Att drabbas av demens är idag den vanligaste sjukdomen bland äldre och innebär en fortskridande och permanent nedbrytning av hjärnans funktioner. Demens är en sjukdom som innefattar många kognitiva brister där minnesnedsättning är den allra vanligaste. En konsekvens av demens är även att det påverkar personens förmåga till kommunikation vilket gör det extra viktigt att som sjuksköterska anpassa sig till individens nivå. Syftet med denna litteraturstudie var att belysa kommunikationsmöjligheter vid omvårdnaden av personer med demens. I studien ingick tolv artiklar och den metod som användes var systematisk litteraturstudie. Resultatet presenterades utifrån två huvudkategorier; stöd och samspel samt fyra underkategorier; stimulering genom terapi, sjuksköterskans stöd, att finna balans och mötas på lika villkor. I studien låg fokus på att hitta strategier för att skapa en bra kommunikation. Flera olika strategier för kommunikation togs upp och resultatet visar på många bra lösningar samt en vilja att utvecklas hos vårdpersonalen.

SAMMANFATTNING   Syfte; Att beskriva den kvarboendes upplevelser i samband med att partnern flyttar till ett särskilt boende. Metodbeskrivning; Kvalitativ deskriptiv studie med intervjuer av sex kvarboende makar. En modifierad kvalitativ innehållsanalys gjordes, inspirerad av Sandbergs ”Flyttningsprocessen”.   Huvudresultat; I samband med beslutet om flytten beskrivs upplevelser av sorg/förlust, förståelse inför situationen samt behov av information och stöd. Vid genomförandet av flytten beskrivs olika grad av delaktighet. Anpassningen efter genomförd flytt beskrivs utifrån olika grad av kontroll över partnerns liv, påverkan på relationer/eget liv, och i ett senare skede förändrad roll, förändrad relation till partnern och förändrat liv. Att vara delaktig genom hela processen är viktigt för att den kvarboende ska kunna ha viss kontroll över situationen. Den kvarboende får uppleva nya och förändrade relationer i omgivningen. Livsförändringen skapar ensamhet även om familj och vänner finns i omgivningen. Slutsats; Flytten av partnern kan ses som en process för den kvarboende. Processen är mycket individuell och tar olika lång tid. Det finns ett stort behov av information och stöd från vårdgivare och personal på boenden, inför och genom det nya förhållandet. Personalen behöver vara medveten om de olika reaktioner som den kvarboende kan hamna i och stötta dessa. / ABSTRACT Aim: To describe the experiences of senior living at home when his/her partner moves to a home of care.  Methods: Qualitative descriptive study with interviews of six spouses, living by themselves in the previously common home. A qualitative content analysis was done, with inspiration from Sandbergs´ model "Resettlement process". Results: The decision about the resettlement is characterized by grief/loss, understanding the situation and a need of information and support. Performing the resettlement is characterized by various degree of participation. The time after the resettlement is characterized by various degree of control over the spouse’s life and effects on relations/own life, and in a longer time perspective changed roles, changed relationships and changed life. It’s important to the senior still living at home to participate in the whole resettlement process for him/her to still have certain amount of control over the situation. The senior will experience new and changed relationships and this can cause loneliness even if friends and family is getting closer. Conclusion: The experiences of senior living at home when a partner moves to a home of care are an individual process over time. There is a great need of information and support from caregivers during the entire process. The staff should be open to various reactions in the seniors living at home, and respond to them in a supportive way. Keywords: life crises, elderly spouses, home of care.

SAMMANFATTNING Antalet multisjuka äldre ökar på vårdenheterna. Hjälpbehovet är ofta stort då många inkommer undernärda, uttorkade, har konfusion eller inte klarar utföra dagliga aktiviteter självständigt. De multisjuka patienterna har ofta fler åkommor med en eller fler organsvikter och kan kräva akuta insatser. Enligt socialstyrelsen är inte egenvården väldokumenterad i journalsystemen trots det ökade behovet. Antalet äldre multisjuka ökar samtidigt som det allt vanligare förekommer hospitalisering och komplikationer i vårdandet. Studien syftade till att beskriva hur sjuksköterskor uppmuntrade till egenvården för äldre personer. Data inhämtades från strukturerade intervjuer som analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. I resultatet presenterades fem kategorier och åtta subkategorier som framkom i analysen av intervjuerna. Dessa presenterades enligt följande: klinisk blick, sjuksköterskornas inhämtning av information, hinder för god egenvård, tidsbrist, metoder som ökar individens strategier för god egenvård, organisatoriska ramar, övertro på sig själv och sin förmåga, för liten tro på sig själv och sin förmåga, att möta patientens hinder, integritet, autonomi, förändring i egenvårdsförmåga, teamet som hjälpmedel och resurs. I resultatet framkom det att vård och omvårdnad bör ses som ett komplement till egenvården. Sjuksköterskan har en stor uppgift att observera och undersöka patientens förmåga. Det framkom även att målen behövde vara gemensamma för patient, sjuksköterska, det geriatriska teamet samt verksamheten. Sjukvården behöver anpassa arbetssätt och verksamhetsmål så att de gynnar patientens egenvård. Sjuksköterskorna behöver se betydelsen av individens motivation och förmågor samt använda det geriatriska teamet och de gemensamma målen som resurs.

