Bakgrund: Tidigare studier har visat på risker för patienterna under de interhospitala transporterna samt att kravet på medföljande vårdpersonal är stort. Antalet interhospitala transporter är något som har ökat i antal då patienter måste transporteras till sjukhus med specialiserad diagnostik och specifik behandling, så kallad rikssjukvård. Syfte: Studiens syfte var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av arbetet med interhospitala transporter. Metod: Studien är en kvalitativ studie där åtta anestesisjuksköterskor deltog i semistrukturerade intervjuer som sedan analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen gav sex kategorier och fjorton underkategorier som beskriver anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta med interhospitala transporter. Kategorierna är: Att vara förberedd och få rätt information vid hämtning av patient; Att samarbeta med andra yrkesgrupper; Att ha eller inte ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter; Att arbetet väcker känslor; Att arbeta i en miljö som medför dålig ergonomi och störningar; Anestesisjuksköterskans upplevelser av arbetstider och rutiner. Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie upplevde att förberedelserna av patienten innan avtransport påverkades negativt av bristande kommunikation och en rörig miljö. Slutsats: När svårt sjuka eller kritiskt sjuka patienter hämtas av anestesisjuksköterskan för transport till annan behandling på annat sjukhus är det mycket viktigt att förbereda transporten och patienten noga. En väl genomförd förberedelse ansågs av anestesisjuksköterskorna ge en lugnare transport och minskar på problem samt ger en bättre patientsäkerhet. Kommunikationen ansågs ibland som bristfällig och den rutin som fanns som stöd fungerade dåligt. Genom att följa befintliga rutiner skulle eventuella brister i förberedelserna kunna lindras för anestesisjuksköterskan.

Sammanfattning Bakgrund: Anestesisjuksköterskan har omvårdnadsansvaret för patienter under sekundärtransport i Sverige och har därför en viktig roll. Nuvarande forskning beskriver att anestesisjuksköterskor upplever bristande kommunikation och svårigheter med att vårda i ambulans. Forskning som belyser just anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport är sparsam och därmed önskvärd. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport. Metod: Studien genomfördes med en beskrivande design och kvalitativ ansats. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med tio anestesisjuksköterskor på två sjukhus i Mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys tillämpades för att transkribera och analysera intervjuerna. Resultat: Studiens resultat delades in i fyra olika kategorier, Att vara steget före, Yrkesroll och ansvarsförhållanden, Att vårda under specifika omständigheter och Teamarbete samt åtta underkategorier. Dessa underkategorier var; Att ha en handlingsplan, Att vara förberedd, Ansvar och personlig utveckling, Yrkeserfarenhet och kompetens, Att vårda unga patienter, Att vårda i ambulans, Stöd från kollegor samt Kommunikation och information. Slutsats: Att ha en handlingsplan, tidigare yrkeserfarenhet, kommunikation samt stöd från kollegor var faktorer som påverkade anestesisjuksköterskornas upplevelser av att vårda patienter under sekundärtransport. Dessa faktorer var avgörande för om anestesisjuksköterskorna upplevde vårdandet som positivt eller negativt. Studiens resultat tyder på behov av tydliga rutiner samt gemensamma utbildningstillfällen för alla involverade yrkesgrupper. Nyckelord: anestesisjuksköterska, sekundärtransport, upplevelser / Abstract Background: The nurse anesthetist is responsible for the patient care during interhospital transport in Sweden and therefore has an important role. Current research describes how nurse anesthetists’ often experience difficulties in their work, in the forms of inadequate communication and the challenges of out-of-hospital patient care. When it comes to nurse anesthetists’ experiences of patient care, however, there is a lack of research in the area of interhospital transport, which thus deserves further attention. Purpose: The purpose of the study was to describe nurse anesthetists’ experiences of caring for patients during interhospital transports. Method: The study was conducted according to a descriptive design using a qualitative approach. Semi-structured interviews were conducted with ten nurse anesthetists’ at two hospitals located in the middle part of Sweden to collect data. A qualitative content analysis was used to transcribe and analyze the interviews. Result: The study results were divided into four categories: To be one step ahead, Profession and responsibility, Patient care during specific circumstances and Teamwork with eight subcategories. These subcategories were; To have a plan of action, To be prepared, Responsibility and personal development, Work experience and competence, To care for young patients, Patient care in ambulance, Support from colleagues and Communication and information. Conclusion: To have a plan of action, previous work experience, communication and support from colleagues were factors that affected the nurse anesthetists’ experiences of caring for patients during interhospital transport. These factors were decisive for whether the nurse anesthetists’ experienced caring as positive or negative. The study results indicate that there is a need for clear routines as well as team-based training sessions for every professional involved within interhospital transport. Keywords: experiences, interhospital transport, nurse anesthetist

