Abstrakt   Bakgrund: Antalet ambulansuppdrag i Sverige har ökat med 30 % under en fyra års period. I korrelation med detta har arbetsbelastningen ökat på akutmottagningarna, vilket riskerar patientsäkerheten. Studier har påvisat att en viss mängd ambulanstransporter till akutmottagningar inte är nödvändiga ur ett medicinskt perspektiv.     Syfte: Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av att ta patienter till akutmottagning trots att bedömning gjorts att något akut medicinskt vårdbehov ej föreligger.   Metod: Studien baseras på en kvalitativ metod. Intervjuer med ambulanssjuksköterskor från södra Sverige låg till grund. Intervjuerna spelades in, transkriberades och senare analyserades i enlighet med en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: Det finns flertal faktorer som leder till att icke akut sjuka patienter transporteras till akutmottagningen. Individuella egenskaper, externa faktorer såsom riktlinjer och att läkaren påverkar sjuksköterskans beslut. Miljö som antingen är dålig för patienten men också för personalen. Hot gentemot vårdpersonalen och risken att det egna anseendet påverkas. Samt att primärvården inte har möjlighet att ta emot patienten.   Diskussion: Ambulanssjuksköterskans förmåga att kommunicera med patienten kan ha en inverkan som leder till transport, även om det inte finns ett akut vårdbehov. Studier har påvisat att många larm gällande patienter utan akut medicinskt vårdbehov kan leda till att ambulanssjuksköterskan förlorar empati. Något som skulle kunna vara relevant i beslutsfattandet om vilken vårdnivå som är lämpligast för patienten.   Slutsats: Ambulanssjuksköterskors arbetsmiljö påverkar beslutsfattandet. Oavsett om det är patienten, anhöriga eller andra influenser. Primärvårdens belastning tvingar dem att neka patienter. Detta leder till en ökad arbetsbelastning på akutmottagningen vilket kan riskera patientsäkerheten.

No description available.

Bakgrund: Barn är en sällsynt patientkategori inom prehospital akutsjukvård. Tidigare forskning visar att utalarmeringar av ambulans där barn är inblandade ger ett ökat stresspåslag hos berörda sjuksköterskor. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn inom prehospital akutsjukvård. Metod: En intervjustudie genomfördes med en kvalitativ ansats. Åtta sjuksköterskor intervjuades genom en semistrukturerad intervjuguide. Materialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys, vilket resulterade i tre kategorier och nio underkategorier. Resultat: Resultatet presenteras utifrån analysens tre framkomna kategorier: Oerfarenhet av att vårda barn, omvårdnad av barn i ambulansen och behov av kompetensutveckling. Stressen hos sjuksköterskorna inom prehospital vård är förknippad med oerfarenhet. Att vårda ett barn skiljer sig från att vårda en vuxen. Barn har andra referensvärden än vuxna och är en ovanlig patientgrupp inom prehospital vård, vilket bidrar till att rutiner inte har skapats. Konklusion: Genom utbildning kan stress minska och ge ökad kompetens hos sjuksköterskorna vid prehospitalt omhändertagande av barn. Detta skulle bidra till en ökad patientsäkerhet samt att barnets rättigheter tillgodoses i omvårdnaden.

Introduktion: Kognitiv nedsättning påverkar människans förmåga att tänka, koncentrera sig, formulera idéer och komma ihåg saker. Smärta hos äldre med kognitiv nedsättning är ett växande problem då befolkningens ålder ökar. Smärtskattning hos individer med kognitiv nedsättning är en stor utmaning för den prehospitala akutsjukvården. Syfte: Syftet är att identifiera smärtskattningsinstrument och metoder för att bedöma smärta hos kognitivt nedsatta patienter som kan användas av ambulanspersonal prehospitalt. Metod: Studien är en integrerad litteraturstudie med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Studien följer riktlinjerna från statens beredning för medicinsk och social utvärdering. Litteratursökningen gjordes i databaserna CINAHL och PubMed som gav tio artiklar till resultatet samt två artiklar genom manuell sökning. Kvalitetsgranskningen av artiklarna genomfördes med de två modifierade granskningsmallarna: “Critical Appraisel Skills Programme Tools”(CASP). Resultat: Tolv artiklar granskades och fyra teman identifierades: 1)Smärtskattningsinstrument för bedömning av smärta på kognitivt nedsatta patienter; 2)Smärtbedömning med hjälp av fysiologiska- och beteendemässiga faktorer; 3)Kommunikation med närstående och skapa sig en bild av patienten; 4)Erfarenhetens betydelse vid smärtskattning av kognitivt nedsatta patienter. Resultatet visar att det finns olika metoder och instrument att använda i sjukvården men inget specifikt som passar den prehospitala akutsjukvården för att bedöma smärta hos den kognitivt nedsatta patienten. Slutsats: I studien framkom det att det inte finns något standardiserat sätt att smärtskatta kognitivt nedsatta patienter. Utifrån det finns det ett stort behov av mer forskning inom området, då det visat sig att kognitivt nedsatta patienter får smärtlindring senare eller inte alls i jämförelse med kognitivt intakta.

