Titre de l'écran-titre (visionné le 11 janvier 2024) / L'objectif de ce projet de maîtrise était d'évaluer la précision et la faisabilité de la dosimétrie basée sur la tomographie par faisceau conique (CBCT) dans la replanification des traitements en radiothérapie pour des patients atteints de cancers de la tête et du cou (ORL). Une étude rétrospective a été menée sur 20 patients replanifiés pour comparer la distribution de dose basée sur CBCT à celle du TDM. Les résultats montrent que la CBCT offre une précision similaire au TDM, avec une différence maximale de 2.2% pour le D98% au niveau du volume cible prévisionnel (PTV). Des algorithmes d'auto-segmentation et de recalage déformable (ANACONDA de RayStation et Limbus basé sur l'apprentissage profond) ont également été évalués pour leur performance en segmentation. Les résultats ont montré une haute similarité entre les auto-contours et les contours manuels, bien que certaines structures, comme l'œsophage et le larynx, nécessitent une vérification systématique. Nous avons également mis en évidence l'importance de la replanification en montrant des variations significatives en termes de couverture de dose dans différentes régions d'intérêt. Un seuil d'action basé sur la variation de D98% a été proposé pour guider la replanification. Ce seuil, ayant une spécificité de 0.9 mais une sensibilité de 0.684, nécessite une validation supplémentaire. Ce travail souligne l'importance de la replanification dans le traitement en radiothérapie et propose la CBCT comme une alternative viable pour la surveillance et l'ajustement du traitement.

Einleitung: Ziel der Arbeit war es, die tiefen Halsinfektionen im Hals-, Nasen- und Ohrenbereich anhand der Ätiologie, diagnostischer Verfahren, Klinik und Therapie mit der aktuellen internationalen Literatur zu vergleichen. Material&Methode: Hierzu erfolgte eine retrospektive Auswertung von 63 Patienten mit tiefen Halsabszessen, die im Zeitraum zwischen Januar 2002 und Dezember 2012 an der Universitätsmedizin Göttingen in der Klinik für HNO-Heilkunde behandelt wurden. Die statistische Asuwertung erfolgte dekriptiv sowie analysierend mit graphischen Darstellungsformen. Die metrischen Variablen wurde mittels Mann-Whitney-U-Test sowie dem Exakte Fisher-Test auf Signifikanz (p=0,05) getestet. Ergebnisse: Tiefe Halsabszesse sind am häufigsten im Spatium parapharygeum anzutreffen. Streptococcus viridans (26,7%), meist als Mischinfektion mit anaeroben Bakterien, ist der häufigste Erreger tiefer Halsinfektionen. Das Keimspektrum unterscheidet sich signifikant beim Krankheitsbild "Diabetes mellitus", bei dem Staphylococcus aureus als häufigster Keim identifiziert wurde (p=0,02). Zusammenfassung: Die Therapie der Wahl bei abszedierenden tiefen Halsinfektionen bleibt die frühzeitige chirurgische Sanierung mit Abszesseröffnung und Drainage sowie die Sicherung der Atemwege in Verbindung mit einer gezielten intravenösen Antibiotikatherapie. Außerdem sollte bei jeder tiefen Halsinfektion eine standardisierte Erreger-bestimmung - inklusive Anitibiogramm- gefordert werden.

Mémoire d'orthophonie : Médecine : Nancy 1 : 2009. / Titre provenant de l'écran-titre. Bibliogr.

No description available.

No description available.

