Utskrivningssamtalet är den sista kontakten mellan läkare och patient innan patienten åker hem ifrån avdelningen. Syftet med den föreliggande studien är att undersöka ifall det förligger kommunikativa utmaningar i ett utskrivningssamtal mellan en läkare och en patient med afasi.  Den konkreta frågeställningen för studien var hur de potentiella problem som uppkom i samtalet hanterades och vilket utrymme som skapades för patientens deltagande i samtalet samt hur samtalsdeltagarna använde sig av icke-verbal kommunikation för att uppnå förståelse. Den valda metoden för att undersöka detta var Conversation Analysis, CA. I studien deltog två läkare, två patienter med afasi, samt två närstående till patienterna. Patienterna som deltog hade mild till måttlig afasi, svenska som modersmål och var 50 år och 70 år gamla. Läkarna som deltog hade varit anställda på avdelningen och arbetat med patienter med afasi i 2.5 år respektive 3.5 år och hade svenska som andraspråk. Resultatet av analysen var en identifiering av kommunikativa handlingar som ledde till sekvenser i samtalet som deltagarna orienterade mot som problematiska. Dessa var bland annat när läkaren inte följde upp på patientens förfrågan för mer information eller patient-initierade ämnen och inte redde ut missförstånd som uppkom. I resultatet identifierades även sekvenser där samtalsdeltagarna använde sin kommunikativa kompetens för att hantera kommunikativa utmaningar, samt sekvenser där samtalsdeltagarna använde sig av icke-verbal kommunikation för att underlätta den gemensamma förståelsen. Resultatet stämde överens med tidigare forskning om hur patienter med afasi och vårdpersonal organiserar interaktion i samtal.

I den här uppsatsen analyserar jag tilltal och artighetsstrategier i tolv läkare-patientsamtal från Sverige och Svenskfinland. Jag utgår från Brown & Levinsons politeness theory och gör en empirisk prövning av materialet utifrån begreppen solidaritets- och respektstrategier, direkt och indirekt stil. Syftet är att se vilket samband som finns mellan artighetsstrategier och tilltal, och om dessa skiljer sig mellan de olika språkvarieteterna. Det finns också en institutionell aspekt av mitt material som skiljer den från tidigare jämförande studier mellan sverigesvenska och finlandssvenska tilltal och artighetsstrategier. Materialet visar att varieteterna har en jämn fördelning av samtal som är huvudsakligen direkta eller huvudsakligen indirekta, men däremot att de finlandssvenska samtalen präglas av en högre grad av indirekthet än vad de sverigesvenska gör. Det bekräftar också ett samband mellan ni-tilltal och indirekt samtalsstil, om än inte ett lika tydligt mellan du-tilltal och direkt samtalsstil. Slutligen visar uppsatsen att den institutionella kontexten är relevant för att förstå valet av artighetsstrategier och hur dessa hänger ihop med tilltal, både för att den styr vilka möjliga språkhandlingar som finns för samtalsdeltagarna, och för att den skapar roller de måste förhålla sig till i sin interaktion med varandra.

Syftet med den här uppsatsen är att visa på komplexiteten som de språkliga varieteterna utgör genom ett specifikt läkar-patientsamtal och hur tolken och de övriga deltagarna hanterar detta. Den teoretiska ansatsen är inspirerad av diskursanalys och bygger på mikroanalyser av transkriberade samtalsutdrag. Materialet består av ett autentiskt ljudinspelat samtal mellan en svensktalande läkare och en patient som talar dari med inslag av hazāragi och som tolkas av en persisktalande tolk. Det inspelade samtalet har transkriberats, översatts och analyserats på mikronivå med fokus på tolkens språkliga utmaningar. Utmaningarna har delats upp i en del som har att göra med patientens dari och den del som har att göra med läkarens svenska. De språkligt motiverade utmaningarna som tolken möter visar sig komma från båda samtalsdeltagarna, det vill säga både patientens dari med hazāragi-inslag och läkarens svenska med ofta långa resonemang. Utmaningarna ter sig olika och tolken har olika strategier för att hantera dem.