No description available.

Syfte: Att belysa patienters upplevelser av att leva med långvarig smärta. Bakgrund: Smärta är den vanligaste orsaken till att personer söker vård. Det är ett tillstånd som är kopplat till låg livskvalité och det är vanligt att vuxna individer lever med smärta under en längre tid. Det påverkar alla delar av en fungerande hälsorelaterad vardag. Metod: Litteraturstudien har genomförts baserat på åtta kvalitativa vetenskapliga artiklar. De inkluderade artiklarna hittades på PubMed och CINAHL. Dessa har kvalitetgranskats, analyserats och slutligen sammanställts. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier och åtta tillhörande underkategorier. Kategorierna är följande: Försämrad livskvalitet, Strategier för att hantera smärtan och Viktigt med stöd från omgivningen. Konklusion: Att leva med långvarig smärta bidrar till en försämrad livsvalité. Egna strategier behövs för att hantera smärtan, men det är också viktigt med stöd från omgivning och sjukvård. Litteraturstudien har betydelse för sjuksköterskan genom att öka förståelse för patienters uppleveser och därigenom också möjlighet att förbättra omvårdnaden. / Aim: The aim of this study was to describe patients´ experiences of living with chronic pain. Background: Pain is the most common cause of people seeking care. It is a condition that is linked to low quality of life and it is common for adult individuals to suffer with pain for a long period of time. It affects all parts of a functioning health-related daily life. Methods: A literature study was conducted, based on eight qualitative scientific articles. The included articles were found on PubMed and CINAHL. These have been reviewed regarding quality, analyzed and finally complied. Result: The analysis resulted in three categories and eight associated subcategories. The categories that were formed were: Deteriorated quality of life, Strategies to manage pain and Support from others is important. Conclusion: Living with chronic pain contributes to a deteriorating quality of life. Own strategies are needed to manage the pain, but support from the surrounding and healthcare is also important. This literature study may have importance for nurses to increase the understanding of patient's experiences and consequently also the opportunity to improve their care.

Introduktion: Långvarigt stillasittande och repetitivt arbete har visat på negativa kroppsliga effekter som till exempel muskuloskeletala besvär och ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar. Som motvikt finns evidens för att variation under arbetsdagen i form av korta, aktiva pauser ger positiva effekter där så lite som två minuter styrketräning per dag räcker. Att implementera aktiva pauser är dock utmanande och flera faktorer spelar in både hos medarbetare och chefer.  Syfte: Syftet är att undersöka prevalensen av muskuloskeletal smärta före och efter implementering av aktiva styrkepauser, i form av fysisk aktivitet under arbetstid, på Klinik A. Studien ska även undersöka deltagandet och attityden till implementeringen av aktiva styrkepauser på klinik A, B och C.  Metod: Uppföljning av implementering av aktiva styrkepauser infördes på tre avdelningar på ett större sjukhus. Medarbetarna på avdelningarna fick en enkät, utformad av författarna, utskickad via mail som frågade om deltagande och attityd av implementeringen. En avdelning besvarade ytterligare en enkät om muskuloskeletal smärta. Denna enkät var en ett-årsuppföljning mellan oktober 2022 och oktober 2023.  Resultat: Resultatet från besvärsenkäten visade att muskuloskeletala besvär i nacke, axlar och övre rygg minskade efter ett år. Implementeringsenkäten visade att det var 30 av 32 som deltog i de aktiva styrkepauserna. Deltagarna hade en positiv attityd och upplevelse av implementeringen. Stöttning från chefer och starka individuella motivationsfaktorer, såsom tävlingsmoment, visade sig vara viktiga aspekter.   Konklusion: Den minskade muskuloskeletala smärtan stämmer överens med andra studier. Majoriteten av de som svarade på implementeringsenkäten deltog i de aktiva pauserna och hade en positiv attityd till de aktiva styrkepauserna. Mer forskning i olika arbetsmiljöer krävs dock för att säkerställa hur en lyckad implementering av aktiva styrkepauser ska genomföras.

