<p>Validerat; 20151021 (global_studentproject_submitter)</p>

Bakgrund: Som direkt följd av vistelse i mikrogravitation uppstår flertalet fysiologiska förändringar hos rymdfararna. Tidigare studier redovisar reducering av både muskelvolym, muskelstyrka och bendensitet och än idag finns ingen åtgärd som helt lyckats motverka dessa. Fysisk träning ses dock som ett högst relevant alternativ. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga den långvariga rymdvistelsens fysiologiska påverkan på den mänskliga kroppen, med fysisk träning som åtgärd. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes i databaserna: Web of Science, PubMed och Scopus. MeSH-termer i kombination med fritextord användes vid sökningen. Vid kvalitetsbedömning användes “Fribergs granskningsmall för kvantitativa studier”. Resultat: Totalt inkluderades 13 artiklar i denna litteraturöversikt. Åtta artiklar undersökte hur muskelvolymen förändrats. Av dessa fann sex studier en reducering av muskelvolymen i postural muskulatur. En studie som undersökt dorsal thorakal och cervikal muskulatur fann istället att den ökat. En annan studie som undersökt ventral bålmuskulatur kunde påvisa att även denna ökat. Fyra studier undersökte hur muskelstyrkan förändrats. Samtliga redovisar en reducering av muskelstyrka i nedre extremitet. För de tre studier som mätt muskelstyrka i övre extremitet/överkropp varierar resultatet då de både funnit ökningar och reduceringar. Totalt fyra studier undersökte hur bendensiteten förändrats. Gemensamt för dessa var att alla kunde redovisa en reducering av bendensiteten i nedre extremitet. En studie som undersökt bendensiteten i radius upptäckte dock en ökning. Konklusion: Denna litteraturöversikt indikerar på att nuvarande upplägg av fysisk träning som åtgärd vid långvarig vistelse i rymden ej är tillräcklig för att motverka de fysiologiska påfrestningar som sker på den mänskliga kroppen. Vidare forskning behövs.

Bakgrund: Cheerleading är en relativt ny, snabbt växande lagsport i Sverige där alla medlemmar i ett lag tilldelas en speciell position. Många riskfyllda moment förekommer inom sporten och skador är vanligt, vilket leder till att utövarna därmed vilar från träning. Vi ville undersöka vilka känslor som uppstår hos de cheerleaders som tvingats vila i minst fyra veckor på grund av skada; på vilket sätt blir de påverkade av frånvaron från träningen och hur upplever de sedan återupptagandet av träning? Förhoppningen är att på så sätt vägleda fysioterapeuter i möte med skadade cheerleaders. Syfte: Syftet med studien var att öka förståelsen för hur cheerleaders upplever återgång till träning efter en längre tids frånvaro till följd av en långvarig skada. Metod: Studien utformades enligt en kvalitativ design med semi-strukturerade intervjuer där totalt tre deltagare medverkat, för att besvara studiens syfte. Vi granskade sedan materialet utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Innehållsanalysen från de tre genomförda intervjuerna resulterade i två huvudkategorier: “Ångestfylld återgång till träning” och “Bristande kunskap om cheerleading försvårar rehabiliteringen”, samt sju subkategorier. Konklusion: Resultatet av studien antyder att fysioterapeuter besitter en viktig roll i cheerleaders rehabiliteringsprocess efter en långvarig skada. Studien visar att cheerleaders önskar en bättre förståelse från fysioterapeuter för att återgången till träning ska kännas tryggare. Fortsatta studier rekommenderas.

