Bakgrund: Stroke innebär en fokal störning i hjärnan som varar minst 24 h, riskerna för stroke ökar med åldern och efter 55 års ålder är ökningarna markanta. Konsekvenserna av en stroke är en strukturell skada i hjärnan och nerverna och kan därigenom negativt påverka kognition, motorik och sensorik. Dessa nedsättningar kan i sin tur påverka individens förmåga till att kunna utföra aktiviteter i vardagen då den nedsatta funktionen av kroppen utgör hinder för individens aktivitetsutförande då många vardagliga aktiviteter förutsätter en hög grad av funktion. Strokepatienter kan således söka rehabilitering från arbetsterapeuter vars uppgift det är att hjälpa andra skapa en fungerande och tillfredsställande vardag. Den uppgiftsorienterade modellen utgår från uppfyllande av livsroller genom fysisk adaption eller förbättrat aktivitetsutförande. Denna litteraturstudie söker bilda en översikt av den effekt som den uppgiftsorienterade modellen kan ha för strokerehabilitering av övre extremiteter.för att uppnå fysisk adaption för ett förbättrat aktivitetsutförande. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att bilda en översikt över den uppgiftsorienterade modellens effekt vid rehabilitering av de övre extremiteterna hos strokepatienter. Metod: En litteraturstudie där informationssökningen baserats på tre databaser: PubMed, CINAHL och AMED. Både MeSH-termer och fritextord har använts i sökningen. Efter inledande sökning vilket resulterade i totalt 163 artiklar, efter ett urval i flera steg baserad på inklusions- och exklusionskriterier som redovisas i löpande text samt sökmatris reducerades antalet till 14 artiklar som redovisas i artikelmatris. Resultat: 12 av 14 artiklarna i resultatet tyder på att den uppgiftsorienterade metoden har en positiv effekt på både funktion och användning av övre extremiteter och handens funktion specifikt. Ett visst stöd hittades även för långsiktigt positiva effekter för funktionen i övre extremiteter som en följd av den uppgiftsorienterade modellens användning inom strokerehabilitering. Slutsats: Vår studie finner stöd för den uppgiftsorienterade modellens positiva effekt inom rehabilitering av övre extremiteter hos strokepatienter. Mer forskning krävs inom området för att vidare bygga på kroppen av modern evidens som finns om modellens effekt på strokerehabilitering, särskilt gällande den långsiktiga effekten.

Amputation av nedre extremitet drabbar cirka 2600 individer i Sverige årligen. Amputation är en stor operation som innebär en rad förändringar som exempelvis nya fysiska hinder och förändrade känslor kring sig själv och sin omgivning. Syftet med studien är att belysa individers upplevelser av livet efter en amputation av nedre extremitet. Studien är en litteraturöversikt gjord på kvalitativa artiklar där tio artiklar valdes ut och analyserades med hjälp av Fribergs (2006) analysmetod. Detta resulterade i tre huvudteman Att förlora ett ben som beskriver de känslor och problem som individerna upplever i samband med amputation. Förändrad självbild handlar om hur individen ser på sig själv och hur de uppfattar att andra ser på dem. Det sista temat, Att återfå kontroll, beskriver hur individen återfår sin självständighet och nytt hopp som gått förlorad efter amputationen. Författarna har i diskussionen fokuserat på att diskutera kring vad sjuksköterskan bör tänka på i mötet med dessa individer och vad sjuksköterskan kan göra för att hjälpa dem att återfå sin självständighet och hopp om framtiden. / Program: Sjuksköterskeutbildning

Varje år genomgår cirka 2600 personer i Sverige en benamputation. Orsakerna är oftast trauma, kärlsjukdomar eller tumörsjukdomar. Det är flera delar i livet som påverkas av en amputation, den sociala och fysiska aspekten är två av dessa. Det finns flera olika strategier för att bearbeta förlusten av ett ben. Denna uppsats avser att ge sjuksköterskan en bättre förståelse för patientens situation, vilket gör att sjuksköterskan kan erbjuda en bättre vård till patienten. Syftet med denna studie är att beskriva patientens upplevelser efter en amputation i de nedre extremiteterna. Vi har valt att göra en litteraturstudie enligt Friberg (2002) modell med åtta kvalitativa studier. Resultatet är uppdelat i åtta teman vilka representerar de olika områden i livet som påverkas av en amputation. Det är viktigt att känna till att processen för återhämtning börjar redan innan operationen. Efter amputationen är stödet från familj och vänner väldigt viktigt då man upplever både fysiska och psykiska hinder. Efter en amputation uppstår flera känslor vilket kan medföra bristande självförtroende och minskad självständighet. De flesta upplever smärta efter amputationen, ofta är det smärta i stumpen som kommer av protesanvändning. Även om en protes kan ge mycket smärta så kan en välanpassad protes förenkla vardagen. Olika sätt att hantera situationen är genom att aktivera sig, ha en positiv inställning och smärtlindring. I diskussionen behandlas metoden och resultatet. Vi reflekterar över resultatet och återkopplar till bakgrunden. / Program: Sjuksköterskeutbildning

