Practically all pupils leaving the nine-year compulsory school continue their studies at the upper secondary school, which consequently faces the challenge of meeting the whole range of varying needs and conditions of students. Daily school practice is constituted by a number of communicative contexts, formal as well as informal. In these social and linguistic contexts, conversations are held about and with students. The dissertation, which focuses on students in need of support, is expected to contribute to the creation of knowledge about how communication and interaction constitute daily work and how this ultimately may be manifested in exclusion and inclusion processes during the upper secondary school education of the young. The research is directed at the organisation of the work of the upper secondary school as well as at students’ experience of and learning from their participation, communication in various contexts and their own learning. The dissertation has its point of departure in the communicative relational perspective (KoRP), which is founded on socio-cultural theory formation. In addition, concepts from dramaturgy have been used as analytical tools for deepened analysis and interpretation of interaction. The study is ethnographic and longitudinal in its nature. During slightly more than three years of field work, eleven case study students have been followed on their journey through upper secondary school education. The outcome indicates the complexity of the upper secondary school, where communication and actions in a number of communicative contexts not always have the expected effect. To formal contexts that shall have a precautionary and supportive function belong pupil welfare team meetings, transition conferences and class meetings. For the group of case study students, however, these turn out to have limited significance. Among other things, the study uncovers how work organisation, mediational tools and the interaction of participants may become obstacles. Further, waiting for support efforts as well as inadequate collaboration between various communicative contexts have negative consequences for students concerned. For students who prosper in spite of complicated schooling and life situation in general, the experience of participation in a community of friends has a prominent position, but above all participation in one’s own learning process appears to be a decisive factor. This calls for continuous talks and follow-ups, in which teachers and not least class teachers/mentors have a central role. / I stort sett alla elever som lämnar grundskolan fortsätter sina studier i gymnasieskolan, som därmed står inför utmaningen att kunna möta hela variationen av elevers skiftande behov och förutsättningar. Skolans dagliga praktik byggs upp av en mängd kommunikativa kontexter, formella såväl som informella. I dessa sociala och språkliga sammanhang förs samtal om och med elever. Avhandlingsarbetet riktar intresset mot elever som av olika skäl har bedömts vara i behov av stöd och studien förväntas utgöra ett bidrag till kunskapsbildningen om hur kommunikation och samspel konstituerar den dagliga verksamheten samt hur detta i sin förlängning kan ta sig uttryck i exkluderings- och inkluderingsprocesser under ungdomarnas gymnasieutbildning. Forskningsarbetet är inriktat dels mot organiseringen av gymnasieskolans verksamhet och dels mot elevernas upplevelser och erfarande av sin delaktighet, kommunikationen i olika kontexter och det egna lärandet. Avhandlingen tar sin utgångspunkt i det kommunikativa relationsinriktade perspektivet (KoRP), som vilar på en sociokulturell teoribildning. Därtill har begrepp hämtade från dramaturgin använts som analysverktyg, för fördjupad analys och tolkning av samspelet. Studien har en etnografisk och longitudinell karaktär. Under drygt tre års fältarbete har elva fallstudieelever följts på resan genom den gymnasiala utbildningen. Resultatet visar på gymnasieskolans komplexitet, där kommunikation och handlingar inom en rad kommunikativa kontexter inte alltid får förväntad effekt. Till formella sammanhang som ska ha en förebyggande och stödjande funktion hör elevvårdsteamsmöten, överlämnings- och klasskonferenser. För gruppen av fallstudieelever visar sig emellertid dessa ha en begränsad betydelse. Studien blottlägger bland annat hur verksamhetens organisering, medierande verktyg och aktörernas samspel kan bli till hinder. Vidare får väntan på stödinsatser och bristande samverkan mellan olika kommunikativa kontexter negativa konsekvenser för berörda elever. För elever som når framgång trots en komplicerad skolgång och livssituation i övrigt, får upplevelsen av delaktighet i en kompisgemenskap en framskjutande plats, men framförallt framstår delaktigheten i den egna lärandeprocessen som en avgörande faktor. Detta ställer krav på kontinuerliga samtal och uppföljningar där undervisande lärare och inte minst klassföreståndare/mentor intar en central roll. / "Villkor och förutsättningar för delaktighet, kommunikation och lärande i gymnasieskolan" - ett projekt vid Göteborgs Universitet, IPD, Enheten för specialpedagogik

