I examensarbetet har möjlig denitrifikationshastighet för lakvattnet på Bredemads avfallsdeponi i Ljungby undersökts. Denitrifikationshastigheten har tagits fram i satsvisa och kontinuerliga försök där Reppos 40T och Brenntaplus VP1 har jämförts som externa kolkällor. De satsvisa försöken har genomförts i temperaturerna 15 °C, 20 °C och 22,5 °C och de kontinuerliga försöken har genomförts med reningsmetoden ”Moving Bed Biofilm Reactor” (MBBR) med bärare som hade en skyddad yta på 500 m2/m3. Denitrifikationshastigheten i g/(dygn•m2) med Reppos 40T var 0,45 och med Brenntaplus VP1 1,05. I reaktorn med Reppos 40T var fyllnadsgraden 48 % och denitrifikationshastigheten 4,5 g/(h•m3). I reaktorn med Brenntaplus VP1 var fyllnadsgraden 41 % och denitrifikationshastigheten 9,1 g/(h•m3).

Biologisk lakvattenrening, med hjälp av mikroorganismer, används på Häringetorp avfallsanläggning för att bland annat reducera mängden kväve i lakvattnet. För att möjliggöra en längre reningsperiod, eftersom mikro­organismernas tillväxt hämmas vid låga temperaturer, vill Tekniska förvaltningen på Växjö kommun studera möjligheten att värma upp nitrifikationsdammen på Häringetorp avfallsanläggning med hjälp av grön energi. Kvantifiering av effektbehov för förlängning av reningsperioden har gjorts utifrån en simuleringsmodell. Studie av tillförd effekt har gjorts under det första året med tillförd effekt. Jämförelse mellan de tekniska lösningarna solfångare, värmepump och biobränslepanna har gjorts gällande aspekterna driftsäkerhet, praktisk genomförbarhet, enkelhet och ekonomi. Utifrån diskussion ges rekommendation att installera en värmepump, vilken utnyttjar intern energi, för att levererar en effekt till nitrifikationsdammen på 100 kW under temperaturstyrda förhållanden. Denna tillförsel av effekt förväntas ge en förlängning av reningsperioden på fyra veckor.

In many mining regions of the world, pollution of surface water and groundwater by drainage water originating from mines aiming waste poses either a serious threat to the environment, or a severe environmental problem. During the last two and a half decades, treatment of mine drainage water in constructed and natural wetlands has emerged as an alternative to more conventional methods to handle the problem. In this thesis, the major biogeochemical processes behind metal immobilization in wetlands are summarized. Factors that influence the efficiency and longevity of these processes are discussed based on a review of previous experiences from wetlands exposed to mine drainage waters. The potential for successful treatment is largely determined by the characteristics of the drainage, the morphology of the wetland, and the degree of maintenance planned. In maintenance-free wetland, factors that have to be considered include: changes in drainage water production and wetland performance over the years, the total metal accumulating capacity of the wetland, and the post treatment integrity of the wetland. Results from a case study indicated that no or little immobilization of metals occured in natural wetlands situated along a mining region recipient (the river Vormbäcken, northern Sweden). However, Fe supplied from the catchment area appeared to favor the fraction of As, Cu, and Pb recovered in particles, a mechanism that could be of interest for the polishing of treated mine drainage waters, especially when combined with settling in a downstream wetland. Laboratory experiments showed that such a process is likely to be favored by addition of Fe in its ferrous form, higher water temperatures, presence of Ca, and absence of dissolved organic matter.