Långvarig muskuloskeletal smärta är ett globalt hälsoproblem och är den vanligaste orsaken till funktionnedsättningar hos individer. Individer med långvarig muskuloskeletal smärta har en ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa som kan påverka individens välbefinnande och livskvalitet negativt. Individer använder olika strategier (icke farmakologiska och farmakologiska behandlingar) för att hantera smärta. Distriktssköterskan har en avgörande roll vid identifiering av individens smärtproblematik och psykisk ohälsa / Chronic musculoskeletal pain is a global health problem and is the most common cause of disability in individuals. Individuals with long-term musculoskeletal pain have an increased risk of suffering from mental illness, which can negatively affect the individual's well-being and quality of life. Individuals use different strategies (non-pharmacological and pharmacological treatments) to manage pain. The district nurse has a decisive role in identifying the individual's pain problem and mental illness.

High-Performance Marine Craft (HPMC) is a complex system confronted by the stochastic nature of the waves challenging the safety of life at sea. The personnel aboard these craft are vulnerable to detrimental conditions, in fact, limiting the system’s performance evoking the significance of the Human Factors Integration (HFI) in the design and operation of these craft. The risks related to the work environments at sea have inadequately been investigated. A consistently identified fact is that the exposure to work environments containing vibration and repeated shock elevates the risk of adverse effects on human health and performance. In the event that the exposure risk is known, the situation can be managed by the operators and the legislated health and safety demands can be achieved by the employer. Moreover, when quantification of the exposure-effect relationships is potential, human factors, in terms of health and performance, can be integrated into HPMC design and operation. However, the knowledge is limited about the adverse health and performance effects among the High-Performance Marine Craft Personnel (HPMCP), the factors causing theses effects and their relationships. The thesis presents a holistic approach for the integration of human factors, in terms of health and performance, into HPMC design and operation. A research program has been designed branching the design and operational requirements of HPMC concerning HFI. A method is introduced for a real-time crew feedback system, which monitors and characterizes vibration and shock conditions aboard HPMC, enabling determination of the risk of acute injuries due to the high-intensity instantaneous impact exposure and the acquired risk of adverse health and performance effects due to the accumulated vibration exposure. This brings forth the requirement of epidemiological studies in order to strengthen the exposure-effect relationships. Therefore, web-based questionnaire tools are developed, validated and pilot tested for cross-sectional and longitudinal investigation of health and performance in HPMCP. The work exposure is measured aboard HPMC in terms of vibration and investigated in relation to the adverse health and performance event onsets, and the ride perception of the personnel aboard. The introduced method for the real-time crew feedback is capable of informing the exposure risk in terms of human health and performance. The questionnaire tools are feasible for epidemiologically surveying HPMCP and similar populations providing data for investigating adverse health and performance effects, risk factors and their relationships. Promising trends are observed between the quantified work exposure and the health and performance onsets, and the human perception. The work will be continued to identify the exposure-effect relationships facilitating better use of the existing standards, supporting ongoing development of the existing standards and providing information to draw appropriate design and operational limits in rules and regulations. / Högprestandafartyg (HPMC) utgör komplexa tekniska system där sjösäkerheten i den stokastiska vågmiljön är en utmaning. Besättningen ombord utgör många gånger den begränsande faktorn för systemets prestanda vilket betonar betydelsen av att integrera olika aspekter av människan som systemkomponent (Human factors integration, HFI), vid så väl projektering, konstruktion som under driftsfasen. Riskerna vid arbete till sjöss är inte fullt ut kartlagda. Vad som står klart är dock att exponering för vibrationer och upprepade stötar ökar risken för att hälsan såväl som arbetets kvalité påverkas menligt. Om riskerna med exponeringen var kända skulle besättning i sitt handhavande kunna agera så att riskerna hålls på acceptabla nivåer och att arbetsgivaren uppfyller kraven i arbetsmiljö- och säkerhetslagstiftning. Dessutom, om riskrelationen mellan exponering och följder för hälsan och arbetsförmågan kan kvantifieras så öppnas en reell möjlighet att integrera human factors i både konstruktions- och driftsfasen. För närvarande är dock kunskapen begränsad om vilka negativa effekter på hälsa och arbetsförmågan som förekommer hos besättningar till HSMC, vilka faktorer som leder till dessa effekter och hur relationen mellan dessa ser ut.   