Bakgrund: Tidigare forskning beskriver att patienter vid akut skada eller sjukdom kan känna sig rädda och ensamma. Vetskap om att ambulans är på väg kan ge känsla av lättnad och säkerhet för patienten. Viktiga egenskaper enligt kompetensbeskrivningen hos specialistsjuksköterskan inom ambulanssjukvård är att vara sympatisk, förstående och inneha en god kommunikationsförmåga för att kunna informera patienten samt skapa delaktighet. I denna litteraturstudie studeras patienternas upplevelse utifrån dimensionen ”patientens grundläggande vårdbehov” som utgår ifrån patientens fysiska, psykosociala och relationella behov och är den mellersta dimensionen i teoretiska ramverket Fundamentals of Care. Syfte: Belysa patientens upplevelse av specialistsjuksköterskans omhändertagande inom ambulanssjukvård vid akut skada eller sjukdom, avseende fysiska, psykosociala och relationella behov. Metod: Systematisk kvalitativ litteraturstudie baserat på 16 vetenskapliga artiklar. Sökningarna gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Deduktiv innehållsanalys med Fundamentals of Care, patientens grundläggande vårdbehov användes. Artikelgranskning utgick från SBU:s kvalitetsmall för kvalitativa artiklar. Resultat: Från patienternas upplevelse inom fysiska behovet framgick det att god smärtlindring var av betydelse i omhändertagandet från specialistsjuksköterskan inom ambulanssjukvård. Vidare belyser resultatet i det psykosociala behovet att patienterna värdesatte god kommunikationsförmåga samt information avseende sin vård. Att patienten fick vara delaktig och involverad ledde till en känsla av kontroll. Ambulanssjuksköterskans kompetens och empati hade också ett inflytande på hur patienterna upplevde sitt omhändertagande utifrån det relationella vårdbehovet. Slutsats: Patientens grundläggande vårdbehov framkom under samtliga tre delar i omhändertagandet. Där patientens upplevelse av smärtlindring, delaktighet och information var en viktig del. Vidare bör nya empiriska studier göras för att djupare kunna belysa patienters upplevelse.

Bakgrund: Anafylaxi är livshotande och kan ge symtom på luftvägarna, andning och cirkulationen. Det kan också leda till anafylaktisk chock. Tiden till symtomdebut efter kontakt med den utlösande faktorn kan variera mellan några sekunder till timmar. En påverkad luftväg kan snabbt bli ofri och det är viktigt att behandling med adrenalin sätts in direkt. Diagnostik bygger på anamnes och symtom i den akuta fasen. Flertalet differentialdiagnoser måste övervägas vilket kan vara utmanande i diagnostiseringen. Ambulanssjuksköterskan ska ha kompetens och handlingsberedskap för att genomföra omvårdnad och medicinska åtgärder även med bristfällig information. Tidigare studier visar att ambulanspersonal upplever svårigheter att ställa diagnos vilket gör att det kan bli svårt att veta vilka behandlingsriktlinjer som ska följas. Syfte: Syftet med uppsatsen var att studera specialistsjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med anafylaxi prehospitalt. Metod: I studien deltog åtta specialistsjuksköterskor som intervjuades med semi-strukturerad intervjumetod. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes med induktiv, manifest ansats. Resultat: Intervjuerna resulterade i fem kategorier och ett tema: Att vara beredd på det oväntade samtidigt öppen för att hantera det okända. Resultatet visade att vid vård av personer med anafylaxi var det viktigt att förbereda sig före mötet för att kunna utföra ett optimalt omhändertagande. Deltagare betonade vikten av god anamnes och kommunikation och denärstående ansågs vara en resurs. Specialistsjuksköterskorna arbetade systematiskt och prioriterade A till E som är en strukturerad metod för att bedöma och hantera patienter i akuta situationer. Samtliga betonade vikten av att ta ansvar för sin egen kompetensutveckling för att bibehålla kunskap. Slutsats: Specialistsjuksköterskor beskrev stress vid långa transporter, svårighet att skapa fri luftväg, att under framkörningen inte veta hur patienten mådde och att patientens tillstånd kunde försämras. Patientens stress ökade stressnivån hos specialistsjuksköterskorna och det var viktigt att behålla lugnet själv. Ambulansyrket är ett erfarenhetsyrke och det blir lättare att hantera anafylaxi ju mer erfarenhet som förvärvats. Kontinuerlig övning och utbildning, något som önskades, saknades på arbetsplatserna.