Bakgrund: Interhospital transport [IHT] ökar inom intensivvården i Sverige. Framför allt på grund av att patienterna har ett komplext sjukdomstillstånd som kräver högspecialiserad vård men även på grund av resurs- och vårdplatsbrist. Intensivvårdssjuksköterskan ska identifiera problem och risker i förväg samt förbereda en handlingsplan utifrån oförutsedda händelser som påverkar omvårdnaden och patientsäkerheten hos den intuberade patienten. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att förberedelse en intuberad patient inför interhospital transport. Metod: En intervjustudie av kvalitativ metod med induktiv ansats. Tio intervjuer genomfördes och analyserades. Analysen genomfördes utifrån Graneheim och Lundmans innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorier sammanställdes som beskriver intensivvårdssjuksköterskans erfarenhet av att förbereda en intuberad patient inför IHT. Kategorierna var: Erfarenhet ger kunskap, Teamarbete skapar överblick och En utmanade arbetssituation. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskans förberedelser av en intuberad patient inför IHT är en komplicerad situation och förutsätter ett gott samarbete. Erfarenheten hos intensivvårdssjuksköterskan har en stor betydelse för förberedelserna. Genom ökad erfarenhet hos intensivvårdssjuksköterskan växer egna strategier fram. Dock är den intuberade patientens tillstånd dynamiskt vilket kan leda till oförutsedda händelser. Nyexaminerade intensivvårdssjuksköterskor behöver stöttning och riktlinjer/checklistor som verktyg i sitt arbete samt kontinuerlig träning för att utveckla och upprätthålla kompetens. / Introduction: Interhospital transport [IHT] is increasing in critical care in Sweden. Mainly because the patients have a complex medical condition that requires highly specialized care, but also because of a lack of resources and care places. The critical care nurse must identify problems and risks in advance and prepare an actionplan based on unforeseen events that affect the care and patient safety of the intubated patient. Aim: To describe the critical care nurse's experience of preparing an intubated patient for interhospital transport. Method: An interview study of a qualitative method with an inductive approach. Ten interviews were conducted and analyzed. The analysis was carried out based on Graneheim and Lundman's content analysis. Result: Four main categories were compiled that describe the critical care nurse's experience of preparing an intubated patient for IHT. The categories were: Experience gives knowledge, Teamwork creates an overview, and A challenging work situation. Conclusion: Our conclusion is that the critical care nurse's preparation for IHT of an intubated patient is a team effort and a complicated situation. The experience of the critical care nurse is of great importance for the preparations. Through increased experience for the critical care nurse, own strategies develop. However, the intubated patient clinical condition is dynamic, which can lead to unpredictable events. Newly graduated critical care nurses need support and guidelines/checklists as tools in their work as well as continuous training to develop and maintain competence.

Interhospitala överföringar har ökat de senaste åren och tidigare forskning har fokuserat på transportfasen utifrån olika perspektiv. Det saknas däremot forskning kring intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att ta emot och vårda patienter efter interhospital överföring, därför valde vi att fokusera på detta ämne. Syftet med studien är att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av vårdandet av patienter efter en interhospital överföring. En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Nio specialistsjuksköterskor inom intensivvård med erfarenhet av att vårda patienter efter interhospitala överföringar intervjuades. Dataanalysen är baserad på kvalitativ innehållsanalys och resulterade i åtta subteman och tre teman: Upplevelse av kontroll, Upplevelse av ambivalens kring överföringar, Upplevelse av samhörighet med andra. Det upplevs positivt att ta emot och vårda patienter efter interhospital transport när det finns möjlighet till förberedelse, både praktiskt och mentalt. Samma känsla infinner sig när mötet med patienten och anhöriga blir bra och när samarbetet på avdelningen och mellan enheterna är tillfredställande. Dock upplevs viss stress om det finns brister i dokumentation och informationsöverföring eller om mottagandet av patienten och dess närstående känns otillräckligt. Resultatet illustrerar komplexiteten av mottagandet efter överföring och betonar vikten av en bra överlämning. Utvecklingsområden finns såsom enhetliga journalsystem mellan regioner och att undvika interhospitala överföringar på grund av resursbrist. / Interhospital transfers have increased in number over the last years and at this point there is a good amount of research focussed on the transport phase of transfers that even includes different perspectives. There is, however, a lack of research concerned with the aftermath of a patient transfer such as taking over and caring for the patient. We therefore decided to make this the focus of our study. The aim of this study was to investigate the experience of critical nurses of caring for patients after interhospital transfer. We conducted a qualitative interview study where we interviewed nine critical care nurses from two mid-level general intensive care units. Data analysis was performed using qualitative content analysis. This resulted in 8 sub-themes and 3 main themes: Experience of control, Ambivalence regarding transfers and Experiencing fellowship. The result demonstrates that critical care nurses have a positive experience of receiving and caring for patients after interhospital transfer given that they had to opportunity to be mentally and practically prepared. Meeting the patient and their family members also generates a positive experience when the cooperation and information transfer between units has been satisfactory. Critical care nurses experience stress when they perceive threats to patient safety such as incomplete transfer of information or documentation or when the encounter with the patient and their family members was marked by problems. The result shows the complexity of taking over patients after transfer and the importance of a high-quality patient handover. Areas of improvement for transfers are seen by introducing a unified national medical record system and avoiding interhospital transfers due to lack of resources.

