Denna studie fokuserar på bankers syn på företagsrekonstruktion i förhållande till konkurs. Banker är skyldiga att bevara den finansiella balansen i samhället. Samtidigt vill bankernamaximera sina vinster genom att inte låna ut pengar till mindre kreditvärdiga företag. Dethänder trots det att banker lånar ut pengar till företag som senare får betalningssvårigheter. Dessa företag kan då behöva genomgå företagsrekonstruktion enligt lag alternativt konkurs. Det finns en risk för att bankernas och andra prioriterade fordringsägares säkerheter ska minska i värde under en företagsrekonstruktion. Av denna anledning tenderar kreditgivare med goda säkerheter att i större utsträckning än oprioriterade fordringsägare inte gå med påföretagsrekonstruktion enligt tidigare forskning. Banker i Sverige säger emellertid sällan nej till företagsrekonstruktioner. Det finns således motsägelser kring banker ochföretagsrekonstruktion i svensk kontext. Detta utgör ett forskningsgap som denna studie avseratt minska genom att risker och riskhantering, intressentorientering samt kreditbedömningsmodeller studeras i förhållande till bankers bedömning vidföretagsrekonstruktion. Syftet med denna studie är att öka förståelsen för hur banker i Sverige ställer sig till företagsrekonstruktion enligt lag i förhållande till konkurs. Detta genom att besvara problemformuleringen; Hur bedömer banker i Sverige företag som befinner sig i företagsrekonstruktion och varför utförs bedömningen på detta sätt? För att uppnå syftet i studien tillämpas en kvalitativ metod där den insamlade empirin består av intervjuer med tio ekonomer eller jurister på banker i Sverige. Denna studie visar att banker främst bedömer risken för banken då ett företag befinner sig i företagsrekonstruktion och eventuell påverkan för övriga samhället bedöms i mindre omfattning. För att bedöma risken tillämpas faktorer som liknar fempunktsmodellen (5C) med den skillnaden att företagsvolym bedöms istället för personliga egenskaper. Banker är positiva till att genomföra företagsrekonstruktion då dessa faktorer befinner sig på en acceptabel nivå vid bedömning. Dock skiljer sig synen på företagsrekonstruktion mellan ekonomer och jurister. Att banker sällan försöker blockera företagsrekonstruktioner beror på att det är relativt lätt för företag att få dessa beviljade i domstol. Således är det svårt för banker att blockera företagsrekonstruktioner även om de riskerar att ta skada. / This study focuses on banks' view of corporate reconstruction relative to bankruptcy. Banks are obligated to maintain the financial balance in society. At the same time, the banks want to maximize profits by lending money to viable and creditworthy firms. It happens, nevertheless, that banks lend money to firms that later face insolvency. These firms may then need to undergo corporate reconstruction according to the law or enter liquidating bankruptcy. During a corporate reconstruction, banks and other prioritized creditors may face the risk that their collateral will decrease in value. For this reason, according to previous research, secured creditors tend to reject the corporate reconstruction to a greater extent than unsecured creditors. However, banks in Sweden rarely say no to corporate reconstructions. Thus, there are contradictions about banks and corporate reconstruction in Swedish context. This is a research gap that this study intends to reduce by studying risks and risk management, stakeholder orientation and credit assessment models in relation to banks' assessment incorporate reconstruction. The purpose of the present study is to increase understanding of how banks in Sweden perceive corporate reconstruction according to the law relative to liquidating bankruptcy. This is accomplished by answering the research question; How do banks in Sweden assess firms that are undergoing corporate reconstruction and why is the assessment performed in such way? To fulfill the purpose of the present study, a qualitative method is applied where the collected empirical data consists of interviews with ten economists or bank lawyers at banks in Sweden. Findings in this study shows that banks primarily assess the risk to the bank when a companyis in corporate reconstruction. Potential impact on the rest of society is assessed to a lesser extent. In order to assess the risk, factors like the five C; s are applied, with the difference that company volume is assessed instead of character. Banks are positive to corporate reconstruction when these factors are at an acceptable level when assessing. However, economists and bank lawyers have different opinions about corporate reconstruction. The fact that banks rarely try to block corporate reconstructions is caused by the fact that it is relatively easy for firms to receive court approval. Thus, it is difficult for banks to block corporate reconstructions even if they risk having negative effects.

