Uppsatsen undersöker konsumentskyddet på svensk finansmarknad utifrån ett informationsgivningsperspektiv genom att undersöka två aspekter av det, som i hög utsträckning berör konsumenterna, bostadskrediter och fondsparande. I princip alla svenskar är fondsparare om man inkluderar premiepensionen, och för många utgör ett bostadsköp livets största affär. Båda produkterna är finansiella och kan kräva att konsumenten har förkunskap för att information om dem ska kunna tolkas på ett tillfredsställande sätt. Finansinspektionen meddelade under 2015 föreskrifter och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter. Under remissförfarandet fick förslaget såväl tillstyrkande som avstyrkande från remissinstanserna. Uppsatsen undersöker vilka konsekvenser föreskriften kan få för konsumenterna, företagen och konkurrensen. Inom ämnet fondsparande undersöker uppsatsen den rättsliga regleringen för övergripande informationsgivning till konsumenter och belyser problemet med dold indexförvaltning, fonder som säger sig förvaltas aktivt men vars innehav omöjliggör betydande avkastningsavvikelse från jämförelseindex. Uppsatsen kommer fram till att ett förtydligande av vad aktiv förvaltning är i lag eller föreskrift är önskvärt för att stärka konsumentskyddet. På bostadskreditområdet kommer uppsatsen fram till att en uppföljning i form av en översyn av effekterna av föreskriften är motiverad med anledning av det stora antalet konsumenter och företag som berörs av den. Uppsatsen konstaterar också att utökade utbildningsåtgärder inom det finansiella området är önskvärda.

No description available.

Efter finanskriser följer rannsakningar och reformer. Inom EU har det efter den senaste finanskrisen 2008 bland annat förts diskussioner om kvartalsrapporternas existens. Enligt somliga bidrar nämligen rapporterna till en kortsiktig syn på investering och innebär dessutom stora administrativa bördor för börsbolagen. Olika förslag till förändringar av EU:s öppenhetsdirektiv har på senare tid uppkommit, innehållandes bland annat förslag på avskaffande av krav på kvartalsrapporter i nationella lagstiftningar. Syftet med min framställning är först och främst att undersöka kvartalsrapportens faktiska betydelse för olika aktörer på värdepappersmarknaden och att utreda vilka konsekvenser ett avskaffande skulle kunna få för dem. Ett argument för att behålla kvartalsrapporterna är att investerarna ska ha rätt till samma information samtidigt. Viss teori och vetenskap visar däremot att människan inte kan fatta rationella beslut gällande investeringar i finansiella instrument och att överflödig informationsgivning till investerare inte är önskvärt. Med avseende på kraven på offentliggörande av kurspåverkande information ställs det, oavsett om kvartalsrapporterna försvinner, krav på börsbolagen som både kan innebära fortsatta bördor för dem och ett överflödigt och oregelbundet informationsflöde för investerarna. Om kvartalsrapportskravet skulle tas bort krävs det därför att bolagens kvarstående skyldigheter förtydligas för alla parter. De svenska börsbolagen har idag en möjlighet att välja mellan att utge delårsredogörelse eller kvartalsrapporter, enligt 16 kap. 6–7 §§ VpmL. Samtidigt ställer de svenska börserna i sina regelverk upp krav på kvartalsrapportering för de noterade bolagen. Effekterna av ett avskaffande i nationell lagstiftning skulle därför vara i princip obefintliga, om kravet fortfarande skulle få kvarstå i börsernas regelverk. I framställningen förs därför en diskussion kring balansen mellan självreglering och lagstiftning på den svenska värdepappersmarknaden. Självreglering har traditionellt sett varit en viktig del av värdepappersmarknadens reglering och borde enligt mig förbli det, eftersom det är ett mer flexibelt instrument än lagstiftning och därmed kan anpassas snabbare efter den dynamiska och föränderliga värdepappersmarknaden. Däremot vore det fel, i min mening, om inte självregleringen också anpassade sig till EU-rätten, som har erkänt företräde i vår rättsordning. Syftena bakom ändringar inom EU-rätten skulle annars inte få önskad effekt för svenska börsbolag och den svenska marknaden.