Det utförs ca 2 250 amputationer i Sverige årligen, dock är ej amputation av tå eller genom foten inräknat i den siffran. Att genomgå en amputation medför en betydande funktionsnedsättning som inte bara påverkar rörelseförmågan och aktiviteter i det dagliga livet utan även den psykosociala anpassningen, kroppsuppfattning och sociala relationer. Att genomgå amputation är inte smärtfritt och kan komma med kvarvarande smärta i nedre extremiteterna. Syfte: Att beskriva personers upplevelser av det dagliga livet efter att ha genomgått en amputation av nedre extremitet. Metod: En litteraturstudie baserad på 12 vetenskapliga artiklar analyserade utifrån en kvalitativ innehållsanalys med ett inifrån perspektiv och manifest ansats. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i fyra slutkategorier; att ha svårt att acceptera att inte kunna leva som tidigare, att känna sig annorlunda och möta svårigheter i vardagen, att vilja vara oberoende men samtidigt vilja få stöd och att det går att leva ett bra liv trots amputation. Slutsats: Resultatet visar vikten av att som vårdpersonal arbeta personcentrerat och att inte glömma bort att stötta även emotionella behov. Den sexuella hälsan efter amputation upplevdes viktig att få prata om men vårdpersonal behöver bli bättre på att lyfta ämnet. Att få möta och prata med andra som också genomgått amputation av nedre extremitet väckte tankar om hinder samt möjligheter och detta upplevdes stöttande och uppmuntrande.

Inledning: Den optimala intensiteten för styrkeökning vid styrketräning anses vara 60–70% av 1RM (repetitions maximum). Ocklusionsträning innebär träning i samband med delvis strypning av det arteriella blodflödet via ett yttre tryck proximalt på extremiteten. Vid ocklusionsträning används oftast en yttre belastning som endast motsvarar 20–40% av 1RM. Syftet med den här litteraturöversikten var att undersöka effekten av lågintensiv ocklusionsträning i övre extremitet avseende styrka och hypertrofi i muskler proximalt och distalt om ocklusionen jämfört med hög- och/eller lågintensiv styrketräning. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes 2023-03-01. Databaserna som söktes var PubMed, SPORTDiscus och CINAHL. Sökningen kompletterades genom granskning av inkluderade studiers referenslistor. En kvalitetsgranskning av det sammanvägda resultatet utfördes enligt the Grading of Recommendations, Assessment, Development and Evaluation (GRADE).Resultat: Sökningen genererade 151 enskilda artiklar varav 15 artiklar inkluderades i studien. Kvalitetsgranskningen av underlaget visade på låg (⨁⨁◯◯) evidensgrad enligt GRADE. Två studier visade något större styrkeökning för ocklusionsträning jämfört med lågintensiv styrketräning på distal muskulatur, en visade ingen skillnad. Två studier visade större hypertrofi i ocklusionsgruppen jämfört med lågintensiv styrketräning på distal muskulatur, en visade ingen skillnad. Jämfört med högintensiv styrketräning på distal muskulatur var resultaten motsägelsefulla gällande styrka och hypertrofi. För proximal muskulatur gav ocklusionsträning större styrkeökningoch hypertrofi jämfört med lågintensiv styrketräning enligt majoriteten av studierna men verkade ge lägre styrkeökning och hypertrofi än högintensiv styrketräning. Konklusion: Ocklusionsträning i övre extremitet hos friska vuxna ger med låg säkerhet större styrkeökning och hypertrofi i muskulatur distalt och proximalt om ocklusionen jämfört med lågintensiv styrketräning. Jämfört med högintensiv styrketräning verkar ocklusionsträning ge relativt likvärdiga resultat för muskulatur distalt om ocklusionen men lägre styrkeökning och hypertrofi för proximal muskulatur. Dock bör dessa resultat tolkas med försiktighet på grund av de stora diskrepanserna mellan studierna när det kommer till träningsprotokoll, ocklusionsprotokoll och utvärderingsmetoder. / Introduction: The optimal intensity for strength gain during resistance training is thought to be 60-70% of 1RM (repetition maximum). Blood flow restriction training (BFRT) is when the arterial blood flow is partially occluded by a cuff placed proximally on the extremity during training. Usually during BFRT an external load equal to