qualitative literature review. The ten articles included in the study were found in two databases; CINAHL and Pubmed. Thematic analysis was applied to analyze data. Results: The result presented twomain themes with associated subthemes. Promoting self-care factors with sub-themes; supportfrom family and friends, support from healthcare professionals, importance of increased knowledge and motivation as a success factor. Barriers in self-care with subthemes; challenges with parents and friends, challenges with healthcare professionals and difficultiesin everyday life. Conclusion: Adolescents with diabetes type 1 must carry out various selfcare measures every day to maintain good health. These self-care measures require strict routines and to take responsibility for their own health. It emerged that the adolescents learned this over time through their own experiences. For better management in everyday life the support from family, friends and healthcare professionals are of great importance.

Bakgrund: Diabetes Mellitus typ 1 (DMT1) drabbar omkring 850 barn i Sverige varje år. Sjukdomen är kronisk och leder till insulinbrist och livslång behandling. Egenvården handlar om att kunna hantera sjukdomen utifrån blodglukos, insulin, kost och fysisk aktivitet.  Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva barns erfarenheter av att leva med DMT1. Metod: Till litteraturstudien kvalitetsgranskades åtta kvalitativa studier utifrån inklusions- och exklusionskriterier från databaserna APA Psycinfo och Cinahl, analys enligt Fribergs modell. Deltagarna innefattade barn mellan sju och sjutton år. Resultat: Litteraturstudien visade att barn som insjuknat i högre ålder inte hanterade sjukdomen lika bra känslomässigt jämfört med barn som insjuknat i tidig ålder. Egenvården var svårt att hantera och medförde en känsla av att vara annorlunda. Autonomin blev viktigare desto äldre barnen blev. Föräldrarna kunde både stötta och stjälpa autonomin.  Konklusion: Sjuksköterskans omvårdnad handlar till stor del om att vara ett stöd för barnet när den kämpar med egenvården på vägen mot autonomi. Stödet handlar även om att inge en känsla av normalitet kopplat till sjukdomen. Studien är av värde för sjuksköterskan som får insikt i barnens erfarenheter för att kunna ge ett bättre stöd.

Die primäre Nebenniereninsuffizienz stellt ein seltenes Krankheitsbild dar, welches mit einem Mangel an Kortisol in Folge eines defekten bzw. fehlenden Nebennierenrindengewebes einhergeht. Im Rahmen eines autoimmun polyglandulären Syndroms Typ 2 (APS 2) können, neben anderen Kombinationsmöglichkeiten, eine primäre Nebenniereninsuffizienz (NNRI) zusammen mit einem Diabetes mellitus Typ 1 vorliegen. Bisher wenig bis gar nicht beleuchtet ist der Einfluss dieser Erkrankungen auf die kardiopulmonale Leistungsfähigkeit aus sportmedizinischer Sicht. Mit Kortisol als ein komplexer Modulator verschiedenster Stoffwechselprozesse und Anpassungen des Körpers an physische wie psychische Belastung ist ein entsprechender Einfluss auf kardiopulmonale Belastungsgrößen zu vermuten. In der hier vorgestellten Arbeit wurde ein Testprotokoll zur standardisierten und vergleichbaren körperlichen Belastung auf einem Fahrradergometer erstellt und Patienten mit primärer NNRI, APS 2, Diabetes Typ 1 sowie gesunde Kontrollprobanden mittels dieses Protokolls körperlich belastet. Dabei wurden unter kontinuierlicher spirometrischer und elektrokardiographischer Überwachung verschiedene Parameter der Herzfrequenzvariabilität sowie die Slow Component der Sauerstoffaufnahme (SCVO2) beleuchtet und zwischen den einzelnen Gruppen verglichen. Bei den im Rahmen dieser Arbeit erhobenen HRV-Parametern in Ruhe, bei körperlicher Belastung und in der anschließenden Erholungsphase konnte kein signifikanter Unterschied zwischen den Probandengruppen gesehen werden. Für