<p>Gruvdrift ger upphov till stora mängder avfall, vilket medför att metaller sprids från det deponerade avfallet till kringliggande mark och vattendrag. Flera metaller är naturliga komponenter i ekosystemen och många är essentiella näringsämnen. Metaller kan dock innebära en belastning då de i höga koncentrationer är toxiska för levande organismer. Läckaget av metaller från gruvavfall kan fördröjas genom täckning av deponierna.</p><p>Bersbo gruvområde i Åtvidaberg var ett pilotprojekt för en nationell satsning som ägde rum på 1980-talet, vilken syftade till att åtgärda gamla nedlagda sulfidmalmsgruvor. Flertalet studier har utförts i området för att utreda föroreningssituationen i Bersbo. Ytvattenprover insamlades före, under och efter åtgärden. Trots en minskning av metallkoncentrationer i vattnet i området har det i tidigare studier konstaterats att metalläckaget från Bersbo överstiger läckaget från samtliga övriga gruvor i Östergötland.</p><p>Denna studie syftar till att undersöka metalläckaget i ytvattnet i anslutning till de täckta deponierna i Bersbo cirka tjugo år efter att åtgärden utfördes. Provtagning av ytvatten har genomförts och vattnet har analyserats med avseende på pH, konduktivitet, kadmium, koppar, järn och zink. En statistisk jämförelse har utförts mellan data från tidsperioden 1992-1998 och data som har erhållits i studien. Resultatet påvisar minskade metallkoncentrationer i området kring deponierna men halterna vid Storgruveupplaget är fortfarande höga i jämförelse med bakgrundsvärdena. I ett dike vid Storgruveupplaget, som inte förväntades vara påverkad av avfallet, påvisades även där höga metallkoncentrationer i jämförelse med bakgrundsvärdena. Dessutom observerades en minskning av pH-värdena nedströms samma upplag. Vid provpunkterna som omgärdar Steffenburgsupplaget observerades en ökning av pH-värdena samt oförändrade eller minskade metallkoncentrationer.</p>

Nedlagda deponier klassificeras som potentiellt förorenade områden. Detta eftersom avfallsmassorna i en nedlagd deponi kan sprida föroreningar till den omgivande miljön även efter driftfasen. Äldre nedlagda deponier utgör generellt ett högre miljöhot än deponier i drift eller deponier avslutade i modern tid i och med att de omfattas av ett lägre miljöskydd. De äldre nedlagda deponierna saknar skyddsbarriärer i under- och överliggande lager, är ofta olämpligt placerade i förhållande till bebyggelse och har obefintlig övervakning och behandling av lakvattnet. Spridning av lakvatten från deponierna med grundvattnet som recipient har pekats ut som den enskilt största risken förknippad med äldre nedlagda deponier. Via grundvattnet kan sedan föroreningar från deponin spridas advektivt till vattentäkter där råvattnet används som dricksvatten. Innehållet i lakvatten från nedlagda kommunala deponier spänner över ett brett spektra av ämnen som figurerat i samhället under driftsfasen samt ämnenas nedbrytningsprodukter. Avfallet består till största del av organiskt material vilket triggar nedbrytningsprocesser som förändrar avfallsmassornas och lakvattnets karaktär i takt med deponins åldrande. Även rådande förhållanden i matrisen och deponeringsteknik inverkar på vilka ämnen som uppträder i lakvattnet. Därför krävs information om när deponin varit i drift, vad som deponerats och hur deponin sköttes för att avgöra vilka föroreningar som är förknippade med deponin.   I detta arbete har dricksvattenkvaliteten i åtta brunnar i Karlstads kommun inom en radie av 500 meter från nedlagda deponier undersökts. Den litteraturstudie som föranledde provtagningen mynnade ut i ett provtagningsprogram som sedan anpassades till deponiernas unika karaktär och analysföretagets tillgängliga provtagningspaket. Sammantaget analyserades dricksvattnen för över 100 parametrar i kategorierna tungmetaller, organiska ämnen med antropogent ursprung och allmänkemiska parametrar. Resultatet utvärderades utgående från Livsmedelsverkets normer för dricksvattenkvalitet samt utifrån SGU bedömningsgrunder för grundvattenkvalitet. Sammantaget kunde ingen påverkan från deponin påvisas i fyra av de åtta brunnarna. I övriga brunnar kunde påverkan från deponin inte uteslutas då dricksvattnet uppvisar tecken på antropogen påverkan. Dock är det i dessa fall svårt att utesluta andra ursprung till de uppmätta halterna. Inget av de åtta dricksvatten bedömdes innebära någon hälsorisk att konsumera.

