Andelen utrikes födda utgör en allt större del av Sveriges befolkning. Många av dem kommer från länder utanför EU/EES, dvs. tredje land, och har en akademisk utbildning från sitt hemland. Det har visat sig problematiskt för dessa människor att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden i linje med deras utbildning och problematiken är särskilt utmärkande inom reglerade yrkesgrupper. Tandläkare är ett reglerat yrke och personer som flyttar till Sverige, med en tandläkarexamen från ett tredje land, måste därför genomgå prövning och komplettering av sin kompetens för att erhålla svensk legitimation. Idag är efterfrågan på tandläkare större än tillgången i Sverige men trots detta tenderar kompetensen att bli outnyttjad. Syftet med studien var därför att analysera och kartlägga arbetstagares erfarenheter av att ha fått sin tandläkarkompetens, från tredje land, prövad och kompletterad. Med en kvalitativ ansats och ur ett arbetstagarperspektiv har åtta intervjuer genomförts. Enligt dessa tandläkare var de största svårigheterna med att erhålla svensk tandläkarlegitimation en bristande svenskundervisning, bristande information samt bristande ekonomiskt stöd.

Sammanfattning  Det finns idag flera exempel på att utländska privatpersoner förvärvar fastigheter som är av strategisk betydelse för den nationella säkerheten. I skrivande stund finns det trots detta ingen lagstiftning inom svensk rätt som gör det möjligt att förbjuda fastighetsförvärv när förvärvet utgör en nationell säkerhetsrisk. Syftet med denna uppsats är därför delvis att utreda bakgrunden till det rådande rättsläget, varför det anses finnas ett behov av en skyddsreglering som begränsar utländska fastighetsförvärvare utom EU/EES-samarbetet och vilka rättsliga hinder som begränsar möjligheterna att utforma en skyddsreglering.  Mina slutsatser från arbetet är att det redan på 1800-talet ansågs finnas ett behov av att kontrollera utländskt ägande av fast egendom varpå det stiftades regler mot det som sedan existerade fram till det svenska inträdet i EU. Därefter har det inte funnits någon reglering av anfört slag. Säkerhetsläget har dock på senare år försämrats vilket har medfört att det återigen anses finnas ett behov av en skyddsreglering. Det underliggande behovet grundar sig i faktumet att det finns fientliga aktörer som bedriver verksamhet för att underminera andra länders suveränitet och försvarsförmåga.  För att kunna implementera en skyddsreglering av anfört slag finns det begränsningar såväl internationellt som nationellt. Det primära hindret för införandet av en skyddslagstiftning är enligt mina efterforskningar i EU-rätten och närmare bestämt det skydd som den fria rörligheten för kapital ställer upp för tredje land. Vid en komparativ jämförelse av olika länders skyddsreglering i Sveriges närhet framgår att det vanligaste utformningen på skyddsregleringen är ett tillstånds- och registreringsförfarande för fastighetsförvärv av medborgare utom EU/EES. Baserat på den komparativa jämförelsen samt utifrån andra beaktansvärda faktorer för regleringen summeras mitt resonemang till att ett införande av en skyddsreglering inte är en komplett åtgärd för att komma underfund med fientliga aktörer. Däremot är en skyddsreglering enligt mina slutsatser ett behövligt verktyg för att kunna stävja och begränsa möjligheterna att kunna förvärva fast egendom i fientligt syfte.

The ongoing Covid-19 pandemic has led to society being forced to switch to a digital presence, where physical meetings have been replaced by digital ones. For universities, this has meant that teaching and examinations have taken place through a special installation of the video conferencing service Zoom. Zoom is offered in a so-called on-premises installation which largely runs on private servers or instance, in Denmark. NORDUnet and Sunet are the providers of the special installation which has been given the “Sunet E-meeting”. For the service to work, personal data is processed. This data includes names and e-mail addresses, but also meeting data, gathered by the camera and audio feed, and IP-addresses. All personal data should be processed on the private instance according to the service description. To connect to the service, various options are provided, including installing a client provided by Zoom on a computer or smartphone. Another way to connect that does not require any installation is through a web client, also provided by Zoom.  One of Sweden’s universities recently discovered that a student who joined the meeting via the web client was connected to a public Zoom data center in the United States. Through network analyzes and the study below, it turns out that the web client is a form of exception in the service where traffic does not go directly to the private cloud. Instead, the traffic goes via Zoom's public cloud where traffic is at risk of going to various data centers both outside and within the European Union. This study of the service is based on the data protection legislation. Questions concerning the division of roles and responsibilities between the data controller and the processor, security concerns, the use personal data, processing, and third-country transfers has been done.  Following the Schrems II judgment, where the European Court of Justice ruled that the United States does not have an adequate level of protection regarding the protection of individuals' personal data, the possibilities of transferring personal data to the country were limited. Determining whether the usage of the cloud service means that personal data is transferred to the United States or not is therefore of great importance. This study concludes that a third country transfer has occurred at least once, which is not compatible within the data protection regulation. The study also shows the importance of knowledge of the service being used both by the controller and processor to ensure correct processing of the data.