Offentliga uppköpserbjudande utgör en viktig del av den moderna svenska samhällsekonomin. Ett företagsförvärv på aktiemarknaden genererar stora ekonomiska möjligheter och konsekvenser för de flesta intressenter såsom arbetstagare och aktieägare. Det är särskilt intressant med tanke på att aktiemarknaden präglas i mångt och mycket av självreglering. Det är således aktörerna på marknaden som etablerar lämpliga regler för vad som skall anses utgöra god sed. Denna sortens reglering är ett avsteg från Sveriges sedvanliga normbildning som vanligtvis utgörs av strukturerad lagstiftning. Det är sedermera intressant till vilken grad det är gynnsamt med en kombination av dels självreglering, dels lagstiftning. Det har anförts att aktiemarknaden är en komplicerad marknad som kräver denna sortens flexibilitet som självreglering medför. Denna framställning har inte ambitionen att strikt väga, å ena sidan lagstiftning som är en oundgänglig del av den moderna ekonomiska infrastrukturen, å andra sidan självreglering som är väl förankrat på aktiemarknaden. Däremot krävs det enligt min mening högre ställda krav på självregleringen för att uppnå en balans bland de olika intressegrupper som finns representerade på aktiemarknaden och därmed upprätthålla förtroendet för marknaden. Informationsgivning är en central del av aktiemarknaden. Med tanke på självregleringen, krävs att rättvis och korrekt information finns tillgänglig till samtliga aktörer under ett och samma tillfälle. Allt i enlighet för att bevara förtroendet. Däremot är due diligence-processen ett vedertaget avsteg från likabehandlingsprincipen som ett led i ett offentligt uppköpserbjudande. Det är brukligt att budgivaren företar en due diligence där denne har möjlighet att bilda sig en uppfattning huruvida målbolaget infriar de ställda förväntningarna och förhoppningarna med företagsförvärvet. Processen fungerar som ett verktyg för att allokera risker som är förknippade med detta stora åtagande samt avgör ofta om ett förvärv är för handen eller ej. Innan takeover-direktivet fanns inga särskilda regler för offentliga uppköpserbjudanden. För Sveriges vidkommande implementerades direktivet med dels självreglering, dels lagstiftning. 2 kapitlet 1 § lag om offentliga uppköpserbjudanden stipulerar numera att aktiebolag skall ”följa de regler som börsen har fastställt för sådana erbjudanden”. Det innebär bland annat att alla noterade aktiebolag har underkastat sig att följa NBK:s takeover-regler. Däremot är reglerna idag utformade aningen egendomliga när det angår due diligence-processen som ett led i ett offentligt uppköpserbjudande. Det föreligger enligt min mening oskäliga risker för budgivaren som är förknippade med ett offentligt uppköpserbjudande. Problematik uppstår då budgivaren väljer att inte lämna något bud på målbolaget efter en genomförd due diligence. Eftersom då bortfaller målbolagets skyldighet att informera marknaden om förhållandet som rimligen förväntas påverka värderingen av målbolagets aktie. Däremot kvarstår budgivarens skyldighet att varken avyttra eller förvärva aktier i målbolaget med anledning av att denne fått selektiv information som inte övriga marknaden tagit del av. Eftersom budgivaren numera innehar selektiv information, som skall offentliggöras om denne inte vill vara belastad med handelsförbud. Det innebär således att om budgivaren förvärvat aktier innan genomförd due diligence att denne inte kan avyttra aktierna. Det blir särskilt betungande i det fall att budgivaren genom en due diligence insett att dessa är övervärderade eller till och med värdelösa. Danmark och Storbritannien har däremot valt en annan implementering av direktivet. Enligt min åsikt borde Sverige blicka västerut och lära av det land som varit förfadern och utvecklaren av takeover-reglerna sedan 1960-talet, avseende offentliga uppköpserbjudanden. I min slutsats föreslår jag därmed en förändring till nuvarande takeover-regler.