Ekebyboda is a closed landfill north west of Uppsala where the leachate water was studied to evaluate the status of the landfill for, the Uppsala environmental office. Leachate water has been measured continually for different parameters, during the period 1959-2007. The landfill differs from other landfills because of its mixed content of domestic and industrial waste. Close to the investigated area is a small number of residents with private water wells which enhances the importance of the investigation of the landfill. In this thesis, the period 1990 -2007 is the investigated with an additional measurement during 2014. Precipitation data is compared with leachate water composition, to evaluate correlations between leachate water and precipitation. Correlation between leachate water, and precipitation also gave an indication of the status of the cover on the landfill during, 2014. Due to the problematic history of Ekebyboda the aim of the thesis is to evaluate the status of the landfill and do a risk classification according to MIFO, which is a classification system for polluted sites from the Swedish Environmental Protection Agency. Measurements were made in four wells in the spring of 2014. These results showed a decline in eight analysed parameters and increase or stagnant trend for pH, NO3- + NO2 and SO42-. Most of the parameters have large fluctuations during the period. A field investigation is also show a non-functional culvert system with stagnant water and indications of water running in the direction of the residential area due to malfunctioning pumps. The stagnant water and problematic culvert system raised concerns for the quality of the datasets. The data analysis shows that the correlation between precipitation and leachate water was non-existent and the second covering of the landfill has reduced the amount of infiltrating water. Analysis of the leachate water and problematic management of leachate water were two major causes for a high risk classification. The MIFO classification of this landfill was set as one which is the highest possible which mainly was due to a possible risk for contamination for private water wells. / Ekebyboda är en nedlagd deponi nordväst om Uppsala vars lakvatten studeras för att utvärdera deponins tillstånd på uppdrag av Miljökontoret i Uppsala. Lakvattenkvalitén från deponin har kontinuerligt blivit mätt under perioden, 1959-2007. Deponin skiljer sig från andra deponier främst på grund av sitt blandade innehåll av både hushållsavfall och industriavfall. Deponin stängdes 1970 och täcktes över i två omgångar först 1970 och senare även 1994. Ekebyboda har under den aktiva fasen orsakat en rad olika problem så som förorenade brunnar och vattendrag samt åkrar inom närliggande område. I när-heten av det undersökta området finns ett mindre antal privata hushåll med egna dricksvattenbrunnar vilket är en förhöjande faktor till att deponin undersöks. Uppsatsen fokuserar på åren 1990-2007 med en ytterligare mätning under 2014 som ligger till grund för utvärderingen av deponins rådande tillstånd. Lakvattensammansättningsmätningar under denna tidsperiod jämförs med nederbörden för att utvärdera hur stor inverkan nederbörden har på lakvatten sammansättning och uppmätta ämnen i det. Korrelationer mellan lakvattensammansättning och nederbörd gav även en indikation om deponins tillstånd idag. På grund av deponins problematiska historia ska detta området studerats men även riskklassificera enligt Naturvårdsverkets MIFO modell. MIFO står för Metod för Inventering av Förorenade Områden och är en mall för att riskklassificera förorenade områden. Fältprovtagning visade även ett ickefungerande kulvertsystem för transport av lakvatten. Stillastående vatten och problematiska lakvatten kulvertar ledde till att datasetets kvalité ifrågasätts. Korrelationen mellan nederbörden och lakvattenkvalitén var låg och en andra täckning av deponin minskade mängd infiltrerat vatten. Analysen av lakvattnet sammansättning och problematisk hantering av lakvatten var ytterligare två anledning för en hög risk-klassificering av deponin. För den fyrskaliga klassificeringen som metoden består av fick Ekebyboda den högsta riskklassificeringen som mestadels beror på en viss risk för spridning av lakvatten till när-liggande privata brunnar. Mätserien är en generell nedåtgående trend där ett flertal näringsämnen m.m. har minskat i koncentration samt att mängden infiltrerat vatten i deponin har minskat i mängd.

