Inledning: Depression är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna i Sverige (Folkhälsomyndigheten, 2017). Depression leder till att livet känns meningslöst, vilket ger lidandet en existentiell dimension. Att studera psykoterapeuters syn på lidande utifrån existentiella och psykoanalytiska perspektiv motiveras eftersom forskning har visat att interventioner som adresserar dessa specifikt har varit framgångsrika. Syftet med studien var att undersöka denna fråga ytterligare. Frågeställningar: Hur föreställer sig psykodynamiska psykoterapeuter psykiskt lidande och hur arbetar de med det i terapin? Vilken betydelse tillskriver de, de existentiella dimensionerna för det psykiska lidandet? Metod: En kvalitativ metod har använts. Sex terapeuter intervjuades med utgångspunkt från en semi-strukturerad intervjuguide, intervjuerna analyserades tematiskt. Resultat: Tre huvudteman om lidande framkom i intervjuerna: Att vara människa, skapar både möjlighet och hinder för mening och läkande, kärlekens betydelse. Diskussion: Analysen pekade på en mångfald av uppfattningar om lidandet och sättet att arbeta med det. Den visade dock på en samstämmighet vad gäller upplevelsen av kärlekens betydelse för lidandet och pekade på att psykodynamiska terapeuter, i diskussionen om konfidenters lidande i kärlek och religion, närmade sig existentiella perspektiv. / Introduction: Depression is one of the most common psychiatric diagnoses in Sweden (Folkhälsomyndigheten, 2017). Depression causes life to feel meaningless, which gives it an existential dimension. Studying psychotherapists’ views of suffering from an existential and psychoanalytic perspective is motivated since research has shown that interventions that address it have been successful. The purpose of the study was to investigate this question further. Research questions: How do psychotherapists envisage mental suffering and how do they work with it in therapy? What significance do psychotherapists attribute to the importance of the existential dimensions for mental suffering? Method: A qualitative has been used. Six therapists were interviewed based on a semi-structured interview guide, the interview responses were thematically analysed. Results: Three main themes on suffering emerged in the interview responses: To be human, suffering creates both opportunities and obstacles to meaning and healing, the importance of love. Discussion: The interviews indicated a variety of ideas about suffering and ways of working with it. However, they pointed to a consensus regarding the experience of the importance of love for suffering and showed that psychodynamic therapists, in the discussion of clients’ suffering in love and religion, approached existential perspectives.

Inledning: Tystnad finns alltid närvarande i den terapeutiska processen och blir ett utrymme föromedveten kommunikation där latenta budskap kan förmedlas bortom orden. I samtidaforskning har det visat att tystnaden som uppstår hos psykoterapeuten och den unga vuxna kanupplevas som hindrande av den unga vuxna och skulle kunna påverka behandlingsresultatet. Syfte: Syftet med studien var att undersöka legitimerade och verksamma psykoterapeuters erfarenheter av sin egen och den unga vuxnas tystnad som uppkommer i den terapeutiska processen i psykodynamisk psykoterapi med patienter som är 18 - 25 år. Metod: Kvalitativ metod användes där fem psykoterapeuter intervjuades. Resultat: Tystnad upplevdes som en betydelsefull del i den terapeutiska processen och dess betydelse måste förstås. Tystnadens betydelse kunde handla om att vara ett utrymme för självreflektion, där den unga vuxna kunde upptäcka sig själv och öva på ensamhet, men också vara en icke verbal kommunikation. Ett aktivt och närvarande förhållningssätt eftersträvades där psykoterapeuten behövde ta ansvar så tystnaden inte skapade för hög ångest. Metakommunikation kring relationen och att sätta ord på tystnaden sågs som viktigt. Den unga vuxna kunde öka sin förmåga till mentalisering genom att psykoterapeuten satte ord på tystnaden och sina egna tankar samt skapade ett reflekterande förhållningssätt tillsammans med den unga vuxna. Diskussion: Tystnad kunde både vara verksam och inte med en ung vuxen. Tystnaden förutsatte en god relation och när tystnaden var gynnsam kunde den vara en del i att växa som vuxen. Ett anpassat förhållningssätt till tystnad krävdes annars fanns det en risk att det påverkade psykoterapin negativt. / Introduction: Silence is always present in the therapeutic process and becomes a space forunconscious communication where latent messages can be conveyed beyond words. In contemporary research, it has been