Allt började med att jag kände mig fångad i en tvådimensionell värld med mönster och figurer på en plan yta. Jag frågade mig hur stor roll synen spelar för min världsuppfattning och mitt konstnärliga skapande. Det enda som kom ut från min hand var platta små figurer med ögon som stirrade på mig och sa: ”Vem är du? Vad gör du här? Vad vill du mig?” Jag kunde inte svara dem med mer än att jag bara skapar er, sen vet jag inte mer. Efter åtskilliga försök att komma från att bara skapa platta saker lyckades jag ändå bara åstadkomma reliefer. 1 Jag bestämde mig för att göra någonting drastiskt och förbjöd mig själv att göra något visuellt som man måste kunna se för att uppleva. ”Om man inte kan se kan man heller inte rita några figurer”, sade jag åt mig själv. 2 Hädanefter ska jag bara göra sådant som man kan uppleva och se utan syn, med fingertopparna och med kroppen. Jag ska göra sådant som kommunicerar på annat sätt än enbart visuellt. Jag började undersöka hur viktigt det är att se. / Textil formgivning / Master 2010 Textile in the Expanded Field

Undersökning syftar mot att visa att det finns informella läroprocesser inom den kreativa praktiken graffiti och vilken roll de spelar när en utövare kommer in på en konsthögskola. Min frågeställning är, vilket inflytande denna informella läroprocess har haft för mina informanter, i deras val av utbildningsområde? För detta ställer jag också frågan, vilka moment som varit särskilt viktiga för mina informanter i den kreativa processen? Det ges en kortfattad beskrivning av graffitins historia. Undersökningsdelen är baserad på intervjuer med tre informanter som själva målar graffiti. Deras svar är sedan tolkade utifrån ett sociokulturellt perspektiv med hjälp av Roger Säljö och Lev S Vygotskij texter Lärande i praktiken och Fantasi och kreativitet i barndomen. I slutdiskussionen berörs lätt den kriminella aspekten av graffiti och kampen om det offentliga rummet. Den gestaltande delen i examensarbetet utgörs av en graffitimålning som gjordes utifrån en skiss som var daterad 1993. Gestaltningen får utgöra en symbol för en graffitimålares resa från tåg och väggar in på en konsthögskola.Målningen gjordes i Vita havet på Konstfack. / BI/Konst

Mitt kandidatarbete handlar om att utforska ett mönster, förstå dens ordning, mening och system. Detta ska leda till en tredimensionell gestaltning som tolkar mönstrets uppbyggnad. / Kandidatexamen 2009

<p>Den här uppsatsen sammanför den relationella konsten med de estetiska läroprocesserna för att se på vilket sätt de bidrar till flerstämmighet i undervisningen. Uppsatsen bygger på en fallstudie av ett projekt i en högstadieklass (som grundar sig i just det relationella konsten och de estetiska läroprocesserna). Detta projekt belyses utifrån teorierna om flerstämmighet. Data samlas in genom i huvudsak elevenkäter och en intervju.</p><p> </p><p>Frågeställningarna som uppsatsen utgår ifrån rör på vilket sätt projektet kan sägas vara flerstämmigt och hur eleverna upplever projektet ur ett flerstämmigt perspektiv. Resultatet av enkäterna redovisas i tabell 1 och tabell 2 (se bilaga 1 och 2). Intervjuresultatet redovisas i en sammanställning under rubrik <em>3.3 Sammanfattning av intervjun 2009-04-27</em>. Projektet är genom sin uppbyggnad kring dialog, och begreppsbearbetning i grupp, flerstämmigt. Flerstämmigheten har inte varit lärarens huvudsakliga mål med sin undervisningsform ändå är han medveten om den och ser den som en form av arbetsmetod som enligt honom finns naturligt i de estetiska läroprocesserna. Det går inte att utifrån enkäten svara på om eleverna i genomsnitt uppfattat projektet som flerstämmigt, men utifrån deras svar går det att se att några av dem har upplevt den både härliga och besvärliga frihet som flerstämmig undervisning ger.</p>

No description available.

Genom konsten vill jag fokusera på och utforska sociala relationer och olika former av förtryck, manipulation och motstånd. Jag längtar efter att konsten ska kunna inlemmas i livets alla skeenden för att kritiskt motarbeta binärt tänkande och möjliggöra alternativ till stagnerade mönster.

