Äldre personer över 65 år vårdas oftare inom akutsjukvården än andra personer. De behöver ofta mer resurser från akutmottagningen vilket ger längre vistelsetid på akutmottagningen. Genom längre vistelsetid ökar risken för att de äldre drabbas av trycksår på grund av inre och yttre faktorer. Trycksår kan uppkomma från 2 timmar och uppåt och räknas som vårdskada. En vårdskada medför lidande, kroppslig eller psykisk sjukdom eller dödsfall. Sjuksköterskans preventiva omvårdnadsarbete innebär att minska onödigt lidande och att det sker för tidig död. Trycksår går till stor del att förebygga, men det har varit svårt att minska förekomsten. Syftet var att beskriva sjuksköterskors åtgärder för att förebygga trycksår hos personer, äldre än 65 år, som vårdas inom akutsjukvård. En litteraturöversikt genomfördes för att besvara studiens syfte. Artikelsökningar utfördes i databaserna PubMed och Cinahl med sökord som bedömdes kunna svara på syftet. Sökningen resulterade i 17 vetenskapliga artiklar, publicerade 2009–2019 som inkluderades i studien efter kvalitetsgranskning. En integrerad analys genomfördes för att analysera och syntetisera de inkluderade artiklarnas resultat. I resultatet framkom det sex underteman för som utgjorde basen för två teman. Dessa var Process och kompetens samt Omvårdnadsåtgärder. Under temat Process och kompetens finns det två stycken tillhörande underteman: riskbedömning och utbildning. Under temat Omvårdnadsåtgärder finns det fyra stycken tillhörande underteman: användning av hjälpmedel, information till patienterna, preventiva åtgärder och lägesändringar. Slutsatsen blev att få en god trycksårprevention hos äldre patienter behöver personalen både få kunskap och utbildning, men även att det finns en nära tillgång till utrustning och förband för trycksårprevention. Det är även viktigt att sjuksköterskorna involverar patienterna för att få en lyckad trycksårprevention.

Bakgrund: Vårdskador är ett stort problem inom hälso-och sjukvården, där trycksår är en utav de vanligaste komplikationerna. Det är vanligt förekommande att trycksår uppstår till följd av operation, då patienten är extra utsatt. Detta kan för den enskilda patienten leda till ett väsentligt lidande och smärta. Trots hälso- och sjukvårdens mål att erbjuda en säker vård fortsätter förekomsten av trycksår att vara ett stort globalt problem. Syfte: Syftet var att undersöka vilka trycksårspreventiva åtgärder operationsteamet utförde perioperativt. Metod: Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats, genom strukturerade observationer. Ett observationsprotokoll användes för att dokumentera de preventiva åtgärder som utfördes av operationsteamets olika professioner. Totalt genomfördes 40 observationer på ett regionsjukhus i södra Sverige. Insamlad data analyserades med deskriptiv statistik samt analytisk statistik genom chi2 test och Spearmans rangkorrelation. Resultat: Operationsteamet genomförde 50,4 % av de trycksårspreventiva åtgärder som var aktuella att utföra. Undersköterskan var den profession som utförde flest preoperativa trycksårspreventiva åtgärder i operationsteamet. Ett korrelerande samband fanns mellan tiden som patienten låg på operationsbordet och operationstiden. Det fanns dock inget som påvisade att antalet trycksårsförebyggande åtgärder ökade med längre operationstid. Slutsats: Inom den perioperativa vården utförs trycksårsprevention inte i tillräckligt stor utsträckning. Trots lagar och riktlinjer implementeras inte trycksårspreventiva åtgärder inom vården i den utsträckning som krävs och trycksår fortsätter att vara ett stort globalt problem. Trots att det är operationssjuksköterskan som har huvudansvaret gällande upprätthållandet av trycksårsprevention, verkar det vara undersköterskan som ser till att flest preventiva åtgärder genomförs. Operationssjuksköterskan är den profession som är specialiserad inom ämnet omvårdnad, vilket kräver att denna profession tar ett större ansvar i den kliniska verksamheten.

