<p>I den här uppsatsen undersöks eddadikten Vôluspá så som den citeras i en handskrift av Snorre Sturlassons Edda, nämligen Codex Upsaliensis eller Uppsalaeddan. Dock diskuteras inte dvärgnamnen i stroferna 10, 11–13 samt 15–16. Uppsatsen utgår från ett nyfilologiskt perspektiv, där den enskilda handskriften tillmäts ett egenvärde utan att bedömas i förhållande till ett tänkt originalverk. Fokus ligger på de skrivningar där Uppsalaeddan och inte fler än hälften av samtliga diskuterade handskrifter avviker från de övriga. De aktuella handskrifterna är, förutom Uppsalaeddan, Codex Regius av eddadikterna, Hauksbók, Codex Regius av Edda, Codex Wormianus samt Codex Trajectinus. Analysen har som utgångspunkt att de avvikelser som möter är avsiktliga från skrivarens sida. Där detta inte tycks sannolikt undersöks huruvida en samtida läsare kunnat uppfatta skrivningen som meningsfull, och först när detta uteslutits talas om felskrivningar. Majoriteten av avvikelserna i Uppsalaeddan bör förstås som medvetna; ett något mindre antal är svårbedömda, men har förmodligen lästs som begripliga om än möjligen något märkliga i sammanhanget; och slutligen är de definitiva felskrivningarna åtminstone två stycken, men inte många fler. Uppsalaeddan är oftast ensam om sina avvikelser, men där den inte är det beror det vanligen på gemensam tradering med Hauksbók och Codex Regius av eddadikterna.</p>

<p>I uppsatsen studeras förekomsten av giftermål som rit i Den Poetiska Eddan och Snorres</p><p>Edda, med följande frågeställning: Hur ser förekomsten av giftermål som rit ut i Den poetiska</p><p>Eddan och Snorres Edda, finns det någon skillnad mellan verken? Metoden är en textanalys i</p><p>historisk kontext, där analysverktygen består av nyckelord. Uppsatsen avser en breddning av</p><p>begreppet giftermål med hjälp av följande nyckelord: giftermål/bröllop, äktenskap/äkta,</p><p>fria/frieri, brud, brudgum, maka/hustru/fru samt make/man. Utifrån nyckelorden valdes aktuella</p><p>citat från eddorna. I teoridelen sätts giftermålet in i en teoretisk kontext och grundas där i</p><p>Fiona Bowie och Catherine Bells ritualteorier. Resultatet av citaten grundas även i historisk</p><p>forskning av Gro Steinsland, Sharon Ratke och Rudolf Simek, Britt-Mari Näsström, Auður</p><p>Magnúsdòttir och Björn Collinder. En kort presentation av eddorna föregår resultatdelen där</p><p>alla de utvalda citaten presenteras, kommenteras och analyseras. Resultatet visar utifrån de</p><p>utvalda nyckelorden hur förekomsten av giftermål som rit ser ut i eddorna. Handlingen giftermål</p><p>är inte närmare beskriven mer än ett fåtal gånger, men det finns betydligt fler tillfällen</p><p>där ord och kontexter går att knyta till riten giftermål. Skillnaden som framkommit i jämförelsen</p><p>av eddorna är att det i resultatet, med anknytning i litteraturen, går att knyta fler citat till</p><p>Den poetiska Eddan än till Snorres Edda. I giftermålskontexten är det liknande teman som</p><p>berörs i båda verken, det är bara omfattning och framställning som skiljer sig åt.</p>

I uppsatsen studeras förekomsten av giftermål som rit i Den Poetiska Eddan och Snorres Edda, med följande frågeställning: Hur ser förekomsten av giftermål som rit ut i Den poetiska Eddan och Snorres Edda, finns det någon skillnad mellan verken? Metoden är en textanalys i historisk kontext, där analysverktygen består av nyckelord. Uppsatsen avser en breddning av begreppet giftermål med hjälp av följande nyckelord: giftermål/bröllop, äktenskap/äkta, fria/frieri, brud, brudgum, maka/hustru/fru samt make/man. Utifrån nyckelorden valdes aktuella citat från eddorna. I teoridelen sätts giftermålet in i en teoretisk kontext och grundas där i Fiona Bowie och Catherine Bells ritualteorier. Resultatet av citaten grundas även i historisk forskning av Gro Steinsland, Sharon Ratke och Rudolf Simek, Britt-Mari Näsström, Auður Magnúsdòttir och Björn Collinder. En kort presentation av eddorna föregår resultatdelen där alla de utvalda citaten presenteras, kommenteras och analyseras. Resultatet visar utifrån de utvalda nyckelorden hur förekomsten av giftermål som rit ser ut i eddorna. Handlingen giftermål är inte närmare beskriven mer än ett fåtal gånger, men det finns betydligt fler tillfällen där ord och kontexter går att knyta till riten giftermål. Skillnaden som framkommit i jämförelsen av eddorna är att det i resultatet, med anknytning i litteraturen, går att knyta fler citat till Den poetiska Eddan än till Snorres Edda. I giftermålskontexten är det liknande teman som berörs i båda verken, det är bara omfattning och framställning som skiljer sig åt.

