Mitt arbete handlar om jorden, världen och mig själv. Om en känsla av främmandeskap inför verkligheten, och en vilja att hitta sätt att återanknyta till den. I min uppsats berättar jag om vad jag tänkt på och gjort i min process. Tänk om vår plats som människor på jorden var en annan? Tänk om vi var mindre, tänk om andra, icke-mänskliga saker var större? Eller tänk om vi var mer eller mindre än människor, eller andra saker mer människo-lika än vad vi ser? Jag har i mitt projekt velat återanknyta till mitt ”barndoms-jag” och de ”jag” som jag varit genom åren, som ett sätt att öva på perspektivskiftena och förmågan att föreställa mig alternativa verkligheter som jag haft och mist under vägen. Min metod för att praktiskt omförhandla verkligheten varit att jobba intuitivt, lekfullt, med olika aspekter av mitt barnasinne. Jag har utgått från idén om att när min perception av verkligheten varit annorlunda, som när jag var barn, har den ändå varit lika mycket verklighet som den jag uppfattar nu. Att återanknyta till den är att förändra, eller förlänga, min nuvarande verklighetsbild.

Valet att skriva poesi kändes som det rätta för att återge en sjuttonårig process. Ett avslut på en dramatisk relation och hur jag skulle sätta ord på upplevelsen, för att skapa en kontext av min historia, utan att bli alltför värderande. Med respekt ville jag återge min upplevelse, både det fula och det fina utifrån alla synvinklar. En frigörelse från starka emotionella band, som förändrat mig grundligt, och förhoppningsvis till det bättre. Med denna diktsamling skulle jag lämna min historia bakom mig och släppa taget om den barkbåten och fortsätta min stig i livet utan att se tillbaka med förebråelse mot mig själv. På ett sätt är det en kärlekssaga till mig själv och den resa jag har gjort, liksom många andra jämte mig som har lämnat en destruktiv kärleksrelation.

Fem år har passerat sedan Läroplan för grundsärskolan 2011, LGRSÄR11 (Skolverket, 2016), infördes. Denna läroplan innebar ett tydligt fokusskifte från att som tidigare ha en något mer omsorgsorienterad verksamhet till att istället arbeta på ett mer kunskapsinriktat sätt. Ungefär lika lång tid har gått sedan examensförordningen (SFS2011:688) trädde i kraft och förändrade behörighetskraven för undervisande personal i grundsärskolan. Grundsärskolan får ofta kritik för att fortfarande vara en alltför omsorgsinriktad verksamhet där kunskapsutveckling får stå tillbaka. En viktig fråga torde i sammanhanget vara att utröna vad omsorg är? Är det en term vars innebörd har förändrats i takt med verksamhetens utveckling över tid? Syftet med studien är dels att genom en historisk återblick påvisa en utveckling från en starkt omsorgsorienterad verksamhet till en modernare kunskapsutvecklande dito. Dels att genom intervjuer med tre speciallärare verksamma på grundsärskolor beskriva om och i så fall hur den nya examensförordningen från 2011 har påverkat och påverkar den svenska grundsärskolans verksamhet. Som teoretiskt ramverk har relationell pedagogik (Östlund, 2012) och Vygotskijs (2001) teorier om ett sociokulturellt perspektiv använts. Arbetet tar sin början med en historisk återblick, både för att synliggöra framväxt och utveckling och för att kunna reflektera över det perspektivskifte som är synligt idag. I beskrivningen av vad en speciallärare med inriktning mot utvecklingsstörning förväntas arbeta med omnämns inte ordet omsorg alls. Det nämns bara i styrdokument som rör alla skolformer, skollagen (SFS 2010:800) och LGRSÄR11 (Skolverket, 2016), vilket för tankarna till att omsorg inte är signifikant för grundsärskola. Studien undersöker genom intervjuer vilka effekter examensförordningen och därmed införandet av speciallärarexamen har för professionalisering, beträffande personalens behörighetsgrad och arbetssätt. Resultat och analys visar dels att termen omsorg kan behöva en modernare definition men också att studiens teoretiska ramverk verkar utgöra hörnpelare för ett gynnsamt arbetssätt i den svenska grundsärskolan.