Till följd av den hårda utbyggnaden av vårt samhälle åtgår en stor mängd naturresurser. Samtidigt som samhället utveckas sätts allt högre krav på att det ska hushållas med naturresurser, inte minst genom införandet av miljömålet en ”God bebyggd miljö”. Enligt detta miljömål ska användningen av såväl mark som naturresurser ske på ett så hållbart sätt som möjligt. Samtidigt med detta skapar den svenska stålindustrin över en miljon ton slagg årligen, varav en stor del deponeras. Då deponeringen är kostsam pågår i dagsläget många försök att finna användningsområden för slagg så att deponeringskostanden ska undvikas. Bland annat har slagg i vissa fall visats kunna ersätta naturmaterial i formav sten, grus och sand vid till exempel vägbyggen och deponitäckningar. Slagg har i försök även visat på en vattenrenande förmåga då föroreningar fastläggs på slaggen.Detta har lett till försök med att använda slagg som filtermaterial i reaktiva filter där sand traditionellt sett ofta används. Denna studie avsåg att undersöka om slagg från Avesta Jernverk fungerar att använda i reaktiva filter för att rena vatten som är förorenade med till exempel tungmetaller och fosfor. Detta gjordes genom att skaka tre olika slagger som produceras i Avesta med ett lakvatten från en kommunal deponi med behov att renas från bland annat fluor, fosfor, kadmium, klorider, nickel och zink. I försöken användes en EAF-slagg och två AOD-slagger. För att undersöka om upptaget av föroreningar påverkades av om slaggen hade nya ytor användes både nykrossad slagg och slagg som varit placerade utomhus under 71 dagar. Resultaten visade att slaggerna som bildas vid Avesta Jernverk har en vattenrenandeförmåga och att samtliga av de testade slaggerna sorberade aluminium, fosfor och zink. Utöver dessa ämnen sorberade flera av slaggerna även arsenik, fluor, koppar och magnesium. Resultatet visade också på ett tidsberoende hos sorptionen, då mer föroreningar togs upp om slagg och lakvatten skakades i fem dygn jämfört med om skaktiden var femton minuter eller fyra timmar. Det gick dock inte att avgöra om slagg med nygjorda ytor sorberade bättre än slaggen som stått utomhus. Beräkningar utfördes och visade att ett slaggfilter dimensionsmässigt skulle vara möjligt att bygga och att en kornstorlek som sand skulle behövas för att få rätt uppehållstid. / As a result of the harsh exploitation and development of our society, a large amount of natural resources are needed. While the society develops it becomes more and more important to economise natural resources. This is also stated as an environmental objective, called "A good built environment" by the Swedish government. According to this environmental objective, the use of both land and natural resources should be undertaken in the most sustainable way possible. At the same time the Swedish steel industry produces over one million tonnes of slag annually, which is mostly deposited. Slag is a byproduct from the steel manufacturing process. When disposal is costly, many attempts to find usage for slag are done instead. For instance, in some cases it has been as replacement for natural resources as stone, gravel and sand in road constructions and landfill covers. Slag has also been shown to have a water-purifying capacity since contamination can be sorbed by the slag. This has led to attempts to use slag as filter material in reactive filters where sand traditionally is widely used. This study aimed to investigate whether slag from Avesta Works could be used in reactivefilters to purify water that is contaminated with heavy metals and phosphorus. This was done by shaking a number of slags produced in Avesta with leachate water from amunicipal landfill, Karlslund. The leachate water needs to be purified from i.a. fluorine, phosphorus, cadmium, chloride, nickel and zinc. In the experiments an EAF slag and two AOD slags were used. To investigate if the sorption of contamination in the leachate water was affected by the age of the particle surfaces, both slags with freshly made and aged surfaces were tested. The aging of the slags was created by placing the slags outdoor for 71 days. The results showed that the slags formed at Avesta Works has a water-purifying ability and that all of the tested slags sorbed aluminum, phosphorus and zinc. Beside these substances, some of the slags also sorbed arsenic, fluorine, copper and magnesium. Theresults also showed a time-dependence of the sorption: More contaminations were sorbed after reacting slag and leachate water for five days compared with fifteen minutes or four hours. It was not possible to determine if the slags with fresh surfaces sorbed better than the slags with aged surfaces. Calculations showed that a filter containing slag should be possible to build dimensionally and that the grain size of sand would be needed to get the required retention time.