Städer använder sig idag av offentlig konst som del i sin marknadsföring i strävan efter att väcka uppmärksamhet vilket i sin tur ska gynna staden på en rad sätt, däribland skapa tillväxt. En annan viktig aspekt i den offentliga konsten är att den också kan kopplas ihop med de värderingar och normer som finns i det samhälle den befinner sig i, då den är en del i den rådande samhällstrukturen. Det som varit avsikten med undersökningen är att urskilja de normer och värderingar som kan spåras till de utvalda skulpturerna som undersökningen baseras på vad gäller könsrepresentationen. Genom en uppdelning av samtida figurativa skulpturer som befinner sig i Borås stadskärna gjorda av manliga respektive kvinnliga konstnärer har det framkommit mönster och regelbundenheter i synen på kön, men också dess gestaltning. Uppdelningen visar på att manliga konstnärer främst avbildar andra män, medan kvinnliga konstnärers motiv är mer varierande. Detta är en orsak till mannens synlighet och kvinnans osynlighet i Borås stadsrum som på så sätt kan spåras till skulpturrepresentationen. Även placeringen vittnar om att stadsrummet främst är mannens rum då de skulpturer av män befinner sig på centrala platser kopplade till makt, medan de kvinnliga i konstnärernas verk i större utsträckning befinner sig på platser som saknar institutionell makt som t.ex. stadsparken. Det finns också tendenset att Borås stad värderar de manliga konstnärernas verk på ett helt annat sätt än de kvinnliga konstnärernas verk, då dessa i större omfattning nämns i sammanhang som är kopplade till Borås strävan efter marknadsföring och fungerar då som varumärken för staden. Orsaken till dessa skillnader har spårats till samhället där mannen betraktas som norm, vilket gör att han upphöjs på ett helt annat sätt än kvinnan. Situationen i Borås får konsekvensen att allmänheten möter och identifierar sig med en manlig värld i stadsrummet. På så sätt fortsätter skevheten i synen på könen att reproduceras, där den manlige normen är rådande och kvinnan förblir relativt osynlig.

Äta här, sova där, promenera här, åka bil där – arkitekturen är ständigt en manual att förhålla sig till. Vad händer om jag bara vrider på min bild av verkligheten en aning; tittar från ett nytt perspektiv? Jag blandar slump med intuition och kunskaper från egna rumsliga erfarenheter. Genom att sätta upp tydliga regler och arbeta med slumpen som verktyg tvingas jag i viss utsträckning lämna aspekter som funktion och rationalitet i det skapande stadiet. Vad uppstår när arkitekturen befinner sig i gränslandet mellan det konkreta och det abstrakta, mellan arkitektoniska former och proportioner som vi känner igen med våra kroppar (golv, tak, dörr, fönster) och former som vi inte relaterar till lika tydligt? Jag utgår ifrån det jag ser, analyserar arkitekturen inifrån rummen jag lever i, jag abstraherar, jag vrider och vänder, lägger lager på lager. Kan transformationen från det som är befintligt ge mig något nytt, något mer, något annat? “Äta här sova där” handlar om ett sökande efter något, ett sökande efter rumsligheter som både finns bortom mig själv och inom mig själv. Rum som jag finner spännande och fascinerande. Metoderna jag använder mig av har en central roll i arbetsprocessen. Jag tror att det är viktigt att medvetandegöra de metoder som man som arkitekt använder sig av i skapandet av arkitektur. Att förstå hur dessa metoder hänger ihop med det som i förlängningen blir till byggnader, rum och levnadsmiljöer; att förstå att metoderna påverkar hur arkitekturen ser ut och för vem den byggs. ”Äta här sova där” är ett försök till att utmana mig själv till att just uppmärksamma och göra annorlunda. Det är en konstnärlig utforskning av en existerande miljö. En medveten lek för att ta fram nya former och rum, att släppa kontrollen och sedan ta den tillbaka.

<p>Det här arbetet behandlar frågan: ”Hur kan illusionen av att vara en skicklig renässansmålare förmedlas i ett spel och vad är en lämplig arbetsmetod för att uppnå detta?” Metoden jag använde för att ta reda på detta var att utveckla spelet Art Hero som låter spelaren måla en förenklad version av några av historiens mest kända verk. Knepet är dock att det inte är den förenklade versionen som träder fram under penseln utan originalverket. Den arbetsmetod jag utvärderade är något som jag kallar ”improviserande produktion”. Grundidén med denna metod är att ambitionerna i början hålls på en låg nivå och att resten av utvecklingsperioden sedan används åt att finputsa spelet. Denna metod visade sig vara lämplig då jag efter 13 veckors arbete kunde konstatera, med hjälp av tre speltestare, att spelet visar på en lyckad metod för att uppnå illusionen. En kritik mot spelet var dock att det snarare ger en känsla av att skrapa än av att måla och det är något som jag hoppas kunna motverka i framtiden. Rent konkret fann jag att det är viktig att motivet som spelaren ”målar av” är mer abstrakt än den bild som spelaren själv ”skapar”. Det gör att spelaren får en illusion av att måla mer detaljerat än spelets verklighet och det bidrar i sin tur till känslan av skicklighet. Nyckeln till illusionen är dock framför allt att spelet i likhet med Guitar Hero (Harmonix Music, 2005) låter spelaren utföra en komplicerad uppgift på ett förenklat sätt.</p>

No description available.