Introduktion: Ländryggssmärta är en vanligt förekommande och komplex diagnos med en uppskattad livstidsprevalens på 80 procent varav 20 procent är av långvarig karaktär. Det finns i dagsläget ett flertal olika metoder för att behandla tillståndet och fysioterapeuterna har en central roll i detta arbete. Behandlingsmetoden styrketräning har med sin muskelstärkande och stabiliserande effekt på leder och segment i kroppen visat sig vara effektivt som behandling vid flertalet muskuloskeletala besvär. Styrketräning utförd med en högre intensitet har med sin effekt på fysiologiska och psykologiska verkningsmekanismer visat tendenser på att vara ett lämpat behandlingsverktyg vid långvarig ländryggssmärta. Det finns idag forskning som visar att styrketräning har dokumenterad effekt hos individer med långvarig ländryggssmärta. Men det saknas forskning som undersöker högintensiv styrketräning ställd mot annan fysioterapeutisk intervention och dess effekt på långvarig ländryggssmärta. Syfte: Syften med denna litteraturöversikt var att granska och sammanställa den vetenskapliga litteraturen och jämföra effekten mellan högintensiv styrketräning och annan fysioterapeutisk behandling hos personer med långvarig ländryggssmärta. Metod: En informationssökning med relevanta sökord kopplade till problemformuleringen genomfördes i databaserna Pubmed, Scopus, CINAHL, Medline, Web of science och Sportdiscus där slutligen sex artiklar inkluderades. Resultat: Sex artiklar inkluderades där fynden pekar mot att högintensiv styrketräning som behandlingsmetod vid långvarig ländryggssmärta inte är överlägsen någon annan fysioterapeutisk behandling. Konklusion: Högintensiv styrketräning kan ha ett värde vid behandling av långvarig ländryggssmärta men fler studier med en homogenitet i den tillämpande intensiteten av träningsformen efterfrågas för att kunna göra en mera rättvis bedömning av behandlingsmetodens effekt.

Abstract: Syfte: Att beskriva hur kommunernas äldre- och handikappomsorg infört och använder sig av ICF. Metod: Semistrukturerade telefonintervjuer med representanter för åtta svenska kommuner. Intervjuerna har transkriberats och analyserats genom kvalitativ innehållsanalys, Resultat: Resultatet redovisas under två teman. Ett tema handlar om hur kommuner infört ICF i kommunernas äldre- och handikappomsorg, med kategorierna införande i journalstruktur och införande av tankemodell. Ett tema handlar om hur kommunerna använder ICF i kommunernas äldre- och handikappomsorg. Kategorierna under det temat är användning i journalstruktur, användning av tankemodell och problem och utvecklingsbehov.  Två olika typer av införande och användningssätt av ICF inom kommunernas äldre- och handikappomsorg framkom i studien. Införandet initieras ofta av medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) eller medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) och startar vanligtvis i projektform för båda arbetssätten. Två av kommunerna använder sig mest av den första delen i den svenska versionen av ICF, som handlar om ICF:s tankemodell och sex komponenter, för att göra en brukarnära kartläggning och formulera beslutsunderlag. I de övriga sex kommunerna används ICF:s komponenter och klassifikationer som sökord i journalsystemens sökordsträd. Diskussion: Studien visar att delaktighet, friskperspektiv och helhetssyn inte är något som automatiskt följer med när ICF införs. Det framstår som om användningen kräver mer utbildning om, och mera bearbetning av ICF än vad kommunerna hade trott från början. Det framgår tydligt av studien att arbetsterapeuter har lättare att ta till sig tankesättet medan sjuksköterskor har betydligt svårare. Eftersom ICF är på stark frammarsch så behöver inslagen av ICF öka i alla vårdutbildningar.  Sökord: International Classification of Functioning, Disability and Health, Äldreomsorg, Arbetsterapi, Hälsa, Social omsorg

Ålderns och åldrandets betydelser för människor som under lång tid har levt med fysiska funktionsnedsättningar har hittills fått begränsad uppmärksamhet såväl i forskning som i andra sammanhang. Samtidigt pekar såväl åldersgränser i det offentliga stödsystemet som tidigare forskning mot att ålder och åldrande kan få speciella innebörder för människor som lever med funktionshinder. Syftet med den här avhandlingen är att tolka innebörder av åldersnormer och upplevd ålder för människor som i dagens Sverige befinner sig i de kronologiska åldrarna kring 65 med fysiska funktionsnedsättningar som funnits med under minst 30 år. Med åldersnormer avses ”enhetliga uppfattningar om de ’typiska’ åldrar då man innehar vissa roller under livsloppet”. Subjektiv ålder syftar på ”hur gammal man känner sig”. Åldrarna kring 65 har valt därför att det är en del av livsloppet då ålder, åldrande och åldersnormer kan förväntas få särskilt stor betydelse. En intervjustudie med 20 personer i åldrarna 56-72 har genomförts. Planeringen, genomförandet och analysen av intervjuerna har utgått från ett livsloppsperspektiv. Tolkningen av de intervjuades utsagor visar bland annat hur människor kan anamma ”äldrenormer” som ofta beskrivs som negativa i andra sammanhang på ett sätt som resulterar i något för individen positivt. Till skillnad från befintliga teorier om hälso- och funktionstillståndets betydelse för människors subjektiva ålder pekar studien också mot att det kan finnas en rad olika möjligheter att känna sig ung eller ”inte gammal” med funktionsnedsättningar och sjukdomar. Mot bakgrund av intervjupersonernas beskrivningar av sina dagliga liv framstår det därtill inte som orimligt att en ålderspensionär med omfattande funktionsnedsättningar med hjälp av ett individuellt anpassat stöd och hjälpmedel kan tillägna sig ett modernt och fritidsaktivt pensionärsideal på ett sätt som får som konsekvens att hon utformar sitt liv på ett ”tredje-ålder-likt” sätt. Ålder och åldrande framträder emellertid inte som betydelsefullt för alla aspekter av de intervjuades liv med funktionshinder. Särskilt inte för hur vissa förändringar av det egna funktionstillståndet upplevs. / The significance of age and ageing for people who have