Samtidskonsten innebär att en mängd nya sätt att organisera presentationen av konst på har uppstått. Museet för glömska är en mindre samtidskonsthall med starkt idébaserad grund som kan sägas vara allt från ett kulturprojekt till ett idébaserat museum. Denna uppsats belyser vad Museet för glömska är och hur det görs i ett ANT-perspektiv. En del av uppsatsen är också att se hur en organisation som Museet för glömska låter sig studeras. Syftet med uppsatsen är att öka förståelsen för icke-traditionella museum och samtidskonsthallars organisation. Detta genom att synliggöra de förbindelser och relationer som bildar Museet för glömska. Tidigare studier av har visat att problematiken med samtidskonsten och dess organisering är att konsthallarna står i en beroendeställning till finansiärer varför det kritiska perspektiv som kännetecknar samtidskonsten kan vara svår att åstadkomma. Därför finns det anledning att studera alternativa organisationsformer. Museet för glömska undgår i viss mån denna problematik eftersom verksamheten sker på ideell grund. För att beskriva hur förbindelserna inom Museet för glömska hålls på plats använda begreppet obligatorisk passagepunkt, vilket kan sägas vara ett sätt att belysa hur makten fördelas i en organisation och vilka strategier som används för att bibehålla en maktposition. För att ytterligare beskriva vad Museet för glömska är och hur det görs används också begreppen objektskapande- och rumsligt nätverksperspektiv. Museet för glömska består, i ett ANT-perspektiv, av två kretslopp. Ett litet för varje utställningstillfälle och ett stort som beskriver Museet för glömskas identitet. Det lilla kretsloppet består av delarna utställningsidén, konstnärerna, konstverken, platsen och finansieringen. Det stora innehåller delarna utställningar, Medier utan minne och icke-platsen samt anti-grupperna museer, akademin, media och konstvärlden. Den sammanhållande faktorn för båda kretsloppen är en obligatorisk passagepunkt i form av talespersonerna och en obligatorisk icke-passagepunkt i form av artikeln Medier utan minne. Talespersonernas strategier för att bevara nätverket varierar beroende på vilken aktör i nätverket som ska intresseras. I ett objektskapande nätverksperspektiv är de små kretsloppen och det stora kretsloppet olika, men sammankopplade, objekt som skapar Museet för glömska. I ett rumsligt nätverksperspektiv existerar endast ett litet kretslopp, det som för tillfället är aktivt. När kretsloppet övergår till att inte länge vara aktivt så övergår det till att vara en del av det stora kretsloppets rumsliga nätverksform genom att det då endast existerar på Museet för glömskas webbsida. Jag hävdar genom uppsatsen att Museet för glömska kan ses på många olika sätt men att det i min uppsats ska förstås som en icke-organisation bestående av två kretslopp som hålls samman av en obligatorisk icke-passagepunkt i form av Medier utan minne och en obligatorisk passagepunkt i form av två talespersoner vars kommunikationer med kretsloppens olika delar och utpekandet av anti-grupper är essentiell för att Museet för glömska ska kunna bibehålla sin homeomorfism. Studien bidrar till att öka förståelsen för icke-traditionella konsthallar och museer genom att utvidga vad idébaserade museum kan vara och genom att visa på anti-gruppernas betydelse för icke-traditionella konsthallars identitetsskapande. Utöver detta visar också uppsatsen hur icke-organisationer kan studeras. / The emergence of contemporary art implied many new ways of organizing and presenting art. The Museum of Forgetting is a small and nomadic contemporary art gallery with a strong idea-based foundation. This thesis describes, what the Museum of Forgetting is and how it is made through an Actor Network Theory-perspective. Because of the complexity in what Museum of Forgetting is, it is also relevant to examine how an organization such as Museum of Forgetting can be studied. The purpose of this thesis is to increase the understanding of non-traditional museums and contemporary art galleries by displaying the associations with and within the Museum of Forgetting. Previous studies of contemporary art have shown that one problem of contemporary art and its organization is the dependence on external financiers. Therefore, the critical perspective, characterizing contemporary art, can be difficult to achieve. Because of this, there is reason to study alternative organizational forms of presenting and organizing art. This thesis increases the understanding of non-traditional art galleries and museums by expanding what idea-based museums can be and by showing the importance of anti-groups for the creation of the identities of non-traditional art galleries and museums. The empirical and analytical findings show, that the Museum of Forgetting, through an ANT perspective, consists of two cycles. A small one, that is actualized at each exhibition and a large one, describing the identity of the Museum of Forgetting. The small cycle consists of the following units: the exhibition-idea, the artists, the artworks, the place and the financing. The large cycle consists of: exhibitions, the article ”Media without memory” and non-location as well as anti-groups. The unifying factors for both cycles are one obligatory passage point manifested in two spokespersons and one obligatory non-passage point manifested in the article Media without memory. The spokespersons strategies to maintain their position as obligatory passage point varies, depending on which actor to enrol in the network. In essence, according to my findings, the Museum of Forgetting should be understood as two cycles which are coalesced by an obligatory non-passage point, manifested in Media without memory and an obligatory passage point, manifested in two spokespersons, whose communications with the different parts of the cycles and identification of anti-groups, are essential for maintaining the homeomorphism of the Museum of Forgetting.