Introduktion: Sömn är ett återkommande kropps- och sinnestillstånd som utgör en grundpelare vid reglering av fysiologiska faktorer som påverkar kroppens välmående. Definitionen av återhämtning har beskrivits som kroppens förmåga att återgå till homeostas. Återhämtning är en nödvändig process till följd av den ansträngning som fysisk träning medför. I tidigare studier har man observerat att en brist på sömn och en störning i den cirkadiska rytmen har en negativ påverkan på frontallobens exekutiva funktioner, kognitionen samt den generella mentala hälsan. Som fysioterapeut är det relevant att bedöma sömnkvalitén för att ge patienter så goda möjligheter som möjligt till att få bästa tänkbara utfall av rehabiliteringen. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sömnens påverkan på återhämtningen efter fysisk träning. Metod: Litteratursökningen utfördes i databaserna PubMed, Cinahl, SportDiscus, AMED, PEDro och Web of Science. Efter bearbetning avsamtliga artiklar i de 6 olika databaserna, inkluderades totalt 15 artiklar i denna studie. För att granska de inkluderade artiklarnas kvalitet, tillämpades PEDro-skalan. Resultat: Sömnen besitter en viktig roll i återhämtningen efter fysisk träning. Träning har överlag visat sig påverka sömnkvalitén positivt. Bristande sömn har överlag visat sig ha en negativ påverkan på muskelkraft, kognitiv förmåga och reaktionstid. Bristande sömn har även påvisats öka utsöndringen av katabola stresshormoner i förhållande till anabola hormoner. Konklusion: Sömnen har en stor inverkan på återhämtningen efter fysisk träning då en bristande sömn har visat sig negativt påverka fysisk förmåga och balansen mellan återuppbyggande och nedbrytande hormoner.

Inledning: Årligen opereras ungefär 3500 personer i Sverige på grund av en ACL-ruptur. Av dessa 3500 är 1500 direkt kopplade till fotbollsspelande. Fotboll är den aktivitet som orsakar flest skador, både hos män och kvinnor. För aktiva fotbollsspelare som har varit med om en ACL-ruptur och vill fortsätta spela är oftast operation att föredra. Efter operationen följer en lång rehabilitering för att bygga upp muskulaturen runt knäet igen, detta sker i tät kontakt med en fysioterapeut. Fysioterapeuten har en viktig roll för den behandlade individen, både på ett fysiologiskt och psykologiskt plan under rehabiliteringsperioden. Syfte: Syftet är att utforska hur fotbollsspelare på distriktsnivå upplever olika aspekter av korsbandsskadan samt den fysioterapeutiska behandlingen. Metod: Kvalitativa intervjuer med stöd av en semistrukturerad intervjuguide genomfördes och bearbetades sedan med en kvalitativ innehållsanalys. Fem fotbollsspelare som hade genomgått en korsbandsoperation och återgått till fotbollsspelande intervjuades i studien. Resultat: Analysen av de fem intervjuerna resulterade i de två huvudkategorierna ”Patientens personliga upplevelse av korsbandsskadan” och ”Fysioterapeutens roll”. De två huvudkategorierna hade fem underkategorier vardera. Konklusion: Resultatet av studien tyder på att fotbollsspelare efter en korsbandsskada går igenom en jobbig period kantad av utanförskap och motgångar. Fysioterapeutens förhållningssätt, bemötande och sättet fysioterapeuten kommunicerar på är viktiga faktorer eftersom det skapar tillit till patienten, vilket ökar chanserna för en lyckad rehabilitering. Ytterligare studier med fler deltagare behövs.