die SCVO2 zeigte sich ein signifikanter (p<0,05) Unterschied zwischen Diabetikern und Nicht-Diabetikern. Probanden mit Diabetes wiesen dabei signifikant niedrigere Werte der SCVO2 auf im Vergleich zu Probanden ohne Diabetes. Darüber hinaus zeigte sich eine negative Korrelation zwischen dem HbA1c und der SCVO2. Ursächlich hierfür könnte ein verändertes Rekrutierungsverhalten von Skelettmuskelfasern sein, wobei zur genaueren Beleuchtung weitere Untersuchungen notwendig sind. / Primary adrenal insufficiency is a rare disease that is associated with a lack of cortisol as a result of defective or missing adrenal tissue. In the context of an autoimmune polyglandular syndrome type 2 (APS 2), among other possible combinations, primary adrenal insufficiency (NNRI) together with type 1 diabetes mellitus may be present. Little or no research has been done on the influence of these diseases on cardiopulmonary performance from a sports medicine point of view. With cortisol as a complex modulator of various metabolic processes and adaptations of the body to physical and psychological stress, a corresponding influence on cardiopulmonary stress variables can be assumed. In the work presented here, a test protocol for standardized and comparable physical stress on a bicycle ergometer was created and patients with primary NNRI, APS 2, type 1 diabetes and healthy control subjects were physically stressed using this protocol. With continuous spirometric and electrocardiographic monitoring, various parameters of heart rate variability and the slow component of oxygen uptake (SCVO2) were examined and compared between the individual groups. In the HRV parameters recorded at rest, during physical exertion and in the subsequent recovery phase, no significant difference between the test groups could be seen. For SCVO2, there was a significant (p <0.05) difference between diabetics and non-diabetics. Subjects with diabetes showed significantly lower values ​​of SCVO2 compared to subjects without diabetes. In addition, there was a negative correlation between the HbA1c and the SCVO2. The reason for this could be an altered recruitment of skeletal muscle fibers, whereby further investigations are necessary to clarify this assumption.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 1 finns i flera variationer där den vanligaste är en autoimmun sjukdom som leder till en helt eller delvis upphörd insulinsekretion. En dåligt behandlad, eller obehandlad, diabetes mellitus typ 1 kan leda till flera komplikationer. Risken att utveckla diabeteskomplikationer ökar ju längre personen haft diabetes samt med högre glukosnivåer. Vid intensivbehandling med kontinuerlig insulintillförsel, exempelvis med insulinpump, minskar risken för långsiktiga komplikationer. Syfte: Syftet var att beskriva personer med typ 1 diabetes upplevelser av att använda insulinpump. Metod: En litteraturstudie med systematisk sökning genomfördes. Sökning efter studier genomfördes i Cinahl, PsycInfo och PubMed. Resultat: De deltagande personerna upplevde en ökad valmöjlighet när de använde insulinpump, speciellt vid måltider. Deltagarna upplevde att de hade en ökad kontroll över glukosnivån som ledde till färre hypoglykemianfall med lägre allvarlighetsgrad. Deltagarna uppskattade inte att vara ansluten till insulinpumpen kontinuerligt då det synliggjorde att personerna hade diabetes. Ett förekommande problem var att deltagarna upplevde tekniska problem med insulinpumpen, bland annat läckage, upphörd insulintillförsel och knäckt kanyl. Slutsats: Det är viktigt att undersöka personers upplevelser av använda insulinpump för att på så sätt kunna använda upplevelserna för att motivera personer till att använda insulinpump. Genom att se till att personer använder insulinpump minskar risken för att utvecklas av långsiktiga komplikationer.

