Medlemskapet i EU har fått effekter på den direkta beskattningens område då internrättsliga skatteregler måste utformas i enlighet med EUF-fördraget. Icke-bosatta som tillfälligt arbetar i Sverige beskattas enligt en definitiv källskatt i SINK eller A-SINK. Beskattning sker på bruttoinkomsten, kostnadsavdrag medges inte. Vidare medges inte heller avdrag som är kopplade till den skattskyldiges personliga förhållanden. Mot bakgrund av EUDs praxis fastställdes SINK och A-SINK vara oförenliga med de fria rörligheterna i fördraget. Oförenligheten bestod i den diskriminering som uppstod då en icke-bosatt beskattades hårdare än en bosatt person i motsvarande situation. Genom att i SINK och A-SINK införa en möjlighet för den icke-bosatta att bli undantagen beskattning enligt respektive lag för att istället bli beskattad enligt IL, var lagstiftarens uppfattning att den fastställda diskrimineringen neutraliserades. I mars 2010 meddelade EUD dom i C-440/08 Gielen. I målet fastställdes att en valmöjlighet inte neutraliserar en diskriminering. Den intressanta frågan är huruvida SINK och A-SINK, mot bakgrund av Gielen, anses utgöra diskriminering av icke bosatta, då kostnadsavdrag och personliga avdrag inte medges. Mer generellt kan frågan ställas om möjligheten att välja behandling innebär att icke-bosatta inte längre diskrimineras.   Enligt författaren utgör SINK och A-SINK en diskriminering av icke-bosatta då valmöjligheten inte är tillräcklig för att åtgärda den oförenlighet som tidigare fastställdes. Författaren anser att lagstiftaren, i detta avseende, har missuppfattat principen om likabehandling med följden att SINK och A-SINK står inför en ytterligare EU-anpassning. Möjligen har den definitiva källskatten i SINK och A-SINK spelat ut sin rätt.

För att locka till sig kvalificerad utländsk arbetskraft inför allt fler länder inom EU en mer förmånligare beskattning för denna typ av arbetstagare. Sverige införde en sådan beskattning år 2001 vilket innebär att experter, forskare eller nyckelpersoner som kommer till Sverige för att arbeta under en period kortare än 5 år endast beskattas på 75 procent av sin lön och annan ersättning. För att kunna erhålla denna förmånligare beskattning ska arbetsgivaren vara ett svenskt bolag eller ett utländskt bolag med fast driftställe i Sverige och arbetsgivaren definieras som den som betalar ut ersättningen till arbetstagaren. Utformning har lett till att utbetalningar från ett utländskt bolag beskattas högre än en objektivt jämförbar utbetalning som kommer från ett svenskt bolag. En sådan situation är ej tillåten enligt de grundläggande principerna om fri rörlighet inom EU. Författaren konstaterar i framställningen att utformningen av arbetsgivarbegreppet utgör en indirekt diskriminerande restriktion av den fria rörligheten av kapital. Detta då det föreligger en objektivt jämförbar situation och ersättningen som betalas ut fattas av sämre villkor om den kommer från ett utländskt bolag respektive ett svenskt bolag. En indirekt diskriminerande restriktion kan i vissa fall rättfärdigas genom rule of reason. EU-domstolen har dömt liknande fall där nationella lagstiftningar har ansetts utgöra restriktioner av den fria rörligheten av kapital. De nationella domstolarna har åberopat att deras lagstiftning syftar till att upprätthålla skattesystems inre sammanhang. Författaren prövade den svenska förmånsbeskattningen mot denna rättfärdigandegrund och fastslog att det inte förelåg ett sådant direkt samband mellan skatteförlusten som uppstår vid ett beviljande av avdrag och den skatteintäkt som kan kompensera för denna förlust. Arbetsgivarbegreppet i det svenska expertskattereglerna utgör således en otillåten restriktion av den fria rörligheten av kapital.

The aim of this paper is to investigate if it is compatible with the free movement of capital (Article 63 TFEU) to levy a withholding tax on Swedish-sourced dividends paid to non-EU investment funds with legal personality (in the paper referred to as investment companies). This question is of relevance since several Swedish intermediaries do not pay any income tax on dividends, either due to a formal tax exemption or to de facto practice. As such, it is clear from CJEU case law that non-EU investment companies should also be exempt from withholding tax on dividends, provided that they are in an objectively comparable situation with any of these Swedish entities and that no justification ground is applicable.   The conclusion of the thesis is that there are indications of that the current Swedish lower court practice, which is to deny comparability between non-EU investment companies and Swedish tax-exempt investment funds with reference to that the foreign entities have a different legal form, is contrary to EU law. Alternatively, it is possible to find discriminatory treatment when comparing the dividend tax treatment of a non-EU investment company with the dividend tax treatment of a Swedish fiscal investment enterprise (investmentföretag). For this reason, it is welcome that leave to appeal was recently granted by the Supreme Administrative Court of Sweden in one of the lower court cases dealing with this issue.