<p>Offentliga uppköpserbjudande utgör en viktig del av den moderna svenska samhällsekonomin. Ett företagsförvärv på aktiemarknaden genererar stora ekonomiska möjligheter och konsekvenser för de flesta intressenter såsom arbetstagare och aktieägare.</p><p>Det är särskilt intressant med tanke på att aktiemarknaden präglas i mångt och mycket av självreglering. Det är således aktörerna på marknaden som etablerar lämpliga regler för vad som skall anses utgöra god sed. Denna sortens reglering är ett avsteg från Sveriges sedvanliga normbildning som vanligtvis utgörs av strukturerad lagstiftning. Det är sedermera intressant till vilken grad det är gynnsamt med en kombination av dels självreglering, dels lagstiftning. Det har anförts att aktiemarknaden är en komplicerad marknad som kräver denna sortens flexibilitet som självreglering medför. Denna framställning har inte ambitionen att strikt väga, å ena sidan lagstiftning som är en oundgänglig del av den moderna ekonomiska infrastrukturen, å andra sidan självreglering som är väl förankrat på aktiemarknaden. Däremot krävs det enligt min mening högre ställda krav på självregleringen för att uppnå en balans bland de olika intressegrupper som finns representerade på aktiemarknaden och därmed upprätthålla förtroendet för marknaden.</p><p>Informationsgivning är en central del av aktiemarknaden. Med tanke på självregleringen, krävs att rättvis och korrekt information finns tillgänglig till samtliga aktörer under ett och samma tillfälle. Allt i enlighet för att bevara förtroendet. Däremot är due diligence-processen ett vedertaget avsteg från likabehandlingsprincipen som ett led i ett offentligt uppköpserbjudande. Det är brukligt att budgivaren företar en due diligence där denne har möjlighet att bilda sig en uppfattning huruvida målbolaget infriar de ställda förväntningarna och förhoppningarna med företagsförvärvet. Processen fungerar som ett verktyg för att allokera risker som är förknippade med detta stora åtagande samt avgör ofta om ett förvärv är för handen eller ej.</p><p>Innan takeover-direktivet fanns inga särskilda regler för offentliga uppköpserbjudanden. För Sveriges vidkommande implementerades direktivet med dels självreglering, dels lagstiftning. 2 kapitlet 1 § lag om offentliga uppköpserbjudanden stipulerar numera att aktiebolag skall ”<em>följa de regler som börsen har fastställt för sådana erbjudanden”</em>. Det innebär bland annat att alla noterade aktiebolag har underkastat sig att följa NBK:s takeover-regler. Däremot är reglerna idag utformade aningen egendomliga när det angår due diligence-processen som ett led i ett offentligt uppköpserbjudande. Det föreligger enligt min mening oskäliga risker för budgivaren som är förknippade med ett offentligt uppköpserbjudande.</p><p>Problematik uppstår då budgivaren väljer att inte lämna något bud på målbolaget efter en genomförd due diligence. Eftersom då bortfaller målbolagets skyldighet att informera marknaden om förhållandet som <em>rimligen förväntas påverka värderingen av målbolagets aktie</em>. Däremot kvarstår budgivarens skyldighet att varken avyttra eller förvärva aktier i målbolaget med anledning av att denne fått selektiv information som inte övriga marknaden tagit del av. Eftersom budgivaren numera innehar selektiv information, som skall offentliggöras om denne inte vill vara belastad med handelsförbud. Det innebär således att om budgivaren förvärvat aktier innan genomförd due diligence att denne inte kan avyttra aktierna. Det blir särskilt betungande i det fall att budgivaren genom en due diligence insett att dessa är övervärderade eller till och med värdelösa. Danmark och Storbritannien har däremot valt en annan implementering av direktivet. Enligt min åsikt borde Sverige blicka västerut och lära av det land som varit förfadern och utvecklaren av takeover-reglerna sedan 1960-talet, avseende offentliga uppköpserbjudanden. I min slutsats föreslår jag därmed en förändring till nuvarande takeover-regler.</p>

Svenska noterade företag kan utöver den information de enligt regleringar måste redovisa även välja att presentera frivillig information. Forskning inom frivillig informationsgivning har tidigare fokuserat på årsredovisningar och studerat om det finns ett samband mellan företags karaktärsdrag och den mängd frivillig information som presenteras. Av den frivilliga informationen som företag väljer att presentera anses framåtblickande information vara en viktig del. Syftet med denna studie är att bidra med nya empiriska bevis för om det finns ett samband mellan företags karaktärsdrag och redovisning av frivillig framåtblickande information i kvartalsrapporter. Urvalet i studien består av 1078 kvartalsrapporter från svenska företag noterade på Nasdaq OMX Stockholm under perioden 2005 - 2013. Resultaten från regressionsanalysen visar att företagsstorlek förklarar i vilken utsträckning svenska noterade företag redovisar frivillig framåtblickande information medan studien inte lyckas påvisa signifikanta resultat för skuldsättningsgrad och ägarkoncentration.