Bakgrund: Många som stretchar innan eller efter fysisk aktivitet gör det i syfte att minska ömhet, risken för skada och förbättra prestationsförmågan. Prestationsförmågan innefattar muskulär maxkraft, muskulär uthållighet, sprinthastighet, explosivitet och spänst. Akut stretching innebär stretching i samband med fysisk aktivitet i till exempel uppvärmningssyfte och har visats ha negativ effekt på prestationsförmågan. Kronisk stretching som innebär stretching som inte utförs i samband med fysisk aktivitet är däremot mindre utforskat och effekten på prestationsförmågan är mindre självklar.Syfte: Syftet med studien var att sammanställa vetenskaplig litteratur som undersöker effekten på den fysiska prestationsförmågan efter kronisk stretching hos fysiskt aktiva personer.Material och metod: PubMed, Cinahl, Sportdiscus och AMED var databaserna som användes för litteratursökningen. MeSH-terms, Cinahl Headings och Thesaurus användes för att få en mer specifik sökning. Sökningen resulterade i totalt femton inkluderade artiklar efter granskning med hjälp av inklusions- och exklusionskriterier.Resultat: Åtta av femton studier visade på en signifikant förbättring på prestationsförmågan efter att ha utfört kronisk stretching. Sex studier resulterade i icke-signifikant effekt på prestationsförmågan och en studie visade på negativ effekt. Kvalitetsgranskningen av artiklarna enligt PEDro-score gav ett genomsnittligt betyg på 6.4/10 vilket är god kvalitet.Konklusion: Resultatet i denna litteraturöversikt påvisade att kronisk stretching på nedre extremiteter kan ha en prestationshöjande effekt hos fysiskt aktiva. För att kunna dra någon slutsats om den generella effekten av kronisk stretching behöver det även göras fler studier på övre extremitet, då dessa studier inte inkluderade detta i något av sina program.

Introduktion: Det har skett en ökning av skador sedan 90-talet kring styrketräning på gym. Då det finns positiva effekter att hämta från styrketräning så kommer det även finnas risker att skada sig. Det har visat sig att de mest frekventa områdena man skadar sig i är axel/skuldra och i ländryggen. Anledningarna till uppkomsten av skador varierar mellan överbelastning av vävnader, att man inte använder sig av rätt teknik eller att ett olycksfall sker. Det finns ett intresse för fysioterapeuter att veta mer om styrketräning då det används inom rehabilitering. Syfte: Syftet med denna studie var att kartlägga omfattningen av skador i samband med styrketräning på gym gällande lokalisation, frekvens och orsak. Metod: 120 enkäter delades ut till styrketränande individer på sammanlagt fyra olika gym i norra Sverige varav 102 kunde användas i studien. Resultat: 40% av alla deltagare i studie hade skadat sig under det senaste året, samt att var tionde person hade skadat sig fem gånger. 43% av alla skador som uppkommit skedde i axel/skuldra området, därefter i fallande ordning var det ländrygg, ben, arm, fot, thorakal och sist handen. Ingen hade skadat huvud/nacke. Orsaken till skada var uppdelad i teknikfel, olycksfall och överbelastning där 47% av alla skador var överbelastning. Konklusion: Resultatet av denna studie visade att 40% av deltagarna hade skadat sig i samband med styrketräning och var tionde person hade skadat sig fem gånger under det senaste året. Majoriteten av skadorna var lokaliserade i axel/skuldra området och nästan hälften av alla skador var överbelastningsskador.

Bakgrund: Muskuloskeletal smärta är den vanligaste orsaken till dysfunktion globalt sett. Detta kan leda till ett rädsla-undvikande beteende hos patienten. Ett sätt att bemöta denna patientgrupp är att integrera det biopsykosociala synsättet. Tidigare forskning har visat att det finns en osäkerhet bland fysioterapeuter i användningen av detta. Syfte: Att undersöka fysioterapeuters upplevelser av att bemöta patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende.  Metod: En kvalitativ deskriptiv intervjustudie med ett ändamålsenligt urval av fysioterapeuter med en beteendemedicinsk inriktning verksamma inom primärvården. Datamaterialet analyserades enligt en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Resultat: Ur analysprocessen framkom fyra kategorier gällande bemötande av patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende: karaktäristiska beteenden hos patienterna, framgångsrika strategier, befintlig kunskap i att hantera denna patientgrupp samt socioekonomiska skillnader.  Slutsats: Informanterna i studien upplevde att det var viktigt att se till helheten vid bemötandet av patienter med muskuloskeletal smärta och rädsla-undvikande beteende men på grund av osäkerhet kunde alltför komplexa patientfall bli svårbehandlade som fysioterapeut. Detta pekar på ett behov av fortsatt utbildning gällande integrering av det biopsykosociala synsättet för att fysioterapeuter ska känna sig säkra i hur de ska bemöta denna patientgrupp.