<p>Year 1996 a new law was introduced in Sweden, the law of corporate restructuring, what purpose was to help companies in financial distress. Now, nine years later the procedure hasn’t been successful. This is what this thesis is trying to find out.</p><p>This thesis main question is: What distinguishes the companies that have filed for a corporate restructuring, according to the financial position?</p><p>The purpose of this thesis is to find out if key ratios can be used to distinguish the companies that filed for corporate restructuring. This is studied through a couple of key ratios which is calculated from four years (2000-2003) prior to the decision of corporate restructuring (2004). The key ratio that I have chosen is: a profitability ratio, return on assets, cash ratio and solvency.</p><p>The method I have used is a quantitative method and a hypothesis testing procedure is used to statistically distinguish the restructuring companies. Two control populations were used to compare with restructuring companies, bankrupt companies and companies that aren’t in financial distress. 21 restructuring companies, 79 bankrupt companies and 97 healthy companies were used in the research.</p><p>The result of the thesis shows that the companies that filed for corporate restructuring has a much weaker financial position than the healthy companies. This tells us that these companies are in a relatively deep financial distress. In comparison with the bankrupt companies so are the restructuring companies in a better financial position under the two years prior to the restructuring decision. During these years the bankrupt companies’ financial position worsens faster than the restructuring companies. This could be a sign, that with a slower impairment the companies should be reconstructed instead of putting it into bankruptcy.</p> / <p>Bakgrund: År 1996 infördes en ny lag i Sverige som skulle underlätta för företag i finansiell kris att kunna rekonstruera sin verksamhet för att få den lönsam igen. Lagen om företagsrekonstruktion ersatte den tidigare ackordslagen eftersom den inte hade blivit något bra alternativ till konkurs. Den nya lagens syfte var att inte bara rensa bland företagens skulder, som den tidigare ackordslagen varit till för, utan den skulle även underlätta en ändring av verksamheten i stort. I dag nästan nio år senare har den nya lagen inte frambringat fler företagsrekonstruktioner, utan det har till och med blivit färre. Problemet är att många företag hellre går i konkurs än rekonstruerar sina företag, vilket innebär onödiga kostnader för samhället och för företagarna. Ett annat problem är även att arbetstillfällena bli färre.</p><p>Varför är det då inte fler företag som rekonstrueras? Detta är frågan som var upprinnelsen till att denna uppsats blev till. För att försöka finna en klarhet i det här har följande problemformulering formulerats: Vad utmärker de företag som har ansökt om en företagsrekonstruktion, vad gäller den finansiella ställningen? Vilket är av intresse att få svar på då det skulle underlätta att urskilja vilken väg företaget borde ta innan den finansiella krisen blivit för djup.</p><p>Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka om finansiella nyckeltal kan användas för att urskilja företagen som ansökt om företagsrekonstruktion, och om i så fall, när detta kan visa sig. Detta utförs genom ett antal utvalda nyckeltal som uträknats under fyra år (2000 - 2003) innan det år rekonstruktionen beslutats (2004).</p><p>Metod: Metoden som använts är en kvantitativ metod där hypotestestning använts för att urskilja rekonstruktionsföretagen. Två kontrollpopulationer sattes upp, konkursföretag och friska företag, för att jämföras med rekonstruktionsföretagen. 21 rekonstruktionsföretag, 79 konkursföretag och 97 friska företag ingick i undersökningen.</p><p>Genomförande: Nyckeltalen som valts ut för att svara på problemformuleringen är: Resultat före avskrivningar i % av omsättningen, Räntabilitet på totalt kapital, Kassalikviditet och Soliditet. Dessa nyckeltal för rekonstruktionsföretagen har jämförts med nyckeltal för de två kontrollpopulationerna och skillnaderna har statistiskt testats genom hypoteser.</p><p>Resultat och slutsatser: Rekonstruktionsföretagen visade sig skilja sig markant från de friska företagen för alla nyckeltalen. De är därmed företag som är i en relativt djup finansiell kris. I jämförelse med konkursföretagen så hade rekonstruktionsföretagen en bättre finansiell ställning de två åren innan rekonstruktionen beslutats. Under dessa år försämras konkursföretagens finansiella ställning snabbare än rekonstruktionsföretagen. Detta skulle vara ett tecken på att vid en långsammare finansiell försämring så borde företagen rekonstrueras istället för att försättas i konkurs.</p>

