No description available.

No description available.

No description available.

The European Court of Human Rights (the Court) has become known as one of the most efficient international courts. Despite its efficiency, the Court struggles with an increasingly high case load. Because of the pressure put on the Court, the member states have been encouraged to improve their national remedies, making sure that violations of human rights can be seen to at a national level in accord- ance with the principle of subsidiarity. In other words, the member states need to improve the implementation of article 13, which states the right to efficient remedies. A remedy is a multi-faceted expression, including both administrative proceed- ings as well as traditional court proceedings. The word remedy includes both the procedure as such as well as sanctions. In the caselaw of the European Court, compensation awarded by the member states to a victim of a violation of a con- vention based right has been considered an efficient remedy in accordance with article 13. In April 2018, the Swedish tort law received an additional paragraph stating that tort should be awarded those who been damaged because of a violation of a right based in the European Convention. Compensation in accordance with that law can be awarded by Swedish courts and the Chancellor of Justice. This thesis aims to find whether the compensational procedure of violations of the European Conventions in the Swedish system is an efficient compensatory remedy in accordance with article 13.

Med start 2002, och åter igen 2009, har Europeiska unionen antagit sekundärlagstiftning för att reglera användningen av http-baserade nätidentifikatorer, så kallade kakor. Lagstiftningen motiveras av syftet att skydda rätterna till privatliv och dataskydd för unionsmedborgare i alla medlemsstater.   Med användning av de rättsdogmatiska och europarättsliga juridiska metoderna undersöker författaren av denna uppsats implementeringen av denna lagstiftning i svensk rätt. Särskild vikt läggs vid frågan hur nationella förvaltningsmyndigheter omsatt – eller inte omsatt – denna lagregels stadganden i praktiken. Författaren finner att regleringen potentiellt utgör en illojal implementering av unionsrätten, och undersöker vidare huruvida antingen svensk grundlag eller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna medför några konsekvenser för förvaltningsmyndigheternas underlåtenhet att tillämpa lagregeln i sin verksamhet. Efter att ha funnit att denna administrativa praxis bryter mot såväl regeringsformen som konventionen, går författaren vidare till att diskutera tänkbara lösningar på den problematik som uppstått.

No description available.

<p>Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.</p><p>Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.</p><p>”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.</p><p>Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.</p><p>De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.</p><p>Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.</p><p>Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.</p>

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift. Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud. ”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det. Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen. De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen. Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning. Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

No description available.

Skatteverkets registrering och handläggning av folkbokföringsadresser fungerar inte på ett tillfredsställande sätt. Det är enkelt att göra misstag vid flyttanmälningar och riskfritt att medvetet anmäla fel adress. En inlämnad flyttanmälan hanteras normalt på automatiserad väg och Skatteverket fattar beslut om folkbokföring i enlighet med anmälan utan någon kontroll eller krav på verifikation. Det har medfört att det finns fel i registret och Skatteverket har inte någon metod för att hitta felen eller få reda på hur många fel som finns. Andra myndigheter och privatpersoner litar på de felaktiga uppgifterna vilket leder till inkräktande problem för de boende på adressen. Skatteverket tar lång tid på sig att rätta felen vilket leder till ännu fler anmälningar och frågor kring hanteringen. Samtidigt har Skatteverket, liksom lagstiftaren, inte identifierat att fel i folkbokföringen leder till allvarliga problem i vardagen för många personer. Det finns därför inte heller någon analys av vilket ansvar myndigheterna har för dessa problem. Utifrån EU:s dataskyddsförordning, GDPR, kan det konstateras att enskilda har en rätt till sin adress vilket leder till rättigheter för de registrerade och skyldigheter för myndigheten som är personuppgiftsansvarig. Europakonventionen uppställer också ett krav på att Sverige ska tillförsäkra enskilda ett skydd för sitt hem och sitt privatliv. Med anledning av de fri- och rättigheter som aktualiseras och de europarättsliga regelverken till skydd för dessa riskerar Sverige och Skatteverket att flertalet skadeståndsanspråk och sanktionsavgifter görs gällande framöver. Handläggningen av folkbokföringsadresser måste ändras så att det grundläggande registret över befolkningen återigen kan hävdas vara rättssäkert. / The Swedish Tax Agency is responsible for the civil registry (records of the population) which includes where, i.e. on which address, a person is to be registered. However, the Agency has not carried out its assignment satisfactory. A person can easily make a mistake when notifying the Agency of a change of residence and there are no risks associated with deliberately reporting an incorrect address. The authority makes an automatic decision in accordance with the report, without any verification, which is why errors occur in the registry. When other authorities and individuals trust the incorrect information in the civil registry it leads to problems for the proper residents at the address. It is problematic that the Swedish Tax Agency has no method of finding the errors in the registry itself and instead mostly relies on notifications of errors from individuals. Furthermore, when an error has been pointed out to the Swedish Tax Agency it takes too long to correct it, which leads to even more notifications and issues regarding the administration of the registry. In addition, the Swedish Tax Agency, as well as the legislator, has failed to identify that errors in civil registry lead to serious problems in people’s everyday life. Therefore, there is no analysis of the authorities’ responsibilities for these problems. Based on the EU General Data Protection Regulation, GDPR, an individual’s right to its address can be construed, which entails rights of the data subjects and obligations on the authority responsible for personal data. The European Convention on Human Rights is also relevant as the state is required to ensure individuals protection for their home and their privacy. Sweden and the Swedish Tax Agency risk being subject to claims and sanctions in the future, especially concerning the rights and freedoms brought into effect and the European legislation that protects them. The handling of the civil registry must change so that the records of the population once again can be relied upon with legal certainty.