Våld i nära relation är vanligt förekommande inom alla socioekonomiska grupper i samhället och kostar individer och samhället mycket i form av lidande och pengar. Flera studier som gjorts inom ämnet har visat att somatisk och psykisk ohälsa är vanligare bland kvinnor och män som utsatts för våld. Inom den prehospitala vården möter ambulanssjuksköterskor patienter som upplevt våld i nära relation och det är viktigt att kunna bemöta och genomföra omvårdnad på ett adekvat sätt. Det skulle kunna besparas mycket individuellt lidande om personer som utsätts för våld i nära relation identifieras så tidigt som möjligt. Svensk sjuksköterskeförening skriver att ambulanssjuksköterskan ska “omhänderta och stärka känslan av säkerhet och trygghet genom visad medkänsla och skapa en miljö som är lugn och inger hopp... att identifiera och uppmärksamma en person som misstänks ha, alternativt har, utsatts för övergrepp eller annan typ av våld…”   Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av den prehospitala omvårdnaden av patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation.   Studien är en kvalitativ intervjustudie. Åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades med hjälp av en frågeguide där de fick beskriva sin upplevelse av att vårda patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation. Alla intervjuer skedde i en storstad i mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys användes sedan för att få en djupare förståelse av det studerade fenomenet.   Resultatet genererade fyra kategorier som ambulanssjuksköterskor upplevde påverkade omvårdnaden av personer som upplevt våld i nära relation; “Det unika i att möta våldsutsatta prehospitalt”, “Kärnan i mötet med den våldsutsatta”, “Utmaningar” samt “Ambulanssjuksköterskans behov av utbildning och verktyg”. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskor lade vikten på att känna av situationen och vinna förtroende från den drabbade. Utmaningar som de flesta upplevt var att den som utövat våldet ofta fanns kvar på platsen när ambulans anlände och i dessa fall var samarbete med instanser, såsom polis och socialtjänst, viktig. Utbildning och stöd från verksamheten upplevdes som bristfälligt och efterfrågades.   Studien ledde fram till slutsatsen att ambulanssjuksköterskor känner sig trygga i att vårda personer som utsatts för våld i nära relation trots att en del hinder kunde uppstå, men efterfrågade mer kunskap i ämnet samt rutiner från sin arbetsgivare.

Introduktion: Våld i nära relationer präglas av skam och stigmatisering vilket leder till att det ofta förblir oupptäckt. I Sverige dödas varje år ungefär 15 kvinnor av sin partner eller före detta partner. Kvinnor som utsätts för våld i nära relation söker ofta till akutmottagning för sina fysiska skador. Sjuksköterskan har en nyckelroll för identifiering på akutmottagning av våldsutsatta kvinnor och behöver rätt förutsättningar för tidig identifiering. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva förutsättningarna som krävs för att sjuksköterskan ska kunna identifiera våldsutsatta kvinnor på akutmottagning. Metod: Litteraturstudiens har utformats efter Roséns (2017) systematiska översikt- steg för steg. Databassökningar i CINAHL och PubMed utfördes på ett strategiskt sätt. Litteraturstudiens resultat baseras på sju artiklar som valts ut och granskats samt bearbetats för att uppnå pålitlighet och tillförlitlighet. Resultat: Resultatet baseras på fyra teman: ”Utbildning leder till ökad kunskap”, ”Användning av relevanta screeningverktyg”, ”Samtal måste ske i en avskild och trygg miljö” och ”Ställa rätt och anpassade frågor”. Samtliga teman bildar förutsättningar för sjuksköterskans identifiering på akutmottagning av våldsutsatta kvinnor. Slutsats: Sjuksköterskan har en betydande roll gällande identifiering på akutmottagning av våldsutsatta kvinnor. Resultatet visar att kunskap och utbildning ligger till grund för sjuksköterskans möjlighet till identifiering.

