No description available.

<p>Vi har i denna uppsats försökt belysa och diskutera problematiken med traditionskravet för industrin. Genom en rättsdogmatisk undersökning har vi sökt finna svar på frågorna: vilken effekt har traditionsprincipen för den tunga industrin i dagens samhälle, uppfyller traditionskravet fortfarande de bakomliggande syftena, vilka realistiska alternativ finns det till detta sakrättsliga moment och är det önskvärt att avskaffa traditionsprincipen till förmån för något annat sakrättsligt moment vid köp inom tung industri? Under rubriken</p><p>2. Borgenärsskydd genom separationsrätt görs en beskrivning av sakrättsmomenten tradition, avtal och registrering och vilka områden dessa reglerar idag. I 3. Typfall försöker vi genom fyra olika scenarion åskådliggöra och diskutera problemen traditionskravet för med sig för industrin. Till sist argumenterar vi för och emot de olika sakrättsmomenten under 4. Analys.</p><p>Vi kom fram till att traditionskravet inte är det mest lämpliga sakrättsmomentet vid omsättningsköp och säkerhetsöverlåtelse. Vid till exempel tillverkningsavtal är traditionskravet omöjligt att upprätthålla. Traditionsmomentet borde istället bli underordnat avtalet vid omsättningsköp och registreringsförfarandet vid säkerhetsöverlåtelser. Inom konsumentköp tillämpas redan avtalet som sakrättsmoment, detta till viss del på grund av den tidigare okunskapen hos konsumenter att tradition var det som gällde för skydd mot säljarens borgenärer. Denna okunskap verkar även finnas hos näringsidkare vilket starkt talar för en övergång till avtal som sakrättsmoment vid omsättningsköp. Registreringsförfarandet måste moderniseras då det nuvarande förfarandet är otidsenligt och innehåller många onödiga formkrav. Vi ger förslag i uppsatsen på hur en modernisering kan se ut, till exempel kan Internet begagnas. Ett modernt registreringsförfarande ger dessutom bra publicitet och borde således användas vid säkerhetsöverlåtelser då detta är eftersträvansvärt för dessa transaktioner.</p>

Vi har i denna uppsats försökt belysa och diskutera problematiken med traditionskravet för industrin. Genom en rättsdogmatisk undersökning har vi sökt finna svar på frågorna: vilken effekt har traditionsprincipen för den tunga industrin i dagens samhälle, uppfyller traditionskravet fortfarande de bakomliggande syftena, vilka realistiska alternativ finns det till detta sakrättsliga moment och är det önskvärt att avskaffa traditionsprincipen till förmån för något annat sakrättsligt moment vid köp inom tung industri? Under rubriken 2. Borgenärsskydd genom separationsrätt görs en beskrivning av sakrättsmomenten tradition, avtal och registrering och vilka områden dessa reglerar idag. I 3. Typfall försöker vi genom fyra olika scenarion åskådliggöra och diskutera problemen traditionskravet för med sig för industrin. Till sist argumenterar vi för och emot de olika sakrättsmomenten under 4. Analys. Vi kom fram till att traditionskravet inte är det mest lämpliga sakrättsmomentet vid omsättningsköp och säkerhetsöverlåtelse. Vid till exempel tillverkningsavtal är traditionskravet omöjligt att upprätthålla. Traditionsmomentet borde istället bli underordnat avtalet vid omsättningsköp och registreringsförfarandet vid säkerhetsöverlåtelser. Inom konsumentköp tillämpas redan avtalet som sakrättsmoment, detta till viss del på grund av den tidigare okunskapen hos konsumenter att tradition var det som gällde för skydd mot säljarens borgenärer. Denna okunskap verkar även finnas hos näringsidkare vilket starkt talar för en övergång till avtal som sakrättsmoment vid omsättningsköp. Registreringsförfarandet måste moderniseras då det nuvarande förfarandet är otidsenligt och innehåller många onödiga formkrav. Vi ger förslag i uppsatsen på hur en modernisering kan se ut, till exempel kan Internet begagnas. Ett modernt registreringsförfarande ger dessutom bra publicitet och borde således användas vid säkerhetsöverlåtelser då detta är eftersträvansvärt för dessa transaktioner.

