BAKGRUND:Mycket av den forskning som finns kring skönlitteraturens roll i skolan utgår frånlitteraturvetaren Louise M. Rosenblatts teorier där ett värdegrundsarbete är det yttersta måletmed läsningen. Detta stämmer ganska väl överens med dagens kursplan i ämnet svenska. Vifrågar oss hur ett sådant arbete kan se ut i praktiken.SYFTE:Vårt syfte är att undersöka varför och hur en grupp svensklärare på en skola i grundskolanssenare del arbetar med skönlitteratur.METOD:Vi har genomfört en kvalitativ studie inriktad på hur några lärare ser på läsning avskönlitteratur, och har därför använt oss av den öppna ostrukturerade intervjun som redskap.RESULTAT:Vi har funnit att lärarna framhåller färdighetsträning i allmänhet och analytisk förmåga isynnerhet som det främsta syftet med skönlitteraturen. Det finns här en motsättning mellanlärarnas fokus och vad kursplanen i svenska ger för direktiv. Vi har sett tendenser till attläsning av ett efferent slag för träning av praktiska färdigheter dominerar över en estetiskläsning där upplevelsen av det lästa står i centrum. En förklaring till detta skulle kunna varakrav på måluppfyllelse, traditionella arbetssätt och rådande skolkultur – saker som kanskemånga gånger påverkar i större utsträckning är läroplaner och kursplaner.

<p>Detta arbete handlar om lärare och elevers uppfattningar om könsdifferentierad idrottsundervisning. Denna studie syftar till att lyfta fram lärarnas och elevernas positiva och negativa uppfattningar om könsdifferentierad idrottsundervisning. De frågeställningar som arbetet utgått ifrån är; vilka uppfattningar har lärarna och eleverna på de tre skolor vi besökt angående könsdifferentierad idrottsundervisning? Det innebär att vi även ställt oss frågor som; Vilka elever skulle, enligt de intervjuade lärarna, gynnas av könsdifferentierad undervisning. Vilka skäl anger lärarna och eleverna till varför man ska eller inte ska bedriva könsdifferentierad idrottsundervisning? Den insamlingsmetod som använts för att få svar på våra frågeställningar är intervjuer med strukturerade frågor. Dessa intervjuer och den tidigare forskning som bearbetats har visat ett resultat som tyder på att olika barn gynnas av olika upplägg. Det könsdifferentierade upplägget skulle, enligt vår studie, gynna de starka pojkarna och de svaga flickorna. Samundervisning skulle vara bättre för de svaga pojkarna och de starka flickorna. De fördelar som lyfts fram, av både lärare och elever, är vad den könsdifferentierade undervisningen kan göra för färdighetsträning och vad samundervisning kan göra för det sociala samspelet. Eleverna är, i motsats till lärarna, inte av den uppfattningen att undervisningsformen har någon betydelse för hur man tar till sig undervisningen och dess innehåll.</p>

<p>rePULSE är en ny träningsmetod för personer som har problem med att kontrollera sina impulser, inte bara aggression och ilska utan även nedstämdhet, social fobi, depression och missbruk med mera. Bakom rePULSE står Gunilla Dobrin. Det praktiska genomförandet av själva kursen följer de principer som finns i den kognitiva terapin där man arbetar med att hitta de negativa tankar som dyker upp och påverkar personen i fråga. Utgångspunkten för metoden är ART, Aggression Replacement Training, men till skillnad från ART som är en form av gruppterapi är rePULSE ett individuellt program. ARTs grundare Arnold P. Goldstein har tillsammans med Barry Glick (1987, 1994) påvisat att ART fungerar och ger resultat. Det saknas ännu utvärderingar och granskande forskning av metoden rePULSE, det är alltså inte möjligt att säkert påstå att metoden fungerar, trots att ART visat sig vara effektiv. I denna uppsats undersöktes metoden och dess kvalitet utifrån två perspektiv – dels brukarnas, som kallas deltagare, dels de professionella, eller som de här kallas, handledare. Detta genom kvalitativa forskningsintervjuer. Alla personer som intervjuats, både handledare och deltagare, var överens om att rePULSE är bra och de upplevde att metoden fungerar. rePULSE fasta struktur, de konkreta verktygen och dess individualitet är inslag som gör att metoden är uppskattad av både handledare och deltagare.</p>