Bakgrund: Höftfrakturer ökar i befolkningen i takt med ökande livslängd. Äldre har skörare skelett och höftfrakturer orsakas mestadels av en lindrig fallolycka. Höftfrakturer vållar lidande, patienterna behöver omsorgsfull omvårdnad och adekvat smärtlindring redan prehospitalt.    Syfte: Att sammanställa evidens vad som är av betydelse i omvårdnaden av patienter med smärta vid misstänkt höftfraktur i akutsjukvård.  Metod: Studien är en litteraturstudie, en översikt av vetenskaplig littereratur som beskriver omhändertagandet av patienter med höftfraktur i akutsjukvård. Datainsamling från PubMed och CINAHL resulterade i 18 vetenskapliga artiklar, kvalitativa- och kvantitativa. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades. Materialet kategoriserades och sammanställdes till en ny helhet. Resultat: Smärtlindringen var oftast otillräcklig och mer individualiserad vård behövdes. Patienterna upplevde att sjuksköterskorna tappade fokus från patienten. Patienternas och sjuksköterskornas upplevelser av omvårdnaden skiljde sig åt, främst inom kommunikation, information och delaktighet. Mest förekommande smärtlindring var morfin, mindre vanligt var regional nervblockad. Patienter med hög ålder eller nedsatt kognitiv förmåga fick mindre smärtlindring vilket dels kunde förklaras med att beteendebaserade smärtskattningsinstrument saknades.   Slutsats: Patientdelaktighet, tydligt strukturerad patientinformation- och kommunikation är viktigt för att samspelet mellan sjuksköterska och patient ska bli bra. Smärtlindringsmetoderna, smärtskattningen och dokumentationen behöver utvecklas och förbättras, särskilt för patienter med nedsatt kognitiv förmåga. / Introduction: The number of elderly people with hip fracture is increasing in line with the increased life expectancy. Elderly often suffer from osteoporosis and hip fractures are mostly caused by a slight fall accident. Hip fractures cause suffering, patients need careful care and adequate pain relief in prehospital care.     Objective: To compile evidence of what is important in the care of patients with pain in suspected hip fracture in acute medical care.   Method: This study is a literature review, an overview of scientific literature that describes the care of patients with hip fracture in emergency medical care. Data collection from PubMed and CINAHL was conducted, 18 articles were selected, both qualitative and quantitative. The quality of the articles was reviewed. The material was organized into categories and then synthesized.  Results: Pain relief was often inadequate and more individualized care was needed. Patients felt that the nurses lost patient focus. Patient’s and nurse’s experiences of nursing care differed, mainly in communication, information and participation. The most common pain relief was morphine, regional nerve blockade was less common. Elderly patients or patients with cognitive impairment received less pain relief that could be explained by the lack of behavioral-based pain assessment tools.   Conclusion: Patient involvement, clearly structured patient information and communication is important for good interaction between patient and nurse. Pain relief methods, pain assessment and documentation need to be developed and improved, especially for patients with cognitive impairment.

Varje år genomför cirka 1100 personer i Sverige ett suicid. Varje suicid föregås av i genomsnitt 10 suicidförsök. Detta orsakar förutom kostnader i form av oerhörda summor pengar för samhället också otroligt mycket lidande för anhöriga. Ambulanssjuksköterskan är många gånger den första resursen i vårdkedjan som den suicidnära kommer i kontakt med. Detta ställer stora krav på bemötandet av patienten men också krav på kunskap om medicinska åtgärder för att rädda personen till livet. Detta arbete avser att studera ambulanssjuksköterskans bemötande och egna upplevelser av mötet med den suicidnära patienten genom att intervjua ambulanssjuksköterskor i Uppsala. Studien visar att få ambulanssjuksköterskor upplever sig ha tillräcklig kompetens för att bemöta den här typen av patienter. Vidare framgår att ambulanssjuksköterskan i mycket stor utsträckning känner en misstro till den vård som patienten erhåller från psykiatrin och att det förekommer stora skillnader i hur ambulanssjuksköterskan resonerar kring sin egen säkerhet i mötet med patienten. Studien visar också att de flesta av ambulanssjuksköterskorna bemöter patienterna enligt POSP-riktlinjerna (Prehospitalt Omhändertagande av Suicidnära Patienter). Patienten skriker ofta efter hjälp i samband med ett suicidförsök och vågar man identifiera syftet med handlingen så möts man ofta med tacksamhet. / Annually around 1100 individuals in Sweden end their lives by committing suicide. Prior to every completed suicide estimate shows that 10 attempts have been made. This results in both high costs for the society and unmeasurable suffering for their relatives. The nurses that are working in the Swedish ambulance system are often the first medical resources with whom the suicidal patient has contact. This means high demands are placed on the nurse both regarding the meeting itself with the patient but also with the medical knowledge that could prove to be lifesaving in an acute situation. This paper seeks to study the professional interaction and the strategies that the nurse uses to help the suicidal patients and their own experiences of the meeting by interviewing nurses working in the Uppsala ambulance service. This study shows that the nursing staff experiences a lack of knowledge in the meeting with the patients and a clear disbelief in the care that the patients receive at the psychiatric ward. Furthermore the study shows that most nurses in the study interact with the patients in accordance with the POSP-guidelines. The patient is often crying for help in connection to a suicide attempt and if the nurse has the courage to identify the purpose with the action one is most often met with gratitude.