shown that the silence that arises in the psychotherapist and the young adult can be perceived as an obstacle by the young adult and could affect thetreatment result. Purpose: The purpose of the study was to investigate legitimate and active psychotherapists experiences of their own and the young adult´s silence that arises in the therapeutic process of psychodynamic psychotherapy with patients aged 18-25. Method: Qualitative method was used where five psychotherapists were interviewed. Results: Silence was perceived as an important part of the therapeutic process and itssignificance must be understood. The meaning of silence could be about being a space for selfreflection,where the young adult could discover himself and practice loneliness, but also be a non-verbal communication. An active and competitive attitude was sought where the psychotherapist needed to take responsibility so that the silence did not create too much anxiety. Metacommunication around the relationship and putting words to the silence was important. By the psychotherapist putting words to the silence and creating his own thoughts, a reflective approach is required, increasing the young adult's ability to mentalize. Discussion: Silence could both be effective and not with a young adult. Silence presupposed a good relationship and when silence was favorable, it could be a part of growing as an adult. An adapted approach to silence was required compared otherwise there was a risk that it had a negative effect on psychotherapy.

Avhopp i terapin är vanligt förekommande. Det som saknas i kunskapen kring avhopp och dess bakgrund är patientens inifrånperspektiv och framförallt hos den allt mer växande patientgruppen unga vuxna. Denna studie har genom kvallitativ metod undersökt de unga vuxnas upplevelser av sin tyerapi. Genom tematisk analys av materialet fann man i studien att subjektiv känsla av att må bättre är en anledning till avhopp samtidigt som det var typiskt att de hade kvarstående problem. Anmärkninsgvärt många uttryckte att anledningen till avhoppet var att de var missnöjda med terapeuten och den behandling som man fått. Man upplevde att terapeuten var för snäll och oempatisk samt att metoden inte hjälpte dem med sina problem. Genom empati för individens varande behöver vi möta unga vuxnas förväntningar så att visnterna med att gå kvar i terapi överväger kostnaderna.

Inledning: Inom den psykodynamiska teoribildningen råder delade meningar om huruvida terapeuten ska berätta om sig själv för patienten. Terapeutens självavslöjande ”Self-Disclosure”, har studerats och debatterats i psykoanalytisk litteratur. Syftet med den här uppsatsen är att beskriva psykodynamiska psykoterapeuters upplevelser av att arbeta med Self-Disclosure. Frågeställning:  Hur beskriver psykodynamiska psykoterapeuter sina upplevelser av att arbeta med Self-Disclosure? Metod: I studien används den deskriptiva fenomenologiska humanvetenskapliga metoden. Kvalitativa djupintervjuer genomfördes med fem psykodynamiskt skolade psykoterapeuter på deras arbetsplatser. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant. Materialet delades in i meningsenheter vars psykologiska innebörd har tydliggjorts, deras inbördes förhållande studerats och en förståelse har uppnåtts. En pendling mellan helhet och delar har skett kontinuerligt tills fenomenets generella struktur nåtts. Resultat:  I analysen framkom sju generella strukturer ur materialet; miljö, personlighet, frågor och svar, om tankar och känslor i terapirummet, om livet utanför terapirummet, känslomässiga upplevelser av Self-Disclosure och Self-Disclosures påverkan på terapiprocessen. Miljö och personlighet ansågs som ofrånkomliga självavslöjanden. Verbala utsagor och uppvisande av känslouttryck kunde ske både avsiktligt och oavsiktligt. Self-Disclosure kunde både försvåra och befrämja terapiprocessen. Diskussion: Trygghet och kontakt betonas som centralt för den terapeutiska processen av samtliga terapeuter i studien. Self-Disclosure bör användas med hänsyn till vilken patient det gäller och vilken fas terapiprocessen befinner sig i. Både innehåll och kontext har betydelse för effekten av Self-Disclosure. Ett pragmatiskt förhållningssätt kan gynna terapiprocessen. Konsekvenserna kan inte förutses utan det centrala är terapeutens uppmärksamhet på hur den upplevs och vilken påverkan den har för terapiprocessen / Introduction: Within the psychodynamic theory, there are different opinions whether the therapist should tell the patient about himself. The therapists self-disclosure have been studied and discussed in psychoanalytic literature. The purpose of this article is to describe psychodynamic