Detta arbete handlar om lärare och elevers uppfattningar om könsdifferentierad idrottsundervisning. Denna studie syftar till att lyfta fram lärarnas och elevernas positiva och negativa uppfattningar om könsdifferentierad idrottsundervisning. De frågeställningar som arbetet utgått ifrån är; vilka uppfattningar har lärarna och eleverna på de tre skolor vi besökt angående könsdifferentierad idrottsundervisning? Det innebär att vi även ställt oss frågor som; Vilka elever skulle, enligt de intervjuade lärarna, gynnas av könsdifferentierad undervisning. Vilka skäl anger lärarna och eleverna till varför man ska eller inte ska bedriva könsdifferentierad idrottsundervisning? Den insamlingsmetod som använts för att få svar på våra frågeställningar är intervjuer med strukturerade frågor. Dessa intervjuer och den tidigare forskning som bearbetats har visat ett resultat som tyder på att olika barn gynnas av olika upplägg. Det könsdifferentierade upplägget skulle, enligt vår studie, gynna de starka pojkarna och de svaga flickorna. Samundervisning skulle vara bättre för de svaga pojkarna och de starka flickorna. De fördelar som lyfts fram, av både lärare och elever, är vad den könsdifferentierade undervisningen kan göra för färdighetsträning och vad samundervisning kan göra för det sociala samspelet. Eleverna är, i motsats till lärarna, inte av den uppfattningen att undervisningsformen har någon betydelse för hur man tar till sig undervisningen och dess innehåll.

Varierad matematikundervisning förespråkas i nationella styrdokument vilka skolor och pedagoger väntas följa. De mål och riktlinjer som finns uppsatta ska nås med hjälp av varierade arbetsmetoder och arbetsformer. Skolors och pedagogers tillvägagångssätt för att nå dit är dock tolkningsbara och därför intressanta att undersöka vilket också är studiens syfte. För att ta del av pedagogers uppfattning kring varierad matematikundervisning med dess tillhörande arbetsmetoder och arbetsformer har jag undersökt tillämpning, omfattning, påverkansfaktorer samt sökt likheter och skillnader mellan skolorna. Detta möjliggjordes genom att jag genomförde halvstrukturerade kvalitativa intervjuer med sex pedagoger som undervisar i någon av årskurserna 4-6 på en kommunal samt en privat skola. Resultatet visar att pedagogerna har en någorlunda samstämmig syn kring varierad matematikundervisning samt de arbetsmetoder och arbetsformer som följer. Tydligt blir att arbete i lärobok och praktisk matematik såsom laborationer, vardagsanknuten matematik samt diskussioner ställs mot varandra likaså enskilt arbete och grupparbete. Färdighetsträning, förståelse och att undervisningen ska tilltala samtliga elever är viktiga aspekter inom matematikundervisningen. De flesta pedagoger i studien bedriver merparten av sin matematikundervisning genom arbete i läroboken men anser att det är mer vanligt att arbete sker i olika gruppkonstellationer än enskilt. Enligt pedagogerna är det kompetens, elevgruppen, tid och skolmiljön som påverkar valet av arbetsmetod och arbetsform. I resultatet finns stora likheter med tidigare forskning och resultatet kan även kopplas ihop med teoretiska perspektiv såsom Gardners teori om multipla intelligenser, det sociokulturella perspektivet och behaviorismen. De skillnader som råder är inte beroende av skolform, snarare pedagogernas olika förutsättningar såsom intresse för matematik, matematikdidaktisk kompetens och yrkeserfarenhet.