Grâce à la miniaturisation de la technologie ainsi qu'a l'augmentation constante des capacités de calcul numérique, les méthodes objectives et les appareils de mesures de la physiologie auditive évoluent. C'est dans l'optique de créer de nouveaux outils diagnostics que la société Echodia a été créée en 2009. Celle-ci finance aujourd'hui mes recherches sous convention CIFRE.Les présents travaux proposent, dans une première partie, de présenter comment deux méthodes de mesures non invasives ont été mises en oeuvre pour être applicables au diagnostic de l'hydrops cochléaire. Les méthodes sont basées sur le fait que les réponses des cellules ciliées de la cochlée à des stimuli sonores dépendent de la position au repos de leur touffe de stéréocils. Or, l'hydrops cochléaire, l'une des principales caractéristiques de la maladie de Menière, est susceptible de venir perturber cet environnement. Une variation chimique ou mécanique de celui-ci peut ainsi être mise en évidence par différentes méthodes d'exploration objectives. La première est basée sur un enregistrement électrophysiologique. En étudiant le Potentiel de sommation (SP) de l'ÉlectroCochléoGraphie (ECochG), nous allons recueillir une image du tour basal de la cochlée. La deuxième méthode est basée sur un enregistrement acoustique dans le méat acoustique externe. En monitorant le déphasage des Produits de distorsion desoto-émissions acoustiques (DPOAE), nous allons enregistrer les réponses du tour apical de la cochlée.La deuxième partie est consacrée à une étude au cours de laquelle nous avons enregistré de manière concomitante le SP (basal) ainsi que le DPOAE (apical) chez 73 patients souffrant de vertiges de Menière, à proximité d'une attaque (n = 40) ou entre les attaques, sans symptômes cliniques (n = 33). Dans le cas des DPOAE, c'est la phase du produit de distorsion (PDA) à 2*f1-f2 qui a été étudiée en réponse à des sons stimulants de fréquence f1 = 1 kHz et f2 = 1,2 kHz. La puissance des deux fondamentaux a été fixée entre 70 et 75dB SPL en fonction du niveau du DPOAE. Le rapport entre SP et le Potentiel d’action global (AP) a, quant à lui, été mesuré de manière extra-tympanique en réponse à des clics de 95dB nHL. Ces deux mesures ont été effectuées plusieurs fois pendant un test de posture afin d'évaluer leur stabilité.Les limites normales de déphasage du DPOAE en réponse à la posture [-18 °, +38 °] ont été dépassées chez 75% des patients étant venus consulter à proximité d'une crise. Sur ces mêmes sujets, l'étude du ratio entre SP et AP a dépassé la valeur normale (<0,40) dans 60% des cas. De plus, chez les patients à proximité d'une crise de vertige, les deux types de mesures révèlent des fluctuations entre deux répétitions. Ces écarts mettent en évidence combien l'hydrops entrave le bon fonctionnement de la mécanique cochléaire. Le fait de constater des variations sur des échelles de temps aussi courtes pourrait expliquer la sensibilité imparfaite des tests diagnostics. En effet, les protocoles de mesure du SP ou des DPOAE nécessitent un moyennage des acquisitions qui, par définition, a tendance à niveler les fluctuations transitoires. / Thanks to technology miniaturization as well as digital computing abilities steadily increasing, objective measurement methods and their related devices evolve. Echodia company was created in 2009 with the goal to create new diagnostic tools. The company currently supports my research work through a CIFRE convention.The first part of this thesis presents two non-invasive measurement methods that have been implemented to the diagnosis of cochlear hydrops. The methods are based on the responses of cochlear hair cells to sound stimuli, depending themselves on the resting position of their stereocilia bundles. Cochlear hydrops, a hallmark of Meniere's disease, is likely to disturb this environment. A chemical or mechanical variation of this environment may be observed by various objective exploration methods. The first method is based on an electrophysiological recording. By studying the Summating Potential (SP) of the Electrocochleography (ECOG) we will register activity in the basal part of the cochlea. The second method is based on a sound recording in the external acoustic meatus. By monitoring the phase shifts of Distortion-Product OtoAcoustic Emissions (DPOAE), we will record the apical responses of the cochlea.The second part of this thesis focuses on a study in which we recorded concomitantly the SP (basal) and the DPOAE (apical) in 73 patients with Menière's disease, close to an attack (n = 40) or between attacks without clinical symptoms (n = 33). In the case of DPOAE, the phase at 2*f1-f2 has been studied in response to pure sinusoidal sounds at frequency f1 = 1 kHz and f2 = 1,2 kHz. The power of the two primary was set between 70 and 75dB SPL based on the level of the DPOAE. The SP to Action Potential (AP) ratio has been measured by extra-tympanic electrode in response to 95dB nHL clicks. These two measurements were performed several times during a postural test to evaluate their stability.The normal limit of the phase shift of the DPOAE during a postural test [-18 °, +38 °] was exceeded in 75% of patients near an attack. On these subjects, the study of the SP/AP ratio exceeded the normal value (<0.40) in 60% of cases. In addition, the two types of measurements made on patients near a vertigo attack reveal fluctuations between reiteration. These differences highlight how hydrops hinders the proper functioning of the cochlear mechanics. This short time scales fluctuations might explain the imperfect diagnostic sensitivity of SP and DPOAE tests, as averaging procedures would tend to level out transient fluctuations characteristic of hydrops.