experienced a physical impairment under a long period of time is an area that has received little attention in both policies related to disability and the elderly as well as in social scientific research on disability and social gerontology. At the same time, age limits related to public support for disabled people, as well as related theories and empirical studies indicate that age and ageing can have specific meanings for people living with impairments. The aim of this thesis is to interpret the significance of age norms and subjective age for people in today’s Sweden who are approximately 65 years old with physical impairments that have existed for at least 30 years. Age norms refer to commonly accepted interpretations of what is associated with a certain age or phase of life, while subjective age refers to ”how old one feels”. The years around 65 have been chosen because they stand out as a time in life when age, ageing and age norms are expected to take on a particularly palpable meaning. An interview-study of 20 persons between 56-72 years of age was conducted. A life course perspective was used, both as a theoretical departure and as a methodological tool. Among other things, the interpretation of the interviews reveals how people can acquire and apply age norms that are often described as negative in other contexts in a way that results in something positive for the individual. In contrast to existing theories that emphasize the centrality of good health to be able to ”feel young”, the study at hand also indicates that those with a medically-defined chronic illness or physical impairment may experience age in a number of ways, without this necessarily involving their diagnosis or impairment. Furthermore, the interview subjects’ descriptions of their daily lives suggest that it is not unreasonable to surmise that a pensioner with impairments in today’s Swedish society can achieve a modern and leisurely ”third age” pensioner ideal. But age and ageing do not emerge as important to all aspects of life. This is particularly the case with respect to experiences of various changes in one’s own physical condition.

Bakgrund: En akut akillesseneruptur (ATR) resulterar i begränsning av funktion som kan kvarstå under lång tid. I litteraturen finns ett flertal reliabla och valida utvärderingsinstrument som används vid funktionsbedömningar efter ATR. Då osäkerhet angående lämpligt val av tester inför återgång i aktivitet/idrott föreligger finns ett behov av tydliga riktlinjer i fråga om kliniskt relevanta utvärderingsinstrument. Syfte: Syftet med studien var att identifiera kliniskt relevanta fysioterapeutiska utvärderingsinstrument för bedömning av funktion hos personer med akillesseneruptur samt kartlägga dessa utifrån ett validitets och reliabilitetperspektiv. Metod: En kartläggande litteraturstudie. Litteratursökningen genomfördes i databaserna PubMed, Cinahl och PEDro mellan 2023-02-07 – 2023-02-15 utifrån inklusionskriterierna: vuxna individer med akut ATR, artiklar publicerade 2013-2023, observations- och randomiserade kontrollerade studier. Av identifierade utvärderingsinstrument valdes 15 ut, baserat på kriterierna: frekvens, klinisk användbarhet samt kategorisering enligt ramverket International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). Valda utvärderingsinstrument kategoriserades enligt ICF samt granskades avseende reliabilitet och validitet om denna data fanns tillgänglig. Resultat: Totalt inkluderades 15 olika utvärderingsinstrument, såväl objektiva som subjektiva, för granskning utifrån reliabilitet och validitet. Fem av dessa visade både god reliabilitet och validitet samt klinisk användbarhet. Inga diagnosspecifika utvärderingsinstrument inom ICF-kategorierna personlighetsfaktorer och omgivningsfaktorer identifierades. Slutsats: Achilles Tendon Resting Angle (ATRA), Achilles Tendon Total Rupture Score (ATRS), Foot and Ankle Outcomes Score (FAOS), Heel-Rise Endurence och Heel-Rise Height är fem tillförlitliga utvärderingsinstrumnet att använda i klinik. Inför återgång till aktivitet/idrott är det nödvändigt att komplettera med idrottsspecifika utvärderingsinstrument samt instrument som utvärderar psykologiska faktorer. / Background: An acute achilles tendon rupture (ATR) results in limitations of function that remains for a long time. There are several reliabel and valid outcome measures used in functional evaluation after ATR presented in the litterature. Due to uncertainties regarding which appropriate outcome measures to use for return to activities/sports there is a need for clinical guidelines. Purpose: The purpose was to identify physiotherapeutic outcome measures for the evaluation of function in people with achilles tendon ruptures and to chart these from a perspecive of reliability and validity. Method: A scoping review. A litterature search were performed in the databases PubMed, Cinahl and PEDro between 2023-02-07 – 2023-02-15 based on the inclusion criteria: adults with acute ATR, articles published between 2013-2023, clinical trials and randomized controlled trials. From identified outcome measures 15 were selected based on the criteria frequency, clinical usability and categorized by the theoretical framework International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). Selected outcome measures were categorized according to ICF and reviewed for republicity of results, if this data was available. Results: 15 outcome measures, both objective and subjective, were included for evaluation regarding reliability and validity. Five of these proved good reliability, validity and clinical usability. In the ICF categories, personal factors and environmental factors, no diagnose specific outcome measures were identified. Conclusion: Achilles Tendon Resting Angle (ATRA), Achilles Tendon Total Rupture Score (ATRS), Foot and Ankle Outcomes Score (FAOS), Heel-Rise Endurence och Heel-Rise Height are five reliable outcome measures to use in clinical practice. Before return to activities/sports it is necessary to add sportspecific outcome measures and evaluation of psychological factors.

