Most services today are developed with a microservice architecture where each component is deployed with multiple replicas on servers all over the world. When requests go between service components, the role of a load balancer is to route each request to the least loaded instance of the target component. There are many algorithms that evaluate different parameters and select an instance from those. One approach is to optimize for latency, i.e., choose the instance that will result in the lowest latency. However, this approach does not take into consideration the geographical distribution of servers, or when requests have to cross networking boundaries, i.e., go from one physical data center to another. Crossing networking boundaries comes with an increased cost as connecting two data centers far apart is an expensive task. Therefore, the cloud computing provider will charge this traffic more than when just sending traffic within a single data center. This study set out to use Google Traffic Director, a service mesh that has information about the whole system and can, therefore, offer locality-aware load-balancing that tries to minimize the amount of traffic that crosses networking boundaries. This is compared to a latency-based algorithm without a service mesh architecture, namely Expected Latency Selector. The study was set up to evaluate how the different approaches performed in terms of cost, latency, and resilience. This evaluation was performed by setting up two testing environments where both load-balancing algorithms could run and relevant metrics were collected. This was then tested in three different scenarios: no disturbance, random delay in a zone, and the final being a zone failing all requests. Results show that in a perfect environment, a locality-aware approach with Traffic Director can reduce the networking cost to an optimal level by only sending a negligible amount of requests cross-zone, while still performing equally well as the latency-based approach in terms of latency. However, when a delay or failure is introduced, Traffic Director, in our setup, keeps the same behavior of prioritizing the locality instead of distributing requests to other zones to even out the latency and circumvent the faulty servers. / De flesta online tjänsterna idag är utvecklade med en mikrotjänst arkitektur där varje komponent är distribuerad med många kopior på servrar över hela världen. När en förfrågan går mellan en tjänsts komponenter, är en lastbalanserares roll att dirigera en förfrågan till den minst belastade instansen av målkomonenten. Det existerar många algoritmer som evaluerar olika parametrar och väljer en instanser på det sättet. Ett tillvägagångssätt är att optimera för latens d.v.s. välja den instansen som kommer att ge lägst latens. Detta tillvägagångssätt kommer däremot inte ta den geografiska distributionen av servrar eller när en förfrågan behöver korsa nätverksgränser i åtanke. Att korsa nätverksgränser kommer med en öka kostnad eftersom att förbinda två datacenter är omständigt och dyrt. Därav kommer molntjänstleverantören att ta mer betalt för denna typ av nätverkstrafik än trafik som håller sig inom ett datacenter. Denna studie använde sig därav av Googles Traffic Director, en service mesh som erbjuder lokalitets-medveten lastbalansering som försöker minimera mängden trafik som korsar nätverksgränser, och jämför det med en latens-baserad algorithm kallad Expected Latency Selector. Studie evaluerar hur de två olika tillvägagångsätten presterar sett till kostnad, latens och resiliens. Evalueringen genomfördes genom att sätta upp två testmiljöer där båda algoritmerna kunde köras och relevant data samlades. Detta kördes sedan under tre olika scenarion: ingen störning, slumpmässig fördröjning och en zon där varje förfrågan misslyckas. Resultaten indikerar att in en perfekt miljö kan ett lokalitets-medvetet tillvägagångssätt med Traffic Director reducera nätverkskostnaden till en optimal nivå genom att endast skicka en försumbar mängd förfrågan till andra zoner, och samtidigt prestera ekvivalent med latens-baserade tillvägagångssättet sett till latens. Däremot, när en fördröjning eller misslyckande av förfrågan introduceras kommer Traffic Director att behålla samma beteende av att prioritera lokalitet istället för att distribuera förfrågningar till andra zoner för att jämna ut latensen och kringgå felaktiga servrar.

High-efficiency point cloud 3D object detection is important for autonomous driving. 3D object detection based on point cloud data is naturally more complex and difficult than the 2D task based on images. Researchers keep working on improving 3D object detection performance in autonomous driving scenarios recently. In this report, we present our optimized point cloud 3D object detection model based on CenterPoint method. CenterPoint detects centers of objects using a keypoint detector on top of a voxel-based backbone, then regresses to other attributes. On the basis of this, our modified model is featured with an improved Region Proposal Network (RPN) with extended receptive field, an added sub-head that produces an IoU-aware confidence score, as well as box ensemble inference strategies with more accurate predictions. These model enhancements, together with class-balanced data pre-processing, lead to a competitive accuracy of 72.02 mAP on ONCE Validation Split, and 79.09 mAP on ONCE Test Split. Our model gains the fifth place of ICCV 2021 Workshop SSLAD Track 3D Object Detection Challenge. / Högeffektiv punktmoln 3D-objektdetektering är viktig för autonom körning. 3D-objektdetektering baserad på punktmolnsdata är naturligtvis mer komplex och svårare än 2D-uppgiften baserad på bilder. Forskare fortsätter att arbeta med att förbättra 3D-objektdetekteringsprestandan i scenarier för autonom körning nyligen. I den här rapporten presenterar vi vår optimerade 3D-objektdetekteringsmodell baserad på CenterPoint. CenterPoint upptäcker objektcentrum med hjälp av en nyckelpunktsdetektor ovanpå en voxelbaserad ryggrad och går sedan tillbaka till andra attribut. På grundval av detta presenteras vår modifierade modell med ett förbättrat regionförslagsnätverk med utökat receptivt fält, en extra underrubrik som producerar en IoU-medveten konfidenspoäng och ensemblestrategier med mer exakta förutsägelser. Dessa modellförbättringar, tillsammans med klassbalanserad dataförbehandling, leder till en konkurrenskraftig noggrannhet på 72,02 mAP på ONCE Validation Split och 79,09 mAP på ONCE Test Split. Vår modell vinner femteplatsen i ICCV 2021 Workshop SSLAD Track 3D Object Detection Challenge.