Demenssjukdom är en av de största framtida sjukdomarna. 30 procent av inlagda patienter över 65 år lider av demenssjukdom. Medellivslängden ökar eftersom gruppen äldre ökar, vilket medför att även antalet personer med demenssjukdom ökar för varje år. Beteendemässiga och psykiska symptom vid demens (BPSD) är vanligt förekommande som en följd av demenssjukdom. Den sjuke visar ett beteende som är svårt att hantera för vårdgivare och det orsakar stor påverkan på den sjukes omgivning. Fysisk eller verbal aggressivitet inte ett helt ovanligt beteende hos dessa patienter. Syftet var att belysa sjuksköterskans omvårdnad för att minska aggressivitet hos personer med demenssjukdom. I resultatet framkom ett huvudtema och fyra underteman för förebyggande av aggressivitet. Vårdmiljöns betydelse, betydelsen av sjuksköterskans kunskap, betydelsen av sjuksköterskans kommunikation och betydelsen av drabbades livshistoria var förutom huvudtemat Förebyggande av aggressivitet, de fyra teman som belystes i resultatet.

Bakgrund: Cirka 30 - 40 procent av personer över 65 år uppskattas ha besvär med urininkontinens och det förekommer felaktiga uppfattningar om att det är en del av det normala åldrandet. Urininkontinens kan påverka den drabbade äldre personens fysiska, sociala och psykosociala hälsa med nedsatt livskvalitet som följd. Omvårdnad vid urininkontinens bör fokusera på insatser som möjliggör självständig hantering av urininkontinens samt regelbundna toalettvanor. Då det finns behov av inkontinensskydd är det ett effektivt och diskret sätt att hantera urininkontinens men felanvändning kan bidra till ökad risk för komplikationer. Otillräckliga kunskaper gällande urininkontinens har visat sig leda till att omvårdnaden inte utförs evidensbaserat vilket i sin tur blir en riskfaktor för den äldre personen. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av omvårdnad vid vård av äldre personer med urininkontinens på geriatriska slutenvårdsavdelningar. Metod: Kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med åtta sjuksköterskor på tre geriatriska slutenvårdsavdelningar som analyserades enligt Graneheim och Lundmans innehållsanalys. Huvudfynd: Urininkontinens ansågs tillhöra sjuksköterskans ansvarsområde och beskrevs vara centralt i omvårdnaden. Trots det framfördes en beskrivning om hur omvårdnaden såg ut i verkligheten då urininkontinens ansågs normalt för äldre och generellt inte uppfattades som ett problem. Ämnet var tabubelagt och behandlades inte seriöst på avdelningarna. Därmed blev omvårdnad vid urininkontinens lågt prioriterat då andra delar i omvårdnaden värderades högre och därför lämnades ansvaret över till undersköterskorna. Samtidigt skildrades dock en vision om vad god omvårdnad vid urininkontinens var och hur vården egentligen borde utformas men även hinder till att uppnå detta. Slutsats: Sjuksköterskor har en viktig roll gällande omvårdnad vid urininkontinens och vårdpersonalens agerande kan påverka den äldre personens situation negativt. De behöver utmana stigmatiseringen av urininkontinens och lyfta omvårdnad vid urininkontinens som ett arbete som främjar den äldre personens värdighet. Ökade kunskaper om evidensbaserad vård tillsammans med en organisation som stödjer ett personcentrerat förhållningssätt kan bidra till en bättre vård och välbefinnande för den äldre personen och därmed ge ökad livskvalitet.