Unga vuxna typ 1 diabetiker i åldern 18-29 år har inte optimal diabetes-behandling. Insulin saknas och glukos kan inte transporteras till kroppens celler. Egenvård måste ske i form av insulintillförsel, regelbundna måltiderna och blodsockerkontroller. Behandlingsmålet är ett normalt liv och hindrande av långtidskomplikationer. Syftet med litteraturöversikten var att beskriva hinder och möjligheter av betydelse för egenvård hos unga vuxna med diabetes typ 1. Systematisk litteraturöversikt i tre olika databaser resulterade i elva vetenskapliga artiklar. Två kategorier framkom: Hinder och resurser för egenvård, vilka delades i subkategorierna vårdrelation vid transition, kommunikation vid transition, sociala relationer och patientens autonomi. Livet förändras i många avseenden i åldern 18-29 år. Det egna ansvarstagandet, autonomin och delaktigheten påverkas av bristande rutin, ostrukturerad livsstil, stress, dåliga vanor, felprioriteringar och bristande motivation. Patientens kontroll av sjukdom och egenvård är en viktig inre resurs som kan stärkas genom fortsatt utbildning, vilket resulterar i ökad delaktighet. Överföring mellan vårdgivare och tillgänglighet måste förbättras. Sjuksköterskans kunskap om samband mellan egenvårdsförmåga och motivationshöjande terapimetoder måste fördjupas och vidare forskning för att hitta åtgärder som främjar egenvården måste göras. / Young adult type 1 diabetics aged 18-29 do not have optimal diabetes treatment. Insulin is missing and glucose can not be transported to the body's cells. Self-care such as insulin administration, regular meals and bloodsugar controls must be done. The treatment goal is normal life and prevention of long-term complications. The purpose of the literature review was to describe obstacles and possibilities of self-care in young adults with type 1 diabetes. Systematic literature review in three different databases resulted in eleven scientific articles. Two categories emerged: Obstacles and resources for self-care, which were divided into subcategories care relationship at transition, communication at transition, social relations and patient autonomy. Life is changing in many respects between the ages of 18 and 29. Responsibility, autonomy and participation are affected by lack of routine, unstructured lifestyle, stress, bad habits, bad priorities and lack of motivation. The patient's control over disease and self-care is an important internal resource that can be strengthened through continuing education, resulting in increased participation. Transfers between healthcare providers and accessibility must be improved. Nursing knowledge about self-reliance and motivational therapy methods needs to be deepened and further research to find actions that promote selfesteem must be done.

Bakgrund: I Sverige insjuknar årligen 43 barn av 100000 i typ 1-diabetes (T1DM). Hos barn, som befinner sig i ett stadium av intellektuell och psykologisk utveckling, kan det finnas svårigheter att tillämpa den ideala terapeutiska behandlingen. Denna aspekt är något som särskilt måste beaktas av sjuksköterskan. De komplikationer som kan uppstå vid obehandlad diabetes skapar lidande för både individen, familjen och samhället. Syfte: Beskriva vilka erfarenheter barn i åldern 6-18 år har av att leva med diabetes mellitus typ 1 samt beskriva vilka datainsamlingsmetoder som använts i de utvalda vetenskapliga artiklarna. Metod: En deskriptiv litteraturstudie. Tema, kategorier och datainsamlingsmetoder har identifierats i elva kvalitativa artiklar och sammanställts. Huvudresultat: I samtliga artiklar som redovisas i resultatet framträdde ett tydligt tema – erfarenheten att vara annorlunda. Erfarenheter av att lära sig hantera egenvård i vardagen gestaltades av barn som utmanande. Barns erfarenheter i relation till vården beskrevs som opersonliga. Utifrån den metodologiska frågeställningen framkom det att majoriteten av de inkluderade studierna använde intervjuer som datainsamlingsmetod. Slutsats: Barn i 6-18 årsåldern inhämtade snarlika erfarenheter av att leva med T1DM. Temat ”same same but different” var tydligt övergripande i artiklarna och avspeglar barnens erfarenheter att uppfatta sig “annorlunda” mot andra, från omgivningen eller bara i sitt eget sinne. Upplevelsen att vara “annorlunda” satte sin prägel på sociala- och vårdrelationer och äventyrade hantering av egenvård. Sjuksköterskan bör förankra sitt vårdande arbete till barns unika erfarenheter av att leva med sjukdomen och skräddarsy en vårdstrategi utifrån det individuella barnet. / Background: Annually in Sweden, 43 children out of 100,000 are affected by type 1 diabetes (T1DM). Children, who are in a state of intellectual and psychological development, can have difficulties to apply the ideal therapeutic treatment. This aspect must be given particular consideration by the nurse. The complications that occur due to untreated diabetes, cause suffering for the individual, their family and the society. Purpose: Describe what experiences children in the age of 6-18 years have of living with diabetes mellitus type 1 as well as describe what methods of data collection have been used in the included articles. Method: A descriptive literature study. Theme, categories and data collection methods have been identified in eleven qualitative articles and compiled.   