No description available.

Migrationsverket har som ansvarig förvaltningsmyndighet huvudansvaret för genomförandet av Dublinförordningen i svensk rätt. Dublinförordningen ingår i EU:s gemensamma asylsystem, Common European Asylum System (CEAS) och syftar till att fördela och effektivt hantera de asylansökningar som lämnas in i EU:s medlemsstater. Om förordningens ansvarskriterier visar att en annan medlemsstat ska göra asylprövningen än den som den asylsökande befinner sig i, kan en överföring till ansvarig stat ske. Efter att Greklands bristfälliga hantering av asylansökningar uppmärksammats har det ömsesidiga förtroendet som CEAS bygger på och Dublinförordningen ifrågasatts allt mer. I vissa fall har det ansetts inhumant och rent av omöjligt att genomföra överföringar. Migrationsverkets utredningsansvar i Dublinärenden har undersökts och aspekter som påverkar ansvarets omfattning analyserats. För undersökningen har nationell såväl som europeisk och internationell rätt haft betydelse. Området är komplext och uppsatsen visar på flera aspekter av betydelse, där tre framstår som särskilt intressanta. För det första påverkar Dublinförordningens systematik i sig, genom att den utgår ifrån en presumtion om EU-medlemsstaternas rättsenliga asylsystem men samtidigt ger utrymme för undantag från ansvarskriterierna. För det andra är relationen mellan Dublinförordningen och andra rättsakter avgörande för utredande myndighets skyldigheter, exempelvis förhållandet till Europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Slutligen har förvaltningsrättsliga aspekter stor påverkan på Migrationsverkets utredningsansvar. Det rör sig om krav på utredningen från både svensk, allmän och speciell förvaltningsrätt och EU-rättsliga förvaltningsprinciper. Sammanfattningsvis visar analysen att det är avvägningar mellan effektivitet, genomslag för Dublinförordningen och den enskildes rättssäkerhet som Migrationsverkets tjänstemän måste hantera. Det rör sig om en balansgång mellan olika intressen och en gränsdragningsproblematik – om vem som ska dra gränserna och var de ska dras – när det ömsesidiga förtroendet ifrågasätts.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Uppsatsen behandlar likheter och skillnader mellan svensk och norsk lagstiftning för par i nyligen etablerade förhållanden i Sverige och Norge. Syftet med båda länders lagstiftning är att stoppa att förhållanden ingås med syfte att erhålla uppehållstillstånd. För att utreda om ett förhållande är seriöst eller inte, görs en seriositetsprövning av förhållandet. Tanken bakom en sådan prövning är att avgöra förhållandets seriositet. Genom en seriositetsprövning tittar respektive myndighet i något av länderna på faktorer som exempelvis hur länge paret har känt varandra, hur ofta parterna har kontakt med varandra, samt om de båda har ett gemensamt språk att kommunicera på. Dessa kriterier hjälper myndigheterna i respektive land att fatta beslut om ett uppehållstillstånd ska beviljas eller inte. Problematiken som en seriositetsprövning innebär är att svensk lagstiftning anger vaga begrepp och inte klara rekvisit som ska vara uppfyllda. Exempelvis framgår det inte exakt hur lång tid parterna ska ha känt varandra för att betrakta förhållandet som seriöst.  För ett förhållande mellan en norsk medborgare och en utlänning från ett tredje land, ges ingen möjlighet för dem att bosätta sig i Norge, om inte vissa kriterier har uppfyllts. Det ges ingen möjlighet för utlänningen att bosätta sig i Norge med sin partner, om inte paret tidigare bott tillsammans under en period om minst två år, eller att paret väntar barn eller har barn tillsammans. Sverige har inte liknande krav på att paret ska ha bott tillsammans utomlands i minst två år eller att paret väntar eller har barn tillsammans, för att kunna bosätta sig som ett par i landet. Överlag kan svensk lagstiftning på området sägas vara mer liberal i denna fråga.  Ett problem som kan tänkas uppstå i norsk lagstiftning är när ett förhållande där parterna inte bott tillsammans, inte har eller väntar barn tillsammans. Paret kan då tänkas söka sig till ett land vars nationella lagstiftning inte uppställer liknande krav för att beviljas uppehållstillstånd. Sverige som inte har dessa krav om att paret ska ha barn eller att dem måste ha levt tillsammans sedan tidigare, kan tänkas utgöra ett möjligt val av land att bosätta sig i. Respektive land har skillnader när det gäller tiden för när ett permanent uppehållstillstånd kan beviljas. I Norge rör det sig om en femårs-period, inkluderat tiden som paret ska ha bott tillsammans utomlands, samt en treårs-period när paret väl bosatt sig i Norge, innan ett permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Sverige har inte denna långa tid innan ett permanent uppehållstillstånd kan utfärdas, istället är det ett krav att paret levt tillsammans i Sverige under en tvåårsperiod innan ett permanent uppehållstillstånd ges. I praktiken har dock tvåårsperioden utökats till tre år, då migrationsverket har en hög väntetid innan det kan fattas ett beslut i ärendet. Det förs i uppsatsen en analys kring farhågorna att en utlänning tvingas stanna kvar i ett förhållande som karaktäriseras av våld och kränkningar, på grund av rädsla att inte få stanna kvar i landet. När ett förhållande för en utlänning som har uppehållstillstånd med anledning av ex ett samboförhållande upphör, räknas det med att utlänningen lämnar landet och får sitt uppehållstillstånd återkallat. Detta ökar risken för att utlänningen i förhållandet utsätts för övergrepp och våld samtidigt som denne inte vågar anmäla detta till respektive lands polismyndighet. Eftersom att tiden för att bli beviljad ett permanent uppehållstillstånd i de båda länderna utgörs av en period om två till fem år, uthärdar utlänningen tiden trots att det förekommer våld, på grund av att kunna ansöka om permanent uppehållstillstånd efter att tidsgränsen är uppnådd. Det fastslås i uppsatsen att norsk rätt har ett tydligare och lägre beviskrav än svensk rätt för utlänningen när denna utsätts för våld, att fortsatt bli beviljad uppehållstillstånd när våld ägt rum i förhållandet. Likaledes leder detta till att lagstiftaren bör titta på hur utformningen av misshandelsbestämmelsen är utformad i Norge, för att bättre kunna stärka skyddet för utlänningen att bli utsatt för våld i relationen.