Den svenska regleringen av regelbunden finansiell information återfinns i form av lag och självreglering och syftar till att säkerställa lika information till alla, ökat förtroende, ökad handelsaktivitet, ökad likviditet och långsiktig tillväxt på värdepappersmarknaden. Därtill syftar reglerna till en harmonisering på värdepappersområdet inom EU. På grund av de kostnader och den administrativa börda som kvartalsrapporter anses medföra för framförallt mindre företag, och på grund av de kortsiktiga investeringsstrategier rapporterna anses ge incitament till, har kraven på kvartalsrapporter i den svenska regleringen på senare år minskat. I förevarande uppsats besvaras frågan om ett avskaffat krav på kvartalsrapporter är ändamålsenligt utifrån ett samhällsekonomiskt nyttoperspektiv. Frågan besvaras genom analys av den svenska regleringen av offentliggörande av regelbunden finansiell information och av vilka konsekvenser ett avskaffat krav på kvartalsrapporter kan medföra. Vidare förs ett resonemang de lege ferenda om en ändamålsenlig reglerings utformning och innehåll. För att kunna dra slutsatser om hur företags rapportering påverkas av minskade krav på kvartalsrapporter genomförs dessutom en kvantitativ undersökning av kvartalrapporteringstrender och en kvalitativ undersökning av inställningen till kvartalsrapporter hos företag på Nasdaq Stockholm. Utifrån olika ekonomiska teorier om i vilken grad informationsgivning utjämnar informationsasymmetrier på värdepappersmarknaden, kan slutsatser dras om med vilken frekvens regelbunden finansiell information bör offentliggöras och hur omfattande informationen bör vara. Trots investerares oförmåga att processa information och handla rationellt, finns mycket som talar för att informationsgivning i form av kvartalsrapporter utjämnar informationsasymmetrier i viss mån. Kvartalsrapporter är vidare av betydelse på grund av den trygghet offentliggörandet ger investerare. En känsla av trygghet ökar förtroendet för marknaden, vilket är positivt för marknadens kvalité och likviditet. Därtill finns en risk för att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter minskar informationsgivningen från svenska aktiemarknadsbolag, vilket kan påverka effektiviteten på värdepappersmarknaden övervägande negativt. Denna risk tillsammans med kvartalsrapporters betydelse för en fungerande värdepappersmarknad, medför att ett avskaffat krav på kvartalsrapporter inte är ändamålsenligt. Resultaten av, de för uppsatsen genomförda undersökningarna, visar dock att företagen anser att dagens krav på kvartalsrapporters innehåll är för detaljerade för framförallt mindre företag och med hänsyn till investerares oförmåga att processa information. Krav på innehållet i kvartalsrapporter bör sålunda ställas relativt lågt för alla företag för att informationsgivningen ska kunna anpassas till företagens unika förutsättningar. Resultaten av undersökningarna visar även att det finns en vilja att fortsätta offentliggöra kvartalsrapporter, även i avsaknad av reglerade krav, vilket talar för att det inte är nödvändigt att ställa höga krav på innehållet i kvartalsrapporter. Regleringen bör fokusera på kvalité snarare än kvantitet. För att säkerställa tillräcklig information, förutsebarhet och objektivitet bör en reglering av offentliggörande av regelbunden finansiell information ha utgångspunkt i en allmänt utformad lag, där generella krav på regelbunden finansiell information stadgas. Krav på kvartalsrapporter och dess innehåll bör regleras av självreglering för att på bästa sätt kunna ändras i takt med den snabba utvecklingen på värdepappersområdet.