Icke-verbal kommunikation är ett viktigt komplement till det verbala språket, inte främst i utbildningsverksamheter med yngre barn. Syftet med studien är att undersöka en logopeds och en specialpedagogs syn på hur och om icke-verbal kommunikation används medvetet som ett pedagogiskt verktyg i flerspråkiga verksamheter för yngre barn och varför det används. För att ta reda på det har vi genomfört kvalitativa semistrukturerade intervjuer med en logoped och en specialpedagog samt utgått från John Deweys pragmatiska perspektiv. Genom arbetet har vi kommit fram till att icke-verbal kommunikation är av vikt för att förstärka och förtydliga det verbala språket och att icke-verbal kommunikation är bra för alla men nödvändigt för vissa. Det är upp till pedagogerna att ha den kunskapen för att använda det med ett tydligt syfte för det individuella barnets skull. Slutsatserna som dras i studien visar bland annat att gester, kroppsspråk och olika former av material används som medveten icke-verbal kommunikation i flerspråkiga verksamheter och detta används i situationer under hela dagen i framför allt samspelssituationer, i interaktion, i situationer där något behöver förtydligas samt när någon kommer till en ny språkig miljö. Detta i syfte att skapa förståelse, göra sig förstådd, förtydliga, kommunicera, uttrycka kommunikation på ett annat sätt och för att fungera språkfrämjande. / Non-verbal communication is an important complement to the verbal language in activities with younger children. The purpose of the study is to investigate the views of a speech therapist and a special education teacher on how and if non-verbal communication is used deliberately as a pedagogical tool in multilingual activities for younger children and why it´s used. To find out, we conducted qualitative semi-structured interviews and based our work on John Deweys pragmatic perspective. We have come to the conclusion that non-verbal communication is important to reinforce and clarify the verbal language and that it´s good for everyone but necessary for some. It´s up to the educators to have knowledge, in order to use it with a clear purpose for the individual child´s sake. Some of the conclusions drawn in the study show that gestures, body language and different types of materials are used as conscious non-verbal communication in multilingual activities and is used in situations throughout the day in mainly interaction situations, in interaction, in situations where something needs to be clarified and when someone comes to a new linguistic environment. This is for the purpose of creating understanding, making oneself understood, clarifying, communicating, expressing communication in a different way and to function as a language promoter.