Ett barn kräver mer stöd och förståelse för vad som kommer att ske. En interhospital överföring innebär ett byte av miljö vilket kan upplevas hotfullt för barnet. Miljön är oförutsägbar och vårdpersonal kan uppleva ensamhet om känslan av gemenskap uteblir. Här finns ett behov av trygghet som kan uppnås genom samverkan med kollegor, planering och kunskap. Syftet var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelse av att vårda barn under interhospital överföring. Studien är gjord med kvalitativ forskningsmetod och data är analyserat med kvalitativ innehållsanalys. Sex anestesisjuksköterskor med erfarenhet av interhospital överföring av barn har intervjuats i öppna intervjuer. Semistrukturerade frågeställningar har använts. Det upplevs att en extra skärpa krävs vid vård av barn under interhospital överföring då barn inte har lika mycket reserver som vuxna och läkemedelsdoser samt vitala parametrar varierar med barnets vikt och ålder. Vikten av att vara förberedd på det oförberedda samt att noga planera inför resan framkommer. Erfarenhet påverkar vårdarens förmåga att delegera arbete och speglar hur vårdaren löser olika situationer som upp kommer.Det påverkar även anestesisjuksköterskan syn på ambulanspersonalen. Erfarenhet av att vårda barn ger deltagarna en stark känsla av trygghet. Vårdpersonalen har ett behov av trygghet för att kunna ge en godvård. Det skiljer sig mellan deltagarna beroende på om de upplever en gemenskap med den andra vårdpersonalen under transporten. Gemenskap bildar en trygghet i vårdandet men anestesisjuksköterskan kan fortfarande uppleva en känsla av utsatthet eller ensamhet i vårdandet av ett barn. Föräldrar är barnens trygghet.

Introduktion: Antalet interhospitala transporter med intuberad patient eller där intubationsberedskap krävs ökar i Sverige och internationellt. Detta betyder att specialistsjuksköterskan i större grad kommer att få ansvara för dessa transporter. Studier visar att specialistsjuksköterskan kan uppleva sig utelämnad, tappa kontrollen, jobba i en ovan miljö och även känna en känsla av oro. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter av betydelsefulla strategier för en patientsäker interhospital transport med intuberad patient eller där intubationsberedskap krävs. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ ansats där tolv semistrukturerade intervjuer med retrospektiv ansats genomfördes. Intervjuerna transkriberades ordagrant och data analyserades enligt Critical Incident Technique. Resultat: Fem slutkategorier med övergripande strategier för en säker interhospital transport identifierades: att kontrollera och behärska utrustningen samt de läkemedel som används, att förbereda sig genom att bilda sig en uppfattning och identifiera risker och problem i förväg, att stabilisera patienten och optimera förutsättningarna innan avfärd för en säker transport, att ha en plan för oförutsedda händelser och att vara vaksam på förändringar under transporten samt att inse sina begränsningar och begära förstärkning. Slutsats: Det finns flera viktiga strategier som bidrar till en ökad patientsäkerhet under interhospitala transporter, bland annat noggrann förberedelse och planering. Dessa strategier bidrar med kunskap och lärdomar till verksamma specialistsjuksköterskor och ger mindre erfarna specialistsjuksköterskor en viktig grund att stå på. Studiens mycket konkreta och praktiska strategier kan användas som en grund när rutiner och checklistor till interhospitala transporter tas fram.