No description available.

No description available.

En sakrättsligt giltig överlåtelse kräver ett utförande av ett sakrättsligt moment. De vanligaste sakrättsliga momenten är tradition, denuntiation samt registrering. Traditionsprincipen har betraktats blivit etablerad i svensk rätt genom HD:s dom i NJA 1925 s. 130. I rättsfallet har HD angett att det vid överlåtelse av lösöre krävs tradition, alternativt registrering av överlåtelsen enligt Lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. I det fall tradition eller registrering saknar betydelse, till exempel vid överlåtelse av enkla fordringar, utgör denuntiation det sakrättsliga momentet. Denuntiation är även det sakrättsliga momentet för borgenärsskydd när den överlåtna egendomen finns hos tredje man. I både rättspraxis och doktrin har omtalats att det viktigaste för att åstadkomma ett sakrättsligt giltigt förvärv är, att överlåtaren blir avskuren sin rådighet över den överlåtna egendomen. Det råder delade meningar om möjligheten att åstadkomma en sakrättsligt giltig överlåtelse av egendom mellan parter i bolagsförhållande. Problemet som uppstår i en sådan överlåtelse är hur man åstadkommer ett rådighetsavskärande för det bolag som bolagsmannen representerar. HovR har ansett att rådighetsavskärning blir omöjligt i de fall överlåtelse har skett till en person som är ensam representant för bolaget.1 HD har dock uttalat att ”[d]en omständighet att ett bolag har överlämnat en pant till någon som har rätt att företräda bolaget hindrar inte att en sakrättsligt giltig pantsättning kan ha ägt rum. Åtminstone […] då den som tagit emot panten själv är den avsedde panthavaren […] och alltså inte tar emot panten i egenskap av företrädare för panthavaren...”.2 Nial &amp; Hemström har ansett att HD:s uttalande i domen bör kunna appliceras även vad gäller överlåtelse i handelsbolag. Lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag är till större delen dispositiv och gäller endast till den del bolagsmännen inte ingått avtal om annat. I 2 kap 20 § HBL anges att varje bolagsman solidariskt svarar för bolagets förpliktelser. Det innebär att en bolagsborgenär har rätt att, vid bolagets konkurs, antingen vända sig till bolaget eller direkt till en av bolagsmännen med sin fordran. Det innebär även att en bolagsman, till den del borgenären inte får betalt ur bolagets konkurs, måste betala med sin privata egendom. Det solidariska ansvaret kan inte åsidosättas genom inbördes avtal mellan bolagsmännen utan är tvingande. Ett undantag från regeln om solidariskt ansvar genom inbördes avtal blir inte gällande mot tredje man. Det solidariska ansvaret bör inte utgöra något hinder mot att en sakrättsligt giltig överlåtelse mellan 1 RH 1985:6 och RH 1990:116. 2 NJA 2000 s. 88.3handelsbolag och bolagsman sker, men det sakrättsliga skyddet får kanske inte samma betydelse som vid överlåtelse mellan parter som inte har ett bolagsförhållande. I och med att en bolagsborgenär har rätt att rikta sina krav direkt mot bolagsmannen och att bolagsmannen i en sådan situation måste prestera, med avdrag för vad bolaget kan utge, innebär en indirekt begränsning i det sakrättsliga skyddet. Bolagsborgenären har kanske inte rätt att erhålla just den överlåtna egendomen, om den inte är behäftad med panträtt eller liknande, men han har likväl rätt att utfå betalning ur bolagsmannens privata egendom. Slutsatserna av utredningen av möjligheten till sakrättsligt giltiga överlåtelser mellan handelsbolag och bolagsman blir att det är av största vikt att överlåtarens förfoganderätt över den överlåtna egendomen avskärs. Det är med andra ord rådighetsavskärandet som är det centrala i en sådan transaktion. Utöver rådighetsavskärning är det av största vikt att en besittningsförändring sker. Egendom som överlåts till bolagsman, men som likväl efter överlåtelsen som före förvaras hos bolaget, blir inte sakrättsligt giltig gentemot bolagets borgenärer. Vad gäller överlåtelser av andelar i handelsbolag denuntieras bolaget och samtycke krävs från samtliga, eller i vart fall en av de förvaltningsberättigade, bolagsmännen. För sakrättsligt skydd krävs endast denuntiation till bolaget, men för att förvärvaren ska kunna inträda som ny bolagsman och åtnjuta de rättigheter och skyldigheter som det medför krävs samtycke.