Year 1996 a new law was introduced in Sweden, the law of corporate restructuring, what purpose was to help companies in financial distress. Now, nine years later the procedure hasn’t been successful. This is what this thesis is trying to find out. This thesis main question is: What distinguishes the companies that have filed for a corporate restructuring, according to the financial position? The purpose of this thesis is to find out if key ratios can be used to distinguish the companies that filed for corporate restructuring. This is studied through a couple of key ratios which is calculated from four years (2000-2003) prior to the decision of corporate restructuring (2004). The key ratio that I have chosen is: a profitability ratio, return on assets, cash ratio and solvency. The method I have used is a quantitative method and a hypothesis testing procedure is used to statistically distinguish the restructuring companies. Two control populations were used to compare with restructuring companies, bankrupt companies and companies that aren’t in financial distress. 21 restructuring companies, 79 bankrupt companies and 97 healthy companies were used in the research. The result of the thesis shows that the companies that filed for corporate restructuring has a much weaker financial position than the healthy companies. This tells us that these companies are in a relatively deep financial distress. In comparison with the bankrupt companies so are the restructuring companies in a better financial position under the two years prior to the restructuring decision. During these years the bankrupt companies’ financial position worsens faster than the restructuring companies. This could be a sign, that with a slower impairment the companies should be reconstructed instead of putting it into bankruptcy. / Bakgrund: År 1996 infördes en ny lag i Sverige som skulle underlätta för företag i finansiell kris att kunna rekonstruera sin verksamhet för att få den lönsam igen. Lagen om företagsrekonstruktion ersatte den tidigare ackordslagen eftersom den inte hade blivit något bra alternativ till konkurs. Den nya lagens syfte var att inte bara rensa bland företagens skulder, som den tidigare ackordslagen varit till för, utan den skulle även underlätta en ändring av verksamheten i stort. I dag nästan nio år senare har den nya lagen inte frambringat fler företagsrekonstruktioner, utan det har till och med blivit färre. Problemet är att många företag hellre går i konkurs än rekonstruerar sina företag, vilket innebär onödiga kostnader för samhället och för företagarna. Ett annat problem är även att arbetstillfällena bli färre. Varför är det då inte fler företag som rekonstrueras? Detta är frågan som var upprinnelsen till att denna uppsats blev till. För att försöka finna en klarhet i det här har följande problemformulering formulerats: Vad utmärker de företag som har ansökt om en företagsrekonstruktion, vad gäller den finansiella ställningen? Vilket är av intresse att få svar på då det skulle underlätta att urskilja vilken väg företaget borde ta innan den finansiella krisen blivit för djup. Syfte: Syftet med uppsatsen är att undersöka om finansiella nyckeltal kan användas för att urskilja företagen som ansökt om företagsrekonstruktion, och om i så fall, när detta kan visa sig. Detta utförs genom ett antal utvalda nyckeltal som uträknats under fyra år (2000 - 2003) innan det år rekonstruktionen beslutats (2004). Metod: Metoden som använts är en kvantitativ metod där hypotestestning använts för att urskilja rekonstruktionsföretagen. Två kontrollpopulationer sattes upp, konkursföretag och friska företag, för att jämföras med rekonstruktionsföretagen. 21 rekonstruktionsföretag, 79 konkursföretag och 97 friska företag ingick i undersökningen. Genomförande: Nyckeltalen som valts ut för att svara på problemformuleringen är: Resultat före avskrivningar i % av omsättningen, Räntabilitet på totalt kapital, Kassalikviditet och Soliditet. Dessa nyckeltal för rekonstruktionsföretagen har jämförts med nyckeltal för de två kontrollpopulationerna och skillnaderna har statistiskt testats genom hypoteser. Resultat och slutsatser: Rekonstruktionsföretagen visade sig skilja sig markant från de friska företagen för alla nyckeltalen. De är därmed företag som är i en relativt djup finansiell kris. I jämförelse med konkursföretagen så hade rekonstruktionsföretagen en bättre finansiell ställning de två åren innan rekonstruktionen beslutats. Under dessa år försämras konkursföretagens finansiella ställning snabbare än rekonstruktionsföretagen. Detta skulle vara ett tecken på att vid en långsammare finansiell försämring så borde företagen rekonstrueras istället för att försättas i konkurs.

No description available.

No description available.

<p>Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år.</p><p>Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo.</p><p>Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek.</p><p>Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget.</p><p>Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser.</p><p>Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada.</p><p>En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.</p><p>Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497).</p><p>En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande.</p><p>I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR.</p><p>Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag.</p><p>Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum.</p><p>Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar.</p><p>En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation.</p><p>Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga.</p><p>Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs.</p><p>Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras.</p><p>Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.</p>

Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år. Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo. Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek. Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget. Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser. Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada. En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497). En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande. I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR. Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag. Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum. Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar. En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation. Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga. Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs. Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras. Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.

