Sammanfattning Vår uppsats är en kvalitativ undersökning och grundar sig i intervjuer på fyra olika skolor. Syftet med uppsatsen är att undersöka lärarnas perspektiv, tankar och erfarenheter i arbetet med Trullemetoden inom läs- och skrivlärande i förskoleklass. Uppsatsen är baserad på intervjuer av sex verksamma lärare och deras uppfattningar av Trullemetoden. Våra frågeställningar är följande: Hur förhåller sig lärare till Trullemetoden i förskoleklass? Hur skiljer sig lärarnas uppfattningar om arbetet med Trullemetoden i förskoleklass? Vilka möjligheter och begränsningar finns enligt lärarna i Trullemetoden? Resultatet visar att de intervjuade lärarna i förskoleklasserna anser att Trullemetoden är bra och positivt, genom exempelvis att lärarhandledningen har tydliga instruktioner och ett lustfullt förhållningssätt. Arbetssättet i Trullemetoden tenderar till att vara varierat för eleverna, då det finns möjlighet att lyssna på sagor, skriva och spela Trullespel. Lärarna menar vidare att eleverna uppskattar Trulle som positivt och likaså upptäcker de bokstäver i sin omgivning. Trullemetoden är en metod som utgår från en språklig medvetenhet på ett lekfullt sätt via exempelvis rim, ramsor och sånger. Eleverna utvecklas genom delaktighet, samspel och kommunikation.

Sammanfattning Syftet med detta examensarbete var att undersöka lärares materiella och strukturella resurser samt hur de använder sig av dessa i sin läs- och skrivundervisning i åk f-3. Denna studie bygger på intervjuer med sex lärare som arbetar i grundskolans tidigare år. Vi har studerat ämnet utifrån ett sociokulturellt perspektiv.  Den teoretiska genomgången behandlar läs- och skrivlärande ur ett sociokulturellt perspektiv. Därefter presenteras en avgränsad del av forskning kring barns läs- och skrivlärande för tidigare år. Metoden i detta examensarbete utgörs av kvalitativa intervjuer med sex lärare i åk f-3. Samtliga deltagare har arbetat i skolans värld i många år. De har stor erfarenhet och kunskap inom ämnet. Resultatet visar att lärarnas undervisning är varierad samt sker med alla sinnen. De sex lärarna anser att bokstävernas ljud är viktigt och att samspel är betydelsefullt för barnens läs- och skrivlärande. Högläsning i hemmet och i skolan är av stor vikt enligt de intervjuade lärarna för att det bidrar till positiva erfarenheter av läsning. Resultatet visar även att det råder personal- och tidsbrist vilket leder till sämre individanpassning. En del av lärarna använder test för anpassa nivån på undervisningen. Vidare menar de att klassrumsmiljön har betydelse för barnen läs- och skrivlärande.

Syftet med den här studien är att undersöka hur pedagoger använder sig av förskolans material för att stötta barns läs- och skrivlärande. Frågeställningen som ligger till grund för studien är, hur interagerar pedagoger i läs- och skrivhandlingar med barn och med material i förskolan. Syftet och frågeställningen har uppkommit efter att vi har uppmärksammat en brist i tidigare forskning samt ute på fältet angående hur pedagoger använder förskolans material, vid läs- och skrivhandlingar. Det är en kvalitativ studie och den är skriven ur ett sociokulturellt perspektiv. Datamaterialet samlades in genom videoinspelning och fältanteckningar på två förskolor i södra Sverige. Videomaterialet observerades och analyserades utifrån interaktionsanalys och de sociokulturella begreppen stöttning, handlingar och medierande verktyg. Resultatet i studien visar hur engagemanget hos pedagogerna är viktigt men framförallt vart deras engagemang är riktat, så det inte går förlorat. Ytterligare visar resultatet att en viss avsaknad av tillit till barnen finns hos pedagogerna vid placeringen av materialet/verktygen i förskolan. Det är inte att pedagogerna använder material eller vilka material de använder som är det primära, det är hur de använder materialet. Det är viktigt att läs- och skrivaktiviteter diskuteras på förskolan både ur en individuell nivå men även ur en social nivå. Andra didaktiska konsekvenser är att pedagoger på förskolor behöver diskutera deras tillit till barn samt hur deras engagemang kan användas på bästa sätt.

Ur ett barndomssociologiskt perspektiv studeras i denna uppsats tre riktningar i forskningen om barns läslärande samt de metoder som bygger på denna. De tre riktningarna är: Traditionell pedagogisk och psykologisk forskning om barns läslärande; Emergent literacy/Early literacy samt Literacy from infancy. I första hand studeras skrifter av tre svenska forskare: Ingvar Lundberg, Caroline Liberg och Ragnhild Söderbergh. Syftet är att undersöka vilka barndomsdiskurser och vilka sätt att se på begreppen barn och barndom som speglas. I Lundbergs forskning ser jag diskursen om Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare – ett förhållningssätt som säkrar makthierarkin mellan barn och vuxen. Barnet tränas under strukturerade former under ledning av en vuxen och syftet är att ge en stadig grund inför den senare läsundervisningen i skolan, undervisning som i första hand bygger på syntetiska metoder med bokstavsinlärning och ljudning. I Libergs forskning syns diskursen Barnet som aktiv kultur och kunskapsåterskapare. Förhållningssättet liknar det som beskrivs av Lundberg men man hyser en större tilltro till barnets kompetens och förmåga att dra egna slutsatser. Utifrån barnets frågor och intresse stöttar den vuxne genom att visa på bokstävers betydelse och ljudningens principer. En alternativ väg visar Söderbergh på. Hennes metod bygger på att en vuxen aktivt försöker väcka det lilla barnets intresse för skriftspråket genom att fokusera på skrivna ords betydelse, innehåll och funktion snarare än på form och avkodningsteknik. När intresset finns lämnas lärandet helt över till barnet och den vuxnes roll blir att stimulera på rätt nivå. Här syns diskursen om det kompetenta barnet och även ett ifrågasättande av makthierarkin mellan barn och vuxen. Inom Lundbergs och Libergs forskningstraditioner rör man sig inom ramen för den diskurs som jag valt att benämna Skolan som läsandets arena t ex på så sätt att aktiviteterna utgår ifrån de enskilda bokstäverna och ljudningen och därmed initierar det man tänker sig att skolan senare kommer att ta över. Söderberghs forskning innebär ett ifrågasättande av denna diskurs då den handlar om läslärande vid en avsevärt mycket tidigare ålder och dessutom med en helt annan metod. Forskningen/metoden blir därtill problematisk då den både hamnar inom ramen för den vedertagna diskursen om Det naturliga barnet och inom diskursen om Det kompetenta barnet, i meningen läskunnigt. Den ifrågasätter därmed både lärarens roll och kanske också skolsystemet i stort. Anledningen till att hennes metod inte får större genomslag kanske i sin tur kan förklaras som en rädsla för Det kompetenta, läskunniga lilla barnet.