Introduktion: Under de senaste decennierna har e-hälsan genomgått en ständig utveckling och Sverige har som mål att 2025 vara bäst i världen på e-hälsa. E-hälsa kan öka tillgängligheten, effektiviteten och jämlikheten i vården. I det fysioterapeutiska arbetet används digitala verktyg/tjänster dagligen. Litteraturen visar att digitaliseringen av vården är på frammarsch. Det är därför intressant att belysa fysioterapeutens perspektiv kring ämnet.  Syfte: Syftet med studien var att undersöka användning av, uppfattning om och utbildning i digitala verktyg/tjänster inom sjukhusbaserad fysioterapi.  Metod: En enkätundersökning genomfördes för att besvara studiens syfte. Enkäten var egenkonstruerad och bestod av elva frågor uppdelad på fyra delar. Resultat: Trettionio svar analyserades. Majoriteten av respondenter använde digitala verktyg/tjänster i sitt kliniska arbete. Det verktyg som majoriteten använde var digitala träningsprogram vilket också visades vara implementerad i samtliga verksamheter där det användes. Majoriteten av respondenterna ansåg att de digitala verktyg/tjänster de använder passade deras patienter. Respondenterna var positivt inställda till fördelarna med digitala verktyg/tjänster. I frågorna om arbetsgivare tillhandahåller utbildning vid införsel eller uppdatering av digitala verktyg/tjänster var respondenterna mer negativt inställda.  Konklusion: Studien visar att många fysioterapeuter använder sig av olika digitala verktyg/tjänster i sitt arbete och är positiva till verktygens/tjänsternas fördelar. Däremot delade inte respondenterna samma uppfattning angående utbildningsmöjligheterna som tillhandahålls av sjukhus. Mer forskning behöver genomföras inom området.

Bakgrund Droppfot är vanligt vid många sjukdomar och tillstånd, och resulterar i en oförmåga att dorsalextendera fotleden. I vissa fall måste en sentransferering av tibialis posterior utföras för att återställa förmågan att dorsalextendera. Operationen utförs på olika sätt, är väldokumenterad och väl beforskad. För att operationen ska ge önskat resultat krävs god rehabilitering postoperativt. Rehabiliteringen är mindre dokumenterad och saknar tydliga direktiv att förhålla sig till.  Syfte Syftet med denna scoping review var att sammanställa och granska den tillgängliga kunskapen angående rehabiliteringen efter en sentransferering av tibialis posterior.   Metod En scoping review valdes som studiedesign då artikelutbudet är begränsat. Studien utfördes enligt riktlinjer av Arksey &amp; O’Malley (2005), samt Preferred Reporting Item for Systematic Reviews and Meta-Analyses (PRISMA).  Resultat Resultatet av sökningen och artikelurvalet på 28 artiklar visade på en stor inkonsekvens i hur rehabiliteringen utförs. De data som extraherades var; antal deltagare, typ av operation, belastning postoperativt, immobiliseringstid, samt beskrivning av fysioterapeutiska insatser. Vissa studier vittnar om 11-12 veckors immobilisering i gips, medan andra mobiliserar inom en vecka postoperativt och undviker att gipsa. Den stora inkonsekvensen kan delvis förklaras med att deltagarnas grunddiagnoser varierar mellan de inkluderade studierna, samt att de kirurgiska tillvägagångssätten skilde sig åt, samt inkluderade andra operationer. Endast två studier behandlade rehabiliteringen som sitt huvudsyfte. Slutsats Bristfällig forskning finns för att kunna dra några vetenskapliga slutsatser. Mer forskning behövs, både som adresserar fysioterapeutiska interventioner och rehabiliteringsfasen i helhet. Mer specifik forskning gällande rehabiliteringen vid sentransferering av tibialis posterior med beaktande av de enskilda diagnoserna behövs också.