Sammanfattning Genom Dir. 2013:28 gav regeringen ett uppdrag till Lösöreköpskommittén den 14 mars 2013 att utreda om det finns långsiktiga och konkreta samhällsekonomiska fördelar med att avskaffa traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen. Utredningen har tillkallats bland annat på grund av att köpares okunskap, gällande kravet på tradition, förorsakar ett omedvetet risktagande från dennes sida i form av att en köpt vara lämnas kvar i säljarens besittning. När en köpare kvarlämnar en förvärvad vara i säljarens besittning riskerar han enligt lag att förlora rätten till varan, liksom erlagd betalning, med anledning av att köpet inte är skyddat mot säljarens borgenärer. Detta kan innebära att säljarens borgenärer således har möjlighet att ta en kvarlämnad vara i anspråk för betalning av säljarens skulder. Traditionsprincipen har sedan länge tillämpats trots att den saknar stöd i lag. Principens huvudregel är att en köpare vinner sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer genom att besitta egendomen. Därmed är ett köpeavtal inte tillräckligt för att köparen ska få sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer vid en konkurs eller utmätning. Vid en övergång till avtalsprincipen får en köpare erhålla skydd för sitt förvärv mot säljarens borgenärer redan då köpeavtalet kommer till stånd. Detta hindrar därmed att en köpt, men kvarlämnad, vara tas i anspråk för betalning av säljarens skulder. Köparen får trots det endast separationsrätt till en vara under förutsättningen att den uppfyller individualiseringskravet. För att en köpare ska få separationsrätt av en egendom krävs det att denne ska framlägga bevisning till stöd för sin rätt. Detta kan medföra att köparen riskerar att gå miste om varan om han efter köpet lämnar kvar varan i säljarens besittning då han inte kan styrka sin äganderätt. Övergången till avtalsprincipen för även med sig nackdelar i form av att köparen kan likväl riskera att gå miste om en köpt vara, dels för att dennes medvetenhet om kravet på individualisering inte är fullständig, och dels att det inte finns tillräckligt med bevisning för att hävda sin rätt till egendomen. I enlighet med svensk rätt krävs det att parterna i ett avtal har vidtagit ett sakrättsligt moment för att en köpare av lös egendom ska vara skyddad mot säljarens borgenärer. Frågan gällande vilket sakrättsligt moment som disponeras varierar beroende på vilken typ av egendom som avtalet gäller. Vid förvärv av lösöre får förvärvaren enligt huvudregeln skydd mot säljarens borgenärer först då varan traderats till förvärvaren. Kravet på besittningsövergång följer av traditionsprincipen som har effekten att varor som inte traderas kan tas i anspråk av säljarens borgenärer. Vid en tillämpning av avtalsprincipen kommer den svenska rättsordningen att stå i bättre överensstämmelse med andra länders rättssystem. Avtalsprincipen kan komma att främja den fria omsättningen både ur ett svenskt och europiskt perspektiv. Med den aktuella ordningen innebär en förskottsbetalning och finansiering av tillverkning hos säljaren en framstående risk som köparen tar. Då Sverige är enda landet i Europa som tillämpar traditionsprincipen på ett strikt sätt så kan det innebära att svenska leverantörerna kan ses som en osäker avtalspart gentemot leverantörer från andra länder, vilket kan leda till konkurrenssnedvridning. Avskaffandet av traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen skulle tillföra att den sakrättsliga systematiken påverkas positivt. Med den aktuella ordningen tillämpas både traditionsprincipen och avtalsprincipen för lösöre. Vid en övergång till avtalsprincipen undviks att två principer tillämpas i olika fall beroende på egendomsslags och därmed förbättras överskådligheten. Köparen som har erlagd förskottsbetalningen kan de lege lata inte få någon säkerhet för sin finansiering på samma sätt som den kreditgivande leverantören kan få genom återtagandeförbehåll.