BakgrundDet är en skyldighet att som legitimerad sjuksköterska arbeta för en säker vård, genom att identifiera säkerhetsrisker i den egna vårdmiljön och rapportera dessa som avvikelser. Trots att avvikelserapportering är att lagstadgat krav väljer många sjuksköterskor att inte rapportera avvikelser.  Syftet Studiens syfte är att beskriva inskolningens och vårdkulturens betydelse för den nyutexaminerade sjuksköterskans inställning till avvikelserapportering.  Metod Studien är en intervjustudie, där semistrukturerade intervjuer hölls med sex nyutexaminerade sjuksköterskor som hade arbetat mellan tre månader och två år. Dataanalysen utfördes genom kvalitativ innehållsanalys.  Resultat Deltagarna i studien uttryckte en positiv åsikt om avvikelserapportering och dess syfte, men väljer ändå att inte alltid rapportera avvikelser som identifieras. Resultatet indikerar att bristen på introduktion till avvikelserapportering under inskolningen leder till kunskapsbrist och en osäkerhet kring avvikelserapportering, vilket påverkar intervjudeltagarnas inställning till avvikelserapportering. Även vårdkulturen har betydelse, där olustkänslor, påverkan av medarbetare och brist på återkoppling verkar vara faktorer som påverkar inställningen hos studiens deltagare. Slutsats Utifrån det som presenterats i den här studien finns grund för att hävda att den nyutexaminerade sjuksköterskans inställning till avvikelserapportering påverkas av flera faktorer i såväl inskolningens utformning som i vårdkulturen. En förbättrad inskolning och en vårdkultur där avvikelserapportering uppmuntras skulle kunna leda till att sjuksköterskan i större utsträckning väljer att rapportera avvikelser som uppstår. Den kan i sin tur skapa förutsättningar för både en tryggare arbetsmiljö och ökad patientsäkerhet, vilket är en av hälso- och sjukvårdens viktigaste kvaliteter.

Bakgrund Vårdrelaterade infektioner är en vanligt förekommande vårdskada, som orsakar stora kostnader för samhället och lidande för den enskilde patienten. Riktlinjer finns till för att skapa en säker vård, som undviker vårdrelaterade infektioner och sjuksköterskan har ett professionellt ansvar i att följa riktlinjerna. Syfte Syftet var att belysa faktorer av betydelse för implementeringen av riktlinjer om säker vård för sjuksköterskans omvårdnad vid vårdrelaterade infektioner inom slutenvården. Metod Som metod genomfördes en allmän litteraturöversikt. 15 vetenskapliga artiklar från databaserna CINAHL och PubMed och en manuellt sökt vetenskaplig artikel bearbetades och analyserades. Resultat I resultatet framkom tre huvudkategorier och en underkategori som besvarade syftet. Den första kategorin belyste hur sjuksköterskan genom utbildning inom infektionskontroll, kan följa riktlinjer. Kommunikationen som en underkategori belyste verktyg för att bibehålla information från utbildningarna. Den andra huvudkategorin belyste ledarskapet och samarbete i team. Den tredje huvudkategorin belyste återkoppling på olika nivåer, men den återkoppling som berör sjuksköterskan var mellan kollegor. Slutsats Slutsatsen blev att utbildning inom infektionskontroll, ledarskap och samarbete i team, återkoppling, samt underkategorin kommunikation, var olika faktorer av betydelse för implementering av riktlinjer inom säker vård för prevention av VRI inom slutenvården. Den enskilda sjuksköterskan kan inte implementera riktlinjer, utan dessa implementeras på organisationsnivå. Men sjuksköterskan ska följa riktlinjerna som implementerats och använda dessa i omvårdnaden. Sjuksköterskan behöver enligt resultatet återkommande utbildning i infektionskontroll, visa ledarskap och samarbete i team, samt ge återkoppling mellan kollegor, för att eventuellt kunna bidra till en säkrare vård och undvika VRI.

Bakgrund Den geriatriska patienten är särskilt utsatt i vården. Äldres läkemedelsanvändande har ökat de senaste 25 åren enligt Socialstyrelsen vilket ställer högre krav på individuell anpassning och ökad kunskap hos sjuksköterskor. Sjuksköterskans ansvar att upprätthålla hög patientsäkerhet beskrivs både i lagstiftning och i kärnkompetensen säker vård. Trots detta uppskattade Socialstyrelsen 2015 att var 10:e patient drabbas av vårdskador i Sverige. Att flertalet patienter drabbas av vårdskador trots uttalad lagstiftning och åtgärder utgör problematik för säker vård. Syfte Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av läkemedelsavvikelse för säker geriatrisk vård. Metod Studien genomfördes med kvalitativ metod med induktiv ansats. En semistrukturerad intervjumetod genomfördes med 12 intervjuer. Intervjuerna bearbetades med en manifest innehållsanalys. Resultat Samtliga sjuksköterskor i studien beskrev en komplicerad vårdsituation relaterat till den geriatriska patienten och en hög arbetsbelastning i relation till den tillgängliga tiden för arbetet. De beskrev rutiner de utarbetat för att motverka eventuella läkemedelsavvikelser. Sjuksköterskorna benämnde teknisk problematik och kommunikationsbrist i det dagliga arbetet. Slutsats Vården av den geriatriska patienten är komplex och kan innebära svårigheter rörande iordningställande och administrering av läkemedel för sjuksköterskor. Tidsbrist och organisatoriska brister framkom, vilket riskerar leda till läkemedelsavvikelser och därmed bristande patientsäkerhet. Sjuksköterskorna arbetade riskmedvetet och tillämpade kritiskt tänkande, vilket kan ha skyddat från läkemedelsavvikelser.