Avhandlingen presenterar ett holistiskt angreppsätt för att integrera human factors, i termer av hälsa och arbetsförmåga, vid konstruktion och drift av högprestandafartyg. Ett forskningsprogram har utformats för att klargöra konstruktions- och driftskrav för HPMC avseende HFI. En metod för att övervaka och i realtid karaktärisera stöt- och vibrationsförhållandena ombord introduceras för att möjliggöra bedömning av risken för akuta skador till följd av enstaka kraftiga genomslag, risken för nedsatt arbetsförmåga under pågående verksamhet samt risken för negativa hälsoeffekter till följd av ackumulerad stöt- och vibrationsexponering.   Behovet av epidemiologiska studier för att klargöra exponeringens relation till hälsa och arbetsprestation blir i det här sammanhanget tydligt. Därför har nätbaserade enkätverktyg utvecklas, valideras och pilottestas för tvärsnitts- och longitudinella studier av besättningars hälsa och arbetsprestation. Exponeringen mäts med accelerometrar och studeras i relation till besättningarnas hälso- och prestandastatus samt den upplevelse av exponeringen som de rapporterar via enkäterna. Metoden för realtidsåterkoppling av exponeringsnivån kan informera besättningen om hälsorisker och prestationsnedsättning. Enkätverktygen kan användas för datainsamling till epidemiologiska studier i populationer, som t.ex. besättningar till högprestanda fartyg, för att undersöka arbetssituationens inverkan på hälsa och arbetsprestation, riskfaktorer samt relationen dem emellan. Inledande studier påvisar trender mellan kvantitativa mått på exponering och besättningars hälsostatus såväl som mellan uppmätt och upplevd exponering.   Det fortsatta arbetet siktar mot att identifiera och kvantifiera relationerna mellan exponeringen och dess påverkan på hälsa och prestation. Därmed kan man bättre utnyttja befintlig standard, stödja den pågående utvecklingen av befintlig standard och bidra till att sätta relevanta gränser i regelverk och lagstiftning som styr konstruktion och handhavande av högprestandafartyg. / <p>QC 20180305</p>

The primary aim of this investigation was to evaluate a seven-week multidisciplinary rehabilitation programme, with emphasis on musculoskeletal disorders, for working-age people, by assessments at the start and end of the rehabilitation programme, and at follow-up examinations 6, 12 and 24 months after completion of the programme. A further aim was to explore the experiences of people not returning to work during a period of six years after participation in an extensive multidisciplinary rehabilitation programme. Sixty participants, 40 women and 20 men (mean age 46.8 ± SD 7.9), with musculoskeletal disorders, mainly neck and back pain, participated in a 7- week rehabilitation programme which was based on a combination of theoretical and practical education, physical activities, relaxation and individual guidance. Before and after the programme and at the follow-up occasions all participants were evaluated with the Global Self-Efficacy Index (GSI), Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD), and Stress test (Study I). A group of participants who were still full-time sick-listed (Group I) at the end of the study period were compared with participants who were part-time or not sick-listed (Group II) at the end of the study period (II, III, IV). They were evaluated with the Disability Rating Index (DRI), with the Pain Intensity Rating Index on a visual analogue scale (VAS) (II, III)), mobility tests (III), GSI (III), HAD, and a stress test (IV). Seven women (median age 48 years) and three men (53 years) (Group I) were interviewed and the interviews were analysed by manifest content analysis (V). At the 2-year follow-up full-time sick leave, anxiety, depression and selfexperienced stress had decreased in both sexes. They also showed increased quality of life (QoL) (I). In participants with full-time sick leave (Group I), self-experienced physical disability and pain ratings were high and showed no decrease up until the 2-year follow-up. In participants with part-time or no sick leave (Group II), physical disability and pain ratings decreased gradually throughout the 2-year follow-up period (II). Cervical and thoracolumbar spine range of motion (ROM) was lower in Group I than