Studien beskriver fyra gymnasielärares uppdrag som mentorer. Lärarnas uppdrag är inte knutet till ett specifikt skolämne utan avser en administrativ och stödjande funktion kring en avgränsad grupp elever eller en klass. Uppdraget som mentor har studerats utifrån det kommunikativa relationsinriktade perspektivet, som är influerat av det sociokulturella perspektivet. Syftet med studien är att kartlägga, beskriva och analysera lärarens uppdrag som mentor såväl när det gäller innehåll som funktion. Studien har bedrivits utifrån en etnografisk ansats med deltagande observationer. Inom ramen för den deltagande observationen har genomförts olika former av samtal och intervjuer. Urvalet av mentorer är ett medvetet urval. Det betyder att studien beskriver mentorer med tydligt engagemang i sitt uppdrag. Under ett läsår har fyra mentorer, deras klasser samt nio fallelever följts. Studien visar att i de fall då mentorskapet fungerar väl tycks mentorn få en unik position för överblick av sina ansvarselevers skolsituation. I två av de studerade klasserna är lärandesituationen inledningsvis problematisk både för enskilda elever och klassen som helhet och studien visar hur mentorn kan vända på situationen. Mentorns utvecklings- och mentorssamtal med sina ansvarselever tycks skapa dialogiska läranderum, som ger mentorn en helhetsbild av den enskilde elevens skolsituation. Överblicken ger mentorn möjligheter att bygga upp ett eget kunskapssystem kring eleven. Detta kunskapssystem tycks sedan ge mentorn underlag för att påverka skolans strukturer och öka elevens utrymme för lärande och delaktighet både på individ- och gruppnivå. Studien avtäcker dock flera kritiska aspekter för mentorns genomförande av sitt uppdrag. Mentorernas samarbete med övriga lärare och arbetslag kring elever i behov av särskilt stöd är inte utvecklat på skolnivå. Styrningen och utformningen av uppdraget är upp till den enskilde mentorn. Det råder brist på tid för uppdragets genomförande samt läraren har ingen utbildning för uppdraget. Sammantaget synliggörs på skolnivå en risk för brist på likvärdigt bemötande av alla elever. / The study describes four upper secondary school teachers’ assignments as mentors. The teachers’ task is not tied to a specific school subject, but refers to an administrative and supportive role regarding a distinct group of students or a class. The mentoring assignment has been studied from a communicative relational perspective, which is influenced by the socio-cultural perspective. The aim of this study is to identify, describe and analyze the teacher’s assignment as mentor in terms of both content and function. The study has been conducted using an ethnographic approach with participant observations. Within the framework of participant observation, different types of conversations and interviews were carried out. The choice of mentors by purposeful sampling entails that the study describes mentors with a clear commitment to their assignments. Four mentors, their classes, and nine case-students have been followed over the course of a school year. The results of the study show that in those cases in which mentorship works well, it seems that the mentor has a unique position for overview of the school situation of pupils he or she mentors. In two of the classes studied, the learning situation is initially problematic for both individual students and the class as a whole, and the study shows how the mentor can turn the situation around. The dialogue between mentor and student seems to create a space for mutual learning and to provide a good overall picture of the pupil’s school situation. The overview gives the mentor an opportunity to build up his or her own knowledge system about the pupil. This knowledge system seems to then provide the mentor a basis for influencing the school’s structure and increasing the students’ opportunities for learning and participation at both individual and group level. The study reveals, however, several critical aspects for the mentor’s performance of his or her mandate: The mentors’ collaboration with other teachers and teams of professionals regarding pupils in need of special support is not developed at the school level; the management and design of the assignment are left up to the individual mentors; there is a lack of time for carrying out the assignment; and teachers lack training for the assignment. Generally evident at the school level is a risk of lack of equal treatment of all students.