<p>Användarna av extern redovisning fokuserar på framtiden medan traditionell redovisning baseras på historiska data. Amerikanska undersökningar visar att analytiker efterfrågar mer icke-finansiell information för att kunna göra bättre prognoser. Företagens årsredovisningar fungerar idag som informationsbärare och är ett viktigt beslutsunderlag för analytiker. Syftet med uppsatsen är att beskriva de svenska förhållandena vad det gäller redovisad och efterfrågad icke-finansiell information. Genom att studera svenska årsredovisningar samt tillfråga analytiker hur de ställer sig till icke-finansiell information har vi besvarat följande frågor. Hur ser det ut i Sverige, redovisar företagen den information som efterfrågas av analytikerna? Hur utförlig är dagens redovisning av icke-finansiell information i de svenska företagen? Hur har utvecklingen sett ut de senaste åren vad det gäller icke-finansiell information?</p>

<p>Värdepappersmarknaden fyller en mycket central plats i vårt samhälle då många affärer görs där och betydande belopp omsätts. De marknader där man omsätter kapital och risk är indelade i aktiemarknad, kreditmarknad och derivatmarknad, varav fokus här ligger på aktiemarknaden. På denna marknad, som även kallas riskkapitalmarknaden, omsätts i första hand aktier, konvertibler och teckningsoptioner. Marknaden omgärdas av ett rikt regelverk som består av lagreglering, självreglering och etik. Syftet med dessa regler är att aktiemarknaden ska vara effektiv, likvid och god genomlyst samt att allmänheten ska kunna känna förtroende för den. Att välja att reglera marknaden med självreglering innebär att man bl.a. får, förutom ett regelverk skapat av experter, regler som p.g.a. dess flexibilitet lätt kan ändras och på så vis kan hänga med i marknadens snabba utveckling. Vidare innebär självregleringen högre normativa trösklar och sanktionerna kan ofta uppfattas som hårdare då företagen spelar med sitt god rykte som insats. Just genom detta faktum kan man se att etiken spelar en stor roll för att de ska följa reglerna. Lagstiftningen innebär en viss auktoritet men med för mycket lagregler tenderar marknaden att bli trög och ha svårt att följa utvecklingen. Dock kan man se idag, efter tidigare års avreglering, en tendens till ökad lagstiftning. Detta visas genom EG-direktiven som i Sverige implementeras genom just lagstiftning. Lagstiftningen och självreglering fyller lite olika funktioner då den förra ska bilda en ram som den senare sedan ska fylla ut, men de har båda alltid portalbestämmelserna som grund. Slutsatsen är att båda regleringsformerna behövs och man bör sträva efter att nå en slags gyllene medelväg; en god fördelning mellan de båda. Takeover-området är ett exempel på område där lagstiftningen fått mer utrymme då lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (LUA) tillkom genom implementering av takeover-direktivet förra året. Dock är självregleringen fortfarande mycket central på området, vilket den är genom noteringsavtalet och takeover-reglerna. Dessa reglerar dels den allmänna informationsskyldigheten, dels informationsgivningen vid offentliga uppköp. Överlag kan man se att hårda krav har uppställts på informationsgivning på marknaden, detta i syfte att alla ska få tillgång till kurspåverkande information samtidigt för att sedan kunna besluta om eventuell investering. Trots denna grundregel har undantag uppställts, nämligen regler om selektiv informationsgivning. Genom dessa bestämmelser är det möjligt att under due diligence-undersökningar vid offentliga uppköp lämna information selektivt till budgivaren. All selektiv informationsgivning innebär risk för att de som delges den icke offentliggjorda</p><p>informationen kan utnyttja den för egen vinning genom handel på marknaden. För att minska dessa risker bör parterna underteckna ett letter of intent samt sekretessavtal med hårda sanktioner. Därtill bör man tänka på att låta begränsa den skara som ska delges informationen</p><p>samt även låta undersökningen begränsas och skyndas på så mycket det går. Därtill bör styrelsen vara den som beslutar om att tillåta undersökningen då deras agerande vilar på en lojalitetsplikt för bolaget och dess aktieägare.</p><p>Då antalet företagsförvärv genom offentliga uppköpserbjudanden har ökat de senaste åren, har också intresset för att genomföra due diligence-undersökningar gjort det. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en absolut plikt att låta undersöka företaget innan köp. Även om en absolut plikt inte finns talar dock mycket för att man bör låta genomföra en undersökning. Detta med tanke på de köprättsliga reglerna, vissa aktiebolagsrättsliga regler samt att man som köpare hamnar i ett bättre förhandlingsläge om man vet precis vad det är man får. För att aktörerna ska följa alla marknadens regler har vissa sanktioner satts upp, bl.a. kan de börsmedlemmar som bryter mot reglerna få en varning, vite eller i värsta fall avnoteras. Prövningen görs av börsens disciplinnämnd. Här kan man återigen se den starka verkan etiken har som sanktionsmedel; för att företagen ska kunna upprätthålla sitt goda renommé är ofta steget till att överträda reglerna högt.</p>

