No description available.

Hyrköp av fast egendom är en relativt ny företeelse på fastighetsmarknaden. Hyrköpet innebär att en hyresgäst träffar hyresavtal med ett bostadsbolag som erbjuder en hyrköpsmodell och avtalet kombineras med en optionsrätt. Optionsrätten innebär att hyresgästen, ”hyrköparen”, ges en rätt att inom optionstiden förvärva fastigheten i fråga. Sedan länge har fastighetsrätten i Sverige varit kringgärdat av formkrav. Formkravets primära syfte har varit att inte belasta köpare och säljare mer än nödvändigt men tvinga parterna till att reglera vissa minimikrav för att ett giltigt fastighetsförvärv skall komma till stånd. Bakgrunden till reglerna utgörs av att det från allmän synpunkt är angeläget att avtal inte förbinds med villkor, som medför osäkerhet och oreda i äganderättsförhållanden. Det fastighetsrättsliga formkravet har medfört att utfästelser om framtida försäljning av fast egendom sedan länge varit ogiltiga i svensk rätt. Vad gäller hyrköpet innebär den optionsrätt som avtalas i samband med hyresavtalet att bostadsbolaget gör en utfästelse om framtida försäljning. Eftersom sådana utfästelser generellt anses ogiltiga utreder denna uppsats rättsverkningarna av att sådan utfästelse de facto avtalas vid ett hyrköp. Författaren ställer sig sålunda frågan huruvida hyrköpet kan ges någon rättslig relevans, om inte inom fastighetsrätten men inom andra rättsområden som aktualiseras av hyrköpet? Bakgrunden till att författaren velat utredda nämnda frågeställning utgörs av att hyrköpet tillsynes ställer förfördelad part vid en tvist utan tillämpliga regelverk för utrönandet av en specifik rättsverkan. Författaren har sålunda velat utreda gällande rätt för hyrköpet utifrån ett ”tvisteperspektiv” för att påvisa den reella situation avtalsparterna står inför vid ett hyrköp. En empiri har genomförts för att låta bostadsbolag som erbjuder hyrköp belysa de anledningar till att hyrköpsmodeller lanseras och hur lanseringen till dags dato fungerat. Författarens omfattande rättsutredning av fastighetsrätt, optionsrätt, avtalsrätt och skadeståndsrätt har tillsammans med empirin lett fram till författarens slutsatser kring hyrköpet. Författaren anser att det krävs en översyn av gällande fastighetsrätt från lagstiftarens sida. I avvaktan på lagstiftarens respons bör vidare fastighetsbolag och privatpersoner, i framtiden avstå ifrån att tillämpa modellen då hyrköpet rättsligt utgör ett i hög grad osäkert fastighetsförvärv.

<p>Hyrköp av fast egendom är en relativt ny företeelse på fastighetsmarknaden. Hyrköpet innebär att en hyresgäst träffar hyresavtal med ett bostadsbolag som erbjuder en hyrköpsmodell och avtalet kombineras med en optionsrätt. Optionsrätten innebär att hyresgästen, ”hyrköparen”, ges en rätt att inom optionstiden förvärva fastigheten i fråga.</p><p>Sedan länge har fastighetsrätten i Sverige varit kringgärdat av formkrav. Formkravets primära syfte har varit att inte belasta köpare och säljare mer än nödvändigt men tvinga parterna till att reglera vissa minimikrav för att ett giltigt fastighetsförvärv skall komma till stånd. Bakgrunden till reglerna utgörs av att det från allmän synpunkt är angeläget att avtal inte förbinds med villkor, som medför osäkerhet och oreda i äganderättsförhållanden.</p><p>Det fastighetsrättsliga formkravet har medfört att utfästelser om framtida försäljning av fast egendom sedan länge varit ogiltiga i svensk rätt. Vad gäller hyrköpet innebär den optionsrätt som avtalas i samband med hyresavtalet att bostadsbolaget gör en utfästelse om framtida försäljning. Eftersom sådana utfästelser generellt anses ogiltiga utreder denna uppsats rättsverkningarna av att sådan utfästelse de facto avtalas vid ett hyrköp. Författaren ställer sig sålunda frågan huruvida hyrköpet kan ges någon rättslig relevans, om inte inom fastighetsrätten men inom andra rättsområden som aktualiseras av hyrköpet? Bakgrunden till att författaren velat utredda nämnda frågeställning utgörs av att hyrköpet tillsynes ställer förfördelad part vid en tvist utan tillämpliga regelverk för utrönandet av en specifik rättsverkan. Författaren har sålunda velat utreda gällande rätt för hyrköpet utifrån ett ”tvisteperspektiv” för att påvisa den reella situation avtalsparterna står inför vid ett hyrköp.</p><p>En empiri har genomförts för att låta bostadsbolag som erbjuder hyrköp belysa de anledningar till att hyrköpsmodeller lanseras och hur lanseringen till dags dato fungerat.</p><p>Författarens omfattande rättsutredning av fastighetsrätt, optionsrätt, avtalsrätt och skadeståndsrätt har tillsammans med empirin lett fram till författarens slutsatser kring hyrköpet. Författaren anser att det krävs en översyn av gällande fastighetsrätt från lagstiftarens sida. I avvaktan på lagstiftarens respons bör vidare fastighetsbolag och privatpersoner, i framtiden avstå ifrån att tillämpa modellen då hyrköpet rättsligt utgör ett i hög grad osäkert fastighetsförvärv.</p>