Bakgrund Patientöverlämningar är en del av sjuksköterskans dagliga arbete. Bristande kommunikation vid patientöverlämningar är en bidragande orsak till vårdskador och att patientens säkerhet hotas. Sjuksköterskan har en central roll i arbetet kring patienten: i samordningen av vården samt kommunikationen kring och om patienten. Syfte Syftet var att belysa hinder och möjligheter för säker vård i samband med patientöverlämningar där sjuksköterskan deltar. Metod Vi utförde en litteraturöversikt för att besvara syftet. Litteraturöversikten baserades på 15 vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed och CINNAHL. Artiklarna analyserades, teman identifierades och sammanställdes i tre huvudteman. Resultat Resultatets tre huvudteman är 1) De strategier som sjuksköterskan använder för säker vård vid patientöverlämningar, 2) De verktyg som sjuksköterskan använder för att värna om god patientsäkerhet vid patientöverlämningar, 3) Den kontext i vilken patientöverlämningen sker samt dess påverkan på patientsäkerheten. Slutsats Patientsäkerhet vid patientöverlämningar är ett komplext samspel mellan individuella strategier, standardiserad kommunikation, socialt samspel samt det kontext där överlämningen sker. Om sjuksköterskan är medveten om de hinder och möjligheter som finns vid patientöverlämningar, använder sig av verktyg samt strategier för att överbrygga hinder, skapas möjligheter för säker vård.

Bakgrund  En av sjuksköterskans kärnkompetenser är säker vård. Vårdgivare ansvarar för att bedriva ett patientsäkert arbete och se till att vårdskador inte sker. En vårdskada kan uppkomma på grund av systematiska fel eller mänskligt felhandlande. Vid telefonrådgivning försvinner den icke-verbala kommunikationen, som vid fysiska möten är en viktig komponent i arbetet för en säker vård.   Syfte   Syftet var att beskriva faktorer som är av betydelse för telefonsjuksköterskor och vårdsökare vid telefonrådgivning inom hälso- och sjukvården.   Metod   En allmän litteraturöversikt genomfördes. Totalt inkluderades 15 artiklar i resultatet, som antingen var kvalitativa eller kvantitativa.   Resultat   Fyra faktorer av betydelse vid telefonrådgivning identifierades: kommunikation, arbetsmiljö, tekniska hinder och utbildning/kunskap. Bristande kommunikation, genom få öppna frågor, språkbarriärer, undermålig informationsöverföring samt uteblivna kontroller av den vårdsökandes förståelse, ledde till att patientsäkerheten blev lidande. Personalens arbetsmiljö och resursbrist bidrog till stress och utmattning hos telefonsjuksköterskor och kunde resultera i underprestering. Införandet av tekniska hjälpmedel så som datoriserade beslutsstöd upplevdes många gånger hämmande och bidrog till att telefonsjuksköterskor tvivlade på sin kompetens i högre utsträckning.   Slutsats   Studiens identifierade huvudfaktorer kommunikation, arbetsmiljö, utbildning/kunskap och tekniska hinder, visade sig ha betydelse för både telefonsjuksköterskor och vårdsökare vid telefonrådgivning. Faktorerna visade sig påverka rådgivningssamtalet var och en för sig, men också i kombination med varandra. Vidareutbildning föreslås som ett sätt för telefonsjuksköterskor att ta kontroll över sitt arbete och lära sig att identifiera faktorer som kan påverka patientsäkerheten.

Bakgrund Vårdrelaterade infektioner är den vanligast förekommande vårdskadan i Sverige och skapar stora problem både på individ- och samhällsnivå. Undersökningar visar att majoriteten av alla vårdrelaterade infektioner kan undvikas, ändå visar framtagen statistik inga tecken på förbättring. Säker vård är en av sjuksköterskans sex kärnkompetenser och ett centralt begrepp gällande förebyggning av vårdrelaterade infektioner. Vikten av basala hygienrutiner påvisades redan för drygt 200 år sedan, tydliga lagar och förordningar finns att tillgå och sjuksköterskans kompetens- och ansvarsområde finns klart beskrivet. Syfte Syftet var att beskriva orsaker som kan påverka sjuksköterskans förebyggande arbete mot vårdrelaterade infektioner. Metod Metoden som användes var en litteraturöversikt som baserades på 17 vetenskapliga artiklar. Artiklarna söktes via databaserna PubMed och CINAHL och etiska överväganden har gjorts i studierna. Artiklarna analyserades genom en integrerad analys och bedömdes utifrån Sophiahemmets bedömningsunderlag. Resultat Ett flertal orsaker identifierades i resultatet, såsom individuella, organisatoriska och kollektiva orsaker. Dessa påverkade i olika grad det förebyggande arbetet mot vårdrelaterade infektioner. Brister i sjuksköterskans ansvar, kunskapsluckor, sjuksköterskans behov av att skydda sig själv, brister i organisationen samt en negativ vårdkultur präglade resultatet. Slutsats Flera olika orsaker leder till att risken för vårdrelaterade infektioner ökar. Sjuksköterskorna verkade inte förstå vikten av förebyggande åtgärder och anledningen till att de finns, utan de var främst ute efter att skydda sig själva. Orsakerna är påverkningsbara och behovet av åtgärder är stort. Genom att medvetandegöra orsakerna som kan påverka det förebyggande arbetet ges möjlighet att sätta in preventiva åtgärder och minska onödiga risker som patienter i dag utsätts för.