Värdepappersmarknaden fyller en mycket central plats i vårt samhälle då många affärer görs där och betydande belopp omsätts. De marknader där man omsätter kapital och risk är indelade i aktiemarknad, kreditmarknad och derivatmarknad, varav fokus här ligger på aktiemarknaden. På denna marknad, som även kallas riskkapitalmarknaden, omsätts i första hand aktier, konvertibler och teckningsoptioner. Marknaden omgärdas av ett rikt regelverk som består av lagreglering, självreglering och etik. Syftet med dessa regler är att aktiemarknaden ska vara effektiv, likvid och god genomlyst samt att allmänheten ska kunna känna förtroende för den. Att välja att reglera marknaden med självreglering innebär att man bl.a. får, förutom ett regelverk skapat av experter, regler som p.g.a. dess flexibilitet lätt kan ändras och på så vis kan hänga med i marknadens snabba utveckling. Vidare innebär självregleringen högre normativa trösklar och sanktionerna kan ofta uppfattas som hårdare då företagen spelar med sitt god rykte som insats. Just genom detta faktum kan man se att etiken spelar en stor roll för att de ska följa reglerna. Lagstiftningen innebär en viss auktoritet men med för mycket lagregler tenderar marknaden att bli trög och ha svårt att följa utvecklingen. Dock kan man se idag, efter tidigare års avreglering, en tendens till ökad lagstiftning. Detta visas genom EG-direktiven som i Sverige implementeras genom just lagstiftning. Lagstiftningen och självreglering fyller lite olika funktioner då den förra ska bilda en ram som den senare sedan ska fylla ut, men de har båda alltid portalbestämmelserna som grund. Slutsatsen är att båda regleringsformerna behövs och man bör sträva efter att nå en slags gyllene medelväg; en god fördelning mellan de båda. Takeover-området är ett exempel på område där lagstiftningen fått mer utrymme då lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (LUA) tillkom genom implementering av takeover-direktivet förra året. Dock är självregleringen fortfarande mycket central på området, vilket den är genom noteringsavtalet och takeover-reglerna. Dessa reglerar dels den allmänna informationsskyldigheten, dels informationsgivningen vid offentliga uppköp. Överlag kan man se att hårda krav har uppställts på informationsgivning på marknaden, detta i syfte att alla ska få tillgång till kurspåverkande information samtidigt för att sedan kunna besluta om eventuell investering. Trots denna grundregel har undantag uppställts, nämligen regler om selektiv informationsgivning. Genom dessa bestämmelser är det möjligt att under due diligence-undersökningar vid offentliga uppköp lämna information selektivt till budgivaren. All selektiv informationsgivning innebär risk för att de som delges den icke offentliggjorda informationen kan utnyttja den för egen vinning genom handel på marknaden. För att minska dessa risker bör parterna underteckna ett letter of intent samt sekretessavtal med hårda sanktioner. Därtill bör man tänka på att låta begränsa den skara som ska delges informationen samt även låta undersökningen begränsas och skyndas på så mycket det går. Därtill bör styrelsen vara den som beslutar om att tillåta undersökningen då deras agerande vilar på en lojalitetsplikt för bolaget och dess aktieägare. Då antalet företagsförvärv genom offentliga uppköpserbjudanden har ökat de senaste åren, har också intresset för att genomföra due diligence-undersökningar gjort det. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en absolut plikt att låta undersöka företaget innan köp. Även om en absolut plikt inte finns talar dock mycket för att man bör låta genomföra en undersökning. Detta med tanke på de köprättsliga reglerna, vissa aktiebolagsrättsliga regler samt att man som köpare hamnar i ett bättre förhandlingsläge om man vet precis vad det är man får. För att aktörerna ska följa alla marknadens regler har vissa sanktioner satts upp, bl.a. kan de börsmedlemmar som bryter mot reglerna få en varning, vite eller i värsta fall avnoteras. Prövningen görs av börsens disciplinnämnd. Här kan man återigen se den starka verkan etiken har som sanktionsmedel; för att företagen ska kunna upprätthålla sitt goda renommé är ofta steget till att överträda reglerna högt.