Introduktion/Bakgrund: Våld i nära relation är ett globalt samhällsproblem som drabbar både män och kvinnor. Kvinnor drabbas dock vanligtvis av ett mer upprepat och allvarligt våld med flera negativa hälsoeffekter. Som sjuksköterska är det betydande att kunna identifiera de kvinnor som behöver hjälp. Detta kan göras med hjälp av screening. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av barriärer i arbetet med screening för att identifiera kvinnor utsatta för våld i nära relation. Metod: Litteraturstudien har utformats efter Polit & Becks (2021) niostegsmodell. Databassökningar utfördes i databaserna Cinahl och Pubmed. Den insamlade datan analyserades med tematisk analys. Resultat: Det framkom två teman med fem tillhörande underkategorier. Det första temat var organisatoriska barriärer med tidsbrist, brist på resurs & systemstöd och brist på avskildhet som underkategorier. Det andra temat vara individuella barriärer med brist på kunskap och personligt obehag som underkategorier. Slutsats: Resultatet av litteraturstudien visade att sjuksköterskor möter olika barriärer i arbetet med screening för våld i nära relation. Bland annat har de bristande kunskaper om ämnet, brist på stöd från systemet och tidsbrist. Många sjuksköterskor upplevde även obehag i att använda screening för att identifiera våld i nära relation.

Bakgrund: Våld mot kvinnor är ett globalt utbrett och allvarligt samhällsproblem. Våldets konsekvenser påverkar inte enbart kvinnors hälsa, utan kostar även liv. Hälso- och sjukvården utgör ofta första instans när den våldsutsatta kvinnan söker hjälp. Sjuksköterskan kan vara den första i kvinnans omgivning som misstänker och identifierar våldet. Syfte: Studiens syfte var att belysa sjuksköterskans erfarenhet av att identifiera våldsutsatta kvinnor inom hälso- och sjukvården globalt. Metod: Kvalitativ litteraturöversikt med tematisk analysmetod. Resultat: Två teman: mötet med kvinnan och sjuksköterskan som individ, samt åtta subteman: identifiera tecken på våld, kulturella utmaningar, ställa frågor om våld, resursbrist, attityders påverkan, känslomässiga effekter, egna erfarenheter och bristande kunskap identifierades. Slutsats: Sjuksköterskor har en central roll för att identifiera och hjälpa kvinnor som utsätts för våld. Sjuksköterskor upplever att de saknar adekvat utbildning, tid och riktlinjer om våld mot kvinnor. Kompetensutveckling efterfrågas av sjuksköterskor. Professionell trygghet och kompetens bidrar sannolikt till att sjuksköterskans möte med våldsutsatta kvinnor och identifiering av våld underlättas.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett välkänt och tabubelagt samhällsproblem som ofta sker i hemmet bakom stängda dörrar, där kraftig underrapportering och ett stort mörkertal gällande incidensen existerar. Det är ett område som anses svåridentifierat inom hälso- och sjukvården. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att identifiera vilka hinder som existerar för sjuksköterskor i primärvården avseende identifiering av våld i nära relationer. Metod: En kvalitativ litteraturstudie där databaserna Cinahl och PubMed använts för datainhämtning. Kvalitetsgranskning av artiklarna har genomförts utifrån SBU:s granskningsmall. Resultat: Dataanalysen resulterade i 6 kategorier som av sjuksköterskor anses vara hinder vid identifiering av våld i nära relationer vid mötet med primärvården. 1) Sjuksköterskans förhållningssätt till våld i nära relationer 2) Rädsla, oro och bristande mod 3) Den våldsutsatta 4) Kulturella aspekter 5) Bristande kunskap och standardiserade procedurer 6) Tidsbrist. I resultatet framkom att majoriteten av studierna ansåg att kategori 1 och 2 var de starkaste bidragande faktorerna till att sjuksköterskor har svårt att identifiera våld i nära relationer. Konklusion: När en sjuksköterska hindras i sitt arbete, på grund av egna övertygelser, rädslor eller okunskap, patientens förhållningssätt och rädslor eller hög arbetsbelastning och tidsbrist så kan personcentrerad omvårdnad ej bedrivas. Det framgår tydligt hur området våld i nära relationer hanteras behöver ses över då situationen som existerar i dagsläget ej möjliggör att