Wir untersuchten die Wirkung von Botulinumtoxin Typ A auf die Sekretion der Speicheldrüsen an 33 an Hypersalivation leidenden Patienten. Die Speicheldrüsen werden sowohl durch sympatische als auch parasympathische Nervenfasern innerviert. Eine selektive und reversible Blockade der parasympathischen Erregung kann mittels Botulinumtoxin erfolgen. Nach intraglandulärer Applikation des Neurotoxins konnten wir an Hand regelmäßig entnommener Speichelproben den Einfluss von Botulinumtoxin Typ A auf die Speichelinhaltsstoffe nachvollziehen. Bei 78 % der Patienten konnte eine Reduktion der Speichelsekretion nachgewiesen werden. Durchschnittlich hielt die Speichelreduktion über 3,3 Monate an. Nur 5 von 33 Patienten berichteten uns von kurzzeitigen unerwünschten Wirkungen. Somit stellt Botulinumtoxin Typ A eine wenig invasive, schmerz- und nebenwirkungsarme Alternative zu bisher genutzten Therapiemöglichkeiten der Hypersalivation dar.

Sammanfattning Bakgrund Ett välfungerande samarbete mellan vårdpersonal och tolk är en förutsättning för en jämlik och rättssäker vård. Området logopedi är utmanande för tolkar eftersom översättningen ofta blir en del av den kliniska bedömningen. Tidigare studier har visat att utmaningar i ett logoped-tolk samarbete innefattar otydlig rollfördelning, tidsbrist och avsaknad av rutiner. Det har även framkommit osäkerheter kring hur exakt översättningen blir när tolken medlar. Dessvärre saknas svenska studier som kartlägger vad som skulle krävas för att uppnå ett optimalt samarbete mellan tolk och logoped i Sverige. Syfte Syftet med föreliggande studie var att synliggöra logopedens erfarenheter, känslor och attityder till tolksamarbete. Författarnas förhoppning var att lyfta fram såväl framgångsfaktorer som utmaningar och kartlägga logopedens syn på vad som krävs för ett optimalt samarbete. Metod Huvudsaklig metod utgjordes av två fokusgruppsintervjuer. Utifrån de fynd som framkom från intervjuerna utformades en webbenkät. Syftet med webbenkäten var att undersöka ifall de åsikter som framkommit under fokusgruppsintervjuerna delades av andra logopederrunt om i landet. Sammanlagt medverkade 79 deltagare, varav 9 i fokusgrupperna. Resultat De främsta utmaningarna som identifierades i studien var tidsbrist, att få tag på tolkar med tillräcklig kompetens, brister rutinerna samt osäkerheter kring hur precis översättningen blir. Samtidigt beskrevs tolksamarbeten som både underlättande och positivt av många deltagare. För att skapa ett så gynnsamt samarbete som möjligt föreslår studiens deltagare tydligare riktlinjer, tillgång till fler tolkar med erfarenheter av logopedsamarbete, samt att det ska finnas färdiga instruktioner och dokument att förbereda tolken med. Lättare tillgång till utbildade och auktoriserade tolkar uttrycktes även från flertal deltagare. Slutsats Svenska logopeder beskriver samarbetet med tolk som viktigt, givande och ytterstnödvändigt, men samtidigt även som svårt och tidskrävande. Många uttrycker oro inför hur tillförlitlig och högkvalitativ patientbesöken blir när tolk är involverad. Logopederna i denna studie påpekar flera förbättringsförslag vad gäller tillvägagångssätt samt rutiner och riktlinjer som skulle kunna höja kvaliteten på samarbetet mellan logoped och tolk. Ytterligare studier krävs för att undersöka hur förbättringsförslagen ska implementeras iden logopediska verksamheten.