Lakvatten innehåller ofta stora mängder föroreningar som kan vara skadliga för människor och miljön. På Löt avfallsanläggning som ägs och drivs av Söderhalls renhållningsverk AB (SÖRAB) finns en aktiv deponi för icke-farligt avfall (IFA-deponi) som ger upphov till ett lakvattenflöde med höga halter av ammoniumkväve. Om höga halter av kväve läcker ut i naturen kan det påverka biologiska processer negativt och orsaka problem som övergödning. Fram till 31/12 2014 står Löt avfallsanläggning under prövotid. Under prövotiden har SÖRAB fått ålagt att bland annat utvärdera den kemiska karaktären på samtliga vattenströmmar på anläggningen och optimera vattenreningen för de olika delströmmarna utifrån vattnets karaktär. Under prövotiden har SÖRAB tilldelats provisoriska utsläppsvillkor i form av riktvärden.  På grund av de höga halterna av kväve i lakvattnet från IFA-deponin har SÖRAB haft svårt att klara de provisoriska riktvärden som satts upp för utsläpp av kväve. För att undvika skadlig miljöpåverkan i recipienten dit vatten från anläggningen avleds har SÖRAB utvecklat och konstruerat en pilotanläggning för kontinuerlig biologisk rening (KBR-anläggning) där lakvattnet från IFA-deponin ska behandlas för att reducera utsläppen av kväve från avfallsanläggningen. I KBR-anläggningen utnyttjas de biologiska processerna nitrifikation och denitrifikation för att avskilja kväve från lakvattnet. Detta projekt syftar till att optimera driften av SÖRAB:s anläggning för kontinuerlig biologisk rening av näringsrikt lakvatten med avseende på avskiljning av kväve. I projektet undersöktes olika parametrars inverkan på avskiljningen av kväve. De parametrar som utvärderades var, uppehållstid i reningsstegen, vattentemperatur, fosforbehov samt behov av extern kolkälla. Resultaten visade att vid ett flöde på 420 m3/d genom KBR-anläggningen kunde fullständig nitrifikation och denitrifikation uppnås vid vattentemperaturer över 14 °C om en fosfatfosforhalt över cirka 1 mg/L upprätthölls i dessa reningssteg. Utöver detta krävdes en tillsats av kolkälla i denitrifikationssteget motsvarande en COD-tillsats på fyra gånger nitratkvävehalten i inkommande vatten till denitrifikationssteget. Med dessa parameterinställningar kunde närmare 100 % av det oorganiska kvävet i vattnet avskiljas i KBR-anläggningen, vilket motsvarade en reningseffekt på 66-85 % med avseende på avskiljning av totalkväve. I projektet gjordes även en jämförelse mellan KBR-teknik och andra tekniker för behandling av näringsrikt lakvatten. Jämförelsen visade att KBR-tekniken utgör ett mycket gott alternativ för avskiljning av kväve från näringsrika lakvatten med avseende på både reningseffekt och kostnad. Då reningseffekt och kostnad sammanvägdes var det enbart rening i konventionella avloppsreningsverk som kunde konkurrera med kontinuerlig biologisk rening i den form som användes i detta projekt. / Landfill leachate often contains contaminants that can be harmful if they are discharged into the environment without proper treatment. At SÖRAB’s (Söderhalls renhållningsverk AB) waste treatment site in Löt there is an active landfill for non-hazardous waste that generates leachate containing high levels of nitrogen in the form of ammonium. If large amounts of nutrients leak out into the environment it can have a negative impact on biological processes and cause problems such as eutrophication and acidification. The waste treatment site is until 31 December 2014 under a trial period where the owner company is obliged to, amongst other things, characterise the chemical composition in the runoff from the treatment areas and leachate from the landfill. The characterisation is done in order to find the best treatment methods for the different streams of water. Due to the high levels of nitrogen in the leachate from the landfill at Löt waste disposal plant the current regulations that are set up for the plant have been difficult to follow. To avoid negative environmental impact on the receiving waters and surrounding lands SÖRAB has constructed a pilot treatment plant for continuous biological treatment (KBR) where the nutrient rich leachate will be treated to reduce the total emissions of nitrogen from the waste disposal plant. The KBR-plant uses nitrification and denitrification to remove nitrogen from the leachate. This project is aimed at optimising SÖRAB’s plant for continuous biological treatment with respect to removal of nitrogen. An important part of the project was to examine the effect of different parameters on the removal of nitrogen in the KBR-plant.  The parameters examined and optimised were retention time in the treatment basins, water temperature, phosphorus demand, and the need of external carbon source. The results showed that for a operational flow of 420m3/d, complete nitrification and the denitrification could be achieved for temperatures above 14°C if the phosphate content was more than 1mg/L in the water. Furthermore, a need for an external carbon source in the denitrification basin was identified. It was found that the need of an external carbon source corresponded to a COD-addition of four times the content of nitrate in the incoming water. With these parameter settings almost 100% of the inorganic nitrogen in the water could be separated in the KBR-plant. The removal of total nitrogen was 66-85%. In the project a comparison was also done between the KBR treatment method and other available treatment methods for nitrogen removal from nutritious leachate. The comparison showed that the KBR treatment method is a very good alternative for removal of nitrogen with regard to treatment efficiency and costs. When both removal efficiency and costs were taken into account only traditional wastewater treatment plants could compete with the KBR treatment method used in this project.