only 20-40% of 1RM is used. The aim of this study was to examine the effect of low intensity BFRT in the upper extremity regarding strength and hypertrophy in muscles proximally and distally to the occlusion site compared to high intensity resistance training (HI-RT) and/or low intensity resistance training (LI-RT). Method: A systematic search was conducted 2023-03-01. The databases that were searched wasPubMed, SPORTDiscus and CINAHL. The original search was supplemented by exploring the reference lists from the included studies. A quality assessment of the overall result was conducted according to the Grading of Recommendations, Assessment, Development and Evaluation (GRADE).Results: Of 151 identified articles, 15 were included in the study. The quality assessment showed low (⨁⨁◯◯) quality evidence according to GRADE. Two studies showed slightly higher strength gain after BFRT compared to LI-RT in distal muscles, one study showed no difference between groups. Two studies showed higher hypertrophy after BFRT compared to LI-RT in distal muscles, one study showed no difference between groups. Compared to HI-RT on distal muscles the results were contradictory regarding strength and hypertrophy. BFRT on proximal muscles produced higherstrength gain and hypertrophy than LI-RT according to most studies but seemed to provide lower strength gain and hypertrophy than HI-RT. Conclusion: BFRT in the upper extremity generates, with low certainty, higher strength andhypertrophy in muscles distally and proximally to the occlusion site compared to LI-RT. Compared to HI-RT, BFRT produces equivalent results in distal muscles but lower strength gain and hypertrophy in muscles proximally to the occlusion site. These results should be interpreted with caution due to the large discrepancy between the included studies regarding training protocols, occlusion protocols and assessment methods.

Bakgrund: Ungefär 2 250 amputationer utförs i Sverige varje år med bakomliggande orsaker som cirkulationssjukdomar, diabetes eller trauma. Det är en stor omställning för den amputerade personen och hälsan. Saker som påverkas efter en amputation av nedre extremitet kan vara det dagliga livet, ekonomin, hemmet, jobbet, sociala relationer, sättet att se på sig själv och smärtproblematik. I mötet med en amputerad person är det viktigt att sjuksköterskan uppmärksammar behov, sätter uppnåeliga mål och att finnas där för personen.Syfte: Syftet var att beskriva hur personer med nedre amputerade extremiteter upplever sitt dagliga liv.Metod: Arbetet är en litteraturöversikt, med 12 artiklar som analyserades enligt Graneheim och Lundmans (2004) manifesta kvalitativa innehållsanalys. Deltagarna i artiklarna skulle vara över 18 år, hade nedre amputerade extremitet/extremiteter och deltagarnas upplevelser berörde situationer utanför sjukhus- och vårdmiljön.Resultat: Analysen visade på fyra huvudkategorier: att amputerade personer blev bemött på olika sätt av familj och vänner, att den nedsatta rörligheten påverkade personerna, känslomässiga upplevelser och upplevelser av smärta och behandlingDiskussion: Sjuksköterskan är viktig både som hjälp och stöd tiden efter en nedre amputation och att ge personcentrerad vård.Slutsats: Ökade kunskaper ger sjuksköterskan djupare förståelser för den amputerade personen. Forskning kring hur amputationer påverkar kroppen psykiskt och fysiskt behövs för att underlätta för personen i det dagliga livet. / <p>2023-03-23</p>

Bakgrund: Protesen har existerat sedan forntida egypten. Att leva med en protes kan ha både negativ och positiv påverkan hos protesbäraren. Omställningen bidrar till en ny livsstil där varje individ kan påverkas i olika utsträckning både psykiskt och fysiskt. Sjuksköterskan behöver ha kunskap om protesbärarens upplevelser för att kunna hjälpa protesbäraren att anpassa sig till livet med en protes. Syfte: Syftet med studien var att belysa upplevelser av att leva med en protes för nedre extremitet. Metod: Allmän litteraturstudie bestående av tio resultatartiklar som söktes fram i databaserna CINAHL, PubMed, PsycINFO samt Sage Journals. Artiklarna analyserades med hjälp av en guide för kvalitativ forskning gjord av Popenoe et al. (2021). Resultat: Det framkom fem kategorier och dessa var: rörlighet, komfort och funktion, samhällets inverkan, utbildning, jobb och ekonomi och socialt stöd. Alla kategorier belyste hur det kan vara att leva med en protes för nedre extremitet. Konklusion: Protesen kan medföra en känsla av självständighet samtidigt som den kan upplevas som en begränsning med smärtor och problem med passform. Stöd från anhöriga och vårdpersonal var