Denna reflekterande text innehåller teorier och arbetsmetoder jag använt mig av för att kunna skriva en ironisk sångtext, att samarbeta med en extern musikkompositör och att göra en animerad musikvideo. Texten beskriver bakgrunden och mina mål samt förklarar begrepp och teorier som använts under arbetet. Teoridelen behandlar retorik (Hägg, 1998) (Hägg, 2002) och ironi (Booth, 1974) (Gustafsson, 2001), kontra- och synkroniseringspunkter (Chion, 1994) (Cook, 1981) och slutligen olika symbolers och ideograms betydelser (Liungman, 1974). Vidare presenteras problem som uppstått under arbetets gång och hur jag har valt att lösa dessa. Det ges även kortare beskrivningar av hur arbetsprocessen sett ut för att skriva en ironisk sångtext, att få en musikkompositör att förstå min vision utan att jag har kunskaper inom musikproduktion eller dess terminologi, och hur jag gått tillväga under modellering, animering och postproduktion. Texten avslutas med en diskussion där jag reflekterar över hur arbetet fungerat under projektets gång och vilka funderingar jag har över det slutliga resultatet. Slutsatsen är att ironi skapas med hjälp av att författaren lämnar ledtrådar i texten, känslan av konflikt kan skapas med hjälp av disharmoni och krockar mellan bildriktningar och att förberedelser och kommunikation är en av nycklarna till att delge utomstående en vision.

<p>Denna reflekterande text innehåller teorier och arbetsmetoder jag använt mig av för att kunna skriva en ironisk sångtext, att samarbeta med en extern musikkompositör och att göra en animerad musikvideo.</p><p>Texten beskriver bakgrunden och mina mål samt förklarar begrepp och teorier som använts under arbetet. Teoridelen behandlar retorik (Hägg, 1998) (Hägg, 2002) och ironi (Booth, 1974) (Gustafsson, 2001), kontra- och synkroniseringspunkter (Chion, 1994) (Cook, 1981) och slutligen olika symbolers och ideograms betydelser (Liungman, 1974).</p><p>Vidare presenteras problem som uppstått under arbetets gång och hur jag har valt att lösa dessa. Det ges även kortare beskrivningar av hur arbetsprocessen sett ut för att skriva en ironisk sångtext, att få en musikkompositör att förstå min vision utan att jag har kunskaper inom musikproduktion eller dess terminologi, och hur jag gått tillväga under modellering, animering och postproduktion.</p><p>Texten avslutas med en diskussion där jag reflekterar över hur arbetet fungerat under projektets gång och vilka funderingar jag har över det slutliga resultatet. Slutsatsen är att ironi skapas med hjälp av att författaren lämnar ledtrådar i texten, känslan av konflikt kan skapas med hjälp av disharmoni och krockar mellan bildriktningar och att förberedelser och kommunikation är en av nycklarna till att delge utomstående en vision.</p>

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Der Unterricht ›Polyphonie XVe– XVIIe siècles‹ wurde 1992 von Xavier Darasse gegründet, Rektor des CNSMD in Paris, und von Anfang an den Autor übertragen. Es handelt sich um eine der fünf Disziplinen der Spezialisierung ›écriture musicale‹ (Harmonie, Kontrapunkt, Fuge und Formen, 20.–21. Jahrhundert) und die einzige, die auf ein älteres Repertoire eingeht. Sie lebt von einem sehr offenen Geist und stützt sich grundsätzlich genauso auf alte wie auf aktuelle musikalische und theoretische Quellen. Das Repertoire, das erarbeitet wird, erstreckt sich in etwa über die Jahre 1475–1625, also über 150 Jahre. Die Werke, die als Modelle für die Komposition dienen, stammen sowohl von richtungsweisenden Komponisten wie Josquin, Lassus, Palestrina, Guerrero, Marenzio oder Monteverdi wie auch von Meistern spezieller Kompositionen wie dem englischen Madrigal oder dem deutschen polyphonen Choral. Ansonsten wird das Repertoire, das erarbeitet wird, fast jedes Jahr neu aufgestellt. In der Abschlussprüfung muss der Prüfling der Jury drei Werke präsentieren: ein mehrchöriges Stück (8 oder 12 Stimmen), in der Regel geistlich, ein kurzes, technisch anspruchsvolles Stück (z.B. ein komplexer Kanon) und ein Stück mit vier oder fünf Stimmen, das einem sehr charakteristischem Genre zuzuordnen ist (z.B. ein Madrigal), das in der ›mise en loge‹ erarbeitet wird. Dem Text und seinem Bezug zur Musik im Kontext der freien Künste und besonders der Rhetorik werden große Aufmerksamkeit geschenkt, vor allem dargestellt von den deutschen Musiktheoretikern der Renaissance. Das Curriculum folgt einem sehr radikal fortschreitendem Weg und geht dabei von einem einfachen Kontrapunkt zu zwei Stimmen (gesungen oder geschrieben) zum ›fleuri‹ mit 8 oder 12 Stimmen über. Ein Unterricht dieser Art sieht sich als Ergänzung der anderen Disziplinen der Komposition und bemüht sich, die Kenntnis des ›klassisch‹ genannten Repertoires auf älteren notwendigen und ausreichenden Basen zu festigen. / The author of this article had the privilege of taking the course Polyphonie XVe– XVIIe siècles, which was founded in 1992 by Xavier Darasse, Rector of the CNSMD in Paris, from its inception. The course deals with one of the five specialized disciplines of écriture musicale (harmony, counterpoint, fugue and form, 20th – 21st century); it is also the only course that includes early music. It is infused with a very open spirit and makes use of both older and newer musical and theoretical sources. The repertoire examined in the course ranges from 1475 to 1625 and thus over 150 years. The works that serve as compositional models also stem from significant composers like Josquin, Lassus, Palestrina, Guerrero, Marenzio, and Monteverdi, as well as masters of specific genres like the English madrigal or the German polyphonic chorale. Moreover, the repertoire treated in the course changes almost every year. In the final examination the candidate must present the jury with three works: a polychoral piece (8 or 12 voices; generally sacred); a brief, technically demanding pieces (e.g. a complex canon), and a piece with four or five voices taken from a specific genre (e.g. a madrigal), which is written in isolation (mise en loge). Great attention is paid to the text and its relation to the music in context of the liberal arts and especially rhetoric as represented by German music theorists of the Renaissance. The curriculum follows a radically progressive path and goes from simple counterpoint in three voices (sung or written) to florid counterpoint with 8 or 12 voices. Instruction of this kind can be understood as complementary to other compositional disciplines and attempts and provide a traditional and most necessary foundation for knowledge of the above-named “classical” repertoire.