Trauma är en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga vuxna i Sverige. Traumapatienter definieras som personer som utsatts för allvarlig eller livshotande skada i samband med yttre våld och omhändertas på sjukhus. Förutom stort lidande för individen orsakar trauma även höga kostnader för samhället, då det krävs stora resurser för hälso- och sjukvården. Omvårdnaden av traumapatienter är komplex och krävande och sjuksköterskan har ett stort ansvar för att bedriva säker och personcentrerad vård av traumapatienter.   Syftet var att belysa faktorer som påverkar sjuksköterskans omhändertagande av traumapatienter inom akutsjukvård.  En litteraturöversikt genomfördes för att besvara studiens syfte. Sökningar utfördes i databaserna PubMed och Cinahl. 17 vetenskapliga artiklar, publicerade 2008–2018 inkluderades i studien efter kvalitetsgranskning. En integrerad analys genomfördes för att analysera och syntetisera de inkluderade artiklarna.   Två övergripande dimensioner framkom; Faktorer som försvårar sjuksköterskans omhändertagande av traumapatienter och Faktorer som underlättar sjuksköterskans omhändertagande av traumapatienter. Fem kategorier presenteras under vardera dimension. Kategorier tillhörande de försvårande faktorerna var: komplexiteten i trauma, ansträngd arbetsmiljö, bristande kommunikation och dysfunktionellt teamarbete, bristande kompetens, och den emotionella utmaningen. Kategorier tillhörande de underlättande faktorerna var: välfungerande teamarbete och god kommunikation, kunskap och erfarenhet, sjuksköterskans personlighet och förhållningssätt, strukturerade arbetssätt och reflektionens betydelse. Att omhänderta traumapatienter är en utmaning, både ur ett medicinskt och ur ett omvårdnadsperspektiv. Gemensamt för flera av de faktorer som påverkar sjuksköterskans omhändertagande av traumapatienter, tycks vara att de på olika sätt kan försvåra eller underlätta sjuksköterskans förmåga eller benägenhet att bedriva säker och personcentrerad vård. Om sjuksköterskor får chansen att bedriva en patientsäker och personcentrerad traumavård kan traumapatienters hälsa förbättras både på kort och lång sikt.   Denna litteraturöversikt har bidragit med kunskap kring vilka verktyg och omständigheter sjuksköterskor inom traumavård behöver för att göra ett fullgott arbete och ge traumapatienter god omvårdnad.

Bakgrund Patienten har både en önskan om och en rättighet enligt lag att vara delaktig i sin vård. Skiftbytesrapportering vid patientens säng, så kallad bedsiderapportering, är en alternativ rapporteringsmetod som kan göra patienten delaktig i sina hälso- och vårdprocesser. Syfte Att belysa patientens upplevelse av bedsiderapportering. Metod En litteraturöversikt valdes för att besvara syftet. Systematisk litteratursökning utfördes i databaserna CINAHL och PubMed med hjälp av MeSH termer, CINAHL-headings och fritext. Sammanlagt inkluderades 13 artiklar i resultatet som redovisas i en matris. Samtliga artiklar har genomgått kvalitetsgranskning och analyserats utifrån Fribergs (2012) analysmodell. Resultat Resultatet presenteras i fyra teman: Känslan av att vara delaktig, En förbättrad vårdrelation, Att känna sig trygg, Att informationsutbytet kan höras av andra. Patienter har generellt positiva upplevelser av bedsiderapportering i form av ökad delaktighet, samhörighet och trygghet. Utmärkande fördelar är patientens samspel med vårdpersonalen, tillgången till information, mer kunskap om sin hälsa och kontroll över sin vårdsituation. Slutsats Patienter upplever deltagandet vid bedsiderapportering positivt när genomförandet präglas av ett personcentrerat förhållningssätt. Den stora behållningen med bedsiderapportering är informationsutbytet mellan patienten och vårdpersonalen. Vidare har rapporteringsmetoden potential att öka patientsäkerheten och stärka partnerskapet med vårdpersonalen.