Syftet med denna uppsats är att undersöka under vilka premisser adaptioner och remakes under 2010-talet använder sig av digitala- och sociala medier inom den diegetiska världen i en historia ursprungligen skapad i en tidsperiod där dessa teknologier inte existerade. Uppsatsen kommer utgå ifrån två huvudsakliga teoretiker inom fälten adaptionsteori och remakestudier; Linda Hutcheon och Constantine Verevis. De teknologiska hjälpmedel som används frekvent i dagens moderna samhälle, i underhållningssyfte såväl som praktiska redskap, är i ständig utveckling. I en diskussion med Hutcheons och Verevis publicerade teorier kommer uppsatsen utöka och uppdatera vad som sägs om kulturella uppdateringar i remakes i dagens filmindustri. Att en filmadaption betraktas som ett verk som bygger på en redan etablerad historia är sedan länge känt. En remake är en film vars historia har en föregångare inom samma konstform; rörlig media. Hutcheon definierar remakes som nära besläktat med adaptioner och därför kombinerar uppsatsen de två etablerade teoretiska perspektiven som är adaption- och remakestudier. Arbetet kommer utgå från redan utformade adaptionsformer och hur de ser på en remake med uppdaterat innehåll och ifall det, enligt dessa teorier, ses som något som är nödvändigt för att locka dagens filmpublik till biograferna. För att styrka dessa teorier på ett så klart och tydligt sätt som möjligt så innehåller uppsatsen en fallstudie; Stephen Kings publicerade roman om Carrie från 1974 som har fått ett flertal filmadaptioner sedan dess. Uppsatsen studerar två av dessa filmer närmare nämligen historiens första filmadaption Carrie (Brian De Palma, 1976) samt den senaste remaken Carrie (Kimberly Peirce, 2013). Båda filmskaparna har lämnat grundhistorien näst intill orörd från Kings roman men vad som skiljer den första filmadaptionen från remaken är hur den senare har uppdaterat de kulturella byggstenar vårt digitala samhälle idag förlitar sig på.

En uppsats som via bland annat diskursanalys försöker ta reda på varför det är så starka känslor och åsikter i ämnet remakes, eller nyinspelningar av gamla filmer. Uppsatsen tar reda på vilka mönster som finns i diskursen och följer dessa spår i ett försök att analysera just varför det är så pass starka åsikter som vädras exempelvis på internetforum och som dessutom underbyggs av kända recensenter. Uppsatsen försöker även svara på frågor som exempelvis varför är vissa remakes mer okej än andra, vad är det egentligen som irriterar med remakes och hur hänger alla dessa remaketankar egentligen ihop.

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur gender-swapping påverkar en films huvudkaraktärer och handling. Filmerna som analyseras är Ocean’s Eleven (2001) och Ocean’s Eight (2018) med hjälp av Jens Eders modell karaktärsklockan och Robert McKees teorier om protagonister. Uppsatsens resultat visar att filmerna är väldigt lika varandra men att huvudkaraktärerna, förutom det uppenbara bytet av kön, skiljer sig åt på sådant sätt att det påverkar filmernas handling på olika sätt.

1998 wurde Psycho neu verfilmt; und das Besondere an diesem Remake war nicht, dass (wie bei Remakes eigentlich üblich) ein anderer Regisseur den Stoff neu interpretiert. Vielmehr sollte sich dieses Remake als nahezu exakte Replik des Originals herausstellen und rief damit kontroverse Diskussionen unter Filmkritikern hervor. Die Idee, ein so werkgetreues Remake zu produzieren, ist einzigartig in der Filmgeschichte. In dieser Studie soll der Fragestellung nachgegangen werden, ob und in welchem Maße das Remake als exakte Replik auch den gleichen thrill wie das Original bieten kann.

This is a study that with a gender-conscious analysis compares four films with each other. There are two "original" films with men starring in them, Ocean's eleven from 2001 and Ghostbusters from 1984. As well as remakes of these films with women starring in them, Ocean's eight from 2018 and Ghostbusters from 2016. This trend to do remakes of films and replace men with women have become increasingly popular among the people who create them. Despite this, the result is not very positive among the audience. In this study, we will take a look into the movies and their reception.   Here, websites (imdb.com & rottentomatoes.com) were used to analyze the comments about the four different films, both the positive and the negative ones. The film analysis itself consists of selected scenes that was compared with each other in the various films. To make a comparison of the whole movies would need a much longer examination. That is why only some scenes were selected. The conclusion shows that it is rather the same films over and over again that are the problem for the audience rather than the female aspect.