This work presents a complex analysis of the methodological teaching goals with regard to the museum education, in the context of cooperation between schools and museums from the humanistic concept of education perspective. The subject of the work is based on the assumption that certain methodological goals entail a significant feature for educational planning and implementation, and they also are one of the instruments of the functional development cooperation between the two institutions. The theoretical part of thesis deals with the methodological goal as a follow-up to the museum education definition. It is not only essential to find a concept of the term - teaching goal, but also to analyse the content of the museum education goals; so it's the work analysis of a museum pedagogue and his/her goals towards other components in the museum education process. The emphasis is put also on the issue of autoevaluation regarding the educational results. Last but not least the work focusses on the historical perspective as well. Namely, it examines the cooperation between schools and museums, its educational programmes as systematic conditions for a mutual collaboration. The first phase of the qualitative research elaborates on the reflection of museum educational goals from the elementary school teacher...

Projektets utgångspunkt är ett nytt konstmuseum i Uppsala, i området bakom Uppsala centralstation, som nyligen genomgått ett ansiktslyft. Museets långsmala karaktär har hämtats från det intilliggande godsmagasinet och från tomtens form. Genom byggnaden har ett diagonalt stråk öppnats, för att ge möjlighet åt fotgängare att passera genom byggnaden och för att skapa liv och rörelse på platsen. Genom fönstren i passagen kan förbipasserande få en skymt av vad som händer inuti muséet. I passagen ligger museets entré, den pedagogiska verksamheten och ett kafé för allmänheten. Museets fasad är inspirerad av den arabiska mashrabiyan. Byggnaden har fönster längs hela fasaden, som i sin tur är täckta av skärmar tillverkade av sträckmetall. Ljuset tillåts komma in i byggnaden samtidigt som sträckmetallen täcker fasaden och bevarar något av museets hemligheter för förbipasserande. Museets inre väggar består av massiva betongskivor, placerade i ett rutnät som fått sin riktning av passagen genom huset. Betongrutnätet bildar två typer av rum, de inre rummen med en mer stängd karaktär och en traditionell, fyrkantig rumsform, och de yttre triangulära rummen som får dagsljus utifrån, genom sträckplåten som täcker de yttre glasväggarna. Under kvällstid lyser museet själv upp omgivningarna genom hålen i sträckmetallen. / The project is about creating a new art museum in Uppsala, situated in the area behind Uppsala centralstation, where extensive retouching of the area recently was made. The long and slender character of the buildning derives from the shape of the old cargo warehouse next to the museum, and from the shape of the plot. Through the building runs a passage that lends pedestrian a shortcut through it, which will bring life to the area. Along the passage through the museum, the ground floor of the building is entirely covered by windows, in order to give passing strollers a glimpse of what is happening inside the museum. The entrance, the educational activities and the café is situated along the passage. The facade of the museum is inspired by the arabic mashrabiya fenomenon. The exterior facade of the building is entirely covered with windows which in turn are covered with screens of expanded metal. Daylight may enter through the tiny holes in the screens, while at the same time the metal screens manages to keep some of the secrets of the museum from the people passing by. The inner walls, made of concrete, form a diagonal grid inside the building, creating two types of rooms. The inner rooms, which are quadratic and have a more closed and darker character, and the outer rooms which are triangular and receive light from the outside through the expanded metal screens. At nighttime, instead the museum itself lights the place around it.