psychotherapists experiences of working with Self-Diclosure. Question: How do psychodynamic psychoterapists describe their experiences of working with Self-Disclosure? Method: The study uses the descriptive phenomenological human scientific method. Qualitative deep interviews was made with five psychodynamic psychotherapists at their office. The interviews were recorded and transcribed word for word. The material was divided into meaning units whose psychological content was elucidated, their mutual relations was studied and an understanding has been achieved. An continuous oscillation between the whole and the parts was made until the structure of the phenomenon was discovered. Result: In the analysis seven general structures were discovered. Milieu, personality, questions and answers, thoughts and feelings in the therapy room, life outside therapy, emotional experiences of Self-Disclosure and Self-Disclosure and its influence on the therapy process. Milieu and personality were regarded as inevitable Self-Disclosure. Verbal statements and emotional expressions could be both intentional and unintentional. Self-Disclosure can both hinder and facilitate the therapy process. Discussion: Safety and contact are emphasised as central in the therapy process by all therapists in the study. Self-Disclosure ought to be used with regard to both the patient and the phase in the therapy process. Both the content and the context are of importance for the consequence of Self-Disclosure. A pragmatic stance can favour the therapy process. The consequences cannot be foreseen but the most important is the therapist`s attention to how it is experienced and how it influence the therapy process.

Inledning: Psykodynamisk terapi har utvecklats från en strikt syn på neutralitetsprincipen i riktning mot en mer liberal hållning, där en del terapeuter väljer att använda personlig öppenhet, dvs. delar med sig av personlig information kring sig själva. På behandlingshem delar terapeuter och patienter flera vardagliga situationer och tillfällen uppstår där terapeuten måste förhålla sig till self disclosure. Frågeställningar: Vilka upplevelser har psykoterapeuter på behandlingshem av self disclosure? På vilka grunder använder man sig av self disclosure? Hur hanterar psykoterapeuter self disclosure i den vardagliga kontakten utanför terapisituationen? Metod:Kvalitativ metod, semistrukturerade intervjuer med 5 legitimerade psykoterapeuter verksamma på behandlingshem. Tematisk analys användes för att analysera resultatet. Resultat: Self disclosure förekommer såväl i den terapeutiska situationen som i det vardagliga behandlingsarbetet. Self disclosure används som en alliansskapande intervention för att möta patientgruppens besvärsbild med bristande tillit, låg uthållighet, och ibland bristande motivation. Vidare anses self disclosure bidra till att skapa trygghet och göra terapeuten mindre hotfull. Self disclosure används även som en pedagogisk intervention där psykoterapeuterna kan fungera som rollmodell i terapeutiska och vardagliga situationer. Det anses betydelsefullt att göra noggranna övervägande kring self disclosures och hålla det på en allmän nivå, som inte tangerar personliga problem och privata förhållanden. Diskussion: Self disclosure förekommer sannolikt i större omfattning på behandlingshem än vid individuell psykoterapi. Den klassiskt neutrala terapeutiska hållningen anses inte fungera då patientgruppens besvär främst bottnar i bristproblematik. / Introduction: Psychdynamic therapy has evolved from a strict view of the principle of neutrality towards a more liberal attitude, where some therapists choose to use self disclosure, and share some personal information about themselves. At institutions, psychotherapists and patients share everyday situations and several occasions arise where therapists has to relate to self disclosure. Questions: Wich experiences have psychotherapists at institutions of self disclosure? On what grounds uses psychotherapists self disclosure? How do psychotherapists handle self disclosure in everyday contact outside the therapeutic situation? Method: Qualitative method, semi-structured interviews with 5 licensed psychotherapists working at institutions. Thematic analysis was used to analyze the results. Results: Self disclosure appears both in the therapeutic situation and in the everyday treatment work. Sel disclosure is used as an alliance-building intervention to meet the patients problems with lack of confidence, low stamina, and sometimes lack of motivation. Futher considered self disclosure helping to create security and make thetherapist less intimidating. Self disclosure is also used as an educational intervention in wich the psychotherapist can serve as role model in the therapeutic and everyday situations. It is considered important to make careful consideration about the self disclosures and keep it at a general level,that is not tangent to personal problems and personal conditions. Discussion: Self disclosure is likely to occur to a greater extent at institutions than in individual psychotherapy. The classic neutral therapeutic stance is not considered to work because a majority of the patients problems is rooted in deficit.