No description available.

Ett individuellt ansvar för sina egna skulder kan anses som en självklarhet, men det förekommersituationer där en annans skuldsättning påverkar en annan persons ekonomi. I denna uppsatshar granskats hur makars/sambos skuldsättning påverkas vid bodelning, utmätning ochkonkurs. Syftet med uppsatsen är att granska vilka juridiska konsekvenser skulder medför ochhur den andre maken/sambon kan skydda sig från dessa konsekvenser. Skulder kan leda tillatt den ena maken/sambon får dela med sig mer av giftorättsgods eller samboegendom. Detkan också leda till utmätning eller konkurs under samlevnaden vilket kan innebära tvist medtredje man om äganderätt till egendom som tredje man gör anspråk på för utmätning. För attskydda sig från dessa konsekvenser bör samboende ha insikt i varandras sätt att hantera ekonominoch kunskap om grundläggande sakrättsliga principer.

Skydd mot en överlåtares/pantsättares borgenärer kräver att ett sakrättsligt moment skall ha genomförts. Två av de vanligaste momenten är tradition och denuntiation. Trots att båda dessa moment har en lång historia och vidsträckt tillämpning, är deras innebörd inte helt klar. Det har, i såväl praxis som doktrin, länge varit oklart om det, för att momenten skall anses genomförda, skall ställas krav på att förvärvaren erhåller rådighet över den överlåtna/pantsatta egendomen eller om det räcker med att överlåtarens/pantsättarens rådighet avskärs. Frågan är viktig, eftersom parter som handlar med varandra måste veta vilka åtgärder de skall företa för att undgå att den förvärvade egendom tas i anspråk av överlåtarens/pantsättarens exekutionsborgenärer. Oavsett om kravet för sakrättsligt skydd är beroende av förvärvarens erhållna rådighet eller av överlåtarens/pantsättarens avskurna dito uppkommer problem i situationer, i vilka åtgärder för att uppfylla kraven är svåra att företa. Exempel på sådana situationer är rättshandlande mellan olika konstellationer av närstående parter. För att öka förståelsen för hur sakrättsligt skydd uppkommer är det av intresse att kartlägga vilka syften som föranlett utformningen av de befintliga sakrättsmomenten. Ett identifierat syfte kan ge ledning i frågan om vad som bör krävas för att sakrättsligt skydd skall uppstå. Åtgärderna som företas skall helt enkelt leda till ett uppfyllande av de bakomliggande syftena. I denna framställning har de nuvarande kraven på sakrättsligt moment, både vad gäller närståendetransaktioner och övriga transaktioner, sökts genom analys av praxis. Vilka syften som ligger bakom momenten har identifierats genom förarbeten, praxis och litteratur. En analys har genomförts av hur väl kraven, som ställs på momenten, svarar mot syftena bakom momenten och vissa förslag till förändringar har lagts fram för de situationer som vi anser föranleder problem. Slutsatserna av denna studie är att de krav som ställs på momenten på ett relativt bra sätt uppfyller de syften som vi identifierat som de bakomliggande till momenten. Kraven på rådighetsavskärande upprätthålls hårt även vid närståendetransaktioner, vilket leder till att sakrättsligt giltiga transaktioner kan vara nästintill omöjliga att uppnå i vissa situationer. Syftet bakom momenten har ansetts viktigare än möjligheten att i dessa fall företa sakrättsligt skyddade transaktioner.