This essay investigates live-streamed guided tours made by Moderna Museet, so called sofa tours, streamed between February 2020­ and April 2021. The aim is to observe, describe and analyze the [Moderna Museet’s] sofa tours using a modality approach as well as relating the sofa tours to physical museum visits, using the concepts of media, mediation, remediation, immediacy and hypermediacy. The research questions concern ways of looking at art when participating in sofa tours and the differences compared to physically viewing art at the museum. In conclusion, the sofa tours made by Moderna Museet offers several alternatives to physical museum visits, not necessarily better or worse. Participants can actually modify their experience of participating in sofa tours and looking at art, for example by choosing to participate live or afterwards, with or without access to other participants comments, questions and reactions as well as choosing between using Facebook, Instagram, YouTube or the museum webpage to access the sofa tours. Comparing sofa tours to physical museum visits showed that both their principal function is to provide opportunities for people to view art together with other people, with or without the aid of a guide. However, most of the mediated space in the physical museum is unavailable to sofa tour participants. On the other hand, the sofa tour creates another set of unique mediations which do not exist in the physical museum space.

No description available.

The presented work deals primarily with the influence of Act No. 22/1958 Coll., On Cultural Monuments, Act No. 54/1959 Coll., On Museums and Galleries, and similar laws valid for the Slovak part of republic on the functioning of Czechoslovak museums. The influence of these legal regulations is examined on the examples of museums in Písek and České Budějovice, as these are typical representatives of museums of national history on the district and regional level. The work analyzes mainly the so-called cultural- educational activities of museums, it also focuses on collection activities, staffing and financial stability of museums. The secondary goal of this thesis is to describe the development of Czechoslovak monument care and museology after the end of the Second World War.

Die Gläsernen Figuren sind die bekanntesten Ausstellungsobjekte des Deutschen Hygiene-Museums, die im 20. Jahrhundert in unterschiedlichsten Ausstellungsformaten einem Millionenpublikum präsentiert wurden. Die transparenten Modelle wurden vorwiegend aus dem Kunststoff Celluloseacetat gefertigt, der starken Alterungsprozessen unterworfen ist. Im konservierungswissenschaftlichen Forschungsprojekt »Gläserne Figuren – Ausstellungsikonen des 20. Jahrhunderts« wurden die Körpermodelle untersucht und ein Konzept für ihren langfristigen Erhalt erstellt. Die gewonnenen Erkenntnisse zur Produktions- und Materialgeschichte sowie zu den Alterungsprozessen und Konservierungsmöglichkeiten werden in dieser Publikation vorgestellt. Empfehlungen zum Umgang mit dreidimensionalen Celluloseacetatobjekten in Museen und Sammlungen schließen sich an. Darüber hinaus werden mehr als 60 historische Objekte aus dem Sammlungskonvolut »Gläserne Figuren« vorgestellt. Im Mittelpunkt stehen dabei die Lebensläufe der im Deutschen Hygiene-Museum befindlichen zwölf Ganzfiguren, die zwischen 1935 und 2000 hergestellt wurden und alle die Transformation vom Anschauungsmodell zum historisch bedeutsamen Objekt durchlaufen haben. Zudem werden die Auswertungspotenziale weiterer Objektgruppen zur Herstellungstechnik und Ausstellungsgeschichte der Figuren sowie zu den Präsentations- und Werbestrategien beleuchtet. / The Transparent Figures are the most well-known exhibition objects of the Deutsches Hygiene-Museum and were presented to millions of people in the 20th century in the most varied exhibition formats. The transparent models were primarily made of the plastic cellulose acetate, which is subject to pronounced ageing processes. The body models were examined and a concept for their long-term preservation was created in the conservation science research project “Transparent Figures – Exhibition Icons of the 20th Century”. The knowledge concerning the production and material history acquired, as well as of ageing processes and possibilities for conservation are presented in this publication. This is joined by recommendations for dealing with three-dimensional cellulose acetate objects in museums and collections. In addition to this, more than 60 historical objects from the “Transparent Figures” collection set will be presented. The focus is thereby on the curricula vitae of the twelve complete figures found in the Deutsches Hygiene-Museum, which were manufactured between 1935 and 2000 and have all undergone the transformation from the display model to the historically important object. The evaluation potential of other object groups with regard to manufacturing technology and the exhibition history of the figures, as well as to the presentation and advertising strategies are also illuminated.