personer som är utsatta för våld i nära relationer tryggt kan vända sig till vården och erhålla adekvat hjälp och en personcentrarad omvårdnad och på så sätt få hjälp att bryta sig loss från situationen de befinner sig i. / Background: Intimate partner violence is a well-known and taboo societal problem which often takes place at home behind closed doors, where strong under-reporting and unrecorded numbers exist regarding the incidence. It is an area that is considered to be difficult to identify in health care settings. Aim: The purpose of this study is to identify what obstacles exist for nurses in primary care regarding the identification of violence in intimate partner relationships. Method: A qualitative literature study where the databases Cinahl and PubMed were used for data collection. Quality review of the articles has been carried out based on SBU's review template. Result: The data analysis resulted in 6 categories that nurses consider to be problem areas when identifying violence in intimate partner relationships in a primary care setting. 1) The nurse's personal approach to violence in intimate relationships 2) Fear, worry and lack of courage 3) The victim of violence 4) Cultural aspects 5) Lack of knowledge and standardized procedures 6) Lack of time. The results showed that the majority of studies considered categories 1 and 2 to be the strongest contributing factors to nurses having difficulty identifying violence in intimate relationships. Conclusion: When a nurse is obstructed in their work, due to personal beliefs, fears or ignorance, the patient's attitude and fears or high workload and lack of time, person-centered care cannot be carried out. It is clear that how the area of ​​violence in close relationships is handled needs to be reviewed as the situation that exists today does not enable people who are exposed to violence in intimate relationships to safely turn to care and receive adequate help and person-centered care and thus get help to break free from the situation in which they find themselves.

Mer än 30 procent av alla familjer i Sverige står för vårdnadshavare som separerat och därmed inte längre utgör en kärnfamilj. År 2021 avgjordes 6066 tvistemål rörande vårdnad av barn (inklusive mål rörande boende och umgänge), vilket visar på att vårdnadshavarna i många fall inte kan lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge på egen hand utan behöver tvista om det i domstol. För att domstolen ska kunna besluta om gemensam vårdnad krävs det att vårdnadshavarna sätter barnets behov främst och tar ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Om det tidigare funnits våld inom relationen kan samarbetet mellan vårdnadshavarna brista samtidigt som domstolen i alla beslut rörande vårdnad, boende och umgänge, måste beakta risken för att barnet far illa.   Arbetets syfte är att utreda hur samarbetssvårigheter presenteras samt påverkar utgången av en vårdnadstvist när det framkommit uppgifter om våld i nära relation. Materialet utgörs av 42 rättsfall från hovrätten, vilka hämtas från JP Student Social genom att använda sökorden ”våld” och ”samarbetssvårigheter”. Arbetet använder sig av en rättsdogmatisk metod för att kunna konstatera vad som framgår av de olika rättskällorna samt en rättsanalytisk metod för att kunna analysera alla rättsfall. Efter en presentation av alla rättskällor genomförs en analys för att besvara frågeställningarna.  Analysen konstaterar att det saknas uppgifter om vad som är samarbetssvårigheter, hur dessa tolkas när svårigheterna uppstått på grund av uppgifter om våld eller andra övergrepp samt hur de i sin tur påverkar en vårdnadstvist eftersom domstolens bedömningar varierar från fall till fall. Analysen visar på att domstolen fortsatt anser att den gemensamma vårdnaden i utgångspunkt är det bästa för barnet och därför krävs det tydliga bevis och allvarliga händelser för att vårdnaden istället ska anförtros ensam till en av vårdnadshavarna. Den nuvarande ordningen tyder på oförutsebarhet och påverkar därmed rättssäkerheten i domstolarnas beslut. Det i sin tur bidrar till att domstolens bedömningar grundar sig i normer och föreställningar.