in Group II from the start of rehabilitation to a 2-year follow-up. Only Group II showed a temporal improvement in ROM. No changes in DRI, VAS or GSI were found in parallel with corresponding temporal changes in any of the ROM (III). Group I experienced no change in anxiety or depression during the study period, in contrast to Group II, in which this decreased. Decreased stress was found in both groups (IV). Group I described perceived barriers to and possibilities of returning to work, and also gave information on what strategies they used, to cope with everyday life (V). The majority of the participants improved and they continued to be physically active, their QoL improved, and most participants returned to work. Ten of the participants, however, were on full-time sick leave throughout the whole study period, with high self-experienced physical disability, high pain rating and no improvement in anxiety and depression. They experienced barriers to re-entering the labour market as consequences of physical symptoms and fatigue. But they also believed in possibilities of returning to work if they could get a modified job adapted to their own capacity. Thus, persons with severe disability and pain did not improve by rehabilitation in this project. New methods of treatment have to be developed for improvement of symptoms resulting in reduction of functional impairment and a consequent need for sick leave. / Huvudsyftet med undersökningen var att utvärdera ett 7-veckors multidisciplinärt rehabiliteringsprogram inriktat på muskuloskeletala besvär, för arbetsföra kvinnor och män, vid start och efter rehabiliteringsprogrammets slut samt vid 6, 12 och 24 månader. Vidare var syftet att undersöka deltagares upplevelse av att inte återgå i någon form av arbete sex år efter deltagande i rehabiliteringsprogrammet. Sextio deltagare, 40 kvinnor och 20 män (medelålder 46.8 ±7.9), med muskuloskeletala besvär, framför allt nack- och ryggbesvär, deltog i ett 7- veckors rehabiliteringsprogram som innehöll en kombination av teoretisk och praktisk undervisning, fysisk aktivitet, avslappning och individuell vägledning. Deltagarna testades före och efter rehabiliteringsprogrammet samt vid uppföljningstillfällena med Globalt Självskattnings Index (GSI), Hospital Anxitey and Depression Scale (HAD) och stress test (Studie I). En grupp deltagare som fortfarande var helt sjukskriven (Grupp I) i slutet av studieperioden, jämfördes med deltagare som var delvis eller inte alls sjukskriven (Grupp II) vid studieperiodens slut (II, III, IV). De utvärderades med Disability Rating Index (DRI), smärtskattning med visuell analog skala (VAS) (II,III), rörlighetsmätning (III), GSI (III), HAD, och stress test (IV). Sju kvinnor (median ålder 48 år) och tre män (53 år) (Grupp I) intervjuades och intervjuerna analyserades med manifest innehållsanalys (V). Vid två års uppföljning hade heltidssjukskrivning, ångest/oro, depression och självupplevd stress minskat hos båda könen. De visade också ökad livskvalitet (I). Deltagarna som var helt sjukskrivna (Grupp I) hade hög självskattad funktionsnedsättning samt smärtskattning och visade ingen förändring vid två års uppföljning. Deltagarna som var delvis eller inte alls sjukskrivna (Grupp II) visade en gradvis förbättring av fysisk funktion och smärtskattning under studieperioden (II). Cervical och thoracolumbar rörlighet var mindre i Grupp I jämfört med i Grupp II från start till två års uppföljning. Endast Grupp II visade en temporär förbättring av den aktiva rörligheten. DRI, VAS och GSI förändrades inte parallellt med förändringarna i den aktiva rörligheten (III). Grupp I upplevde ingen förändring i ångest/oro eller depression under studie perioden jämfört med Grupp II, som minskade ångest/oro och depression. Båda grupperna skattade mindre stress (IV). I studie V beskrevs deltagarnas upplevelser av hinder och möjligheter för att återgå i arbete. De beskrev vidare vilka strategier som användes för att hantera vardagslivet. Majoriteten av deltagarna förbättrades och de fortsatte att vara fysiskt aktiva, livskvaliteten förbättrades och de flesta deltagarna återgick i arbete. Tio av deltagarna var helt sjukskrivna under hela studieperioden, med hög självskattad fysisk funktionsnedsättning, hög smärtskattning och ingen förbättring i ångest/oro eller depression. De upplevde hinder för återgång i arbete, en konsekvens av de fysiska symtomen och trötthet. De trodde också på möjlighet till återgång i arbete om de kunde få ett arbete anpassat till deras egen arbetsförmåga. Alltså, personer med stor funktionsnedsättning och hög smärta förbättrades inte av rehabilitering i det här projektet. Nya metoder av behandling behöver utvecklas för att förbättra symtomen och därmed minska funktionell försämring och behovet av sjukskrivning.