I högskoleförordningen står att specialpedagogen ska vara en kvalificerad samtalspartner och rådgivare i pedagogiska frågor för kollegor. I och med att begreppet handledning inte står tydligt beskrivet varken i högskoleförordning eller i skolans styrdokument skapas en oklarhet,vilket leder till att det uppstår skilda förväntningar på specialpedagogens handledningspraktik.Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om specialpedagogens handledning och kvalificerade samtal med lärare samt om handledningens potential i skolkontexten. Studiens teoretiska grund är det kommunikativa relationsinriktade perspektivet, KoRP. Begreppen samspel, mediering och kommunikativa kontexter har använts som analysbegrepp och ligger som ett teoretiskt ramverk genom hela studien. Metoden i studien är kvalitativ och empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer med åtta specialpedagoger.Vårt resultat visar att handledning och kvalificerade samtal är ett viktigt verktyg både för att skapa tillitsfulla, samarbetande och stöttande relationer, men också för att utveckla ett perspektivskiftande och professionsutvecklande lärande för lärare. Det i sin tur kan motverka känslan av att läraryrket är ett ensamarbete samt utveckla lärarnas pedagogiska arbete och bemötande av elever. I resultatet beskrivs både informella- och formella kommunikativa kontexter, men balansen mellan dem är viktig för att skapa ett gynnsamt samtalsklimat.Samtliga specialpedagoger i studien skulle vilja ha mer planerad handledning, med tydliga frågeställningar som kommer in i ett tidigt skede för att handledningen ska fungera som en förebyggande och främjande insats. Rektorns roll och ansvar anses vara central för att skapa organisatoriska förutsättningar för handledning och kvalificerade samtal, vilket ökar möjligheterna att förverkliga specialpedagogernas visioner om handledning som ett kontinuerligt förebyggande och hälsofrämjande arbete.

Practically all pupils leaving the nine-year compulsory school continue their studies at the upper secondary school, which consequently faces the challenge of meeting the whole range of varying needs and conditions of students. Daily school practice is constituted by a number of communicative contexts, formal as well as informal. In these social and linguistic contexts, conversations are held about and with students. The dissertation, which focuses on students in need of support, is expected to contribute to the creation of knowledge about how communication and interaction constitute daily work and how this ultimately may be manifested in exclusion and inclusion processes during the upper secondary school education of the young. The research is directed at the organisation of the work of the upper secondary school as well as at students’ experience of and learning from their participation, communication in various contexts and their own learning. The dissertation has its point of departure in the communicative relational perspective (KoRP), which is founded on socio-cultural theory formation. In addition, concepts from dramaturgy have been used as analytical tools for deepened analysis and interpretation of interaction. The study is ethnographic and longitudinal in its nature. During slightly more than three years of field work, eleven case study students have been followed on their journey through upper secondary school education. The outcome indicates the complexity of the upper secondary school, where communication and actions in a number of communicative contexts not always have the expected effect. To formal contexts that shall have a precautionary and supportive function belong pupil welfare team meetings, transition conferences and class meetings. For the group of case study students, however, these turn out to have limited significance. Among other things, the study uncovers how work organisation, mediational tools and the interaction of participants may become obstacles. Further, waiting for support efforts as well as inadequate collaboration between various communicative contexts have negative consequences for students concerned. For students who prosper in spite of complicated schooling and life situation in general, the experience of participation in a community of friends has a prominent position, but above all participation in one’s own learning process appears to be a decisive factor. This calls for continuous talks and follow-ups, in which teachers and not least class teachers/mentors have a central role. / I stort sett alla elever som lämnar grundskolan fortsätter sina studier i gymnasieskolan, som därmed står inför utmaningen att kunna möta hela variationen av elevers skiftande behov och förutsättningar. Skolans dagliga praktik byggs upp av en mängd kommunikativa kontexter, formella såväl som informella. I dessa sociala och språkliga sammanhang förs samtal om och med elever. Avhandlingsarbetet riktar intresset mot elever som av olika skäl har bedömts vara i behov av stöd och studien förväntas utgöra ett bidrag till kunskapsbildningen om hur kommunikation och samspel konstituerar den dagliga verksamheten samt hur detta i sin förlängning kan ta sig uttryck i exkluderings- och inkluderingsprocesser under ungdomarnas gymnasieutbildning. Forskningsarbetet är inriktat dels mot organiseringen av gymnasieskolans verksamhet och dels mot elevernas upplevelser och erfarande av sin delaktighet, kommunikationen i olika kontexter och det egna lärandet. Avhandlingen tar sin utgångspunkt i det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP), som vilar på en sociokulturell teoribildning. Därtill har begrepp hämtade från dramaturgin använts som analysverktyg, för fördjupad analys och tolkning av samspelet. Studien har en etnografisk och longitudinell karaktär. Under drygt tre års fältarbete har elva fallstudieelever följts på resan genom den gymnasiala utbildningen. Resultatet visar på gymnasieskolans komplexitet, där kommunikation och handlingar inom en rad kommunikativa kontexter inte alltid får förväntad effekt. Till formella sammanhang som ska ha en förebyggande och stödjande funktion hör elevvårdsteamsmöten, överlämnings- och klasskonferenser. För gruppen av fallstudieelever visar sig emellertid dessa ha en begränsad betydelse. Studien blottlägger bland annat hur verksamhetens organisering, medierande verktyg och aktörernas samspel kan bli till hinder. Vidare får väntan på stödinsatser och bristande samverkan mellan olika kommunikativa kontexter negativa konsekvenser för berörda elever. För elever som når framgång trots en komplicerad skolgång och livssituation i övrigt, får upplevelsen av delaktighet i en kompisgemenskap en framskjutande plats, men framförallt framstår delaktigheten i den egna lärandeprocessen som en avgörande faktor. Detta ställer krav på kontinuerliga samtal och uppföljningar där undervisande lärare och inte minst klassföreståndare/mentor intar en central roll. / "Villkor och förutsättningar för delaktighet, kommunikation och lärande i gymnasieskolan" - ett projekt vid Göteborgs Universitet, IPD, Enheten för specialpedagogik