No description available.

Syftet med detta examensarbete var att ta reda på vilka typer av djurögon applicerade på en mänsklig karaktär som kan uppfattas som mer eller mindre skrämmande. Arbetet grundar sig på teorier om fiendedesign i skräckspel samt ögonens anatomi. Sex konceptbilder skapades och användes till 15 semistrukturerade intervjuer. Fem frågor rörande de sex karaktärerna med olika djurögon gav svar på frågeställningen i arbetet. Resultatet från denna undersökning visar att färg och form har en viss betydelse för hur en betraktare upplever vad som är skrämmande för de utvalda ögonen.

<p>Dematerialiseringen av konsten är inget nytt fenomen, den har pågått länge. Under konceptkonsten ansåg många att konsten är en idé och tankeprocess som inte alltid behöver materialiseras. I samtidskonsten är verken allt oftare virtuella eller relationella och nomadism och impermanens betraktas som progressiva egenskaper. Dematerialiseringen av konsten är parallell med annan dematerialiserande samhällsutveckling och immateriell form utvecklas på internet och i virtuella världar. </p><p>Konstens dematerialising för med sig förändrade konstnärsroller. Det handlar inte längre om att skapa konstobjekt utan om att ställa frågor och finna nya kontexter för konsten. Konstnären agerar som kritiker, nomad, curator, etnograf, sociolog och virtuell kreatör. </p><p>Verk som exemplifierar konstens dematerialisering diskuteras i uppsatsen liksom de konsekvenser verkens genomförande får. Teorier om hur konstinstitutionerna kan komma att se ut i framtiden och hur den dematerialiserade konsten kan kategoriseras, återskapas och presenteras för kommande generationer behandlas.</p><p>Konstens utveckling hänger samman med det politiska och sociala klimat som råder i samhället. Konsten försöker stå fri men även de mest radikala konstformer fångas upp och integreras i institutioner som tar över och normaliserar dem.</p>

Dematerialiseringen av konsten är inget nytt fenomen, den har pågått länge. Under konceptkonsten ansåg många att konsten är en idé och tankeprocess som inte alltid behöver materialiseras. I samtidskonsten är verken allt oftare virtuella eller relationella och nomadism och impermanens betraktas som progressiva egenskaper. Dematerialiseringen av konsten är parallell med annan dematerialiserande samhällsutveckling och immateriell form utvecklas på internet och i virtuella världar. Konstens dematerialising för med sig förändrade konstnärsroller. Det handlar inte längre om att skapa konstobjekt utan om att ställa frågor och finna nya kontexter för konsten. Konstnären agerar som kritiker, nomad, curator, etnograf, sociolog och virtuell kreatör. Verk som exemplifierar konstens dematerialisering diskuteras i uppsatsen liksom de konsekvenser verkens genomförande får. Teorier om hur konstinstitutionerna kan komma att se ut i framtiden och hur den dematerialiserade konsten kan kategoriseras, återskapas och presenteras för kommande generationer behandlas. Konstens utveckling hänger samman med det politiska och sociala klimat som råder i samhället. Konsten försöker stå fri men även de mest radikala konstformer fångas upp och integreras i institutioner som tar över och normaliserar dem.

For the Swedish artist Björn Lövin, the personal was a problem. In his first exhibition in Moderna Museet, Lövin observed through the fictitious character Mr. P (for »Personality«) the ruptures in the Swedish welfare state. The exhibition Konsument i oändligheten och Herr P:s penningar (Consumer in Infinity and Mr. P’s Money) (1971) was composed of two environments, through which a veridical working class apartment and a high street with life-sized mannequins and furniture characteristic of its time, visualized the societal discrepancies in the welfare state as well as the art world of the early 1970s. Lövin was as much a dystopian observer as a utopian thinker, where art must, according to him, engage the whole of society, and in essence change reality rather than act upon aesthetic experience. The personal is always contemporary, this essay argues. It concerns a question about the now, what Michel Foucault called »the ontology of actuality«, which means that, for Lövin, art must engage in the historical and critical questioning on how the present is configured, in its blind spots and hidden potentialities. Here, another element in the exhibition foregrounds the ontological questioning of the now: the fact that the two environments were designed as archaeological excavations in the future, representing an era before a catastrophic event. Lövin challenged us to look upon our times as if struck with amnesia. This remarkable displacement of perspective makes it possible for Lövin to not only reveal the inherent contradictions in the social conditions of the 1970s, through the harsh conditions that Mr. P represents, but to regard potentially everything, the consumer culture and all ephemeral expressions of our society – through the eyes of the future scientists – as art. Challenging the problematic notions of persona, socially determined beings or citizens, we are guided by Lövin, in a way that is not unusual of his time, to look upon »the art of the people« as synonymous with »the life of the people«. In this essay, which is one of the first in-depth analysis of Lövin, who Lars Nittve has called »the creator of some of the most important Swedish exhibitions in the last decades«, the allegorical meaning of »the art of the people« is seen as the nexus where the personal is pushed through its boundaries, to its ostensibly opposite meaning, the impersonal, in which a social utopia of the now emerges.

Denna uppsats utgår från målningen Vir Heroicus Sublimis från 1950 av den abstrakta expressionisten Barnett Newman och installationen One and Three Chairs från 1965 av konceptkonstnären Joseph Kousuth som en undersökande metod för att förstå intentionen med mitt eget verk Sitta från kandidatutställningen Lampa, Blomma på Konstfack hösten 2020. Arbetet med uppsatsen har haft en undersökande form från början till slut utifrån fria associationer mellan Sitta och de konsthistoriska verken som ingång.

The Longest Journey is an experimental Master essay which consists of 27 images with accompanying texts. Part of the images are digital photographs and part of them are images created through a special process involving different software tools – mainly Adobe Photoshop and Google Earth. The texts comment on how the images themselves were created and how one might understand what they are and how they function as aesthetic objects and as potential catalysts for thought. / <p>The essay was published as part of a Master of Fine Art Degree exhibition with the same title. For an English translation of it and photographic documentation of the exhibition, please contact: markus.bowie@gmail.com</p>