Bakgrund: 25% av alla kvinnor i världen i åldrarna 15-49 år har minst en gång i livet utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld av sin partner. Förekomsten av utsatthet för våld i nära relation är störst hos kvinnor. Flertalet studier visar att det finns brister i hälso- och sjukvårdens sätt att bemöta och upptäcka våldsutsatta kvinnor. Den grundutbildade sjuksköterskans sätt att förmedla respekt och empati i kombination med att erbjuda omsorg kan vara avgörande för våldsutsatta kvinnors upplevelser av sjuksköterskors bemötande. Syfte: Syftet var att beskriva våldsutsatta kvinnors upplevelser av sjuksköterskors bemötande i hälso- och sjukvården. Metod: En allmän litteraturöversikt med induktiv ansats som bygger på nio artiklar av kvalitativ metod. Artiklarna analyserades med Fribergs analysmodell i fyra steg. Resultat: Resultatet bestod av två huvudkategorier och sex underkategorier. Huvudkategorierna var: bemötande som upplevs negativt och bemötande som upplevs positivtmed underkategorierna: att inte bli tagen på allvar, brist på personcentrerad vård, bristfällig kommunikation, att bli tagen på allvar, att få frågan ställd och god kommunikation. Slutsats: Studien visade att våldsutsatta kvinnor har olika upplevelser av sjuksköterskors bemötande. Däremot upplevde majoriteten av kvinnorna ett negativt bemötande. Vidare behövde sjuksköterskor mer utbildning och kunskap inom området.

Bakgrund: Våld i en nära relation är ett globalt folkhälsoproblem som har drabbat var tredje kvinna i världen. Våldets påverkar kvinnors hälsa och välbefinnande. Konsekvenserna är skador i form av fysiska och psykiska skador på hälsan samt utveckling av riskbeteenden. Sjuksköterskor har ansvar för att förebygga våldet mot kvinnor och erbjuda stöd till kvinnor som har drabbats av våldet.   Syfte: Syftet var att syntetisera kvalitativ forskning om erfarenheter att i sin profession möta kvinnor som utsätts för våld i nära relationer, bland sjuksköterskor som arbetar i primärvården. Metod: Allmän litteraturöversikt med litteratursökning i CINAHL och PubMed som genererade tolv artiklar. Data analyserades med tematisk analysmetod. Resultat: Två huvudteman med respektive tre undertema identifierades. Huvudtema “Yttre faktorer” med underteman “Kompetens”, riktlinjer” och “Samverkan” samt huvudtema ”Yttre påverkan” med undertema “Känslomässig påverkan”, “Attityder” and "Förhållningssätt”. Resultatet visar sjuksköterskors förhållningssätt gentemot patienter och hur sjuksköterskor arbetar under påfrestande omständigheter med bristande riktlinjer, tidspress och känslomässig påverkan. Samverkan är en underlättande faktor i sjuksköterskearbetet. Slutsats: Bättre arbetsmiljö, tydligare riktlinjer, samverkan med andra profession är viktig för omvårdnad av våldsutsatta kvinnor. Vidare forskning om strategier som kan stödja sjuksköterskor i deras arbete med våld i nära relationer behövs.