Det krävs mycket av en sjuksköterska för att kunna skapa tillit och förtroende prehospitalt med en skadad person. Syftet har varit att undersöka vilka faktorer/åtgärder/förhållningssätt som krävs av en sjuksköterska i första mötet med en skadad person för att skapa en förtroendefull och kontakt med känsla av tillit. Undersökningen har genomförts som en litteraturstudie och resultatet visar på att om en förtroendefull kontakt ska skapas mellan sjuksköterskan och en skadad person prehospitalt krävs det framför allt att en kommunikation dem emellan kommer till stånd. Andra slutsatser i resultatet är att en sjuksköterska måste utföra vissa kommunikationsstrategier för att en kontakt ska uppstå. De kommunikationsstrategier som är väsentliga för att skapa en förtroendefull kontakt är bland andra sjuksköterskans förhållningssätt samt att sjuksköterskan har självinsikt och kunskap om effekter av ett sitt agerande. Slutsatsen blev att sjuksköterskan bör känna till sitt eget samt sin patients kroppsspråk så att missförstånd i kontakten undvikes. Sjuksköterskan bör känna empati och kunna avgöra när han gör intrång i patientens privata utrymme. Sjuksköterskan ska därför vara noga med att röra vid patienten med eftertanke. Det är även av stor vikt att sjuksköterskan informerar patienten om läget/ situationen och förklarar vad som sker för att tillit och förtroende ska kunna skapas. / Beatrice Conrad 0455-82017 Karl Palm 0455-81636

Objective: To investigate the experiences of ambulance nurses when using Boussignac CPAPcompared to their previous model, and their suggestions for possible improvements in the use of CPAP in the care of patients with pulmonary oedema. Method: A qualitative study with a descriptive and exploratory approach. Data was collected through ten semi-structured interviews with ambulance nurses, seven men and three women. The analysis was conducted using Lundman and Graneheim’s content analysis. Results: Three categories were identified: Usage, Treatment and Development. Boussignac CPAP is described as easy to use and with fewer elements than the previous model. With this model it is particularly appreciated to have the opportunity to be able to regulate the resistance without fixed settings. Boussignac CPAP is regarded as more convenient in the handover of the patient. The potential for increased use, with the possibility of adjustment without fixed settings of resistance for Boussignac CPAP, is not perceived to be fully realized. Conclusion: Boussignac CPAP is, by the ambulance nurses, perceived to have made the handling of equipment easier and increased quality of care. To make further use of the potential of Boussignac CPAP more training and changes in the guidelines may be needed. / Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av Boussignac CPAP jämfört med deras föregående modell, samt ambulanssjuksköterskors eventuella förslag till möjliga förbättringar vid användandet av CPAP i vården av patienter med lungödem. Metod: En kvalitativ studie med deskriptiv och utforskande ansats. Data utgörs av tio semistrukturerade intervjuer med ambulanssjuksköterskor, sju män och tre kvinnor. Materialet har analyserats med Lundman och Graneheims innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier identifierades: Användning, Behandling samt Utveckling. Boussignac CPAP beskrivs som lättanvänd och med färre moment än föregående modell. Med modellen uppskattas särskilt möjligheten att steglöst reglera motståndet. Boussignac CPAP upplevs som lättare då masken eller dess delar inte behöver plockas av patienten vid överlämnandet från ambulansverksamheten. Förutsättningarna till ökat användningsområde, i och med möjligheten att steglöst ändra motståndet för Boussignac CPAP upplevs inteutnyttjas fullt ut. Slutsats: Boussignac CPAP upplevs av ambulanssjuksköterskorna ha underlättat hanteringen av utrustningen samt ökat vårdkvaliteten för patienten. För att vidare kunna utnyttja potentialen med Boussignac CPAP kan mer utbildning och förändringar i riktlinjer behövas.