rePULSE är en ny träningsmetod för personer som har problem med att kontrollera sina impulser, inte bara aggression och ilska utan även nedstämdhet, social fobi, depression och missbruk med mera. Bakom rePULSE står Gunilla Dobrin. Det praktiska genomförandet av själva kursen följer de principer som finns i den kognitiva terapin där man arbetar med att hitta de negativa tankar som dyker upp och påverkar personen i fråga. Utgångspunkten för metoden är ART, Aggression Replacement Training, men till skillnad från ART som är en form av gruppterapi är rePULSE ett individuellt program. ARTs grundare Arnold P. Goldstein har tillsammans med Barry Glick (1987, 1994) påvisat att ART fungerar och ger resultat. Det saknas ännu utvärderingar och granskande forskning av metoden rePULSE, det är alltså inte möjligt att säkert påstå att metoden fungerar, trots att ART visat sig vara effektiv. I denna uppsats undersöktes metoden och dess kvalitet utifrån två perspektiv – dels brukarnas, som kallas deltagare, dels de professionella, eller som de här kallas, handledare. Detta genom kvalitativa forskningsintervjuer. Alla personer som intervjuats, både handledare och deltagare, var överens om att rePULSE är bra och de upplevde att metoden fungerar. rePULSE fasta struktur, de konkreta verktygen och dess individualitet är inslag som gör att metoden är uppskattad av både handledare och deltagare.

Bakgrund: Universitet och högskolor har utvecklat kliniska träningscentrum (KTC) där sjuksköterskestudenterna får integrera kliniska och teoretiska kunskaper. Scenarioträningar innebär att ett antal färdigheter läggs samman till ett autentiskt patientfall och färdighetsträning innebär att lära sig tekniken eller handling med upprepningsmöjligheter. Tekniken har utvecklats i takt med att sjukvården blivit allt mer komplex. Syftet: Syftet med denna studie var att jämföra två olika inlärningsmetoder i att koppla en infusion till en perifer venkateter bland sjuksköterskestudenter. Jämförelsen var mellan färdighetsträning och en kombination av färdighetsträning och scenarioträning. Metod: Fyrtio sjuksköterskestudenter rekryterades från termin 4 och indelades i en interventionsgrupp (19 studenter) och en jämförelsegrupp (21 studenter). Interventionsgruppen fick färdighet och scenarioträning och jämförelsegruppen fick färdighetsträning i att koppla en infusion till en perifer venkateter. Yrkeshandledare utvärderade studentens färdighet och förmåga att koppla en infusion under studenternas verksamhetsförlagda utbildning. Utvärderingen skedde med hjälp av ett frågeformulär baserat på OSCE protokoll och innehöll 5 domäner. Data analyserades med Chi-2 test och Mann-Whitney U test. Statistik programmet SPSS användes för att analysera utfallet. Resultat: Inga signifikanta skillnader sågs mellan grupperna beträffande bemötande, hygien, ergonomi, vårdteknik samt dokumentation. Båda grupperna uppnådde höga resultat inom alla domänerna förutom hygien och vårdteknik. Slutsats: Scenarioträning ökade inte studenternas färdighet och förmåga i att koppla en infusion till en perifer venkateter. Båda grupperna visade att det behövs mer träning på KTC i hygien och vårdteknik.

Att arbeta med ART metoden är en kvalitativ studie med syftet att ta reda på hur ett specifikt arbetslag arbetar med modellen Aggressive Replacement Training (ART) i en skolverksamhet. ART metoden är en beteendeförändringsmodell skapad för kriminella utåtagerande och aggressiva unga. Utveckling av ART metoden och dess anpassningsbarhet har gjort den till en arbetsmodell som används inom skolan, då modellen anses kunna ge alla barn och unga verktyg och träning i dess sociala och emotionella utveckling. Metoden innehåller de tre huvudkomponenterna: socialfärdighetsträning, känslokontrollträning och moralträning. Arbetslaget Trädet som deltar i studien arbetar endast aktivt med ART modellens sociala färdighetsträning och pedagogernas arbete med denna komponent presenteras i uppsatsens analysdel. Viktiga frågeställningar som ger information om det specifika arbetslagets arbete med ART modellen är följande: hur ser arbetslagets planering och genomförande av en ART lektion ut samt hur presenteras metoden och hur tas den emot av elever och föräldrar? Den information som presenteras i uppsatsavsnittet Tidigare forskning, bygger på metodböcker skrivna av modellutvecklare, dessa ger insikt i ART modellens bakgrund och grundtankar.