Asyl är en mänsklig rättighet och återfinns bland annat i Flyktingkonventionen, vilken är en av många konventioner som Sverige undertecknat och därför är skyldig att följa. Den svenska migrationsrätten regleras i utlänningslagen men också till stor del av internationell rätt. Just nu påverkas även möjligheterna att få uppehållstillstånd av lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Syftet med denna uppsats har varit att utreda skyddsgrunderna i Sverige, möjligheten att utesluta personer från det skyddet samt att utreda under vilka omständigheter verkställighetshinder blir aktuella och vilka påföljder verkställighetshinder får för personer som inte kan utvisas. Asyl kan beviljas på grunderna flykting och alternativt skyddsbehövande. Uteslutande kan göras på grund av grova brott som begåtts utanför Sverige. I de fall ett verkställighetshinder uppstår och utvisning inte kan genomföras kan ett tillfälligt uppehållstillstånd beviljas. Beroende på uppehållstillståndets längd ges utlänningen olika rättigheter i samhället.

Våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem som förekommer i det offentliga men framför allt bakom hemmets stängda dörrar. Det finns ett mörkertal vad gäller våldets omfattning eftersom många övergrepp aldrig anmäls på grund av rädsla. Våldet uttrycker sig såväl fysiskt som psykiskt, genom slag, sexuella övergrepp, kontrollutövande eller verbala kränkningar. Utsattheten förekommer i olika former där vissa kan anses mer utsatta än andra. De kvinnor som kommer till Sverige från andra länder för att leva med en man i Sverige kommer sällan med vetenskap om att mannen är våldsam, det visar sig senare. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka kvinnans möjligheter till ett fortsatt uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 16 § utlänningslagen (2005:716) när förhållande brustit på grund av mannens våld mot kvinnan. Metoden som har använts i denna undersökning är den rättsdogmatiska metoden där lag, förarbeten, praxis, ratificerad konvention samt doktrin studerats. Till en början förekommer en redogörelse för bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning, följt av de omständigheter som kan ge kvinnan rätt till fortsatt uppehållstillstånd när denna anknytning brustit på grund av mannens våldsutövande. Vidare berörs de internationella åtaganden som Sverige åtagit sig att följa och slutligen utreds det om Sverige erhåller rätt fokus vad gäller utredningen av rätten till fortsatt uppehållstillstånd för våldsutsatta. Av resultatet framgår att kvinnan har möjligheter till fortsatt uppehållstillstånd enligt bestämmelsen i 5 kap. 16 § första stycket 2 UtlL, men att denna tillämpning ställer ett strikt beviskrav på kvinnan.