<p>Validerat; 20101227 (ysko)</p>

Bakgrund: Aggression mot vårdare är ett bestående problem inom vården. Vid vård- ochomsorgboende har var femte vårdare utsatts för hot och våld av brukarna. En vanlig orsaktill aggressivt beteende är en bakomliggande kognitiv svikt, vilket är vanligt förekommandeinom äldrevården. Syfte: Studiens syfte var att belysa vårdares erfarenhet att vårda aggressiva brukare ochhur det påverkar bemötandet. Metod: En sekundäranalys genomfördes baserat på semistrukturerade interjuver med 20vuxna kvinnor, anställda på sjukhem som varit exponerade för en våldsam situation. Enkvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats nyttjades. Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i fyra huvudkategorier: Försöka hanteravåldet, Bli ursäktande, Resignera och Vända sig till arbetsgruppen. Resultatet visade attvårdarna skapade egna uppfattningar om brukarnas beteenden och spred dessa tillarbetsgruppen. Dessa uppfattningar lede till formulerandet av avdelningsnormer kring hurspecifika brukare skulle hanteras och bemötas. Vårdarna hade vant sig med brukarnasaggression, således hade våldet normaliserats. Konklusion: Betydelsen av att kontinuerligt exponeras för aggressivt beteende kanpotentiellt leda till att vårdarna utvecklar compassion fatigue till brukaren och yrket samtnegligerar brukarnas psykosociala behov. När dessa interjuver genomfördes varpersoncentread vård inte den vedertagna normen, men ur ett historiskt perspektiv kan detmöjligen skådas en framväxt av detta tankesätt. / Background: Aggression against caregivers is a persistent problem within the healthcare. Especially regarding care and nursing homes, with one out five employees having beenexposed to threats and violence from residents. A common underlaying cause foraggressive behaviour is the presence of cognitive impairment, commonly present innursing homes. Aim: of the study was to illustrate caregivers experience to care foraggressive residents and how it effects encounters. Method: A secondary analysis was conducted based upon semi structured interviews with20 adult women, employed at a nursing home and having been exposed to a violentsituation. A qualitative content analysis with an inductive approach was used. Results: Analysis of the interviews produced four main categories: Attempting to managethe violence, Excusing, Compile and Discussion with colleagues. It was found thatcaregivers possessed interpersonal perceptions about residents, which were shared amongand between colleagues. In turn this led to formation of norms and conducts concerningcertain residents. Caregivers had grown accustomed to the aggressive behaviour, thusnormalizing the violence. Conclusion: The effect of prolonged exposure to aggressive behaviour could potentiallyresult in development of compassion fatigue and neglect towards residents.Retrospectively the historic emergence of person-centred care could possibly be observedin the data.

Bakgrund  Nära relationer mellan äldre och deras vårdare har visat ge ett ökat välbefinnande hos patienten. Eftersom det ingår i sjuksköterskans arbete att främja patientens hälsa bör sjuksköterskan då också ska skapa en nära relation till patienten. Syfte Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor på en geriatrisk vårdavdelning upplever vårdrelationen mellan dem och patienten. Metod En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie genomfördes. Åtta sjuksköterskor verksamma på geriatriska kliniker intervjuades. Samtliga intervjuer analyserades därefter med kvalitativ innehållsanalys. Resultat Av resultatet framkom att vårdrelationen är en professionell relation mellan sjuksköterska och patient som även kan vara personlig i olika grad. Personlig vårdrelation kunde definieras på olika sätt vilket tydligt påverkade sjuksköterskans förhållningssätt till denna typ av relation. Vikten av gränser i vårdrelationen belystes då emotionellt engagemang i patienten påverkade den kliniska blicken samt kunde påverka sjuksköterskan negativt psykiskt. Slutsats Resultatet visade att vårdrelationen med fördel var personlig, men på ett professionellt vis. Genom att sätta gränser i vårdrelationen tilläts sjuksköterskan etablera en personlig relation till patienten utan att bli privat och känslomässigt involverad. Patientens behov blev då tydligare, utan att påverka den kliniska blicken.

Bakgrund Den geriatriska patienten är särskilt utsatt i vården. Äldres läkemedelsanvändande har ökat de senaste 25 åren enligt Socialstyrelsen vilket ställer högre krav på individuell anpassning och ökad kunskap hos sjuksköterskor. Sjuksköterskans ansvar att upprätthålla hög patientsäkerhet beskrivs både i lagstiftning och i kärnkompetensen säker vård. Trots detta uppskattade Socialstyrelsen 2015 att var 10:e patient drabbas av vårdskador i Sverige. Att flertalet patienter drabbas av vårdskador trots uttalad lagstiftning och åtgärder utgör problematik för säker vård. Syfte Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av läkemedelsavvikelse för säker geriatrisk vård. Metod Studien genomfördes med kvalitativ metod med induktiv ansats. En semistrukturerad intervjumetod genomfördes med 12 intervjuer. Intervjuerna bearbetades med en manifest innehållsanalys. Resultat Samtliga sjuksköterskor i studien beskrev en komplicerad vårdsituation relaterat till den geriatriska patienten och en hög arbetsbelastning i relation till den tillgängliga tiden för arbetet. De beskrev rutiner de utarbetat för att motverka eventuella läkemedelsavvikelser. Sjuksköterskorna benämnde teknisk problematik och kommunikationsbrist i det dagliga arbetet. Slutsats Vården av den geriatriska patienten är komplex och kan innebära svårigheter rörande iordningställande och administrering av läkemedel för sjuksköterskor. Tidsbrist och organisatoriska brister framkom, vilket riskerar leda till läkemedelsavvikelser och därmed bristande patientsäkerhet. Sjuksköterskorna arbetade riskmedvetet och tillämpade kritiskt tänkande, vilket kan ha skyddat från läkemedelsavvikelser.

No description available.