Materials and materiality in interaction design has become more and more important perspectives within the field. Material explorations of a specific material could contribute to this ongoing discussion. As means to investigate how material properties affect interactive qualities for a tangible interaction design, a remake of an existing design was created. The starting point for remake is a tangible programming space for children called Patcher where custom built RFID readers is interacted with. For this investigation, Android mobile phones with NFC readers is the material of choice when recreating the same concept. Design values in Patcher are identified as collaborative play and open-ended programming play. The creation process of Alfombra Applique, the remake, is presented, the design choices and how they relate to the shift of material. This leads to learnings regarding how material properties differ when using the prebuild product with a lot of design possibilities in relationship to custom built hardware. These learning can be summarized into three topics. (1) When using a prebuilt product as material there will be more limitations to how a designer can change the material, it can only be bent using software. (2) A consumer market product opens up to getting the artefact available to more users, but it could depend on how the product normally is used. (3) The designer and users will have a lot more preknowledge of the material whish gives implications on expectations. Also, the paper investigates how exploring materials and having a bricolage mindset made it possible to create a meaningful remake with other material of an existing design. It is concluded that the choice of materials and how designers work with their properties changes what is relevant and possible to design. / Inom forskningsfältet interaktionsdesign har diskussioner kring material och materialegenskaper blivit mer och mer viktigt. En typ av forskning som bidrar till denna diskussion är materialutforskningar. I denna artikel undersöks hur materialegenskaper påverkar designbeslut inom greppbar interaktionsdesign. Materialegenskapernas påverkan  undersöks genom att återvinna ett existerande koncept från fältet och återskapa detta med andra material. Förlagan, Patcher, är en matta för programmeringslek där barn interagerar med RFID-taggar som läses med RFID-läsare som designerna själva hade satt ihop från komponenter. I den nya prototypen användes istället Androidtelefoner utrustade med NFC-läsare och NFC-taggar för dessa att läsa av. Från Patcher behölls grundidén och två designvärderingar att ta med till den nya designprocessen, dels vikten av att uppmuntra till samarbete samt användarnas självständighet att hitta på regler och mål med leken. Den nya designen får namnet Alfombra Applique. Designen, designbesluten och hur de är relaterade till materialbytet presenteras. Detta leder till resultat angående hur materialegenskaperna mellan egenkonstruerad hårdvara och en färdigkomponerad produkt, som en mobiltelefon, skiljer sig åt. Dessa resultat summeras till tre punkter. (1) Att använda en färdig produkt i skapandet av den här typen av greppbar interaktionsdesign gör det svårare att modifiera materialet, det är bara möjligt med mjukvara. (2) Det finns potential att nå fler användare av greppbar interaktionsdesign när materialitet är existerande produkter som många redan äger. (3) Förväntningar på en design förändras när användare och designer har mer förförståelse för föremålet och dess förväntade användning. Förutom detta visas hur metoden för undersökandet av materialen inspirerat från bricolage som var viktig för designprocessen gjorde det möjligt att återskapa ett existerande koncept. Detta leder till slutsatsen att vilka material som används och hur designern arbetar med deras egenskaper förändrar vad som är relevant och vad som är möjligt att skapa inom interaktionsdesign.