viktigt för återhämtningen. Att vårdpersonal gav god och tillräcklig information var också väsentligt. Ytterligare forskning behövs om protesbärares upplevelser av att leva med en protes för nedre extremitet där sjuksköterskor får den kunskap som krävs för att ge en god omvårdnad. / Background: The prosthesis has existed since ancient Egypt. Living with a prosthesis can have both negative and positive effects on the prosthesis user. The transition contributes to a new lifestyle where each individual can be affected to different extents both psychologically and physically. The nurse needs to have knowledge about the experiences of a prosthesis user in order to be able to help the prosthesis user adapt to life with a prosthesis. Aim: The aim of the study was to illustrate experiences of living with a lower extremity prosthesis. Method: The general literature review study included ten result articles that were searched in the databases CINAHL, PubMed, PsycINFO and Sage Journals. The articles were analyzed using a guide for qualitative research made by Popenoe et al. (2021). Results: Five categories emerged and these were: mobility, comfort and function, impact from the society, education, jobs and finances and social support. All categories highlighted what it can be like to live with a prosthesis for the lower limb. Conclusion: The prosthesis can bring a sense of independence as well as a limitation that includes pain and problems with the fitting of the prosthesis. Support from relatives and healthcare professionals was important for the recovery. It was also essential that healthcare staff provided good and sufficient information to the patient. Further research is needed on prosthesis users’ experiences of living with a lower extremity prosthesis where nurses gain the knowledge required to provide good nursing care.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Incidensen av löprelaterade skador varierar mellan 19.4-79.3% varje år. Knäsmärta är den vanligaste skadeorsaken. Ökad stegfrekvens har visat sig minska fotisättningsbelastning mot underlaget, minska vertikal förflyttning av tyngdpunkten och belastning mot leder i nedre extremitet. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka om 10-15% stegfrekvensökning vid föredragen hastighet minskar knäsmärta hos vuxna löpare på motionsnivå. Design: Pilotstudie Metod: Stegfrekvens hos 15 vuxna försökspersoner med knäsmärta under eller efter långdistanslöpning undersöktes vid en föredragen hastighet. Stegfrekvensen ökades med 10-15% vid samma hastighet och de fick därefter springa med den nya frekvensen i två veckor. En metronom styrde frekvensen. Knee Osteoarthritis Outcome Score (KOOS) samt upplevd knäsmärta mättes med Numeric Rating Scale, (NRS). Mätningar gjordes före och efter träningsperioden. Resultat: En signifikant reducering av knäsmärta uppmättes på NRS (p=0.001). Signifikant förbättring av KOOS (p=0.004), KOOS funktion, fritid och idrott (p=0.007) och KOOS livskvalité (p=0.023) vid ökad stegfrekvens på 10-15% efter två veckors träning. Slutsats: Resultatet av denna pilotstudie visar att det förefaller vara viktigt att analysera stegfrekvens som första rehabiliteringsinsats hos motionslöpare med knäsmärtor. / ABSTRACT Background: The incidence of running related injuries every year ranges from 19.4-79.3%. Knee pain is the most common injury. It has been shown that increased step-rate reduces peak ground forces, vertical displacement of the centre of mass and joint loads in the lower extremity. The purpose of this study was to investigate if 10-15% increased step-rate at self selected speed could decrease knee pain in adult recreational runners. Design: Pilot study Methods: 15 adult recreational runners with knee pain during or after training sessions were recruited. Step rate/min were measured at self selected speed. Step-rate was increased by 10-15% at the same speed. The participants used a metronome to remember the frequency in a 2 week training session and then we did a follow up. Knee Osteoarthritis Outcome score (KOOS) and numeric rating scale (NRS) were measured before and after the training session.   Results: There was a significant reduction in knee pain on the NRS (p=0.001). Significant improvement in KOOS (p=0.004), KOOS sport/recreation (p=0.007) and KOOS knee related quality of life (p=0.023) after two week training session with increased step rate 10-15% at a self selected speed. Conclusion: The results from this pilot study implies that it is important to analyze step-rate as a first intervention in physical therapy when we rehabilitate long distance runners with knee pain.