Inledning: Arbetsrummet är något som psykodynamiskt skolade psykoterapeuter medvetet förhåller sig till och använder sig av på olika sätt i professionen. Syftet med den här studien var att belysa några psykoterapeuters tankar om betydelsen av arbetsrummets funktion och utformning. Frågeställningarna utgår ifrån vad utformningen på arbetsrummet har för betydelse för den enskilde terapeuten och den psykoterapeutiska processen. Metod: I studien användes en kvalitativ metod och fem legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning intervjuades. Resultatet visar att de intervjuade psykoterapeuterna har mycket kunskap kring betydelsen av det terapeutiska rummet och dess utformning. De anpassar sig efter rummets arkitektur och försöker få till inredningen på bästa sätt för sig och patienten. De är måna om att patienten har det bra. Möblerna och framförallt fåtöljerna är viktiga i arbetet. De använder sig medvetet av textilier, konst, belysning och naturligt insläpp av ljus samt utsikt genom fönster. Ostördheten anses vara det viktigaste och de byter ogärna rum. Psykoterapeuterna ser sig som en del av rummet de arbetar i och rummet är en del av helheten. Den psykoterapeutiska processen påverkas alltså av arbetsrummet. Diskussion: Den enskilde psykoterapeuten använder mycket tid till att fundera ut vad som fungerar bäst i ett arbetsrum inför mötet med patienten och det krävs en flexibilitet för att kunna möta olika patientgrupper och olika typer av verksamheter. Trots det är det något som man inte pratar så mycket om eller lyfter fram i det psykoterapeutiska arbetet. Det är inte ovanligt att man är flera som delar på samma rum, såväl terapeuter som andra verksamheter och att man därför tillfälligt behöver byta rum. Det finns forskning kring vårdmiljö och vårdrummets påverkan på läkningsprocess, men ingen aktuell forskning på det psykoterapeutiska arbetsrummets utformning. Det kan finnas en risk att rummet glöms eller prioriteras bort i samband med inrättandet av olika verksamheter inom kommuner och landsting. / Introduction: Primarily psychodynamic trained psychotherapists relate to and use the workroom in various ways in their profession. The aim of the study was to highlight some psychotherapists thoughts about the importance of function and design in a workroom. The questions are focused on how the room’s interior design is of significance to the individual therapist and the psychotherapeutic process. Method: The study is based on a qualitative approach and five certified psychotherapists with a psychodynamic orientation were interviewed. The result shows that the interviewed psychotherapists have much knowledge on the importance of the therapeutic space and its’ design. They adapt the architecture and try to arrange the interior of the room in the best way for themselves and the patient. Making sure the patient is comfortable. The furniture and especially the armchairs are important in the process. They use textiles, art, lighting and the natural light and different views provided by windows. To be undisturbed is considered most important and they are reluctant to change rooms. The psychotherapists see themselves as part of the room they work in and the room as part of the whole. The room thus affects the psychotherapeutic process. Discussion: The individual psychotherapist uses a lot of time to figure out what works best in an office before meeting the patient and he or she requires a flexibility to meet different patient groups and different types of activities. Nevertheless, it is something that one does not talk so much about or highlight in psychotherapeutic work. It has become common to share rooms with other therapists as well as other activities, leading to a need for temporarily changing rooms. There is research on environmental health and care room influence on the healing process, but no current research on the psychotherapeutic workroom design. There may be a risk that the workroom is forgotten or is not prioritized when establishing various health care-businesses in the county and municipalities.