Universiẗat, Diss., 2005--Bonn.

Jacob Elfwing: Från ragnarök till ainulindalë: En komparativ studie av Eddan och J.R.R. Tolkiens The Silmarillion (2017). Självständigt arbete. Svenska Va, 15 högskolepoäng. Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap. Uppsatsen analyserar J.R.R. Tolkiens roman The Silmarillion (1977) i förhållande till Eddan. Syftet med analysen är att se hur den nordiska mytologin återkommer i Tolkiens verk och vad detta kan tänkas få för betydelse för romanen. En komparativ metod används i form av parallell läsning av Tolkiens roman och Eddan. Analysen visar att The Silmarillion på olika plan har likheter med Eddan. I vissa fall rör det sig om uppenbara influenser medan andra likheter är mer allmänna och inte med säkerhet kan påstås komma från Eddan. Däremot kan man knappast säga att Eddan haft någon mer djupgående inverkan på The Silmarillion som helhet. Avslutningsvis behandlas studiens didaktiska potential inom gymnasieskolan.

I den här uppsatsen undersöks eddadikten Vôluspá så som den citeras i en handskrift av Snorre Sturlassons Edda, nämligen Codex Upsaliensis eller Uppsalaeddan. Dock diskuteras inte dvärgnamnen i stroferna 10, 11–13 samt 15–16. Uppsatsen utgår från ett nyfilologiskt perspektiv, där den enskilda handskriften tillmäts ett egenvärde utan att bedömas i förhållande till ett tänkt originalverk. Fokus ligger på de skrivningar där Uppsalaeddan och inte fler än hälften av samtliga diskuterade handskrifter avviker från de övriga. De aktuella handskrifterna är, förutom Uppsalaeddan, Codex Regius av eddadikterna, Hauksbók, Codex Regius av Edda, Codex Wormianus samt Codex Trajectinus. Analysen har som utgångspunkt att de avvikelser som möter är avsiktliga från skrivarens sida. Där detta inte tycks sannolikt undersöks huruvida en samtida läsare kunnat uppfatta skrivningen som meningsfull, och först när detta uteslutits talas om felskrivningar. Majoriteten av avvikelserna i Uppsalaeddan bör förstås som medvetna; ett något mindre antal är svårbedömda, men har förmodligen lästs som begripliga om än möjligen något märkliga i sammanhanget; och slutligen är de definitiva felskrivningarna åtminstone två stycken, men inte många fler. Uppsalaeddan är oftast ensam om sina avvikelser, men där den inte är det beror det vanligen på gemensam tradering med Hauksbók och Codex Regius av eddadikterna.

Le poème Vafþrúðnismál présente la rencontre entre deux figures mythologiques, Vafþrúðnir et Óðinn, qui s'affrontent dans une joute verbale. Une lecture attentive du texte conduit à la conclusion que le dieu, dans les questions qu'il adresse au géant. L’analyse de la nature de l’interaction apporte ainsi une nouvelle compréhension du texte et permet d’expliquer plusieurs aspects du poème, jugés jusqu’à présent problématiques. L’étude montre qu’il n’y a aucune injustice dans la distribution des questions ou dans la dernière énigme, comme on l’a traditionnellement interprété, mais que tous deux répondent à une logique bien précise du texte. A travers cette fiction littéraire, le poème transmet sous une forme ludique un savoir traditionnel au moyen d’un genre particulier : la joute d’énigmes. / The poem Vafþrúðnismál presents the meeting of two mythological figures, Vafþrúðnir and Óðinn, who compete in a verbal duel. A close study of the text leads to the conclusion that the god is not seeking any knowledge with his questions to the giant. Therefore, the analysis of the nature of the interaction provides a new understanding of the poem and explains several aspects that have, until now, been perceived as problematic. This study shows that there is no injustice regarding the distribution of questions between the two protagonists, but that this follows a specific logic in the text. In the same way, the analysis of the final riddle reveals that it is not ‘unfair’, as it has traditionally been interpreted, but that it has a precise function in the text. Through this literary fiction, Vafþrúðnismál transmits – in a playful way – traditional knowledge, by means of a specific genre: riddling.