Demenssjukdom innebär en progressiv nedsättning i kognitiva funktioner som språk, minne och exekutiva funktioner. I takt med det progredierande sjukdomsförloppet ökar kommunikationssvårigheterna hos personer med demens, vilket kan leda till försämrad livskvalitet. Gruppaktiviteter och kognitiv stimulans anses gynna livskvalitén hos personer med demens. Samtalsstöd som är baserade på reminiscensterapi kan underlätta för personer med demens att delta i samtal. Informations- och kommunikationsteknik har visat positiva resultat i relation till kommunikation vid demenssjukdom. Personer med demens har i tidigare studier uppvisat svårigheter avseende initiativtagande i kommunikativa situationer, vilket motiverar föreliggande studie.   Föreliggande studie syftade till att bidra med kunskap gällande om och hur personer med demens under gruppsamtal tar kommunikativa initiativ genom att ställa frågor. Fyra personer med demenssjukdom rekryterades på ett demensboende. Gruppsessionerna utgjordes av åtta samtalstillfällen, fyra med CIRCUS och fyra med icke-teknologiskt samtalsstöd. Materialet omfattade totalt 6 timmar 39 minuter och 50 sekunder. Analysen bestod av en kartläggning av interaktionsfenomenen inkluderande frågor, ämnesinitierande frågor och samtalsutvecklande frågor. Samtalsföreteelserna fintranskriberades och analyserades utifrån samtalsanalytiska principer. Intervjuer genomfördes för att kartlägga deltagarnas upplevelser av samtalssessionerna.   Resultatet visade att personer med demenssjukdom under gruppsamtal med CIRCUS och icketeknologiskt samtalsstöd aktivt tar kommunikativa initiativ i form av frågor i interaktionen med varandra. Det underlättade för personerna med demens att föra samtal med mer personligt innehåll och självständigt delta i samtalen då CIRCUS användes. Deltagarna uppskattade samtalssessionerna och att samtala utifrån de personliga fotografierna, men också den sociala interaktionen som uppstod i samtalen kring fotografierna från det gemensamma boendet. Till skillnad från tidigare studier indikerar föreliggande studie att personer med demens självständigt kan ta kommunikativa initiativ under gruppsamtal. Föreliggande studie indikerar även att både generiskt och personligt reminiscensmaterial kan utgöra ett stöd för personer med demens att självständigt delta i gruppsamtal. Det finns begränsad forskning om hur personer med demens tar kommunikativa initiativ i form av frågor i social interaktion varför ett behov av vidare forskning föreligger. Föreliggande studie indikerar att CIRCUS har god potential att användas som gruppintervention för personer med demens för att stimulera till samtal om deras liv och personliga erfarenheter, vilket skulle kunna främja livskvaliteten hos personer med demens. / Dementia means a progressive deficit in cognitive functions such as language, memory and executive functions. As the disease progresses the communication difficulties for people with dementia increases, which can lead to impaired quality of life. Group activities and cognitive stimulation is beneficial to the quality of life for people with dementia. Conversation support based on reminiscence therapy can help people with dementia to participate in conversations. Information and communication technology have shown positive results in relation to communication in dementia. In previous studies, people with dementia have shown difficulties regarding initiation in communicative situations, which justifies the present study. The present study aimed to contribute with knowledge regarding whether and how people with dementia take communicative initiatives by asking questions during group conversations. Four people with dementia were recruited in a dementia residence. The group sessions consisted of eight conversation sessions, four with CIRCUS and four with non-technological conversation support. The material consisted of a total of 6 hours 39 minutes and 50 seconds. The analysis consisted of a mapping of the interactional phenomena which consisted of including questions, topic-initiating questions and conversation-elaborating questions. The conversation phenomena were transcribed and analysed on the basis of conversation analytic principles. Interviews were conducted to map the participants' experiences of the conversation sessions. The results showed that people with dementia actively take communicative initiatives in the form of questions in the interaction with each other during group conversations with CIRCUS and with non-technological conversation support. The sessions with CIRCUS made it easier for people with dementia to hold conversations with more personal content and to independently participate in the conversations. The participants appreciated the conversation sessions and to talk based on the personal photographs, but also the social interaction that arose in the conversations about the photographs from the common accommodation. Unlike previous studies, the present study indicates that people with dementia independently can take communicative initiatives during group conversations. The present study indicates that both generic and personal reminiscence material can support people with dementia to independently participate in group discussions. There is limited research on how people with dementia take communicative initiatives in the form of questions in social interaction, why a need for further research exists. The present study indicates that CIRCUS has good potential to be used as a group intervention for people with dementia to stimulate conversation about people with dementia's life and personal experiences, which could promote the quality of life for people with dementia.