Forskare och myndigheter runt om i världen enas idag om att stora mängder mikroplast ackumuleras i världshaven och att dessa kan tas upp av olika levande organismer. Mikroplaster definieras ofta som plastpartiklar mindre än fem millimeter och kan härstamma från olika mänskliga aktiviteter. Majoriteten av all plast som har producerats finns idag i deponier eller i naturen. Eftersom flera studier funnit att plastadditiver lakas ut ur deponier tros lakvatten från deponier vara en potentiell källa till mikroplastutsläpp. I denna studie undersöktes förekomsten av mikroplaster ≥ 100 mikrometer i behandlat lakvatten från åtta avfallsanläggningar i Sverige: sju med deponi och en utan deponi. Lakvatten från avfallsanläggningarna filtrerades genom filter med porstorlek 100 mikrometer. Partiklar på filtren inspekterades under ett stereomikroskop och undersöktes sedan med ett smälttest för att kvantifiera antalet mikroplaster. Även referensprover med kranvatten som genomgått samma provtagningsprocedur som lakvattnet analyserades för att se om mikroplaster från andra källor än lakvattnet kan ha påverkat lakvattenproverna. I lakvattenproverna från avfallsanläggningarna med deponi återfanns mikroplastkoncentrationer mellan 0 och 2,7 mikroplastpartiklar per liter. I referensproverna återfanns mellan 0,2 och 1,7 mikroplastpartiklar per liter. På grund av liknande koncentrationer i lakvattenproverna och referensproverna gick det inte att säga om mikroplasterna fanns i lakvattnet eller om de enbart kom från på kontamination vid provtagning och analys. Resultaten indikerade därför att behandlat lakvatten från avfallsanläggningar med deponier innehåller låg eller ingen halt mikroplast ≥ 100 mikrometer. Avfallsanläggningen utan deponi som undersöktes i studien var en sorteringsanläggning. Från denna anläggning återfanns mellan 2,3 och 4,2 mikroplastpartiklar per liter i lakvattenproverna medan motsvarande siffra för referensprovet var 0,2 mikroplastpartiklar per liter. Skillnaden mellan mikroplastkoncentrationerna i lakvattenproverna och referensprovet indikerar att mikroplasterna eventuellt berodde på avfallsverksamheten. Därmed är det möjligt att mikroplaster från andra avfallsverksamheter än deponering eventuellt kan släppas ut med behandlat lakvatten. För sorteringsanläggningen togs dock enbart ett stickprov. Därför krävs ytterligare studier på sorteringsanläggningar behövs för att bekräfta resultaten. Mängdberäkningar baserade på de uppmätta mikroplastkoncentrationerna, antaget att mikroplasterna fanns i lakvattnet, indikerar att eventuella utsläpp av mikroplaster ≥ 100 mikrometer via behandlat lakvatten från svenska avfallsanläggningar med deponi maximalt är i storleksordningen tiotals kilogram per år. Detta innebär att behandlat lakvatten från avfallsanläggningar är en obetydlig källa till mikroplaster i förhållande till andra mikroplastkällor i Sverige. / Researchers and authorities worldwide recognize the substantial accumulation of microplastics in the oceans as well as the uptake of these microplastics by various living organisms. Microplastics are often defined as plastic particles smaller than five millimeters and can originate from several anthropogenic activities. The majority of all plastics ever produced are accumulated in landfills or the natural environment. Since studies have found plastic additives in leachate from landfills, landfill leachate is thought to be a possible source of microplastic emissions. In this study, the occurrence of microplastics ≥ 100 micrometers was examined in treated leachate from eight waste facilities in Sweden: seven with landfills and one without. The leachate was filtered through filters with a 100 micrometer pore size. Particles on the surface of the mesh were examined under a stereo microscope and then further investigated by a melting test in order to quantify the number of microplastic