<p>Tvister mellan grannar rörande skymmande grönska är, när man ser till antalet rättsfall, inte särskilt vanligt förekommande. Ser man till verkligheten istället är det inte svårt att konstatera att skymmande grönska verkar vara en av de vanligaste orsakerna till dispyter mellan grannar. Det rättsområde som berörs är grannelagsrätten, vilket är ett tämligen vidsträckt rättsområde som återfinns i flera vitt skilda regleringar. När det gäller skymmande grönska finns dock endast två bestämmelser och dessa är jordabalken 3:1 och 3:2. Eftersom det finns så få rättsfall rörande grannelagsrätten och skymmande grönska samt så få och generellt hållna bestämmelser i lagen, är uppsatsens syfte att undersöka gränserna för de rättigheter och skyldigheter som en nyttjare av fast egendom har beträffande skymmande grönska på dennes fasta egendom.</p>

<p>Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda en säljares upplysningsplikt vid försäljning av fast egendom. Frågeställningen aktualiseras därför att i rättsfallet NJA 2007 s. 86 har en säljare ålagts en upplysningsplikt trots att huvudregeln enligt gällande rätt är att säljaren inte har någon upplysningsplikt. I uppsatsen utreds även om utgången i målet kan anses förenlig med lagstiftning och rättspraxis på området. I syftet ingår också att besvara hur omfattande säljarens upplysningsplikt anses vara samt vilket prejudikatvärde NJA 2007 s. 86 bör ges.</p><p>Upplysningsplikt för en säljare finns inte upptagen i lagtext utan framgår av att denne enligt rättspraxis kan bli ansvarig för fel om säljaren vid köpet förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt 30 § eller 33 § avtalslagen (1915:218). I proposition 1989/90:77 s. 41 påpekas att en säljare inte skall anses ha någon generell upplysningsplikt.</p><p>I NJA 2007 s. 86 ålades en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Fallet rörde frågan om en köpare haft rätt att häva köp av fastighet på grund av fel utgörandes av buller från en motocrossbana oavsett att köparen inte iakttagit sin undersökningsplikt. Trots att banan var belägen på ansenligt avstånd från fastigheten, kunde buller höras på fastigheten i sådan utsträckning att bullervallar tvingades uppföras vid banan. Säljaren hade upplevt bullret som påfrestande och domstolen konstaterade att säljaren bland annat borde ha insett att banans existens skulle kunna vara av väsentlig vetskap för köparen. Säljaren borde därför ha upplyst köparen om banan. Köpet hävdes. Sedan rättsfallets tillkomst har domen debatterats flitigt. Anledningen till den uppmärksamhet som domen har fått är att säljaren ålades en upplysningsplikt som inte grundades på de ovan nämnda paragraferna i avtalslagen. Domen motiverades istället med att säljaren borde kunna bli felansvarig för sitt handlande utan att agerandet inordnas under avtalslagens bestämmelser samt på lagstiftarens vilja att anpassa felreglerna i jordabalken till köplagens regler om fel...</p>

Tvister mellan grannar rörande skymmande grönska är, när man ser till antalet rättsfall, inte särskilt vanligt förekommande. Ser man till verkligheten istället är det inte svårt att konstatera att skymmande grönska verkar vara en av de vanligaste orsakerna till dispyter mellan grannar. Det rättsområde som berörs är grannelagsrätten, vilket är ett tämligen vidsträckt rättsområde som återfinns i flera vitt skilda regleringar. När det gäller skymmande grönska finns dock endast två bestämmelser och dessa är jordabalken 3:1 och 3:2. Eftersom det finns så få rättsfall rörande grannelagsrätten och skymmande grönska samt så få och generellt hållna bestämmelser i lagen, är uppsatsens syfte att undersöka gränserna för de rättigheter och skyldigheter som en nyttjare av fast egendom har beträffande skymmande grönska på dennes fasta egendom.

Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda en säljares upplysningsplikt vid försäljning av fast egendom. Frågeställningen aktualiseras därför att i rättsfallet NJA 2007 s. 86 har en säljare ålagts en upplysningsplikt trots att huvudregeln enligt gällande rätt är att säljaren inte har någon upplysningsplikt. I uppsatsen utreds även om utgången i målet kan anses förenlig med lagstiftning och rättspraxis på området. I syftet ingår också att besvara hur omfattande säljarens upplysningsplikt anses vara samt vilket prejudikatvärde NJA 2007 s. 86 bör ges. Upplysningsplikt för en säljare finns inte upptagen i lagtext utan framgår av att denne enligt rättspraxis kan bli ansvarig för fel om säljaren vid köpet förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt 30 § eller 33 § avtalslagen (1915:218). I proposition 1989/90:77 s. 41 påpekas att en säljare inte skall anses ha någon generell upplysningsplikt. I NJA 2007 s. 86 ålades en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Fallet rörde frågan om en köpare haft rätt att häva köp av fastighet på grund av fel utgörandes av buller från en motocrossbana oavsett att köparen inte iakttagit sin undersökningsplikt. Trots att banan var belägen på ansenligt avstånd från fastigheten, kunde buller höras på fastigheten i sådan utsträckning att bullervallar tvingades uppföras vid banan. Säljaren hade upplevt bullret som påfrestande och domstolen konstaterade att säljaren bland annat borde ha insett att banans existens skulle kunna vara av väsentlig vetskap för köparen. Säljaren borde därför ha upplyst köparen om banan. Köpet hävdes. Sedan rättsfallets tillkomst har domen debatterats flitigt. Anledningen till den uppmärksamhet som domen har fått är att säljaren ålades en upplysningsplikt som inte grundades på de ovan nämnda paragraferna i avtalslagen. Domen motiverades istället med att säljaren borde kunna bli felansvarig för sitt handlande utan att agerandet inordnas under avtalslagens bestämmelser samt på lagstiftarens vilja att anpassa felreglerna i jordabalken till köplagens regler om fel...

No description available.

Uppsatsens syfte har varit att genom lagstiftning, förarbeten, praxis och juridisk doktrin utreda förutsättningarna för godtrosförvärv av fastigheter enligt jordabalkens bestämmelser. För att skapa förståelse för de centrala delarna av utredningen har uppsatsen även behandlat betydelsen av fast egendom och fastigheter, samt hur äganderätten övergår till annan part och vad lagfart är. Avseende godtrosförvärv så innebär det att en individ erhåller äganderätten till en fastighet av någon som egentligen inte är den rätte ägaren. Det uppstår således en konflikt om bättre rätt till fastigheten mellan den ursprungliga rätte ägaren och tredje man som förvärvat fastigheten av någon annan än den rätte ägaren. Vidare har i uppsatsen redogjorts för den skadelidandes rätt till kompensation samt för staten och myndigheternas roller. Sammantaget av utredningen har det framgått att varje enskilt fall kräver sin egen bedömning, men att den individ som uppfyller kriterierna för godtrosförvärv som huvudregel är den som är ansett mer skyddad att behålla sin rätt till fastigheten än den ursprungliga rätte ägaren.

Expropriation är en typ av tvångsavhändande av egendom, mot ersättning, från en part till en annan. I regeringsformen anges att ingen kan tvingas avstå sin egendom till annan, utom när så krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Expropriationsförfarandet och möjliga expropriationsändamål beskrivs i expropriationslagen. Dessa ändamål skall således utgöra sådana angelägna allmänna intressen som anges i regeringsformen. Vi har, efter att ha analyserat expropriationsändamålen, kommit att ifrågasätta om samtliga ändamål verkligen utgör sådana angelägna allmänna intressen som behöver föreligga för att expropriation skall få ske i enlighet med regeringsformen. Beslut i expropriationsärenden tas, till skillnad från beslut i andra tvister, inte av allmän domstol, utan av regeringen. Det är med andra ord regeringen som tolkar de berörda bestämmelserna och avgör om rekvisiten i dessa är uppfyllda eller inte. Besluten, vari expropriationsrätt beviljas eller förvägras, är i regel, genom att utelämna domskäl, sparsamt utformade, varför det uppstår frågor om rättssäkerheten i expropriationsärenden är tillfredställande nog. Sammantaget tas expropriationsbeslut av ett politiskt organ. Med anledning av den bristfälliga regleringen av expropriationsbeslut framstår besluten kunna tas utan krav på objektivitet eller hänsyn till tidigare praxis på området. I uppsatsen behandlas hur expropriationsförfarandet förhåller sig till regeringsformen, de problem som vissa av expropriationsändamålen ger upphov till samt hur de förhåller sig till de rättsliga principer som kan förväntas föreligga i en demokratisk rättsstat.