Introduktion: Interhospital transport innebär att en patient måste förflyttas mellan två sjukhus i en ambulans på grund av en mer specialiserad vård och/eller en viss behandling. Under dessa transporter kan det krävas, förutom prehospital personal, en anestesisjuksköterska. Tidigare studier har visat att anestesisjuksköterskan under dessa transporter ställs inför stressfulla situationer. Bland annat att arbeta i en annorlunda miljö och med utrustning de inte var vana med vilket kunde ge upphov till känslor som oro, stress och ensamhet. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av att vårda kritiskt sjuka patienter under interhospitala transporter. Metod: Studien genomfördes med induktivt förhållningssätt och en kvalitativ ansats. Data samlades in genom åtta semistrukturerade intervjuer där fyra genomfördes på ett sjukhus i norra Sverige och de resterande fyra i södra. För transkription och analys av intervjuerna tillämpades en kvalitativ innehållsanalys med en manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i följande sex kategorier att få besked att man ska åka på transport ger blandade känslor, att transporter av barn och vakna patienter känns svårare, att stöd och samarbete före under och efter transport är avgörande för att känna sig trygg, att det är utmanande att vårda i en annorlunda miljö, att känna sig otillräcklig och ensam med ett stort ansvar och att riktlinjer och återkommande utbildning är viktigt för en god handlingsberedskap. Slutsats: Vid interhospitala transporter upplevde anestesisjuksköterskor en otrygghet på grund av en ovan arbetsmiljö och ensamarbete, men det framkom även att dessa transporter kunde vara utmanande och spännande. Det fanns en stor önskan av att utbildning och inskolning skulle prioriteras för att skapa mer erfarenhet och kompetens i sin yrkesroll inom interhospitala transporter.

Bakgrund: Interhospitala transporter ökar årligen inom Sverige. För att en interhospital transport skall utföras med god vårdkvalitet ställs höga krav på samarbete mellan de olika professionerna. Ett väl fungerande team underlättar arbetet och leder till ökad trygghet hos personalen vilket troligen kommer att påverka den vård patienten får. Det finns emellertid begränsad kunskap om hur teamarbetet fungerar vid interhospitala transporter och vad personalen har för erfarenhet av det.   Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesi- och ambulanssjuksköterskors erfarenheter av teamarbetet vid interhospitala transporter.   Metod: Studien utfördes med en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomfördes med tolv anestesi- och ambulanssjuksköterskor vid två olika regioner i södra Sverige under våren 2017. Analysen företogs med en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004).   Resultat: Resultatet redovisas i fyra kategorier med underkategorier. Erfarenheterna tyder på ett överlag välfungerande teamarbete vid de interhospitala transporterna. Kommunikation, ansvarsfördelning och tidigare erfarenheter uppfattades påverka samarbetet samt den vård som patienten fick. Relationerna i teamet samt attityder hos teammedlemmarna innebär en utmaning för synergin i teamet.   Slutsats: Ett välfungerande teamarbete utgörs av tydlig kommunikation, relationerna i teamet samt grundlig kompetens vilket framkallar en trygghet i teamet. Erfarenheterna av samarbetet vid interhospitala transporter är bra samtidigt som det finns ett behov och en vilja till förbättring. / Background : The interhospitala transports of intensive care patients is increasing every year in Sweden. To make sure that the transport between the various units are- performed to the highest possible level of care it is vital that a high standard of co-operation is performed with all professionals involved. Well organized teamwork eases the workload and helps to give a feeling of security with all staff involved which is then likely to positively affect the care of the patient in focus. However there is still a limited knowledge about how a well functioned teamwork is interpreted between all parts involved in transportation of intensive care patients. Purpose: The purpose with this study was to describe the Nurse anesthetists and Ambulance nurses experiences of teamwork at interhospitala transports. Method: This study was implemented with a qualitative method where semi-structured interviews took place with 12 Nurse anesthetists or Ambulance nurses in two different regions in the south of Sweden during the spring of 2017. The analysis was completed with a qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004). Result: The result is presented in four categories. The experiences of those involved gave an interpretation of a mainly well-functioning teamwork. However communication, division of responsibilities and competence are main factors with recurring issues which was perceived to affect the cooperation of all professions involved and of course the treatment that the patients receive. The relations in the team as well as the attitudes of the team members funds challenges for the synergy in the team. Conclusion : A well functioning teamwork is built from clear communication, relations in the team and thorough expertise which will lead to a feeling of safety in the team. The experiences of the cooperation in interhospital transports are good, at the same time as there is a need and a will to make improvements.