Den första januari 2009 ändrades Förmånsrättslagen och bankerna har återigen fått särskild förmånsrätt med 100 procent vid utmätning och konkurs. Den lagändring som genomfördes 2004 innebar endast 55 procent och allmän förmånsrätt för bankerna och fick inte den effekt som regeringen önskat och det blev svårare för företag att låna pengar från banken. De alternativa finansieringsformerna ökade då bankerna inte längre hade samma säkerhet vid konkurser utan då fanns istället säkerheten i objektet. Genom de undersökningar som gjorts där resultat visat de negativa effekterna beslutades om att återställa bankernas förmånsrätt. Frågan är om återgången kommer att förändra bankernas kreditgivning. Genom de intervjuer som genomförts visar de konsekvenser som den tidigare lagen haft på kreditgivningen på att en återgång var nödvändig. I dagsläget ser det inte ut som den nya lagen kommer att påverka finansiärernas syn på krediter med företagshypotek utan de alternativa finansieringsformerna kommer att bestå. / January 1st 2009 the banks priority rights were restored to once again have special rights with 100 percent at distraint and bankruptcy. The change in Law of priority rights that carried through in 2004 meant only 55 percent and general priority rights. This did not have the desired effects. Instead it became more difficult for companies to get loans from the banks. The alternative financing forms were increasing as the banks no longer had the same security at bankruptcies. The security was instead the object. After research that showed the negative effects with the change in law 2004, the government decided to restore the priority rights of the banks. The question is whether the restoration will change the banks crediting process. The conducted interviews show that a regression was necessary. It does not look like the new law will affect the creditors view on crediting with chattel mortgage, the alternative financing forms will remain.

<p>Den första januari 2009 ändrades Förmånsrättslagen och bankerna har återigen fått särskild förmånsrätt med 100 procent vid utmätning och konkurs. Den lagändring som genomfördes 2004 innebar endast 55 procent och allmän förmånsrätt för bankerna och fick inte den effekt som regeringen önskat och det blev svårare för företag att låna pengar från banken. De alternativa finansieringsformerna ökade då bankerna inte längre hade samma säkerhet vid konkurser utan då fanns istället säkerheten i objektet. Genom de undersökningar som gjorts där resultat visat de negativa effekterna beslutades om att återställa bankernas förmånsrätt. Frågan är om återgången kommer att förändra bankernas kreditgivning. Genom de intervjuer som genomförts visar de konsekvenser som den tidigare lagen haft på kreditgivningen på att en återgång var nödvändig. I dagsläget ser det inte ut som den nya lagen kommer att påverka finansiärernas syn på krediter med företagshypotek utan de alternativa finansieringsformerna kommer att bestå.</p> / <p>January 1st 2009 the banks priority rights were restored to once again have special rights with 100 percent at distraint and bankruptcy. The change in Law of priority rights that carried through in 2004 meant only 55 percent and general priority rights. This did not have the desired effects. Instead it became more difficult for companies to get loans from the banks. The alternative financing forms were increasing as the banks no longer had the same security at bankruptcies. The security was instead the object. After research that showed the negative effects with the change in law 2004, the government decided to restore the priority rights of the banks. The question is whether the restoration will change the banks crediting process. The conducted interviews show that a regression was necessary. It does not look like the new law will affect the creditors view on crediting with chattel mortgage, the alternative financing forms will remain.</p>

In Sweden, firms that file for bankruptcy are all auctioned off either piecemeal or as going concerns. Upon filing, managers lose control of the firm. In contrast, in the U.S. managers retain control by selecting to renegotiate the financial claims on the firm under court-supervision (Chapter 11). This thesis addresses the ongoing debate as to whether a Chapter 11-style renegotiation option is valuable to the firm’s securityholders. The optimal bankruptcy system depends on how well the auction system itself functions as well as on the extent to which managers misuse the renegotiation option to their own benefit (the agency problem). While there is substantial evidence on Chapter 11 cases, the thesis provides some first evidence on the workings of a pure auction system using Swedish data. The first essay examines direct costs, creditor recovery rates and auction premiums in Sweden, and compares the results to extant evidence on U.S. Chapter 11 cases. Overall, the results suggest that mandatory auctions provide a relatively cost-efficient bankruptcy procedure, producing recovery rates that are similar to those reported for much larger firms in Chapter 11. Moreover, auction premiums are significant and tend to increase with industry distress, which contradicts arguments that financially distressed firms sell assets below their true value. The second essay provides some first evidence on managerial compensation, turnover and corporate performance following Swedish bankruptcy auctions. The evidence indicates that mandatory auctions act as a substantial managerial disciplinary force: CEOs typically incur significant compensation losses and a majority of CEOs lose their job through the auction. Nevertheless, the operating profitability of the auctioned firms is typically at par with industry norms. Thus, although CEO wealth effects and turnover rates are dramatic, there is little support for the argument that managers in an auction bankruptcy system tend to delay filing at the detriment of the firm's going concern value. Essays three and four take a broader perspective on corporate restructurings. The third essay examines alternative econometric explanations for the lack of stock market gains to bidder firms reported in the literature. The analysis, which uses a large sample of Canadian targets, provides new evidence consistent with the proposition that the measured gains to relatively large, frequent acquirors reflect an attenuation bias produced by event-study econometrics. Moreover, the results suggest that mergers between relatively equal-sized firms, and which have not generated anticipation of future acquisition activity, tend to produce significantly positive bidder gains. This supports the use of mergers also as an alternative to bankruptcy. / <p>Diss. Stockholm : Handelshögskolan, 1998</p>