Inledning: Den psykiska ohälsan rapporteras öka och debatten tilltar vad gäller bristande resurser. En oreglerad sektor står fri att erbjuda sina tjänster. Svenska kyrkan är en aktör och kyrkan har en lång tradition av att erbjuda samtal. Verkligheten utmanar och den ökade psykiska ohälsan ställer eventuellt nya krav på kompetens. Frågeställningar: Hur beskriver intervjupersonerna uppdraget att erbjuda samtal? Hur beskriver intervjupersonerna varför konfidenten söker samtal?  Hur upplever de sin kompetens och sitt fortbildningsbehov? Metod: Data har samlats in, i hermeneutisk anda och med en induktiv ansats, genom kvalitativa djupintervjuer. Materialet har bearbetats i en innehållsanalys. Resultat: Resultatet visar att uppdraget att erbjuda samtal å ena sidan är något självklart, men å andra sidan otydligt. Begreppet själavård och dess innebörd går det att tänka olika kring och störst samstämmighet råder om vad det är man inte erbjuder, nämligen psykoterapi. Samtalsmottagningen fungerar som ett sätt att tydliggöra vad det är man kan, och vad man inte kan, erbjuda. Resultatet pekar på att relationer och måendet i vardagen är det man främst söker för. Samt att såväl inre motiv (upplevd samhällsstress, existentiella frågor) som yttre motiv (öppenhet i samhället, kostnadsfria samtal, blivit rekommenderad) påverkar. Uppdraget framträder oklart och resonemang om kompetens och fortbildning likaså. Sammantaget visar studien att frågor som rör identitet, det unika i det man erbjuder förblir oklart, samt att gränser av olika slag, som vilken kompetens som är lämplig, frågor om ramar och handledning, lämnas till det enskilda sammanhanget att ta ställning till. / Introduction: Mental illness is recognized to be increasing, and the debate is growing in terms of lack of resources. An unregulated sector is free to offer their services. The Swedish church is an unregulated authority and the church has a long tradition of offering discourses. The reality is challenging and the increased mental illness puts potential new requirements on competence. Questions: How do the interviewees describe the mission to offer discourses? How do the interviewees describe why the patients ask for discourses? How do they experience their skills and training needs? Methodology: Collection of data through qualitative depth-interviews with a hermeneutical and inductive approach. The material has been processed in a content analysis. Result: The result illustrates that the mission to offer discourses is on one hand obvious, but on the other hand indistinct. The concept of church counseling and its content allow differentiations in mindset, and consensus is primarily existing in regards of what is not offered, namely psychotherapy. The discourse-therapy helps to clarify what church counseling can offer and what cannot be offered. The result indicate that relationships and the everyday well-being are the main-topics in the discourses. In addition inner motives (e.g. perceived everyday stress and existential questions) and external motives (e.g. openness in society, free calls, have been recommended) also influence why patients look for discourse therapy. The counseling task seems unclear as well as the reasoning regarding competence and further training. Overall, the study shows that questions regarding identity – the uniqueness in what is offered in church counseling remains unclear, and that various limitations and level of suitable competence for discourse-therapy is handed over to the individual context to decide on.