Bakgrund: Diabetes mellitus är en global folksjukdom. Sjukdomen kan orsaka flera allvarliga komplikationer varav en är amputation av nedre extremitet. Förlust av en kroppsdel till följd av sjukdomen innebär både fysiska och psykiska påfrestningar, vilket kan resultera i positiva och/eller negativa upplevelser. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser kring amputation av nedre extremitet till följd av diagnosen diabetes mellitus. Metod: En litteraturöversikt baserad på 11 kvalitativa vetenskapliga artiklar. Resultat: Resultatet visar att patienternas upplevelser är individuell och innefattar både positiva och negativa aspekter. Upplevelserna involverade rörelseförmågan, känslor, stöd, information och utbildning. Stödet från anhöriga och vårdpersonal hade en avgörande inverkan på patienterna under hela amputationsprocessen. Stödet hade även betydelse för patienternas acceptans och anpassning till den förändrade livssituationen. Konklusion: Studien visar att patienterna upplevde ett bristande stöd från sin omgivning, vilket påverkade upplevelserna negativt. När sjuksköterskan erhåller en förståelse för patienten kan det underlätta bemötandet och den stödjande funktionen i vårdmötet. / Background: Diabetes mellitus is a public disease that is seen on a global scale. The illness can cause several complications and amputation of the lower extremity is one of them. To lose a limb as a result of the disease cause both physical and psychological distress, which can cause positive or negative experiences for the patient. Aim: To describe the patient's experience about amputation of the lower extremity as a result of the diagnose diabetes mellitus. Method: A literature review based on 11 qualitative scientific articles. Results: The results show that the patient’s experience is individual and include both positive and negative aspects. The experiences involved mobility, emotions, support, information and education. The support had a determinant effect on the patients whole amputationprocess. This was also crucial for patients ability to adapt and accept the changes in their life. Conclusions: The study showed that the patients felt a lack of support from the people around them, which had negative effects on their experience. When the nurse has a deeper understanding for the patient it might facilitate to be a supportive function for the patient.

Bakgrund: En amputation innebär ett avlägsnade av en kroppsdel. De flesta amputationer utförs i de nedre extremiteterna. I Sverige sker årligen ungefär 2250 amputationer i de nedre extremiteterna. Orsaken till amputation kan vara kärlsjukdomar, diabetes samt trauma. Sjuksköterskan har i sin profession en betydande roll i mötet med patienten. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser efter amputation av nedre extremitet. Metod: En litteraturöversikt genomfördes utifrån Fribergs metodbeskrivning. Tio kvalitativa originalartiklar inhämtades via databaserna PubMed och Cinahl Complete. Primära sökord som användes var amputation, nedre extremitet och livsförändrade händelser med begränsningar såsom engelska och peer reviewed. Resultat: Fyra teman identifierades: Upplevelsen av psykiska och fysiska förändringar, Att uppleva rollförändring och förlust av självständighet, Förändrad kroppsuppfattning och känslan av sårbarhet samt Vägen tillbaka efter amputation. Resultatet visade att patienterna upplevde en förlust av självständighet vilket gav upphov till en känsla av att vara en börda för sin familj. Den fysiska förmågan försämrades vilket bidrog till att de inte kunde ta sig utanför hemmet. Detta resulterade i att de kände sig ensamma och isolerade. Slutsats: Patienter upplevde känslomässig chock och rädsla inför framtiden. Att inte kunna prestera till fullo, bidrog till en känsla av förlust av identitet och självständighet. Vikten av stöd från familj, vänner och vårdpersonal har en central betydelse för återhämtning efter amputation. Amputation innebär att patienten genomgår en övergång till en ny fas i livet, en transition. / Background: An amputation implies a removal of a body part. Most amputations transact at the lower extremities. In Sweden approximately 2250 lower extremity amputations are made a year. The causes of amputation may be vascular diseases, diabetes or trauma. The profession of a nurse has a major role in the relation to the patient. Aim: The aim was to investigate patients’ experiences after an amputation of lower extremity. Method: To approach the aim a literature review was performed by the method of Friberg. Ten qualitative original articles were collected by the databases PubMed and Cinahl Complete. Primary keywords were amputation, lower extremity and life change events. Limitations were English and peer reviewed. Results: Four themes were identified: Experience of psychological and physical changes, To experience changes of identity and loss of independents, Changes of self-perceptions and the feeling of being vulnerable and How to recover after an amputation. The result showed that the patients’ experienced a loss of independence which resulted in a feeling of being a burden. The physical ability was impaired and contributed to a feeling of being isolated and lonely. Conclusion: The patients’ experienced emotional shock and a fear for the future. Not being able to perform to the fullest produced a loss of identity and independence. Support from family, friends and healthcare professionals has a central value for the recovery. To be amputated results in a transitioning and a new phase in life.