Studien syftar till att undersöka energi-, vatten- och kemikaliåtgång inom processerna blekning och färgning för nyproduktionsimiterande remake respektive nyproduktion. Genom att undersöka det kan en diskussion föras om huruvida nyproduktionsimiterande remake är ett möjligt alternativ för textilindustrin att hantera dess miljöproblem och textilavfall. Genom att testa att bleka, färga och mäta utvalda parametrar har vi i en labbmiljö skapat en testbild av hur en möjlig process skulle kunna se ut. Genom användning av Higg-Index har vi sedan kunnat få fram en indikation på hur hög resursåtgången skulle kunna vara på industriell nivå med konventionella och resurssparande metoder. Resultatet visar att om målet är att färga om till en så mörk färg som möjligt så skall remakeprodukten inte blekas i förväg. Resultaten gav även en indikation på hur många blekningar som skulle behöva göras i labbmiljö för att få ett helt vitt prov. Detta gav en indikation på hur hög energi-, vatten- och kemikaliåtgång skulle varit beroende på önskat resultat. Detta examensarbete har som mål att uppmuntra kritisk diskussion av remake samt ligga till grund för vidare forskning inom området. Detta för att på sikt bidra med lösningar som kan få textilindustrin att bli mer cirkulär. / The study aims to investigate the consumption of energy, water, and chemicals in the bleaching and dyeing processes for new-production imitating remakes versus new production. By examining this, a discussion can be initiated on whether new-production imitating remakes are a viable alternative for the textile industry to address its environmental issues and textile waste. By testing bleaching, dyeing, and measuring selected parameters in a lab environment, we have created a test representation of how a potential process could work. Using the Higg-Index, we have then been able to get an indication of how high the resource consumption would be at an industrial level with conventional and resource-saving methods. The results show that if the goal is to re-dye to the darkest color possible, the remake product should not be pre-bleached. The results also provided an indication of how many bleaching cycles would need to be done in a lab environment to achieve a completely white sample. This gave an indication of what the energy, water, and chemical consumption would be depending on the desired outcome. This thesis aims to encourage discussion of remakes and serve as a foundation for further research in the area, ultimately contributing to solutions that can make the textile industry more circular.

Das Phänomen Remake ist so alt, wie die Geschichte des Films selbst. Dennoch wird der Begriff immer wieder leichtfertig benutzt, weshalb sich die Arbeit zunächst um die Entwicklung einer praktikablen Arbeitsdefinition bemüht, welche Remakes im engeren Sinne von anderen Formen der Neuinszenierung abgrenzt, bevor in einem nächsten Schritt ausgewählte Original-Remake-Paare einer ausführlichen strukturellen Analyse unterzogen werden: Dazu werden die jeweiligen Filme in ihre einzelnen Szenen aufgegliedert und mit einem Plotschema - dem sogenannten Paradigma nach Syd Field und Hans-Ulrich Mohr - unterlegt, welches neben der allgemeinen Struktur des Films auch für die Handlung besonders relevante Szenen offenlegt und strukturelle Veränderungen offensichtlich macht, aus welchen Änderungen des Inhalts, der Handlungsrichtung und des Genres resultieren. Dazu werden die Neuverfilmungen ihren filmischen Vorgängern in direkter Weise gegenübergestellt, wodurch stilistische Mittel und inszenatorische Elemente sowie historische und kulturelle Zusammenhänge und strukturelle Unterschiede sauber ausgearbeitet und sichtbar gemacht werden können. Damit leistet diese Arbeit einen Beitrag sowohl zum noch spärlich ergründeten Feld der Remakeforschung als auch zur Debatte um die Existenz und Funktionsweise von Filmstrukturen.

Das Phänomen Remake ist so alt, wie die Geschichte des Films selbst. Dennoch wird der Begriff immer wieder leichtfertig benutzt, weshalb sich die Arbeit zunächst um die Entwicklung einer praktikablen Arbeitsdefinition bemüht, welche Remakes im engeren Sinne von anderen Formen der Neuinszenierung abgrenzt, bevor in einem nächsten Schritt ausgewählte Original-Remake-Paare einer ausführlichen strukturellen Analyse unterzogen werden: Dazu werden die jeweiligen Filme in ihre einzelnen Szenen aufgegliedert und mit einem Plotschema - dem sogenannten Paradigma nach Syd Field und Hans-Ulrich Mohr - unterlegt, welches neben der allgemeinen Struktur des Films auch für die Handlung besonders relevante Szenen offenlegt und strukturelle Veränderungen offensichtlich macht, aus welchen Änderungen des Inhalts, der Handlungsrichtung und des Genres resultieren. Dazu werden die Neuverfilmungen ihren filmischen Vorgängern in direkter Weise gegenübergestellt, wodurch stilistische Mittel und inszenatorische Elemente sowie historische und kulturelle Zusammenhänge und strukturelle Unterschiede sauber ausgearbeitet und sichtbar gemacht werden können. Damit leistet diese Arbeit einen Beitrag sowohl zum noch spärlich ergründeten Feld der Remakeforschung als auch zur Debatte um die Existenz und Funktionsweise von Filmstrukturen.

No description available.