<p> </p><p>Denna studie genomfördes i syfte att undersöka förekomst och omfattning av psykoterapeutiska insatser inom socialtjänstens individ- och familjeomsorgs (IFO) kommunala verksamhetsutbud (egenregi) under åren 2003 och 2007. Två kommuner i Stockholmsområdet, Täby och Järfälla, ingick i studien. Till grund för undersökningen användes information och statistik från socialstyrelsens statistikdatabaser, kommunernas journalföringssystem och verksamhetsberättelser. Insatserna i de olika verksamheterna differentierades utifrån tre kategorier med utgångspunkt i en vid tolkning av Strupps definition av psykoterapi och med tillägg av eventuell förekomst av kontroll och/eller tvång i insatserna. Tre olika kategorier av insatser identifierades; <em>sociala</em>, <em>psykosociala </em>och <em>psykoterapeutiska </em>insatser. Resultatet av studien visade att psykoterapeutiska insatser förekommer inom socialtjänsten och har ökat mellan de undersökta åren. Undersökningen komplicerades av brister i dataunderlaget. Verksamheterna redovisade statistik på olika sätt. Detta gällde såväl inom som mellan kommunerna. Socialstyrelsens statistikdatabaser gav endast övergripande information. Bristerna i dataunderlaget innebär att resultaten bör tolkas med viss försiktighet.</p><p> </p>

<p>Syftet med denna studie var dels att undersöka hur ett antal kliniskt verksamma psykoterapeuter beskriver sitt sätt att introducera patienter i psykodynamisk psykoterapi, dels att undersöka psykoterapeuternas reflektioner och resonemang kring detta. För detta syfte valdes en kvalitativ metod. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta legitimerade psykoterapeuter, vilka alla hade en utbildning med psykodynamisk inriktning. Psykoterapeuterna var verksamma både inom offentlig och privat verksamhet. Deras beskrivningar av hur de introducerar patienter rörde två huvudområden. Dels vägledning inför terapi och dels att berätta om arbetssättet i terapi. Psykoterapeuternas resonemang kring introduktion av behandlingsmetoden bestod dels av sådana reflektioner som gav uttryck för ambivalens avseende introduktion och dels sådana som gav uttryck för tydlighet. Samma psykoterapeut gav ofta uttryck för båda typerna av reflektioner. Det framkom att undersökningsdeltagarna hade format sitt sätt att introducera patienter utifrån den kliniska erfarenheten. De hade inte med sig något tydligt förhållningssätt från den psykodynamiska skolningen.</p>

<p>Arbetets utgångspunkt var att undersöka hur personer med psykosdiagnoser kan uppleva psykoterapi. Vi valde att fokusera patientens upplevelse då vi anser att denna är viktig för förståelsen av individen bakom diagnosen. Syftet var att belysa det subjektiva värdet av terapi för dessa personer samt att beskriva deras upplevelser och tolka de beskrivna fenomenens mening. För att uppnå detta syfte användes en berättande, hermeneutisk ansats. Sju kvalitativa intervjuer genomfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Resultatet visade att intervjupersonerna främst fokuserar relationen till terapeuten som avgörande för deras upplevelse av terapin. Som viktiga aspekter av relationen betonas såväl terapeutens personliga som professionella sidor. Vidare framhåller merparten av de intervjuade vikten av att få dela och tala om sina psykotiska upplevelser. Resultatet visade även att många av intervjupersonerna skiljer mellan arbetet med den terapeutiska relationen och arbetet med psykosproblematiken. I arbetet med psykosen har terapeuten den aktiva rollen som lärare, modell och representant för omvärlden, medan relationsarbetet karaktäriseras av gemensamt arbete och ömsesidighet.</p>