Syftet med uppsatsen är att undersöka och få kunskap om elevers upplevelse av sin situation på en skola som bedriver ART- programmet och arbetar för integrering av ART i övrig undervisning och verksamhet.(ART - Aggression Replacement Training) Vi har även forskat i hur lärarna på den specifika skolan upplever situationen för eleverna i såväl skolgång som socialt samt hur lärarna arbetar med ART. Vi har använt oss av en kvalitativ undersökningsmetod där intervjuer med sammanlagt sju informanter ligger som grund för vårt forskningsresultat. Till vår kvalitativa undersökning kopplar vi bland annat teorin om fenomenologi, vilken utgår från en strävan att åsidosätta vår tidigare empiri och genom det få möjlighet att gripa tag i den subjektiva erfarenheten hos informanten. Vi vill också lyfta fram begreppet kontextualism, det vill säga att vi har en vilja att undersöka individer i det sammanhang de befinner sig i. Resultatet av intervjuerna med informanterna visar att lärarna anser att de ser en stor förändring hos elever som placeras på den specifika skola vi undersökt samt vilka genomgått eller genomgår ART: s program. De menar att efter genomgånget program visar eleverna prov på mognad och utveckling vilket resulterar i en positiv förändring i både skolarbetet samt i den sociala situationen. De ser en fördel med att ha ART integrerad i övrig verksamhet förutom de lektioner som är avsedda för programmet. Eleverna upplevde även de en förändring i sin livssituation sedan de börjat på den specifika skolan och deltagit i ART-programmet. De ansåg att ART hjälpt dem att hantera sin aggressivitet och givit dem verktyg för att kunna handla annorlunda. De uttryckte att det som skiljde deras förra skola från den nya är att de på den nya skolan får det stöd de behöver, till exempel genom ART:s metoder och strategier, samt att det finns fler pedagoger per elev och att klasserna är mindre. Följden av detta är att eleverna upplevde att deras koncentration ökade vilket resulterat i att skolgången blivit förbättrad. Slutsatsen av undersökningen är att ART integrerat i en skolverksamhet kan stödja aggressiva elever i att bryta sitt beteende. Vidare är slutsatsen att lärare och elever som ingår i en verksamhet med ART integrerad upplever skolsituationen som mer hållbar och positivt utvecklande än då eleverna ingick i en skolverksamhet utan ART eller där ART inte var integrerad i övrig verksamhet och i bemötande av eleverna.

Vårt arbete handlar om individanpassad läs- och skrivinlärning. Vi har i denna studiegjort en kvalitativ undersökning som bygger på observationer och intervjuer som hargenomförts i två olika skolor i södra Sverige, med olika geografisk och kulturellbakgrund. Materialet består av två intervjuer och drygt 20 timmars observationer.Våra resultat visar att lärarnas syn på begreppet individanpassad läs- och skrivinlärninghandlar om att variera sin undervisning, att låta eleverna arbeta i sin egen takt och attlåta eleverna välja utifrån exempelvis ett arbetsschema eller bokstavsschema. Lärarnasegen individanpassning i läs- och skrivinlärning visar på att de använder sig av olikastrategier och metoder och enligt lärarna finns det inga större problem när det gäller attkunna individanpassa läs- och skrivinlärning om man fokuserar på undervisningen, mendäremot kan andra saker som tidsbrist och stress sätta käppar i hjulen. Vår slutsatsutifrån våra resultat är att det krävs en högre grad av individanpassad undervisning föratt tillgodose varje elevs behov och man i större utsträckning bör ta tillvara elevernasegna intressen och erfarenheter. Vi har också kommit fram till att begreppetindividanpassning måste diskuteras och problematiseras.