Bei der vierstimmigen Chanson En venant de Lyon von Jean Mouton ist nur die unterste Stimme notiert; die restlichen drei Stimmen ergeben sich durch einen sukzessiven Strettakanon (einen sogenannten stacked canon) in der Oberquart im Semibrevis-Abstand. Die Dux-Fortschreitungsregeln für diesen Kanontyp (und andere Engführungskanons mit beliebiger Stimmenzahl und beliebigen Einsatzintervallen) können algorithmisch hergeleitet werden. Anhand dieser Fortschreitungsregeln kann ein anderer Algorithmus mit Hilfe eines Zufallsgenerators Kanons erzeugen. In diesem Aufsatz wird der Frage nachgegangen, ob man die für stacked canons in der Oberquart algorithmisch generierten Fortschreitungsregeln zu einem für die Improvisation praxistauglichen Regelsystem reduzieren kann. Außerdem wird untersucht, inwiefern stacked canons in der Oberquart mit mehr als vier Stimmen möglich und ästhetisch sinnvoll sind. / In the four-part chanson En venant de Lyon by Jean Mouton, only the lowest part is notated; the other three parts arise via a so-called stacked canon, with each successive voice entering a semibreve later and a fourth above. The progression rules for the dux voice in this canon type (and in other stretto canons with any number of parts and any interval between the parts) can be derived by an algorithm. Using these progression rules, another algorithm can produce randomly generated canons. For stacked canons at the upper fourth, this paper investigates whether one can streamline the algorithmically generated rules into practical rules suitable for improvisation. Furthermore it is examined whether it is possible to generate aesthetically pleasing stacked canons at the fourth with more than four voices.

I denna uppsats beskriver jag mitt arbete med en kortopera som heter Dags som jag skrivit under min masterutbildning i komposition på Kungl. Musikhögskolan. Jag använder en auto-etnografisk metod för att beskriva reflektioner kring olika aspekter av komposition. Jag vill blottlägga delar av mitt kompositionsarbete, de låsningar som kan uppstå när man komponerar och de strategier jag använder för att komma över låsningarna. En strategi som jag använder mig av är det jag kallar för stegvist komponerande, en term jag lånar från kontrapunkten. Jag kommer beskriva hur man som kompositör kan fokusera på flera små problem och lösa dem en efter en istället för att försöka lösa ett stort komplext problem direkt. Musikhistoria, tekniska synvinklar på musik samt citat är saker som inspirerar mig till att skriva musik. Jag kommer beskriva metoder för komposition samt historisk och nutida praxis för hur man kan komponera stegvis, och på så sätt skapa sitt eget flow. / In this thesis I describe my work with a short opera called Dags which I have composed during my master program in composition at Kungl. Musikhögskolan. I use an auto-ethnographic method to describe my reflections of different aspects of composition. I want to expose parts of my compositional work, the deadlocks that can arise when composing and the strategies I use to get out of the deadlocks. I call the strategy I have created step-wise composing, borrowing a term from the study of counterpoint. I will describe how one as a composer can focus on many small problems and solve them one by one instead of trying to solve a large complex problem instantaneously. Music history, technical aspects of music and quotations are things that inspire me to write music. I will describe different methods for composing and also historical and contemporary practices for how to compose step-wise, and create one’s own flow. / <p>Uruppförande av kortoperan Dags med text av Emma Palmkvist och musik av Johan Blixt</p>