Bakgrund Femoroacetabulär impingement (FAI) syndrom är en allt vanligare rörelserelaterad funktionsnedsättning i höften, relaterat till en prematur kontakt mellan proximalafemur och acetabulum. Fysioterapi har visat god effekt vid behandlingen av FAI men aktuell forskning är begränsad och konsensus kring bästa behandlingsmetod saknas. Syfte Identifiera och kategorisera vilka fysioterapeutiska interventioner som används vid behandlingen av femoroacetabulär impingement (FAI), hur interventionerna utvärderas och presentera effekten av dessa interventioner. Metod Kartläggande litteraturöversikt. I februari 2022 genomfördes en elektronisk sökning efter vetenskapliga originalstudier från 2012, i databaserna PubMed, CINAHL och PEDRO. Totalt 1672 studier granskades varav 23 inkluderades. Huvudtyper av interventioner identifieras och kategoriserades med stöd av ICF-ramverket utifrån avsett syfte. Resultat Ur 23 inkluderade studier identifierades 36 huvudtyper av interventioner. Av dessaka tegoriseras 25 interventioner under ICF komponenten kroppsfunktioner. Hälften av interventionerna kategoriseras under neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner. Av totalt 33 olika patientrapporterade utfallsmått (PROM) utgjorde iHOT-33, mHHS och NAHS de tre vanligast förekommande. Minst ett av de rekommenderade utfallsmåtten iHOT-12/-33, HAGOS och HOS användes i 70% av studierna. Alla inkluderade randomiserade kontrollerade studier visar signifikanta förbättringar vid användandet av fysioterapeutiska interventioner för FAI avseende PROM vid uppföljning jämfört baslinjen. Slutsats Utformningen av fysioterapeutiska interventioner vid FAI varierar, även om majoriteten syftar till att påverka neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner. Det är möjligt att utifrån interventionens syfte klassificera interventioner vid FAI enligt ICF-ramverket. Rekommenderade diagnosspecifika PROM används i relativt hög utsträckning, till skillnad från de rekommenderade livskvalitetsmåtten. Studien belyser i likhet med tidigare forskning, bristen på konsensus gällande den fysioterapeutiska behandlingen vid FAI. / Background Femoroacetabular impingement (FAI) syndrome is an increasingly prevalent movement related disability in the hip, related to premature contact between the femur and acetabulum. Physiotherapy has shown efficacy in treating FAI, but research is limited and shows a lack of consensus regarding best conservative care. Purpose This study aims to identify and categorize the type of physiotherapeutic interventions used in treating FAI, present the effects of these interventions and to map the use of outcome measures. Methods Scoping review. In February 2022 an electronic search was conducted across the databases PubMed, CINAHL and PEDRO. A total of 1672 studies were identified of which 23 met eligibility. Main types of interventions were identified and classified based on aim using the ICF-framework. Results A total of 36 main types of interventions were identified. Out of these, 25 could be categorized under the ICF-component body functions and 18 under neuromusculoskeletal and movement-related functions. Out of 33 total PROMs, iHOT-33, mHHS and NAHS saw most use. At least one of the recommended PROMs was used in 70% of the studies. Included RCT: s show significant improvement on a variety of outcome scores. Conclusion Interventions treating FAI varies, with most targeting neuromusculoskeletal and movement-related functions. Categorization based on the aim of interventions is possible using the ICF-framework. Recommended hip-specific outcome measures are used to a greater extent compared to the more general quality of life measures. This study, in accordance with earlier research, illustrates the lack of consensus regarding the physiotherapeutic care of FAI.