Bakgrund: Våld i nära relation är ett problem världen över och enligt statistik är kvinnor överrepresenterade. Våld är ofta en kombination av olika typer av handlingar och kan orsaka både fysiskt och psykiskt lidande. Kvinnor som utsatts för våld i nära relation har ofta svårt att berätta om det för andra. Syfte: Att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av mötet med kvinnor utsatta för våld i nära relation. Metod: En litteraturstudie med beskrivande design. Huvudresultat: Resultatet grundar sig på tre huvudteman som redogör för studiens syfte. Sjuksköterskor upplevde olika känslor som till exempel oroväckande magkänsla när hjälpen inte räckte jämförelsevis med tillfredsställelse vid lyckade insatser. Vikten av en bra miljö och valet av plats gav möjlighet till att identifiera våld i nära relation där det dessutom ansågs vara av vikt att frågor om ämnet ställdes till alla. Tidsbrist och otillräcklig utbildning var hinder som påverkade mötet med kvinnorna. Kännedom om sjuksköterskans ansvar gällande ämnet var tudelat. Sjuksköterskor efterfrågade mer utbildning, stöd samt riktlinjer och struktur för att stärka sitt självförtroende och kompetens inom ämnet. Slutsats: Trots att sjuksköterskor har grundkunskap om ämnet våld i nära relation så visade huvudresultatet att mer utbildning behövs. Följderna av våldet kan påverka kvinnorna både långsiktigt och kortsiktigt. Det krävs kunskap från sjuksköterskorna om ämnet och en god relation till kvinnorna som byggs upp av tillit för att kunna bemöta och hjälpa på ett gott sätt. / Background: Domestic violence is a problem worldwide and according to statistics, women are overrepresented as victims. Violence often involves a combination of different actions and can cause both physical and psychological suffering. Women who have experienced domestic violence often struggle to tell others about it. Aim: To examine nurses’ experiences of meeting women exposed to intimate partner violence. Method: A literature review with a descriptive design. Main results: The results are based on three main themes that explain the purpose of the study. Nurses experienced different emotions, such as a worrying feeling in their stomach when help was not sufficient, compared to satisfaction with successful interventions. The importance of a good environment and choice of location provided the opportunity to identify intimate partner violence, where it was deemed important to ask questions about the subject to everyone. Time constraints and inadequate training were obstacles that affected the interaction with women. Knowledge about the nurse’s responsibility regarding the subject was divided. Nurses asked for more education, support, as well as guidelines and structure to strengthen their self-confidence and competence in the subject. Conclusion: Although nurses have a basic knowledge of intimate partner violence, the main result showed that more education is needed. The consequences of violence can affect women both in the short and long term. Nurses need to have knowledge on the subject and a good relationship built on trust with the women to be able to respond and help effectively.

Bakgrund: Våld i nära relation är ett utbrett samhällsproblem världen över, i majoriteten av fallen är det kvinnor som är offer. Offret har ofta en nära relation och starka band till förövaren. Det kan vara svårt att lämna en våldspräglad relation och i samhället finns en viss stigmatisering kring våld i nära relation. Våldet kan vara bland annat fysiskt, psykiskt eller sexuellt och offren söker ofta hjälp inom sjukvården för sina skador. Vårdgivare ska ha rutiner för hur fallen av våld i nära relation ska hanteras och sjuksköterskan har ett ansvar att bland annat screena efter offer och identifiera de utsatta. Syfte: Att beskriva kvinnors upplevelser av att möta sjukvårdspersonal vid våld i nära relation. Metod: En litteraturstudie med systematisk sökning. Resultat: Kvinnor hade upplevelser av att våldsutsattheten inte alltid uppmärksammas där det handlade om betydelsen av att bli sedd i sin situation och att det fanns kunskapsbrister om våld hos sjukvårdspersonal. Kvinnor beskrev upplevelser av vad sjukvårdspersonal kan bidra med i mötet, där att möta behovet av information, att tillgodose behovet av stöd och bemötandets betydelse uppmärksammades. Slutsats: Sjukvårdspersonal bör ställa frågor och undersöka utsatthet för våld i nära relation i större utsträckning. Bemötandet och stödet från sjukvårdspersonal har en inverkan på utsatta kvinnors inställning till att berätta om våldet. Det krävs mer kunskap och utbildning inom ämnet hos sjukvårdspersonal för att förändra de ogynnsamma upplevelserna som kvinnor kan uppleva i mötet.