Uppsatsens ämne är ”Tempusanvändning i skrift – en jämförelsestudie av första- och andraspråkselever”. Informanterna är sammanlagt 14 elever, varav fyra elever är födda i Sverige samt har minst en svensk förälder; fyra elever är födda i Sverige men vars föräldrar är födda utomlands; fyra elever kom till Sverige innan skolan började; fyra elever kom i år 1-5 och två elever kom i år 6-9. Syftet är att undersöka tempusanvändning i skrift bland första- och andraspråkselever på nationella provet i svenska i år 9. Särskilt undersöks de fyra tempusformerna: preteritum, presens, pluskvamperfekt och perfekt. Både en kvalitativ och en kvantitativ metod har använts för att på bästa sätt fånga både bredden och djupet av elevernas tempusanvändning. Detta har gjorts med utgångspunkt från Svenska Akademiens grammatik 4 Satser och meningar (1999). Studiens resultat pekar på att elever inom alla grupper, förutom de som kom hit i år 6-9, ger prov på att behärska de fyra tempusformerna preteritum, presens, pluskvamperfekt och perfekt. Samtidigt finns det elever inom samtliga grupper som fallerar inom olika områden. Slutligen ger även de elever som kom hit i år 6-9 prov på att behärska områden som förstaspråksinlärare gör.

Syftet med denna skriftliga del av mitt examensarbete är att försöka fånga några av de tankar som verkat i komponerandet av operan Sen packar jag aldrig mer. Många av de tankar som gett mig inspiration till arbetet har rört fenomenet nuet. Jag menar att det centrala i att vara i nuet, egentligen handlar om en upplevelse av fullständig närvaro. Närvaro kan alltså sägas vara ett modus av nuet. Upplevelsen av närvaro är för mig mycket stark och oförglömlig. Den hör samman med en ökad rumsuppfattning, en känsla av rummets expanderande, och att ”tiden står still” eller åtminstone att fortvaron ter sig långsammare. Att med musik som medel, genom komposition, komma närmare närvaron har därför blivit viktigt för mig. Detta arbete behandlar tankar kring detta  i relation till operan som genre och i relation till musik som fenomen. / <p>Sen packar jag aldrig mer (Kammaropera)</p><p>Musik: Zacharias Ehnvall Libretto: Elsa BerggrenDirigent: Kaapo IjasMamman: Amelia Jakobsson (Sopran) Dottern: Isabella Lundqvist (Sopran) Pappan: Rodrigo Sosa Dal Pozzo (Kontratenor) Klarinett: Som Howie Slagverk: Sabela Castro Rodriguez Piano: Leo Gavel Violin: Eleonora Oswald Viola: Doris Mägi Cello: Nuri Oh  Regi: Franciska Löfgren Scenografi: Anton Thorsson Kostymdesign: Anton Thorsson Maskör: Emelie Henriksson Ljusdesign: Sofia Linde och Hannele Philipson Teaterteknik och koordination: Alexander Svensson, Anja Löfgren, Anton Linder, Rikard Norén, Theres Hansson</p><p>Föreställningen finns dokumenterad på DVD</p><p></p>

Kan ett värdskap som är kommersiellt även vara genuint välkomnande och kan man idag på allvar vinna fördelar på en konkurrensutsatt marknad utan att erbjuda ett genuint värdskap? Bakgrunden till detta arbete är det etableringsprojektet med titeln: "Värdskap och ledarskapsom berör – ett konkurrensmedel?" som finansierades av KK-stiftelsen (Stiftelsen för Kunskap och Kompetens) år 2010. Representanter från besöksnäringen på lokal, regional och nationell nivå möttes på två välrenommerade landsortshotell för att lägga grunden till ett större gemensamt forskningsprojekt. Inga ytterligare medel tilldelades dock projektet varför delar av det stora materialet från studien nu redovisas i denna c-uppsats. I projektet användes Teori U som både teoretisk utgångspunkt och processmetod. Syftet för uppsatsen handlar för det första om att undersöka metodens användbarhet i att främja branschens egen förståelse för vad ett gott värdskap är. För det andra handlar det om att undersöka hur man kan frigöra implicit kunskap och samskapa nya insikter om ett gott värdskap samt hur dessa i så fall kan kopplas till praktiken. I studien genomfördes två workshops, på två hotell med olika deltagare. Workshoparna, som filmades, varade ett dygn (från lunch till lunch). Ur det empiriska materialet utmejslades fem teman för ett värdskap som berör: ledarskap, passion, mod, självinsikt och grundläggandevärderingar. I bägge workshops talade man om att det i branschen behövs ett paradigmskifte från kunskapssamhälle till relationssamhälle. Deltagarna uttryckte att de upplever en avsaknad av kunskap om immateriella känslomässiga värden, om vad som sker i själva mötet. Resultatet pekar på att vi behöver undersöka vad som händer om vi utbildar i det som gör oss mer närvarande, autentiska och medvetna. Skulle det kunna vara ett sätt att skapa innovation i bemötande? / KK-stiftelsen Etableringsprojekt beviljat 2010 "Värdskap och ledarskap som berör- ett konkurrensmedel?"

Denna masteruppsats handlar om svenska myndigheters värdegrundstexter och har som över­gripande syfte att förstå vi är-konstruktionen. Vi är-konstruktionen innehåller en grammatisk form som prototypiskt beskriver nutid, framtid eller allmängiltiga påståenden, men som tycks användas i en annan betydelse i värdegrunder. I studien redogör jag för hur konstruktionen kan se ut, vad den uttrycker samt försöker förstå varför den finns genom att använda systemisk-funktionell grammatik (SFG). I undersökningen analyseras 351 vi är-konstruktioner och jag beskriver i en första fas vad som kan vara subjekt och vilka verb som kan användas i konstruktionen. I en andra fas kategoriserar jag verben utifrån vilken process de realiserar och utgår ifrån den svenska beskrivningen av systemisk-funktionell grammatik. I en tredje och sista fas undersöks vi är-konstruktionens olika typer av modalitet som uttrycker avsändarens inställning till yttrandet.  Undersökningen visar att de vanligaste komponenterna är vi och är, att presens indikativ är vanligare än modifierade verbfraser och att relationellt attributiva processer är den vanligaste processen. Undersökningen föreslår att den svenska indelningen i processer bör utvecklas då den inte är tillräcklig för att beskriva materialet.Beteendeprocesser hämtas från den engelska SFG-modellen, men med viss modifikation, för att kunna beskriva materialet och förstadeltagaren kallas utövare.Undersökningen föreslår även att presens indikativ tolkas mer uppmanande då det används tillsammans med rumsadverbial som förankrar händelsen på myndigheten.  Att vi är-konstruktionen används kan vara ett resultat av värdegrundens syfte att fungera både som dokumentation och styrinstrument. Presens indikativ-former är mildare uppmanande än imperativ, de möjliggör att subjekt kan skrivas ut och de uppmuntrar till dialog.

No description available.