Main result: In all the articles presented in the result a clear theme appeared – the experience of being different. Experiences of learning how to manage self-care in the daily life were by the children described as challenging. Children's experiences in relation to the care were described as impersonal. Based on the methodological issue, it emerged that most of the included studies used interviews for their data collection. Conclusion: Children in the age of 6-18 years gathered similar experiences of living with T1DM. The theme "same same but different" was general in the articles and reflect the children's experiences of being perceived as "different" to others, from the environment or only in their own mind. The experience of being "different" put its stamp on the social and health relationships and jeopardized the management of self-care. The nurse should anchor their caring work to children’s unique experiences of living with the disease and tailor a treatment strategy based on the children’s individual needs.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 1 är en autoimmun sjukdom som orsakas av att immunförsvaret angriper betacellerna i pankreas vilket medför insulinbrist. Denna formen av diabetes kan enbart behandlas med insulin. Individer som lever med diabetes mellitus typ 1 kan ha en förkortad livslängd, vilket till stor del beror på uppkomna komplikationer till följd av sjukdomen. Individens beslutsfattande gällande levnadsvanor är direkt avgörande för individens hälsa. I sjuksköterskans arbetsuppgifter ingår det att ha ett hälsofrämjande förhållningssätt där samtal om levnadsvanor är av största vikt. Syfte: Syftet med denna studien var att beskriva hur vuxna individer med diabetes mellitus typ 1 upplever att deras levnadsvanor har påverkats av sjukdomen.  Metod: Studien är baserad på en kvalitativ design med en induktiv ansats. Litteraturstudien utgick ifrån fyra patografier och analysen utfördes enligt Graneheim och Lundmans tolkning av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet baserades på två huvudkategorier och fem underkategorier. Kategorierna återspeglar vuxna individers upplevelser av hur levnadsvanor har påverkats av sjukdomen diabetes mellitus typ 1. Huvudkategorierna är att behöva planera kostintag och att behöva planera fysisk aktivitet. Slutsats: Resultatet ger en inblick i hur vuxna individer upplever att diabetes mellitus typ 1 har påverkat deras levnadsvanor. Det framkom att sjukdomen har utgjort en ny form av planering kring kosten och den fysiska aktiviteten. Individerna upplevde att förändringar av gamla levnadsvanor var av vikt för att undvika komplikationer som diabetes mellitus typ 1 kan medföra. Resultatet riktar sig i första hand mot vårdpersonal, det kan tillämpas som en vägledning i mötet med patienterna.

Diabetes Mellitus typ 1 är den vanligaste livshotande sjukdomen bland ungdomar idag och antalet ungdomar som insjuknar ökar. Det är den totala bristen på hormonet insulin som ligger till grund för sjukdomen. Diabetes Mellitus typ 1 är en allvarlig kronisk sjukdom som inte går att förebygga och inte heller att förutse. Studiens syfte var att belysa ungdomars upplevelser och erfarenheter av att leva med Diabetes Mellitus typ 1. För att besvara syftet genomfördes en litteraturöversikt. Forskningsresultat hämtades från nio publicerade artiklar genomförda med kvalitativ respektive kvantitativ metod. Dessa sammanställdes för att kunna skapa en översikt över ungdomarnas upplevelser kopplat till sin sjukdom samt den förändring som medföljer. I resultatet framkom tre teman; Att leva med ständig ängslan, Att acceptera sin sjukdom, Att inte vara ensam, samt åtta subteman. Dessa belyser ungdomars upplevelser av att leva med Diabetes Mellitus typ 1 och de känslor samt upplevelser som kommer med sjukdomen. Vidare menar författarna att mer kunskap behövs för att skapa bättre förutsättningar för sjuksköterskan att möta ungdomar som drabbats av Diabetes Mellitus typ 1. Genom att möta ungdomarna där de befinner sig känslomässigt kan det öka möjligheten för välbefinnande och med det upplevelse av hälsa.

Zugl.: Mainz, Univ., Diss., 2006