particles. To see if the leachate samples might have been contaminated with microplastics from other sources, reference samples were analyzed by letting tap water go through the same sampling procedure as the leachate samples. In the leachate samples from the waste facilities with landfills, microplastic concentrations between 0 and 2.7 microplastic particles per liter were found. In the control samples the corresponding concentrations were between 0.2 and 1.7 microplastic particles per liter. Due to similar concentrations in the leachate and control samples, it was impossible to determine if the microplastics originated from the leachate or came from contamination via sampling and analysis. The results of the study therefore indicate that the microplastic concentrations in treated leachate from landfills are low or even nonexistent. The waste facility without a landfill in the study was a sorting facility. At this facility, microplastic concentrations between 2.3 and 4.2 microplastic particles per liter were found in the leachate samples. In the control sample the corresponding concentration was 0.2 microplastic particles per liter. The difference between the concentrations in the leachate samples and control sample indicate that some of the microplastics might have originated from the leachate. Therefore it is possible that other microplastics from waste activities than landfilling can end up in the leachate. However, this result is only based on one sample. Studies including more samples from more sorting facilities are needed to confirm these results. Mass calculations based on the microplastic concentrations, assuming that detected concentrations originated from the leachate, indicate that if microplastics ≥ 100 micrometers are emitted through the leachate from Swedish landfills the maximum emission is only a few tens of kilograms per year. This makes treated leachate from waste facilities insignificant in comparison to other known microplastic sources in Sweden.

Gruvdrift ger upphov till stora mängder avfall, vilket medför att metaller sprids från det deponerade avfallet till kringliggande mark och vattendrag. Flera metaller är naturliga komponenter i ekosystemen och många är essentiella näringsämnen. Metaller kan dock innebära en belastning då de i höga koncentrationer är toxiska för levande organismer. Läckaget av metaller från gruvavfall kan fördröjas genom täckning av deponierna. Bersbo gruvområde i Åtvidaberg var ett pilotprojekt för en nationell satsning som ägde rum på 1980-talet, vilken syftade till att åtgärda gamla nedlagda sulfidmalmsgruvor. Flertalet studier har utförts i området för att utreda föroreningssituationen i Bersbo. Ytvattenprover insamlades före, under och efter åtgärden. Trots en minskning av metallkoncentrationer i vattnet i området har det i tidigare studier konstaterats att metalläckaget från Bersbo överstiger läckaget från samtliga övriga gruvor i Östergötland. Denna studie syftar till att undersöka metalläckaget i ytvattnet i anslutning till de täckta deponierna i Bersbo cirka tjugo år efter att åtgärden utfördes. Provtagning av ytvatten har genomförts och vattnet har analyserats med avseende på pH, konduktivitet, kadmium, koppar, järn och zink. En statistisk jämförelse har utförts mellan data från tidsperioden 1992-1998 och data som har erhållits i studien. Resultatet påvisar minskade metallkoncentrationer i området kring deponierna men halterna vid Storgruveupplaget är fortfarande höga i jämförelse med bakgrundsvärdena. I ett dike vid Storgruveupplaget, som inte förväntades vara påverkad av avfallet, påvisades även där höga metallkoncentrationer i jämförelse med bakgrundsvärdena. Dessutom observerades en minskning av pH-värdena nedströms samma upplag. Vid provpunkterna som omgärdar Steffenburgsupplaget observerades en ökning av pH-värdena samt oförändrade eller minskade metallkoncentrationer.