Föremålet för denna undersökning är en isländsk handskrift från 1300-talet, AM 231 VII fol., som innehåller ett fragment av Barlaams saga ok Josaphats. Fragmentet består av två skadade pergamentblad och flera forskare har hävdat att dess upphovsman är densamme som har skrivit Uppsala-Eddan, även kallad DG 11. AM 231 VII fol. har dock aldrig givits ut separat eller stått i fokus för en ingående undersökning om dess paleografiska och ortografiska drag. Syftet med uppsatsen är att presentera en diplomatarisk utgåva av handskriften, granska dess paleografi och språkformer och bilda ett pålitligt underlag för en jämförelse mellan den och DG 11. En sådan jämförelse faller emellertid utanför ramen för denna uppsats. På grundval av den paleografiska undersökningen har jag på en makropaleografisk nivå kunnat etablera handskriftens graftyper och på en mikropaleografisk nivå dess graftypsvarianter. Dessutom har jag ur skrifthistoriskt perspektiv kategoriserat skriften i fragmentet som tillhörande den gotiska skrifttypen Northern Textualis, även om vissa kursiva drag också går att iaktta. Resultaten av den ortografiska undersökningen motsäger delvis de tidigare redogörelserna av handskriftens språkformer. I synnerhet gäller detta: 1) representationen av den bakre trycksvaga vokalen, som oftast är \o\, medan \v\ bara förekommer några gånger; 2) den främre trycksvaga vokalen skrivs alltid \i\, förutom i ett fall där graftypen \e\ används; 3) reflexivändelsen i verben skrivs både \z\ och \zt\; 4) norvagismerna är fler än man tidigare hade iakttagit: den oomljudda ordformen \mannoþvm\; skrivningarna med \e\ för förväntat /æ:/ efter velar och nasal konsonant; \þ\ för förväntat /d/ efter nasal konsonant och efter /l/; ordformen \herbyrgi\. De nya yngre drag som jag har kunnat iaktta är följande: det ofta förekommande bruket av \av\ för /ɔ/ istället för \o\; fonemet /æ:/ skrivs oftast \æ\ och bara några gånger e med hake; /l/ dubbeltecknas alltid framför /d/ och /t/; reflexivändelsen i verben är ibland \zt\. Som äldre drag räknar jag bruket av graftypen \o\ för den bakre trycksvaga vokalen. Vokallängden markeras ibland genom överskriven accenttecken i kortare ord, men oftast markeras den inte. Dubbelteckning av \a\ förekommer uteslutande i namn av icke-nordiskt ursprung. Fonemen /a:/ och /ɔ:/ har sammanfallit och skrivs \a\. Fonemen /æ:/ och /ø:/ har också sammanfallit och skrivs båda två \æ\. Konsonantlängden markeras oftast genom dubbelteckning men vissa långa konsonantiska fonem betecknas genom överskriven punkt: /t:/, med kapitäl, /g:/, /m:/, och /r:/, eller med särskilda graftypsvarianter, /n:/. Kapitälerna har i vissa fall endast framhållande funktion eller förekommer i samband med supralinjära förkortningstecken. Visst inflytande från den latinska skrifttraditionen kan noteras i skrivningen \qv\ för /kw/.

University, Diss., 2001--Bonn.

Denna uppsats undersöker om och hur namn i Gylfaginning har blivit översatta från fornisländska till svenska i fem översättningar. Syftet är att ta reda på hur man behandlat sådana språkelement som inte längre finns i svenskan (till exempel diftonger), har man behållit den isländska formen eller har man följt svenskans språkutveckling? Alla namn förekommer inte i alla översättningar och en översättning är inte helt jämförbar. Resultatet visar att översättarna i många fall följt språkutvecklingen och samtidigt behållit de isländska namnen i några fall. De har alltså kombinerat de isländska namnformerna med svensköversättningar.