The introduction of algorithms has for companies led to new ways of marketing themselves. However, access to personal data is needed for a company to successfully use an algorithm, which means companies can trade with our personal data. Personal data is therefore no longer used solely for nonprofit purposes but has rather acquired a financial value. This has led to new challenges in terms of third country transfer of personal data, which requires legislation that can effectively protect personal data. Within the EU, the General Data Protection Legislation (GDPR) regulates how personal data can be transferred to a third country. Article 45 GDPR, which contains the first requirement for third country transfers, states that transfers are only permitted based on an adequacy decision issued by the Commission. On the basis, inter alia, of the annulment of the Safe Harbor decision, by the European Court of Justice, and the criticism that has been addressed towards the Privacy Shield decision, questions are raised if there are reason for companies to make third country transfers based on the alternative provisions in article 46 and article 49 GDPR. The aim of this thesis is to examine the possibilities of making third country transfers according to articles 45, 46 and 49 GDPR by making a comparison that has been made from an individual- and company perspective. The research questions have been focused on the content of the adequacy decisions concerning USA, Switzerland, Canada, Israel and Japan, a review of the legal basis for third country transfers stated in articles 46 and 49 GDPR, as well as benefits and drawbacks with applying the grounds set forth in articles 46 and 49 GDPR rather than applying an adequacy decision pursuant to article 45 GDPR. In conclusion, it may be noted that the adequacy decisions that have been discussed leave room for doubt in relation to the level of protection that is guaranteed in the GDPR. This gives reason for companies to consider application of article 46 and article 49 GDPR. There are several benefits and drawbacks with such considerations including the size of the company and its financial recourses affecting which appropriate safeguard in article 46 GDPR is the most suitable safeguard to use. Furthermore, the derogations in article 49 GDPR may, in theory and in practice, be very difficult to apply instead of article 45 and article 46 GDPR since the derogations focuses on specific situations and must be used restrictively. The findings in this thesis however leads to the conclusion that there are several reasons for companies to consider application of article 46 GDPR instead of article 45 GDPR.

The aim of this paper is to investigate if it is compatible with the free movement of capital (Article 63 TFEU) to levy a withholding tax on Swedish-sourced dividends paid to non-EU investment funds with legal personality (in the paper referred to as investment companies). This question is of relevance since several Swedish intermediaries do not pay any income tax on dividends, either due to a formal tax exemption or to de facto practice. As such, it is clear from CJEU case law that non-EU investment companies should also be exempt from withholding tax on dividends, provided that they are in an objectively comparable situation with any of these Swedish entities and that no justification ground is applicable.   The conclusion of the thesis is that there are indications of that the current Swedish lower court practice, which is to deny comparability between non-EU investment companies and Swedish tax-exempt investment funds with reference to that the foreign entities have a different legal form, is contrary to EU law. Alternatively, it is possible to find discriminatory treatment when comparing the dividend tax treatment of a non-EU investment company with the dividend tax treatment of a Swedish fiscal investment enterprise (investmentföretag). For this reason, it is welcome that leave to appeal was recently granted by the Supreme Administrative Court of Sweden in one of the lower court cases dealing with this issue.

I kölvattnet av den så kallade flyktingkrisen 2015 har allt fler röster höjts i Europa om att förändra asylrätten för skapa ett mer förutsebart och hållbart asylmottagande. Diskursen synliggör asylrättens centrala rättighetskonflikt där det allmännas intresse av reglerad invandring vägs mot den enskildes rätt till asyl. Denna uppsats utreder möjligheterna att ersätta EU:s nuvarande asylsystem med ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Utgångspunkten för uppsatsen är ett förslag som Moderaterna under oktober 2017 antog i sitt partiprogram vars innebörd är att EU ska övergå till ett gemensamt asylsystem med enbart kvotflyktingmottagande. Frågeställningen är vilka hinder som föreligger för en sådan förändring med hänsyn till gällande rätt och ändamålen bakom asylrätten. Moderaterna föreslår alltså en ordning som skulle inskränka rätten att söka asyl. Rättighetsinskränkningar ska vara proportionerliga. Uppsatsen besvarar därför huvudfrågeställningen utifrån fyra delfrågor som påminner om en proportionalitetsbedömning för att avgöra om förslaget är möjligt eller lämpligt. Först diskuteras om dagens asylsystem behöver förändras med hänsyn till den så kallade flyktingkrisen 2015, sedan utreds andra brister i dagens system. Slutsatsen nås att det finns brister med dagens system som motiverar en förändring som exempelvis de höga dödstalen för migranter som reser över Medelhavet för att söka asyl i EU. Därefter undersöks vilka möjligheter en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem skulle kunna medföra och det konstateras att förslagets största fördel är att vidarebosättning utgör en laglig och säker väg för asylsökande till EU. Kärnan i uppsatsen är utredningen av de praktiska och juridiska hinder som finns för en förändring till enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Där finner jag att det största hindret är svårigheten att organisera systemet på ett sätt som är förenligt med principen om non-refoulement enligt såväl folkrätten som Europakonventionen. Jag identifierar även andra allvarliga praktiska och juridiska hinder för en sådan ordning. Slutligen undersöks om det finns alternativa lösningar att tillgå som är mindre ingripande än förslaget om enbart ett EU-gemensamt kvotflyktingsystem. Jag finner att så är fallet. Till exempel kan medlemsstaterna öka sitt kvotflyktingmottagande, införa humanitära visum eller inrätta en EU-centraliserad asylprövning. Min slutsats är att rätten att söka asyl på plats i EU måste kvarstå och att de mindre ingripande lösningarna som tas upp i uppsatsen är att föredra framför ett asylsystem i EU med enbart kvotflyktingmottagande.