Head and neck cancer is a heterogeneous group of tumours, of which certain subgroups such as cancer of the mobile tongue frequently are associated with a relatively poor prognosis due to the high risk of regional failure and mortality rates that haven’t improved in a significant way over the last 3 decades, despite advancements in both diagnostics and treatment. Today we lack means to assess the biological aggressiveness of each individual tumour, which varies largely. Treatment comprises of surgery with additional radiotherapy and medical therapies in more advanced tumours. The focus in this thesis is on molecular biomarker expression in head and neck cancer and especially in association with radiotherapy. Increased knowledge paves the way to a more individualized cancer treatment aiming for better outcome and less overtreatment and sequelae. The aims of this thesis was: To map the effects of radiotherapy in both tumour and adjacent tissue for the possible markers hyaluronan, EGFR and mast cells. To investigate whether the expression of hyaluronan in the epithelium and connective tissue stroma and EGFR in the tumour correlates with the risk for developing cervical metastasis in N0 patients, and to find out whether the 3-year tumour-specific survival rates correlates with the expression of HA in the epithelium and EGFR in the tumour. To establish an animal model for radiation-induced mucositis and to use that model to examine the pattern of invading inflammatory cells. To investigate whether the expression of podoplanin in tongue cancer correlates with the risk for cervical metastasis and to determine whether the total amount of lymph vessels in the diagnostic biopsy has any impact on the clinical outcome. To investigate the differences in the metabolome of tongue cancer cell lines with different radiosensitivity. The most important findings of this thesis were: The expression of EGFR and hyaluronan hade the same pattern of expression in both tumour and adjacent tissues before radiotherapy. The expression of EGFR was increased in the epithelium of the adjacent tissue close to the tumour after radiotherapy. The intensity of the staining of hyaluronan was correlated to the 3-year survival rates in patients with tongue cancer. An experimental model for radiation-induced oral mucositis in rat was established and in this model a temporal pattern of macrophage invasion with two different subtypes of macrophages was found. There were no correlation between the expression of podoplanin in the tumour tissue and the cervical metastasis rate in patients with tongue cancer, but the younger patients were more likely to have a higher expression of podoplanin in their tumour than elder patients. Tongue cancer cell lines with different radiosensitivity respond to irradiation with different patterns of metabolic expressions.