Syfte: Undersöka huruvida föräldrar med och utan barn med kroniska tillstånd skiljer sig åt gällande: psykologisk flexibilitet (generell och föräldraspecifik), utbrändhet, psykologiskt lidande och subjektiv livskvalitet. Samt undersöka om prediktorerna: huruvida föräldrarna har barn med kroniska tillstånd, nivåer av psykologisk flexibilitet (generell och föräldraspecifik), samt nivåer av medveten närvaro och kognitiv defusion förklarar föräldrars utbrändhetssymtom, psykologiska lidande och subjektiva livskvalitet. Metod: Oberoende ttest och Mann-Whitney U test genomfördes i syfte att undersöka medelvärdes skillnader mellan föräldrar till barn med kroniska tillstånd (N=51) och föräldrar till barn utan kroniska tillstånd (N= 28) gällande psykologisk flexibilitet, utbrändhet, psykologiskt lidande och subjektiv livskvalitet. Hierarkiska multipla regressionsanalyser (HRA) (N=79) genomfördes i syfte att undersöka möjliga förklaringar till föräldrars utbrändhetssymtom, psykologiska lidande och livskvalitet. Resultat: Oberoende t-test och Mann- Whitney U-test indikerade enbart signifikanta skillnader mellan föräldrar till barn med kroniska tillstånd och föräldrar till barn utan kroniska tillstånd avseende generell psykologisk flexibilitet, utbrändhet och psykologiskt lidande. Således ingen signifikant skillnad mellan de två föräldragrupperna avseende föräldraspecifik psykologisk flexibilitet och subjektiv livskvalitet. HRA indikerade att generell (inte föräldraspecifik) psykologisk flexibilitet var en signifikant prediktor beträffande föräldrars utbrändhetssymtom, psykologiska lidande och subjektiva livskvalitet. Att ha barn med eller utan kroniska tillstånd predicerade enbart föräldrars utbrändhet. Medveten närvaro och kognitiv defusion predicerade utöver generell psykologisk flexibilitet, föräldrarnas subjektiva livskvalitet. Slutsats: Psykologisk flexibilitet som enhetlig modell för mänskligt fungerande, antas vara användbar i framtida forskning gällande föräldrar till barn med kroniska tillstånd samt till föräldrar över lag som har lägre grad av psykologisk flexibilitet. Mer forskning om specifika psykologiska flexibilitets relaterade processerna behövs, samt studier som inkluderar bakgrundsinformation om föräldrarna såsom kön och ålder. / Objective: Whether parents with or without children having chronic conditions differ in regard to; Psychological flexibility (global and parent-specific), burnout symptoms, psychological distress and subjective quality of life. As well as to investigate whether following predictors; having a child with a chronic conditions or not, levels of psychological flexibility (global and parentspecific) and levels of mindfulness and cognitive defusion explain parents burnout symptoms, psychological distress and subjective quality of life. Method: Independent samples T-tests and Mann-Whitney U-tests were used in order to investigate mean differences between parents to children with chronic conditions (N=51) and parents to children without chronic conditions (N=28) regarding psychological flexibility, burnout symptoms, psychological distress and subjective quality of life. Hierarchical multiple regression analyses (HRA) (N=79) were conducted in order to investige possible explanaitions to parents burnout symptoms, psychological distress and subjective quality of life. Results: Independent samples T-tests and Mann- Whitney U tests indicated sicnificant mean differences regarding global psychological flexibility, burnout and psychological distress. No significant differences were found between the two groups in regard to parent-specific psychological flexibility and subjective quality of life. HRA indicated that global (and not parents-specific) psychological flexibility was a significant predictor in explaining parents burnout symptoms, psychological distress and subjective quality of life. Having a child with or without a chronic condition, only predicted parents burnout symptoms. Mindfulness and cognitive defusion predicted over and beyond global psychological flexibility, parents subjective quality of life. Conclusion: Psychological flexibility as a unified model of human functioning, is presumed to be useful in future research in regard to parents having children with chronic conditions, as well as to parents of children without chronic conditions and parents who has lower level of psychological flexibility. There is a need for further research regarding psychological flexibility related processes and future studies that include background information of parents such as gender and age.

Samhällsutvecklingen går i en riktning där människor arbetar i allt närmare samarbete med artificiella agenter. För att detta samarbete ska vara på användarens villkor är det viktigt att förstå hur människor uppfattar och förhåller sig till dessa system. Hur dessa agenter bedöms moraliskt är en komponent i denna förståelse. Malle m.fl. (2015) utförde en av de första studierna kring hur normer och skuld appliceras på människa respektive robot. I samma artikel efterfrågades mer forskning kring vilka faktorer hos agenter som påverkar de moraliska bedömningarna. Föreliggande studie tog avstamp i denna frågeställning och avsåg att undersöka hur moralisk godtagbarhet och skuldbeläggning skiljde sig beroende på om agenten var en person, en humanoid robot eller ett autonomt intelligent system utan kropp (AIS). Ett mellangrupps-experiment (N = 119) användes för att undersöka hur agenterna bedömdes för sina beslut i tre olika moraliska dilemman. Deltagares rättfärdigaden bakom bedömningar samt medveten hållning utforskades som förklaringsmodell av skillnader. Medveten hållning avser Dennetts (1971) teori kring huruvida en agent förstås utifrån mentala egenskaper. Resultaten visade att person och robot erhöll liknande godtagbarhet för sina beslut medan AIS fick signifikant lägre snitt. Graden skuld som tillskrevs skiljde sig inte signifikant mellan agenterna. Analysen av deltagares rättfärdiganden gav indikationer på att skuldbedömningarna av de artificiella agenterna inte grundade sig i sådan information som antagits ligga till grund för denna typ av bedömningar. Flera rättfärdiganden påpekade också att det var någon annan än de artificiella agenterna som bar skulden för besluten. Vidare analyser indikerade på att deltagare höll medveten hållning mot person i störst utsträckning följt av robot och sedan AIS. Studien väcker frågor kring huruvida skuld som fenomen går att applicera på artificiella agenter och i vilken utsträckning distribuerad skuld är en faktor när artificiella agenter bedöms.

Parents of children with autism spectrum disorder (ASD) face many challenges which lead to low levels of psychological well-being, partly caused by inability to parent in accordance with one’s values. Child-directed play, a moment of being fully attentive and responsive to one’s child, has the potential to increase parental values. A non-concurrent multiple-baseline experimental design investigated whether daily exercises of child-directed play improved valued parenting and parental perspective-taking. Eight parents of children with diagnosed or suspected ASD were followed daily for six weeks. The intervention comprehended daily practice of child-directed play and video supervision. Child-directed play increased ratings of parental values for all but one participant (Hedges’ g* = 1.67) with effect maintained at follow-up, and increased ratings of parental perspective-taking. A gradual effect indicates the need for greater difference in baseline length between participants. No effects on children, nor on parental well-being were investigated in the present study.