Die Gläsernen Figuren sind die bekanntesten Ausstellungsobjekte des Deutschen Hygiene-Museums, die im 20. Jahrhundert in unterschiedlichsten Ausstellungsformaten einem Millionenpublikum präsentiert wurden. Die transparenten Modelle wurden vorwiegend aus dem Kunststoff Celluloseacetat gefertigt, der starken Alterungsprozessen unterworfen ist. Im konservierungswissenschaftlichen Forschungsprojekt »Gläserne Figuren – Ausstellungsikonen des 20. Jahrhunderts« wurden die Körpermodelle untersucht und ein Konzept für ihren langfristigen Erhalt erstellt. Die gewonnenen Erkenntnisse zur Produktions- und Materialgeschichte sowie zu den Alterungsprozessen und Konservierungsmöglichkeiten werden in dieser Publikation vorgestellt. Empfehlungen zum Umgang mit dreidimensionalen Celluloseacetatobjekten in Museen und Sammlungen schließen sich an. Darüber hinaus werden mehr als 60 historische Objekte aus dem Sammlungskonvolut »Gläserne Figuren« vorgestellt. Im Mittelpunkt stehen dabei die Lebensläufe der im Deutschen Hygiene-Museum befindlichen zwölf Ganzfiguren, die zwischen 1935 und 2000 hergestellt wurden und alle die Transformation vom Anschauungsmodell zum historisch bedeutsamen Objekt durchlaufen haben. Zudem werden die Auswertungspotenziale weiterer Objektgruppen zur Herstellungstechnik und Ausstellungsgeschichte der Figuren sowie zu den Präsentations- und Werbestrategien beleuchtet. / The Transparent Figures are the most well-known exhibition objects of the Deutsches Hygiene-Museum and were presented to millions of people in the 20th century in the most varied exhibition formats. The transparent models were primarily made of the plastic cellulose acetate, which is subject to pronounced ageing processes. The body models were examined and a concept for their long-term preservation was created in the conservation science research project “Transparent Figures – Exhibition Icons of the 20th Century”. The knowledge concerning the production and material history acquired, as well as of ageing processes and possibilities for conservation are presented in this publication. This is joined by recommendations for dealing with three-dimensional cellulose acetate objects in museums and collections. In addition to this, more than 60 historical objects from the “Transparent Figures” collection set will be presented. The focus is thereby on the curricula vitae of the twelve complete figures found in the Deutsches Hygiene-Museum, which were manufactured between 1935 and 2000 and have all undergone the transformation from the display model to the historically important object. The evaluation potential of other object groups with regard to manufacturing technology and the exhibition history of the figures, as well as to the presentation and advertising strategies are also illuminated.

No description available.

Syftet är att bidra till ökad förståelse kring hur Malmö konstmuseum, Moderna museet, Malmö konsthall och Malmö museer använder sig av digitala verktyg på plats och på deras webbplats. Studien kommer granska vilka faktorer som påverkar hur, och varför de digitala verktygen används. Studien kommer även att granska hur digitala verktyg kommer att användas på museerna i framtiden. Metodkapitlet grundas i semistrukturerade intervjuer med kommunikatörer från respektive museum, samt av systematiska observationer av de fyra institutionernas webbplatser. Materialet har sedan bearbetats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Utifrån analys och diskussion av studiens resultat samt teori, dras slutsatsen att varierande i användandet av digitala verktyg på museerna, påverkas av faktorer såsom ekonomiska resurser och avsaknad av digital kompetens. Ytterligare en faktor som framkom är att museernas inställning till digitala verktyg spelar in. Vidare bidrog covid-19 till påskyndandet av en digital omställning och appliceringen av digitala verktyg, vilka har prioriterats mer hos varje institution. Ytterligare dras slutsatsen att varje museum kommer satsa mer på digitala verktyg i framtiden för att informera och kommunicera till besökaren på ett mer anpassat och underhållande vis. / The purpose of the study is to contribute to an increased understanding of how Malmö konstmuseum, Moderna museet, Malmö konsthall and Malmö Museer use digital tools on site and on their website. The study will look at the factors that affect how, and why digital tools are used, as well as what the future vision for digital tools looks like. The study method is based on semi-structured interviews with the communicators from each museum and on systematic observations of the four museums' websites. The material has then been processed using qualitative content analysis. Based on analysis and discussion of the study's results and theory, the conclusions are summarized that the different uses of digital tools in all museums are affected by factors such as economic resources and lack of digital competence. Also, each museum's attitude to digital tools. Furthermore, covid-19 has accelerated the digital transition and digitalization has been given higher priority at each institution. It is concluded that each museum will invest more in digital tools in the future to inform and communicate to the visitor in a more adapted and entertaining way.